'Det första Babcock sa var att jag aldrig skulle göra mål'

Han är en stor profil i Djurgården, men vann SM-guld med Färjestad och spelade dessutom i både Frölunda och Linköping. I veckans Old School Hockey berättar den VM- och NHL-meriterade Michael Holmqvist om den infekterade flytten från Djurgården, NHL-debuten och de framgångsrika åren i Finland.

JOHANNESHOV (Hockeysverige.se)

Michael Holmqvist tog en annorlunda resa från Rågsved till NHL. Efter att inte riktigt funnit sig tillrätta som ung spelare i Djurgården och Färjestad flyttade han till Finland. Där fick han sitt stora genombrott, vilket gjorde att Anaheim Mighty Ducks plockade över honom för NHL-spel.

Idag är Michael Holmqvist J20-tränare i sitt Djurgården. Här berättar han om sin häftiga hockeyresa i OLD SCHOOL HOCKEY.

– Jag flyttade till Rågsved från Hagsätra då jag var tre år. Rättare sagt till ett ställe som heter Snösätra. Det var där jag växte upp, berättar Michael Holmqvist och fortsätter:
– Det fanns en fotbollsplan där, en sjumanna, men sedan hade vi Hagsätra IP som vi kunde gå eller cykla till. På fotbollsplanen i Snösätra lirade vi mycket hockey och släpade dit en platta där vi stod och sköt med puckar. Dessutom, på den tiden spolade man is på den här fotbollsplanen. Jag var även mycket uppe i innebandyhallen i Högdalen.

Holmqvist spelade även fotboll i Rågsved.

– Ja, det stämmer. Jag spelade även Stureby, men vi hade även ett lag som hette Snösätrapojkarna. Sedan avslutade jag fotbollen i Älvsjö då jag var 15 år.
– I hockeyn var Djurgården min moderklubb. Djurgården skickade ut lappar till vårt dagis, att man skulle starta hockeyskola på Hagsätra IP. Det var där det började. Sedan flyttade Djurgården från Hagsätra till Östermalm och efter det till ”Myren” (Mälarhöjdens IP).

Även Michael Holmqvist två år yngre lillebror, Andreas, kan se tillbaka på en fin karriär. Bland annat var han med om VM-spel 2006. Bröderna har också följt varandra både på nära och långt håll genom åren.

– När jag blev äldre var det tufft eftersom jag upplevde att jag brydde mig mer om hur det gick för honom i hockeyn än för mig själv. Speciellt sista tio åren.

Hur kom det här sig?
– Egentligen vet jag inte, men kanske var det att jag kände mig lite klar med hockeyn under mina sista år. Då menar jag med att ha det här fulla drivet.
– Jag har också funderat mycket efter karriären på ”när tappade jag drivet?”. Mitt mål och min dröm var sedan jag var liten att få spela i NHL. Tar jag det i stort så kände jag den dagen jag kom dit ”nu har jag en plats här”. Då kan jag kanske tycka att drivet gick ner lite grann.
– Lite fick jag den känslan istället för att fortsätta att vilja bli bäst och leda ett lag i NHL. Jag har, som sagt var, tänkt mycket på efter karriären vad var det som hände där.
– Samtidigt har jag alltid älskat hockey och är, vilket är viktigt att påpeka, väldigt stolt över min karriär.

När du funderat på din kammare över karriären och det här med drivet vad kom du fram till?
– Just det här med att jag nått mitt mål och jag inte visste riktigt vad nästa grej var att sträva mot.
– När jag sedan fick komma tillbaka och vara med om att ta upp Djurgården hittade jag någon sorts glöd för någonting som verkligen betydde något för mig. Då kände jag att det var roligare med hockey igen. Det fanns något jag drevs mot på riktigt. Sådana här saker tycker jag idag också är intressant.

I princip var det slagsmål och bråk i varje innebandymatch

Michael Holmqvist var också ganska duktig i fotbollen, men trots det valde han att satsa på hockeyn.

