SDHL 1

Mästarnas mästare – Old School Hockey Danijela Rundqvist

ANNONS

Hon har varit framgångsrik i såväl klubblag som landslag och har dessutom vunnit mästarnas mästare. Här berättar Danijela Rundqvist om sin karriär.

Danijela Rundqvist tillhör kategorin ”Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna”. I sitt bagage har hon bland mycket annat två OS-medaljer och tre SM-guld. Lägg därtill att hon vunnit Mästarnas Mästare efter en dramatisk final mot Björn Lind. Men hur nådde hon alla framgångar på och vid sidan av isen? Några av svaren får ni här i en längre intervju med henne om karriären i serien Old School Hockey.
– Mamma (Vera) är från Kosovo. Hon flyttade hit och flyttade hit då som ung, runt 20 år. Några år senare träffade hon min pappa (Hasse) som är född och uppvuxen i Sverige. Man kan säga att jag är halv serb och halv svensk, berättar tidigare landslagsspelaren då vi slår oss ner med en Smothie och en latte på ett café i Mörby. Till saken hör att Danijela Rundqvist inte dricker kaffe trots att hon är hockeyspelare.
– Mammas släktingar fick faktiskt fly från Kosovo under kriget där nere. Det var en tuff period för mamma. Mina släktingar där nere och jag har en bra kontakt. Nu var det några år sedan jag var där, men jag och mamma hade en rutin att vi brukade åka ner dit varje år.
– Jag brukar också hjälpa till genom att skicka ner mina träningskläder som jag inte använder längre. Det är väldigt uppskattat eftersom jag har många släktingar som har det ganska tufft.

Hockeykarriären för Danijela Rundqvist började i Kälvesta, alltså den klubb som idag heter Hässelby/Kälvesta.
– Jag hade en tjejkompis i skolan som heter ”Carro” som var med i flick och damlaget i Kälvesta. Hon visste att jag älskade idrott och att röra på mig. Hon frågade mig i skolan ”Dani, vill inte du komma och testa på att spela hockey med oss?”
– Jag gick hem, lånade ihop skridskor och utrustning av grannar och killkompisar. Sedan tog jag mig till ishallen. Precis som man är som nybörjare så var jag inte så bra, men jag tyckte att det var så himla roligt. Det var tre saker som jag fastnade för – att åka skridskor, att jag hade lagkamrater och att det var närkamper så jag fick tacklas. Det är gjorde att jag kände ”wow” det här vill jag fortsätta med.

Relativt tidigt blev hon medveten om att det fanns ett damlandslag inom hockeyn.
– När jag spelade i Kälvesta hade Damkronorna en landskamp på Grimsta IP och jag var den som fick åka ut med den svenska flaggan på isen innan damerna skulle ut. Då tändes en dröm om att där ville jag också spela en dag.
– Däremot, när jag började spela hockey första gången visste jag inte att det fanns ett landslag.

Hur var miljön för tjejer som ville satsa på hockeyn vid den här tiden, var det okej att hoppa med i killarnas lag och så vidare?
– Jag är stolt och glad över att jag hamnade i den klubben jag gjorde för där har jag alltid varit respekterad. Jag fick träna med flickorna och damerna men även med killarna.
– Det var några eldsjälar som drog igång flicklag i Kälvesta och det har aldrig varit några problem. Det är samma sak idag i Kälvesta, att tjejer som vill och kan får träna med killarna. Jag har god kontakt med klubben även idag och de har även en cup uppkallad efter mitt namn Danijela Rundqvist Cup. En cup som spelas flera gånger per år av tjejer och killar i olika åldrar.

När samtalet kommer in på att Danijela Rundqvist tröja är hissad i taket på Grimsta IP blir hon blank på ögonen.
– Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det… Det är såklart en ära. Jag har aldrig vågat drömma att det skulle hända.
– Det jag är mest glad för är att andra tjejer och killar som spelar i klubben eller cupen, att de känner ”Kan Danijela så kan jag”
– Den var en fin dag när tröjan hissades, fint av Jenny Levin och ledarna som gjorde den ceremonin. Vi hade en dag då alla tjejer, unga som gamla, fick komma ut på isen.

