"Det är bara guldet som figurerar i min skalle – ingenting annat"

Marcus Högström var ett av Djurgårdens allra tyngsta spelartapp inför den gångna säsongen. Den storvuxna backen från de jämtländska skogarna växte ut till en gigant på stockholmarnas blålinje, där Robert Ohlsson inte hade några problem att slänga ut Högström på isen under 25 minuter per kväll.

När NHL-chansen hos Calgary Flames väl dök upp var det inte mycket att tveka på för den då 28-årige backen, som bara ett par säsonger tidigare spelat division 2-hockey hemma i jämtländska Sveg. Men redan innan Högström hunnit sätta sina fötter på Calgarys flygplats började problemen.
– När jag gick på is för första gången innan jag skulle åka över till Calgary så låste sig musklerna i ryggen och började krampa, berättar Högström för hockeysverige.se.
– Där och då var det lite fram och tillbaka för att hitta en lösning. Ena dagen kändes det bra, andra lite sämre och så fortsatte det sedan under sommaren.

Foto: Ola Westerberg/Bildbyrån

”SMALL BARA TILL”

När det sedan väl var dags att åka över till den kanadensiska präriestaden blev problemen bara värre och värre.
– På flygresan över till Calgary blev det bara sämre, jag mådde inte så bra av att sitta still på ett flygplan så länge. När jag väl var där borta så fick jag bra hjälp och var på väg tillbaka under slutet av campen och jag var tillbaka och tränade på is igen. Sen small det bara till. Då tvingades jag till operation.

Ryggskadan höll Högström borta från spel fram till januari. När skadan sedan var färdigrehabiliterad hann han inte spela mer än två och en halv match innan oturen grinade honom i ansiktet igen. 

I hemmamatchen mot Colorado Eagles den 21 januari drog Högström av korsbandet i ena knät – en skada som höll honom borta i ytterligare tio veckor.
– Efter det var det väl mer eller mindre över. Även om jag spelade några matcher i slutet så var det ändå slut, liksom. Det fanns ingen rimlig chans.

"GÅR INTE ÄNDRA PÅ DET SOM VARIT"

Skadehelvetet som Högström fick uppleva i Stockton var prövande, men samtidigt nödvändig på sätt och vis, menar 29-åringen.
– Det är klart att det var tufft. Samtidigt var det skönt att få operationen ur världen eftersom jag hade så fruktansvärt ont. Sen hade jag så klart hela tiden inställningen att jobba sig tillbaka och då blir det att man sätter upp målbilder och krigar på och ställer in sig på att komma tillbaka i toppform.
– Sen när jag åkte på den andra smällen är det klart att det var lite tuffare, det ska jag inte ljuga om. Då blev det väl mer att jag började tänka mer långsiktigt och tänka att jag skulle komma tillbaka i toppform inför den här säsongen. 

Året backbjässen spenderade i Kalifornien har, trots endast tolv spelade matcher i slutändan, gett honom mycket.
– Jag känner absolut att jag växt. Jag har kunnat samla på mig lite erfarenheter och andra saker som man gör av att flytta till andra sidan jordklotet. Att få vara så nära NHL-miljön där borta och uppleva allt har gett mig motivationen att bara kämpa ännu hårdare.
– Det går inte att ändra på det som varit. Jag ångrar ingenting med min tid där borta, utan jag förberedde mig på det sättet som jag ändå tror behövdes.  

Foto: Ola Westerberg/Bilbyrån

ETT ENKELT BESLUT I SLUTÄNDAN

När säsongen i AHL led mot sitt slut i april stod Marcus Högström i valet och kvalet var han skulle spendera den nästkommande säsongen. En fortsättning i Calgary fanns som alternativ – samtidigt som en återkomst till Djurgården lockade. 

I slutändan var det en rad praktiska saker utanför isen som gjorde att beslutet att återvända till Stockholm blev mer eller mindre enkelt.
– Calgary var tydliga med att jag skulle få inleda i Stockton nästan oavsett hur bra det gick på campen för att jag skulle få spela mycket matcher. Men jag skulle inte få något ”housing letter” i Stockton, vilket innebär att jag skulle få stå för boendet själv om jag skulle bli uppflyttad till Calgary eller bli borttrejdad. Om jag skulle åka över för en till säsong i Nordamerika skulle det innebära att jag och min familj skulle bo på ett hotell i Stockton enda fram till typ januari, och det funkar ju inte alls.

I stället för ett hotelliv i Kalifornien valde Högström tillsammans med familjen att återvända till Stockholm och Djurgården.
– Det kändes ohållbart (med boendesituationen i Stockton) och det var väl också det som gjorde att det vägde över till Djurgården. Sen trivs jag så himla bra här i Djurgården. Matcherna på Hovet framför supportrarna, familj och vänner är de roligaste matcherna man kan spela, tycker jag.
– I slutändan kändes det egentligen som att det inte fanns något annat alternativ, om jag ska vara ärlig.

"KLUBBEN BETYDER VÄLDIGT MYCKET FÖR MIG"

Återkomsten blir Högströms andra i ordningen till huvudstadsklubben, då han även återvände till Djurgården 2017 efter kortare sejourer i Spartak Moskva och HIFK. En av de stora anledningarna till att 29-åringen valt att återvända är den stora kärlek han har till klubben.
– Klubben betyder väldigt mycket för mig. Jag har varit djurgårdare sedan länge. Jag känner starkt för Djurgården i alla sporter och jag känner mig verkligen som en del av klubben. Klubben har hjälpt mig att växa både som hockeyspelare och som människa.

Senast Högström spelade i Djurgården, säsongen 2017/18, snittade han drygt 25 minuter per match. När 29-åringen i förra veckan spelade sin första tävlingsmatch sedan återkomsten (CHL-mötet med Vienna Capitals) var han den djurgårdare som slukade mest istid av alla. 
– Vill de spela mig mycket så gör jag gärna det, jag är hellre på isen än i båset eller läktaren, om man säger så. Men samtidigt är det en lång väg till guldet med många matcher på resans gång, så det gäller att vara bäst när det gäller. 

Bäst när det gäller, ja. 

Djurgården tog sig hela vägen till SM-final förra säsongen, men fick se sig besegrade efter en hjärtekrossande finalförlust mot Frölunda. Högström och hans lagkamrater är nu fast beslutna om att de ska vara herren på täppan när SHL-säsongen ska summeras framåt vårkanten.
– Vi är riktigt revanschsugna. Vi har förbättrat oss för varje år tycker jag och förhoppningsvis kan vi ta det där sista steget i år. Vi börjar sakta men säkert komma ikapp de andra toppklubbarna vad gäller förutsättningar, organisation och allt runtomkring, vilket gör att vi börjar ha likvärdiga förutsättningar.
– I år är det vår tur, så är det bara. Det är bara guldet som figurerar i min skalle – ingenting annat.