– Jag tyckte att fotboll blev ”sådär” roligt då det blev elvamanna. Sjumanna var mycket roligare eftersom jag inte behövde sprina så mycket, skrattar Michael Holmqvist och fortsätter:
– Det hände något med hockeyn då jag kom med i TV-pucken. Jag kände då att jag var ganska bra på det där. Jag var okej i fotboll, men hockeyn var hela tiden nummer ett för mig. Jag var alltid på ”almis” (allmänhetens åkning) eller spelade landhockey för att jag tyckte det var så kul.

Blev TV-pucken på något vis brytpunkten för dig?
– Jag var ganska bra i TV-pucken och förstod då att jag kanske var ganska duktig på hockey. Efter det kom jag med i något pojklandslag och sedan var allt igång.

Michael Holmqvist kom så småningom upp till Djurgårdens J20 där även spelare så som Christian ”Fimpen” Eklund, Marcus Nilson, Niklas Anger, Christian Sjögren, Kristofer Ottosson med flera spelade.

– Under fys-säsongerna, då vi spelade innebandymatcher, var det fullt krig. Tävlingsnivån var otroligt hög. I princip var det slagsmål och bråk i varje innebandymatch. Just den här höga tävlingsnivån tror jag lade grunden till allt för oss i laget.
– Om vi fortfarande håller ihop det här gänget? Jag och ”Fimpen” är grannar så vi ses i princip varje dag. Christian är agent och Anger jobbar på bank, (Henrik) Petré är PT-tränare… Det var ett bra gäng, men det är inte så att vi ses.

Säsongen 1996/97 gav tränarduon Stephan ”Lillis” Lundh och Niklas Wikegård en då 17-åring Holmqvist chansen till spel i elitserien. Debutsäsongen blev det nio matcher.

– Första matchen var på Globen mot Frölunda. Jag fick några byten. Några av dom var dessutom med (Fredrik) Bremberg. Det var såklart spännande och häftigt. Även det var en dröm som gick i uppfyllelse, att få testa på det där i Globen inför mycket publik. Dessutom med Djurgården som var mitt lag.

I laget spelade starka karaktärer så som Espen Knutsen, Patric Kjellberg, Patrik ”Putte” Erickson, Per Eklund, Nichlas Falk, Björn Nord, Jens Öhling, Thomas Johansson, Janne Viktorson, Mikael ”Musse” Håkanson, Christian Due Boje, Petter Rönnqvist med flera. Det var inte alldeles lätt för en 17-åring från Rågsved att gå in i det omklädningsrummet och ta ton.

– Jag sa väl inte så jättemycket (skratt). Det var bara för mig att gå ut på isen och göra mitt bästa. När man kommer upp sådär är alla schyssta och det är inga konstigheter.

Sommaren efter debuten i elitserien, 1997, draftades Holmqvist av Anaheim Mighty Ducks i första rundan.

– Jag hade gjort en stor grej av det här. Kanske en för stor grej, men samtidigt inte. Återigen tillbaka till det här med mål. Jag hade ett mål jag brann för. Jag drevs mot det här målet varje dag och fick därigenom en bra säsong. Själva draften var såklart en häftig upplevelse. Hela familjen var med där.

Hade du höga förväntningar på att gå i första rundan?
– Ja, men jag visste att jag skulle gå i första rundan. Det sa man till mig. Hade jag vetat att jag skulle gå i andra, tredje eller fjärde rundan hade vi troligtvis inte åkt över.
– Jag visste inte vilken klubb jag skulle hamna i. Det roliga var att jag hade varit på 16 intervjuer, men inte med Anaheim, vilket var intressant.

Hur tänkte du då det var Anaheim som plockade dig som 18:e spelaren?
– Jag kommer ihåg det här som igår. Mina agenter satt framför mig på läktaren. När det var Anaheims tur vände sig en av agenterna om och nickade till mig som att nu var det min tur.