Efter sina ungdomsår i Kälvesta flyttade den blivande landslagstjejen till AIK som då var ett topplag i Riksserien.
– Jag blev uppringd av AIK:s dåvarande tränare, Daniel Morger. Han frågade om jag ville komma till AIK. Då var jag 15 år.
– Det var ändå blandade känslor. Jag blev såklart jätteglad eftersom AIK var ett av Sveriges bästa damlag. Jag minns också att min dåvarande tränare i Kälvesta inte alls tyckte det var kul. Han ville att jag skulle spela kvar. Själv ville jag avsluta min andra säsong med Kälvesta och sedan påbörja säsong tre med AIK. Då förbjöd min tränare mig att spela sista matcherna med Kälvesta och det här minns jag att det gjorde mig väldigt ledsen.

Det blev spel i AIK:s A-lag direkt då hon kom till klubben.
– Ja, och jag tyckte att allt var jättehäftigt. Här fick jag chansen att se och lära av duktiga damspelare. Det var både ett roligt och seriöst gäng. Samtidigt var det en ära att få spela med AIK:s damer som jag visste topp i Sverige.

Var det ett stort steg att ta på isen också att som 15-åring komma från lilla Kälvesta till AIK?
– Ja, så var det. Där klev jag in i en miljö där jag var en av dom sämre. Alla som var runtomkring var mycket bättre än jag. De flesta av mina lagkamrater spelade i landslaget.

Hur hanterade du det?
– Jag hade ett sådant driv och ville utmana mig själv för att bli bättre så jag tyckte att det var jättebra.

När Danijela Rundqvist är 17 år, alltså under sin tredje säsong i AIK, får hon chansen att spela i landslaget.
– Då fick jag vara med på mitt första läger ute på Bosön. Jag kommer ihåg att jag satt vid samma bord som Johanna Gelin som är ett år äldre än jag. Vi gjorde vårt första läger tillsammans där och då.
– Det var fys-tester under två dagar och det gick ganska bra. Efter det fick jag äran vara en del av och vara med i Damkronorna under många år framöver.

Det blev närmare bestämt inte mindre än 223 A-landskamper. 3 OS och 7 VM. Många av dessa fick hon spela tillsammans med storspelare så som Erika Holst, Maria Rooth, Gunilla Andersson Stampes, Kristina ”Krickan” Bergstrand, Ylva Martinsen, Kim Martin-Hasson med flera.
– Jag sög in allt vad jag kunde av dom här tjejernas erfarenheter. Samtidigt var jag målmedveten och ville visa vad jag kunde, men även se efter första testerna vad jag kunde förbättra. På varje läger ville jag slå mitt eget personbästa.
– Under hela min karriär har jag också varit i fysiskt bra form. Största utmaningarna tyckte jag var på isen. Att gå från att vara en junior till att bli en etablerad landslagsspelare. Det var utmaningen. Fysiken och orken hade jag, men det var på isen jag behövde utveckla mig. Jag började spela väldigt sent så alla i landslaget låg väldigt långt före mig i alla moment förutom fysen.
– Det var då häftigt att sedan få vara med på OS i Salt Lake City (2002). Jag fick göra några inhopp. Peter Elander och Christian Yngve, ”Lillen”, som var tränare, tog med mig för att se och lära.

OS i Salt Lake City blev den första riktigt stora framgången i OS. Det hör till saken att damhockeyn kom med i OS fyra år tidigare vid spelet i japanska Nagano. Sverige slutade på en bronsplats i Salt Lake City efter att ha slagit Finland med 2-1 i matchen om tredjepris.
– Det här var början till uppmärksamheten och respekten för damhockeyn och damhockeyspelare efter Evelina Samuelssons två mål i bronsmatchen och att ledarna våga ställa Kim (Martin-Hasson) i målet. Hon var bara 15 år då blev ett ansikte utåt för damhockeyn, vilket hon också är fortfarande.

Danijela Rundqvist var själv bara 17 år vid turneringen.
– Jag gick där med min ”badge” som mitt pass. Utan den kom jag ingenstans och det var nästan så jag ville sova med den eftersom jag var livrädd för att tappa den, skrattar 34-åringen och fortsätter:
– Vi delade hus med andra svenska olympier och vi hade en väldigt bra stämning. Det jag också kommer att tänka på från OS är bussresorna till hallen då vi satte på vår favoritmusik och klappade igång varandra.

