I NHL pysslar de med trejder och där är det världens mest naturligaste sak att behandla spelare som handelsvaror. Jag får lite uppfattningen att vi i Sverige ser en trejd som något negativt. Inte alla – men många av oss.

Jag måste erkänna att tanken aldrig slagit mig innan förrän en lyssnare hörde av sig med orden: ”Varför pratar du som att det var en dålig grej att Pelle blev bortbytt?”

Bakgrunden var att jag i somras spelade in en podcast med den förre HV-backen Per Gustafsson. 48-åringen hade en alldeles lysande debutsäsong i Florida Panthers säsongen 1996/1997 där han stod för 29 poäng på 58 matcher och känslan var väl där och då att det bara kunde gå uppåt för hans del.

Men under sommaren trejdades han till Toronto i utbyte mot Mike Lankshear. En trejd som Gustafsson själv tror gjordes klart redan under säsongen när Kirk Muller kom till Panthers från Maple Leafs i utbyte mot Jason Podollan.

En av lyssnarna till podcasten tyckte att jag omnämnde trejden som något negativt. I det här fallet så blev det förvisso negativt för Gustafsson som inte alls kom till sin rätt i ett kaotiskt Maple Leafs, han hamnade i farmarlaget och skeppades senare vidare till Ottawa Senators innan han åkte hem och blev kultspelare i HV71 istället.

Men orden fick mig ändå att fundera, att det är ju faktiskt så de flesta av oss tänker: ”…men han blev trejdad.” Jag tänker i alla fall omedvetet så och bara genom att studera intervjuer eller artiklar som avhandlar svenska spelare som någon gång trejdats så får jag känslan av att jag långtifrån är ensam.  Istället borde det ju ses som något positivt, det är någon annan klubb som vill ha spelaren och är beredd att offra något för det.

Sedan finns det självklart undantag också, typ någon spelare som slängs på en nästan färdig deal för att salta budet och som klubben känner att de absolut har råd att avvara.

Ibland känner jag att vi svenskar per automatik slänger oss med negativa tillmälen runt en trejd som involverar en svensk. Ett klassiskt exempel är ju hur vi behandlar den mytomspunna bytesaffären mellan Vancouver Canucks och Pittsburgh Penguins den 20 mars 1996. Det var då Markus Näslund bytte lag med Alex Stojanov.

Näslund hade inte alls levt upp till de högt ställda förväntningarna på honom i Penguins. Likadant med Stojanov i Canucks. Ofta läser man när denna trejd ska avhandlas saker i stil med ”Tillslut trejdade Pittsburgh bort honom”, när det gäller Näslund.

Trejden brukar benämnas som en ren stöld från Canucks sida. Näslund utvecklades till en superstjärna i den kanadensiska kuststaden, medan Stojanov avslutade sin karriär 2002 i CHL-laget New Mexico Scorpions. Men där och då när trejden skedde så var det två underpresterande talanger som byttes mot varandra. Kom ihåg att Stojanov gick före Näslund i draften 1991. Långt före.  Sedan hade förvisso Näslund gjort lite mer väsen av sig i NHL jämfört med Stojanov.

Det här var nog snarare en trejd där de som satt på besluten såg två talanger framför sig som kört fast i sina respektive klubbar. Canucks såg potentialen i Näslund, Pittsburgh likadant i Stojanov. Det var en möjlighet som öppnade sig och tillfället togs.

Det är bara att gå tillbaka till oss själva. Vi idkar ju byteshandel varje dag egentligen utan att vi kanske tänker på det så mycket.

Jag vet inte om någon av oss blev så där värst mycket klokare av dessa rader. Men jag ville bara skriva av mig om mina tankar kring det här med trejder och hur vi beskriver deras skeende ur svensk synvinkel.

@hockeystaden