Jag var en stressad och omogen hockeyspelare som ville ta klivet upp i Elitserien så fort som möjligt
Trots att Michael Holmqvist debuterat med Djurgården i elitserien, alltså laget närmast hans hjärta, och han draftats av Anaheim valde han att bryta upp sitt hockeyliv för att skriva på för Färjestad.

– Det som hände där och som jag också reflekterat mycket över var att jag var en stressad och omogen hockeyspelare som ville ta klivet upp i Elitserien så fort som möjligt. Bara för att någon annan var där skulle jag också vara där eftersom jag tyckte att jag var lika bra.
– Så gick tankarna där och då. ”Jag är tillräckligt bra, är en förstarunda och ska spela i elitserien.” Djurgården ville skicka mig till Huddinge, vilket så här i efterhand skulle hockeymässigt antagligen varit mycket bättre för mig. Där har jag lärt mig mycket som jag tagit med mig in i mitt ledarskap.

Var du förbannad och irriterad på Djurgården där och då?
– Ja, det var jag såklart, men framförallt var det, som jag sa, ett stressat och omoget beslut att flytta. Sedan kan jag inte ångra det heller eftersom jag i Karlstad träffade min fru som jag har tre barn med nu. Då är det såklart dumt att sitta och ångra den flytten, säger Michael Holmqvist med ett leende och fortsätter:
– Däremot hockey- och utvecklingsmässigt, när jag tittar tillbaka så var den flytten fel. Återigen tillbaka till det omogna och från att varit en junior som alltid körde extra, lekte hockey och stod och dribblade till att jag nu helt plötsligt fick en lön. Då var jag en färdig hockeyspelare.
– När jag nu tittar tillbaka och har jag tänkt ”vad gjorde jag för att förtjäna att spela mer? Ingenting.” Varför körde jag inte extra i gymmet? Varför körde inte jag extra efter isträningen? Sådan tankar har jag reflekterat över. Dessutom körde man nästan enbart på tre kedjor då.

Var du väldigt besviken när du inte fick så mycket speltid du hade hoppats på?
– Besviken… Klart att jag inte var glad då jag inte fick spela, men fortfarande, vad gjorde jag åt saken? Jag hade ingen förståelse för att det var en lång resa som skulle göras och att jag behövde stoppa in timmar för att jag ska bli bra över tid. Den mognaden fanns inte i mig.

Efter mina två säsonger i Färjestad tyckte jag att det var dags att flytta på mig igen och starta om lite grann, börja om från noll

Redan under sin första säsong i Färjestad fick Holmqvist vara med om att vinna SM-guld.

– Det var såklart jättehäftigt att få vara med och vinna SM-guld. Sedan handlar det som spelare på olika nivåer hur mycket man har varit med. Vi är ett lag som ska göra det tillsammans, men i bakhuvudet finns det ändå tankar kring hur mycket jag egentligen var med och bidrog till SM-guldet.
– Där och då var det såklart en jättehäftig känsla och jag hade roligt tillsammans med grabbarna.

Efter sin andra säsong i Färjestad där det blev 15 matcher i elitserien med Färjestad och en kortare utlåning till Hammarby flyttade han som 20-åring över till Finland för spel med TPS i Åbo. Att flytta över till Finland var vid den här tiden dessutom ganska ovanligt.

– Redan efter draften åkte jag över med Viking Line till Åbo tillsammans med Verner Persson för att träffa (Vladimir) Jurzinov. TPS ville få över mig direkt efter draften. Jag vet inte om jag var lite skraj för att flytta till Finland så det blev först Färjestad.
– Efter mina två säsonger i Färjestad tyckte jag att det var dags att flytta på mig igen och starta om lite grann, börja om från noll. Då fick jag chansen i TPS. Det var (Hannu) Jortikka som gav mig den här chansen.

Michael Holmqvist fick också en väldigt fin utvecklingskurva i TPS även om det började lite trögt.