Fyra år senare får Rundqvist vara med om en ännu större framgång då Sverige vinner silver vid OS i Turin.
– Det var en helt annan resa. Då hade jag fått fyra år till att träna på. Dessutom fick jag mycket mer speltid.
– Vi hade över 100 resdagar per år fram till Turin-OS. Vi spelade mot USA, Kanada och Finland väldigt många gånger under varje säsong. Jag personligen fick bygga upp min träning hemma i klubblaget både fysiskt och på isen. Det här gjorde att jag var förberedd på ett annat sätt.

Vad är det som gör att ni tar er hela vägen till final och slår ut USA på straffar under resan fram dit?
– Det var flera anledningar till det. Jag tror att den största anledningen var att vi tränade så pass hårt under somrarna. Hockeysäsongen är ganska lätt och man har sina is-pass varje dag, men så som vi byggde upp oss under försäsongerna tror jag gjorde att vi hängde med USA.
– Sedan var Kim grym, Maria Rooth, Erika… Vi var väl förberedda fysiskt samtidigt som vi trodde på oss själva och varandra. Till saken hör att det inte var så många runtomkring som trodde på oss. Bland annat hade jag en tränare i min hemmaklubb som sa inför OS att vi aldrig skulle klara av att slå Kanada eller USA. Det var inte heller många i våra familjer eller bland våra vänner som trodde att vi skulle klara det, men vi trodde på det och vi var förberedda för att kunna vinna. Det tror jag var jätteviktigt.

Hur ser du på din egen insats under OS i Turin?
– Jag kände att jag fick ut det jag kunde av mig själv. Jag ville bidra med mig själv så mycket som möjligt så att laget kunde vinna matcher och ta medaljer. Det var såklart kul att kunna känna efter en turnering att jag gjorde allt jag kunde och att jag gjorde det bra. Att laget sedan tog sig till en OS-final var så otroligt häftigt.

Danijela Rundqvist

Damkronorna vinner även brons vid VM 2007 i Winnipeg, men efter det har det inte blivit några medaljer för svenskorna. Damkronorna började sakta också tappa lite i slagkraft.
– Vi förlorade bronsmatchen i Vancouver 2010 så där var vi nära. Jag tror en anledning till att vi började tappa var att vi i Sverige, precis som i alla länder, behöver behålla bra, äldre och rutinerade spelare. Sedan mixa det med unga, drivna tjejer.
– Det är svårt och tar så himla många år att bli en världsspelare, så jag tror att det blev tufft då många av våra äldre spelare slutade. Ta Maria Rooth, Erika Holst och Ylva, vilka enormt duktiga spelare det var. Det hade inte dom blivit på tre, fyra år utan på 15, 20 år. Det kom in nya tränare som ville bygga ”sitt lag” och rensade ut många som varit med tidigare.

Är det stor skillnad på att nå landslaget då du själv kom fram jämfört med hur det är idag?
– När jag fick frågan om att hjälpa Djurgårdens damlag kände jag tidigt att jag ville hjälpa andra damspelare att nå sina drömmar och mål utan att slösa energi på samma saker som jag fick göra.
– Jag fick vara min egen manager, sponsor, materialare och fick lägga ner mycket energi på andra saker utanför hockeyn. Där känner jag att det idag finns andra förutsättning för tjejerna. Dom har ett team runtomkring sig på ett annat sätt. Sedan finns det andra utmaningar kvar även om man har duktiga tränare och ledare runtomkring sig.

Kan du utveckla hur du tänker kring det?
– Jag hade en utmaning i att ta tag i mycket saker själv. Bra träningsmiljö fick jag i mitt klubblag här hemma. När jag åkte utomlands för inte alls så många år sedan fick jag ta tag i många bitar själv. Bland annat fick jag hitta min egen fys-tränare, mitt egna gym, en träningsmiljö med killar där jag kunde utvecklas för att se hur bra jag kunde bli.
– Om du idag kollar på en damspelare som är på landslagsnivå, exempelvis Hanna Olsson, så har hon ett av Sveriges bästa damlag att träna med varje kväll. Dessutom är hon med på hockeygym där hon får träna med några av Sveriges bästa juniorer på herrsidan. Hon har även ett ledarteam och stab som hjälper henne med saker hon inte ska behöva ägna tid åt. Det är, tycker jag, den stora skillnaden.
– Sedan vill jag även tillägga eller skicka med som ett råd till alla unga spelare som vill komma framåt inom sin idrott. Sitt inte och vänta på att saker och möjligheter ska komma till er. Ni måste vara aktiva själva och söka vad som passar er bäst och känns mest rätt för er egen utveckling. ”Ibland måste man kämpa lite själv också, även då det är tufft och jobbigt”. Våga skapa din egen väg.
– Jag är oerhört stolt att fått jobba för så drivna och duktiga hockeyspelare som jag fått göra de senaste fem åren.