– Första fys-passet, vi skulle spela fotboll och det knakade till i knäet på mig. När dom sedan röntgade knäet visade sig att mitt korsband var ganska allvarligt skadat. Då var TPS lite sura. Det visade sig vara en skada jag haft med mig dit från Färjestad och som förmodligen inte blivit riktigt bra.
– Vi fick ordning på det där och jag spelade den säsongen, men utan att ha opererat mig. Det gick okej och jag tycker att jag jobbade mig in på den nivån. Dessutom vann vi guld den säsongen.
– Direkt efter firandet opererade jag mitt korsband. Då fick jag börja om igen eftersom det tar tid att komma tillbaka efter en sådan operation. Till slut började hända grejer och jag kände mig trygg på den nivån och kunde börja äga isen på ett bättre sätt.

Kände du ett stort förtroende från tidigare AIK-backen, Hannu Jortikka, som nu var tränare i TPS?
– Ja, det tycker. Steg för steg och ett lagom tempo med mer ansvar och mera is. TPS tränade hårt, hade bra förebilder och ett bra lag. Speciellt första säsongen.

Jag värderar gulden väldigt högt

Andra säsongen klev ytterligare två svenskar in i TPS, Henrik Tallinder och Jonas Elofsson.

- Det var såklart jätteroligt. Dessutom fick jag prata svenska. Första säsongen var jag ensam utlänning i TPS och fattade ingenting.
– ”Elof” fick åka hem efter några månader, men Tallinder gjorde där en väldigt fin nystart på sin karriär.

Hur bra är du på finska idag?
– Jag har tappat allt. Första säsongen hörde jag bara en massa ljud. Andra säsongen började jag förstå lite omklädningsrumsfinska. Tredje förstod jag det mesta i omklädningsrummet. Däremot, då jag tittade på TV eller lyssnade på radion förstod jag ingenting. Fjärde året klarade jag finskan okej.

Holmqvist blev finsk mästare två gånger, 2000 och 2001. Två guld som han håller högt.

– Ja, jag värderar gulden väldigt högt. Det kändes som jag var med på riktigt och bidrog till gulden den här gången. Vi hade bra grupper som hade kul ihop och gjorde något bra tillsammans.

Under sin sista säsong i TPS fick han dra på sig landslagströjan för första gången.

– Det var såklart skithäftigt, säger Michael Holmqvist samtidigt som han spricker upp i ett stort leende.
– Jag gjorde personligen en bra säsong i Finland, men vi som lag kom inte så långt. Hardy Nilsson var coach och den som gav mig chansen. Vi spelade mot Schweiz i några förmatcher inför VM. Jag kom också med hela vägen till Finland, men där fick jag beskedet att Mats Sundin skulle komma hem från NHL och att jag då inte blev kvar.
– Det var såklart tråkigt, men jag hade förståelse för det. Det som var positivt där och då och som jag vände det till var att jag kunde åka över till Anaheim direkt. Det var då redan klart att jag skulle åka över dit säsongen efter.
– Jag fick vara med Anaheim och träna under deras slutspel, alltså med gruppen som går bredvid laget och är reserver. ”Black aces” kallas det för.

Michael Holmqvist i en match mot Slovakien.

Hur upplevde du det?
– Som något jättehäftigt. Jag hade varit där på ”summer campen” sommaren innan. Nu fick jag titta på hemmamatcher och vara med runt laget, men inte i laget. Även ”Hedda” (Jonathan Hedström) var med i den gruppen.
– Det var bra att få komma dit och se hur allt fungerade där. Så vände jag det tråkiga beskedet till något kul.

Jag var helt säker på att jag hade gjort mål i första bytet

Säsongen därpå, 2003/04, åkte så Michael Holmqvist över för spel i NHL med Anaheim.

– Jag tog en tröja direkt och var med första matchen. Sedan blev jag nedskickad till Cincinnati eftersom jag inte var med och spelade så mycket i början.
– Den säsongen blev ganska ryckig. Jag gjorde 21 matcher i Anaheim. Det tråkiga med den säsongen, jag hade kommit in och fått börja spela med Samuel Påhlsson och en kille som heter (Stanislav) Tjistov i en tredjekedja. Det kändes som att jag hade min plats där. Då fick jag jätteproblem med en magmuskel och ljumskarna. Sista tre månaderna spelade jag knappt så den delen var tråkig.

Försökte du spela trots problemen?
– Ja, och jag kom tillbaka för tidigt och det blev bara värre och värre. Det blev ungefär lika många matcher (24) i AHL.
– När jag tittar tillbaka på tiden i Cincinnati känner jag ändå ”shit, vad kul vi hade” (skratt). Jag kommer mest ihåg dom roliga grejerna och det är bra. Tony (Mårtensson) var också där nere första säsongen. Över huvud taget var det unga killar med som alla ville bli hockeyspelare och som hade kul ihop och körde på.
– Säsongen efter, lockout-året, då jag blev kvar i Cincinnati hade vi många bra hockeyspelare med där som sedan fick fina karriärer.

Hur minns du idag tillbaka på själva NHL-debuten?
– Nashville borta och jag var helt säker på att jag hade gjort mål i första bytet. Pucken gick mellan benen på målvakten men precis utanför stolpen. Det jag kommer ihåg från den matchen är nästan bara att jag tänkte just då ”Hur kunde den inte gå in?”
– Men känslan… Det knepiga är att det normala blir högre och högre när man tar nästa och nästa kliv. Det var inte den känslan att jag gick från J20 till NHL-debut, utan det blev naturliga steg.
– Samtidigt, självklart var och är jag stolt och glad över att fått satt på mig en NHL-tröja, men just där och då var det inget konstigt. Idag kan jag känna ”Oj, har jag varit i NHL?”.

En av Michael Holmqvist lagkompisar i Anaheim var en av världens genom tiderna bästa ryska spelare, Sergei Fedorov.

– Det var en stor idol som jag hade då jag var yngre. Jag blev nästan ”starstruck” när jag fick snacka med Fedorov, skrattar Michael Holmqvist när han minns tillbaka på den korta tid de båda spelade i samma lag.
– Han är en superstjärna. Jag hittade faktiskt videoklipp där vi spelade tillsammans ”oj, har jag spelat med honom?” Det höll inte så länge och jag fick bara en eller två matcher med honom. När jag inte levererade fick jag hoppa ner i hierarkin.

Inför säsongen 2005/06 fick Michael Holmqvist fortsätta sin NHL-karriär i Chicago efter att under sommaren trejdats mot Travis Moen.

– Jag stannade kvar och spelade lockout-året i ”Cincy”. Jag tycker också att jag gjorde en bra säsong, utvecklades och gjorde bra saker. (Mike) Babcock var ner och sa till oss att det var vi som skulle spela när det kommer igång ”var redo”, men det kom aldrig igång. I alla fall var jag redo för att spela i NHL.
– På sommaren, jag var på Plantagen i Linköping, då ringde telefonen. Det David McNab, Anaheims assisterande ”GM”. Han sa ”Hi Michael. We've traded you to Chicago, good luck”. Sedan lade han på. Jag kände då jag stod där på Plantagen ”Jaha, vad hände där?” Det blev lite förhandlingar, men till slut kom vi överens och jag åkte över till Chicago.

Med tanke på att det är en annan hockeykultur i Chicago, hur upplevde du då att komma dit?
– Så var det. Samtidigt var Chicago då en klubb som var nere i botten och trycket i staden var nog inte detsamma som jag kan tänka mig att det är nu. Vi fick höra historier som ”om ni kommer göra det här bra kommer ni märka att det blir drag runt hockeyn här”. Men vi spelade aldrig bra så något drag blev det aldrig.

Det började med Babcock i Anaheim. Det första han sa till mig var att jag aldrig kommer göra mål i den här ligan.