Vad krävs det av en tjej eller kille idag för att nå toppen inom ishockeyn?
– Jättemycket. Ett enormt fokus på vad man vill. Det krävs inte bara att man måste sköta sin träning, kost och sömn. Dessutom ska du sköta plugget eller jobbet vid sidan av.
– Den utmaning jag hade som även tjejerna har idag är återhämtningen. Det är då du får återhämtning som du utvecklas. Det här är en utmaning för damhockeyn.

Hur ser du att den nya generationen hockey-tjejer klarar av att hantera den här utmaningen?
– Jag hoppas att tjejerna lyssnar på sina kompetenta ledare eller äldre och mer rutinerade spelare som kan förmedla hur viktiga dom här bitarna är för att dom ska kunna spela hockey länge.

Danijela Rundqvist har spelat inte mindre än i tio stora mästerskap fördelat på tre OS och sju VM-turneringar. Givetvis är OS-medaljerna det som toppar hennes framgångslista, men det är även en VM-turnering som sticker ut lite extra.
– När jag nu tänker tillbaka på alla VM och OS-turneringar så minns jag bäst hur kul jag har haft med alla spelare och ledare. Om jag ska plocka ut en turnering vid sidan av OS-medaljerna så tycker jag att det gick ganska bra i Linköping (2005, Sverige vinner ett brons) när jag spelade ihop med Pernilla Winberg. Även en vinst i 4-nationsturneringen i Oskarshamn med hela släkten på plats var fantastiskt.

Du har gjort inte mindre än tio A-lagssäsonger i AIK mellan 2001 och 2010, hur upplevde du den tiden?
– Som jag sa tidigare, att vara omringad av några av Sveriges bästa damspelare när jag kom till den klubben var stort. Det var då och där som jag kände att ”Shit, vad kul det är att träna på det här sättet”. Då menar jag verkligen allting. Att exempelvis träna hockeyteknik med Hasse Lorsell var någonting som jag inte hade haft möjlighet att göra tidigare. Skridsko och klubbteknik med Mattias Jonsson var också fantastiskt. Jag kände att det var så många av dom träningsmomenten som gav mig så mycket som hockeyspelare.
– Att få spela Europacupen var nog roligast, spela mot Europas bästa klubblag. För oss var det enormt stort. Jag har märkt då jag spelat i andra klubbar utomlands att Europacupen är större där än vad det uppmärksammas inom svensk hockey. Det tror jag har och göra med att Riksserien, som den hette då, alltid har varit så pass bra och bättre än andra ligor i andra länder. SDHL är ändå Europas bästa liga. Det kan ha gjort att Europacupen inte blivit så stort i Sverige.

Riksserien, som det hette då Danijela Rundqvist klev in i AIK, har haft en enorm utveckling fram till dagens SDHL.
– Det är en jättestor skillnad. Dels då produkten med att det är mycket bättre hockey och hockeylag idag. Tjejerna är tränade och förberedda på ett annat sätt än hur det var då. Samtidigt var Riksserien, som sagt var, även då Europas bästa liga, men den var inte lika uppmärksammad.
– Vi kanske inte hade lika många utländska stjärnor här då, men det fanns en del. Vi hade några i AIK som bland annat Christine Meier och Kathrin Lehmann. Christine Meier skulle jag säga är en av världens bästa backar och dom flesta klubbarna hade i alla fall någon utländsk spelare.

Danijela Rundqvist har under sin tid som ledare i Djurgården tagit hit flera utländska spelare. Att just få in några av dom bästa spelarna i världen i SDHL tror hon har varit viktigt för ligans utveckling.
– Dom flesta spelare som ligan tar in är världsspelare. Vi har enormt många duktiga svenska spelare, men om klubbarna ska toppa med spetsspelare så har vi inte så många i landet att ta av. Då blir det att klubbarna tar utländska spelare.
– Det jag tror är bra är att dom visar våra tjejer hur bra man faktiskt kan vara och hur deras resa har varit. Nu har vi i Djurgården valt att ta in många spelare som varit duktiga ledare också. Jag tänker då bland annat på Molly Engstrom. Hon har en enorm karriär bakom sig och har velat dela med sig av den. Tjejer som gått på college som kan inspirera våra unga tjejer som också vill dit. Att vi får ett utbyte på isen, men även utanför också. Måste även nämna en enorm förebild som är vår lagkapten idag, Andrea Dalen. Proffsig in i minsta detalj som dessutom gått fyra år på College och nu har ett toppjobb. När spelare som Andrea kan inspirera de yngre spelarna då blir jag stolt.

Det blev tre SM-guld för ”Danni” i AIK. Första guldet vann hon 2004.
– Nere i Malmö. Jag spelade ihop med Angelica Lorsell. Att vinna guld var jättestort. Vi var inte favoriter mot Limhamn men trodde själva på att det var möjligt. Det var jättehäftigt att äntligen få vinna eftersom vi hade ganska många silver innan.

Andra guldet vinner hon med AIK 2007 och det tredje 2009.
– Andra guldet vinner vi hemma på Ritorp. Det var som alla gånger när jag och vi i laget nått våra mål, en enorm lättnad och glädje. Det är slutet av säsongen, man är rätt slut och efter finalerna ska man ladda om snabbt och åka på landslagsturnering.
– Det är ändå något speciellt med det första guldet, men 2009 var också häftigt eftersom vi hade väldigt många bra spelare i AIK. Det var även häftigt att vara en del av ett så bra lag.

Var det stor skillnad att som ledare att vinna med Djurgården?
– Det var också en enorm glädje, men jag var inte lika fysiskt utmattad, skrattar Djurgårdsledaren och fortsätter:
– Visst var jag lite nervös utanför isen och det var mycket glädje när vi vann eftersom jag hade följt våra spelare under en längre tid. När då dom når sina drömmar och mål blir jag otroligt glad för deras skull. Att från det vi startade tog bara tre år till vi vann SM-guld är jättehäftigt. Jag är glad och stolt att vunnit SM-guld både som ledare och spelare.

Danijela Rundqvist spelade även OS 2010 i Vancouver. Säsongen därpå valde hon spel för Burlington Barracudas i CWHL. Där vinner hon lagets poängliga med elva mål och totalt 15 poäng på 22 matcher.
– Jag kände att jag ville ha nya utmaningar eftersom jag hade spelat i samma klubblag och landslaget under tio säsonger. Samtidigt var kärleken till hockeyn så pass stor att jag ville fortsätta spela.
– Då kontaktade jag den kanadensiska ligan. Det var samtidigt första gången dom skulle ha en draft. Jag blev draftad av Burlington som nummer 13 av 101 spelare. Jag åkte över på en try-out och efter två veckor sa tränaren att jag hade tagit en plats i laget.
– Varför jag åkte över just dit var dels för att jag behövde ett miljöombyte, men dels också för jag visste att dom bästa damspelarna spelade i den ligan. Det innebar att jag skulle få möta amerikanska och kanadensiska landslagsspelare. Det var också vad jag ville. Dessutom, att få komma till hockeyns huvudstad, Toronto, och spela och bo var riktigt kul.

Var det ett stort intresse kring damhockeyn där då?
– Så där… När Kanadas landslag spelade var intresset stort. När jag kom dit blev jag enormt uppskattad för jag var en svensk hockeyspelare. Det är många svenska herrspelare som banat väg i USA och Kanada så jag blev väldigt respekterad mycket tack vare dom.
– Damhockeyn och ligan har nog växt sedan dess. Jag tycker inte intresset var jättestort då jag var där. Samtidigt, mitt lag förlorade alla matcher vi kunde, men jag vann i alla fall både vår poäng och utvisningsliga.
– Jag hade målsättningen att bli en bättre hockeyspelare och det blev jag, men mest tack vare att jag hade en egen personlig tränare, tränade med ”kill-juniorer” och fick möta några av världens bästa damhockeyspelare. Jag gjorde så att miljön för mig blev bra. Hade jag bara åkte över, kört med damerna två is-pass i veckan och två matcher hade jag nog inte blivit bättre.

Kim Martin.

Det blev bara en säsong för Danijela Rundqvist i Kanada. Inför säsongen 2011/12 valde hon tillsammans med Kim Martin Hasson och Elin Holmlöv att skriva på för Tornado Dmitrov. En ganska annorlunda och stundtals tuff tillvaro.
– Jag fick med mig två av Sveriges bästa spelare dit, Elin Holmlöv och Kim Martin. Jag och Kim skulle dela lägenhet. Vi satte nyckeln i dörren. Jag minns att jag tänkte efter det att vi öppnat den, ”Wow, det här är en fin lägenhet” eftersom jag har lite koll på deras kultur eftersom den är ganska lik den mina släktingar i Serbien har fått uppleva. Kim kom från en fin våning på Söder och tyckte inte alls lägenheten var lika mysig och fin, säger Danijela med ett skratt.
– Vi bodde i alla fall in oss där. Det jag tyckte var häftigt med att spela i Ryssland var att vi hade runt om oss elva ryska landslagsspelare, vilket gjorde att det var som att vara i väg med Damkronorna varje dag. Samtidigt blev vi enormt utmanade på isen. Det fanns ryska landslagsspelare som inte tyckte att vi skulle vara där och spela. Där fick vi hela tiden hålla koll på vad som hände bakom ryggen oss. På varje träning försökte dom köra över oss tre svenskar. Jag var glad att jag var stor och stark så jag kunde skydda mig själv, Elin och Kim.
– Det här förberedde samtidigt mig på att vara så bra jag kunde vara, men skulle det här hända på en arbetsplats, att du vet att dina kollegor skulle göra allt för att skada dig, hade det känts det overkligt. Så ska det inte vara i ett lag oavsett vart du spelar.

Foto: Privat

Efter en säsong i Ryssland valde nu forwarden från Kälvesta spel i Lugano. Där möttes hon av träningskultur hon inte riktigt var van vid.
– Det var jag som sökte mig dit. Jag har alltid varit min egen manager och såg till att jag hamnade i Toronto, Dmitrov och Lugano.
– Vi hade mött Lugano i Europacupen några år tidigare. Jag hörde av mig till hon som äger klubben och frågade om jag kunde få spela för dom. Sedan åkte jag ner dit och spelade för Lugano en säsong. Det var fantastiskt att bo i den miljön som är där. Att komma ut från hallen efter ett tufft fys-pass och då få tanka ny energi, sol och D-vitamin året om… Alla som inte varit där åk till Lugano.

Många svenskar har varit i Lugano och byggt upp en del av hockeykulturen där, var det här något du också märkte av?
– Ja, det var ganska många som kom fram i Lugano och berättade om svenska herrhockeyspelare och tränare som varit på plats där, vilket var jättekul.
– Laget och tjejerna, jag kom till en helt annan miljö från säsongen innan då jag var i Ryssland. I Lugano kom jag till ett lag som inte tyckte om att träna. Dom tyckte om att köra något is-pass och sedan spela matcher. Många av tjejerna spelade i Schweiz landslag och var enormt duktiga. Jag fick göra samma sak där, att skaffa en egen fys-tränare. Jag tog Daniel Hedin som var herrarnas fys-tränare. Dessutom frågade jag om jag fick träna med herrarnas juniorlag, vilket jag fick.

Var du tvungen att tagga ner lite då du tränade med tjejerna i Schweiz?
– Nej, jag körde på.

Blev du uppskattad för det eller fanns det dom i laget som blev förbannad på dig?
– Under matcherna och träningarna blev det uppskattat. Däremot, kommer jag ihåg då jag skulle hålla i ett fys-pass. Jag tyckte själv att det var ett vanligt ben-pass för en hockeyspelare, men dagen efter var det två spelare som inte gick till jobbet och inte heller kunde träna eller gå normalt på några dagar. Då kände jag att det här var lite annorlunda, berättar Danijela Rundqvist med ett leende.

Efter tiden i Lugano trodde dom flesta att karriären var över för den då 29-åriga stockholmstjejen, men istället för att lägga ”rören” på hyllan var hon med och spelade upp SDE Hockey till Riksserien/SDHL.
– Jag kände under säsongen i Lugano att det skulle bli mitt sista proffsår. Det var så väldigt mycket jag hade fått lagt åt sidan för att satsa på min egen karriär. Dessutom hade jag träffat Nisse (Ekman) innan jag flyttade till Lugano. Jag ville flytta hem till honom, barnen och familjen.
– SDE låg nära där vi bor, var på en lagom nivå, jag är social och tyckte det om att spela hockey men samtidigt också ”tjitt-tjatta” med några gamla spelare som jag skulle möta i motståndarlagen. Under säsongen kände vi att det här faktiskt gick bra för laget.
– Emelie O´Konor var med. Henne hade jag spelat med tidigare. En enormt duktig hockeyspelare. Dessutom hade vi Lovisa Selander som storspelade i målet. Samtidigt hade vi en god stämning.

Kände du själv mycket spelglädje?
– Jättemycket. Så har det nog varit varje gång jag varit på isen eftersom det är så himla kul. Sedan blir det såklart extra kul när jag var omringad av roliga och sköna lirare. Linn Hansén som spelar och driver Hammarbys Damlag gav enormt mkt energi till hela laget.

Hur upplevde du att möta lagen i ettan med tanke på den nivå du hade spelat på innan?
– Det var en stor skillnad. Jag tycker att det är ett väldigt stort glapp mellan Division 1 och SDHL. Vi gick in i det kvalspelet för att vinna, men vi trodde att SDHL-lagen skulle bjuda på tuffare motstånd.

Var det samma känsla att gå upp med Djurgården säsongen efter som det var med SDE Hockey även om det var stor skillnad på lagen om man bara ser till det på pappret?
– Vi hade högre mål och ambitioner med Djurgården eftersom vi hade rekryterat spelare som skulle hålla i SDHL på ett helt annat sätt. Valentina (Lizana Wallner) i mål och Tina Enström, det var världsklasspelare.

Djurgården gick igenom hela säsongen utan att förlora en match och om vi ska vara ärliga var det bara en lång transportsträcka för Djurgården.

Vilken filosofi lade du och Nisse Ekman som grund när ni tog över Djurgården?
– Den var och är att utveckla svenska tjejer för att bli bättre hockeyspelare. På så sätt också hjälpa landslaget att bli bättre. Att få tjejerna nå sina drömmars mål, spela på college, landslag, VM och OS. Men även se till att tjejerna får mycket bättre förutsättningar än vad exempelvis jag hade.
– Vi ville se till att alla våra spelare, oavsett om dom var gamla landslagsspelare eller juniorer, skulle få med sig den utrustningen dom behövde. Så hade inte jag och mina lagkamrater haft tidigare. Jag minns att Gunilla Andersson (Stampes) inför OS i Vancouver fick köpa sina egna skridskor. Då var det ändå hennes fjärde OS-turnering. Det kände jag och Nisse direkt, att det i alla fall inte ska kosta tjejerna något i utrustningsväg. Det ordnade vi i Djurgården direkt och fick med oss CCM på det.
– Det här tyckte jag var ett bra förstasteg. Sedan har det hänt otroligt mycket på dom här fem åren, just kring det här att vi byggt en ledarstab och hur tjejernas träningsmiljö ser ut idag. Vi har redan på en bra miljö, men vi vill ha Europas bästa träningsmiljö.
– Vi vill inte ”bara” vinna SM-guld utan vi vill ha en utvecklande miljö för det är grunden i allt. Sedan vill vi ledare och spelare givetvis vinna medaljer och titlar. Har vi en utvecklande miljö i år efter år så kommer det också bli bra och våra spelare når sina drömmar och mål.
– Under den här resan har vi lärt oss enormt mycket. Det kan vara något som jag och Nisse tyckt varit bra, men som inte våra spelare håller med om. Då måste vi kanske ändra och göra om så våra spelare känner att dom får vad dom vill ha. Det är vad jag tycker är viktigast.

Under säsongen 2015/16 väljer Danijela Rundqvist att sluta spela.
– Det var för att jag ville bli mamma. Det gick bra, men det tog fyra och ett halvt år. Jag trodde att det skulle gå medan jag spelade, men när det inte fungerade valde jag avsluta min karriär som spelare eftersom det var en så enorm drivkraft hos mig att bli mamma.

Trots att hon lagt hockeykarriären på hyllan så finns vinnarinstinkten kvar. Det visade Danijela Rundqvist inte minst då hon vann Mästarnas Mästare 2015.
– Dom ringde upp och frågade om jag ville vara med och berättade att jag då skulle vara den första damhockeyspelaren som skulle få representera i Mästarna Mästare. Jag blev otroligt glad och ringde min kompis Anna Laurell som hade varit med året innan. Hon sa ”Danijela, tacka ja för det är skitkul”.
– Vi var på Sicilien och jag fick testa tävlingarna som jag bara hade sett på TV. Jag tyckte det var jättejobbigt och jättekul. Sedan gick det dessutom hela vägen.

Hur var sammanhållningen i huset under den här perioden som ni bodde tillsammans?
– Den var jättebra. Två, tre tävlingar spelades in varje dag så det var inte mycket tid däremellan för man sitter och synkar eller i intervjuer hela tiden.
– För mig var det inte bara stort att få vara en del av det här utan jag fick sitta där och lära känna mina barndomsidoler. Det var riktigt häftigt och dessutom fick jag lyssna på och gå igenom allas resor och karriärer, att få känna igen sig i både med och motgång.

Att du är en bra atlet är nog dom flesta medvetna om, men vad var det som gjorde att du till sista kunde stå där som vinnare?
– Hockeyspelare är bra på det mesta. Det kommer såklart från att jag har tränat under många år, men jag tror att det i grunden var inställningen som gjorde att jag vann. När varje tävling började gjorde jag allt för att vinna.

Var det mycket prestige mellan er tävlande?
– Inte innan finalen där jag tävlade mot Björn Lind. Där var det prestige. Innan det var det bara kul och jättejobbigt, skrattar mästaren.

En bild från Mästarnas mästare-tillvaron.

Djurgården har nu meddelat att Danijela Rundqvist och Nisse Ekman slutar inom klubbens damorganisation efter denna säsong. Vad som händer framöver vet idag inte den 34-åriga mamman.
– Just när jag hemma med Ella. Hon aktiverar mig och ger mig så himla mycket glädje. Hon är någon som jag har längtat efter en under så många år. Dagarna går ut på att leka.
-Det finns tre viktiga träningstimmar i veckan nuförtiden. Torsdagar tränar jag med mina grannar, fredagar är det ishockey med CCM och söndagar spelar jag innebandy med mitt lag Råsunda Stars. Det är mina tre heliga timmar.
– Vid sidan av det vill jag umgås med Nisse, barnen, familjen och vänner. Jag är även ambassadör för många olika saker och försöker träffa framförallt flicklag för att inspirera dom till att nå sina drömmar och mål.
– Kalendern är inte tom även om jag är mammaledig, men jag försöker njuta av stunden, avslutar Danijela Rundqvist.

Instagram: @ danijelarundqvist

På SVTplay kan du se dokumentären med Danijela Rundqvist och Nils Ekman: ”Kampen om ett barn”

Här kan du läsa Old School Hockey med Nils Ekman: 

Den här artikeln handlar om:
Hockey PÅ TV
lördag 18 maj
12:20 Lettland - Sverige VM
12:20 Danmark - Schweiz VM
16:20 Tyskland - Polen VM
16:20 Kanada - Finland VM
20:20 Frankrike - Slovakien VM
20:20 Tjeckien - Storbritannien VM
söndag 19 maj
02:00 Edmonton Oilers - Vancouver Canucks NHL
16:20 USA - Kazakstan VM
16:20 Norge - Österrike VM
20:20 Slovakien - Lettland VM
20:20 Schweiz - Kanada VM
måndag 20 maj
16:20 Sverige - Frankrike VM
16:20 Storbritannien - Norge VM
20:20 Kazakstan - Polen VM
20:20 Finland - Danmark VM
tisdag 21 maj
03:00 Vancouver Canucks - Edmonton Oilers NHL
12:20 Frankrike - Tyskland VM
12:20 Österrike - Storbritannien VM
16:20 Kanada - Tjeckien VM
16:20 Lettland - USA VM
20:20 Sverige - Slovakien VM
20:20 Finland - Schweiz VM
torsdag 23 maj
02:00 New York Rangers - Florida Panthers NHL
lördag 25 maj
02:00 New York Rangers - Florida Panthers NHL
söndag 26 maj
21:00 Florida Panthers - New York Rangers NHL