Under andra säsongen fick coachen Trent Yawney lämna över sitt jobb till Denis Savard som tidigare varit assisterande.

– Trent Yawney var en schysst människa. En rolig historia med honom är från den dagen han fick gå. Han kom då in till laget. Först sa Yawney att han fått sparken. Sedan sa han ”I guess you can't make chicken salad out of chicken shit”. Sedan gick han. Vi satt där ”I går sa du att vi var bra ju”, skrattar Michael Holmqvist.

Holmqvist roll förändrades inte heller mycket efter tränarbytet.

– Nej, jag låg kvar där med mycket boxplay och spela i tredje och fjärde linan som en gnuggare.
– Det är också något jag tänkt tillbaka på ganska mycket. Jag gick från att vara ganska skicklig offensivt som junior, sista året i Finland och under AHL-säsongen. Åren efter det blev jag en "rädd för att göra misstag-hockeyspelare". Få ner pucken i anfallszonen och få ur den ur vår egen zon blev en för stor grej i min hockey.
– Det började med Babcock i Anaheim. Det första han sa till mig var att jag aldrig kommer göra mål i den här ligan. ”Men du kan få ner puckar, få ut puckar, vara in your face kind of guy. Du behöver inte slåss, men du kan reta folk. Vill du göra det?” ”Ja, jag får väl göra det”. Där fastnade jag lite grann i det mentala, att våga lira hockey.

Det blev också några fighter både i NHL och AHL för honom.

– Jag råkade hamna med Jarkko Ruutu en gång och det var inte meningen. Det gick väl sådär. Jag hade någon med Chicago och några i AHL, men det där var inte min grej.

Hade du chansen att vara kvar i Chicago efter din andra säsong i klubben?
– Jag tror inte jag hade fått vara kvar i Chicago. Dom ville bygga någonting nytt. Samtidigt fanns det en hemlängtan och en klarkänsla i mig.
– Jag tyckte också att jag stod lite still. Där hamnar vi återigen hos mig själv ”vad gjorde jag för att ta nästa kliv, Ingenting”.

I stället för fortsatt spel flyttade han hem och fick spela med brorsan, Andreas, i Frölunda.

– Varför det blev Frölunda? Det var dom som var mest intresserade och det lag som tillsammans med Linköping hörde av sig. Det som kanske fällde avgörandet var att även brorsan skulle spela i Frölunda.

Michael Holmqvist svarade för sju mål och totalt 17 poäng på 53 matcher. I slutet av säsongen belönades han dessutom med en biljett till VM.

– Jag vet inte om säsongen i Frölunda var så bra. Samma sak där, vilka förväntningar hade jag på mig själv efter att varit en defensivkille som skulle få ner pucken djupt och ur defensiv zon till att bara för att jag spelat i NHL så skulle jag vinna poängligan?
– Där blev det en krock. Vad hade jag för förväntningar och var hade klubben för förväntningar.

Säsongen slutade ändå med VM-spel.
– Ja, vilket var intressant. Jag tror det berodde på att dels turneringen skulle gå på liten rink och att det var många som tackade nej. Dessutom måste jag säga att landskamperna den säsongen gick väldigt bra. Där fick jag en kick igen och tyckte det var jättekul. Då brann det verkligen i mig igen.

Jag var inte bra nog för att leda ett lag offensivt och spela i första eller andra kedjan

Turneringen spelades i Kanada och Sverige slutade fyra. Ryssland vann guldet, Kanada silvret och Finland bronset.

– Det blev för mig en jättetråkig turnering eftersom jag skadade mig tidigt och var först tillbaka mot Kanada i semin där jag fick göra några byten. Och i den matchen var det svårt för mig att spela eftersom Nisse Ekman hade lagt tigerbalsam i mina ”kallingar på morgonvärmningen, skrattar Holmqvist och fortsätter:
– Sedan kanske jag ändå hade varit extraforward, vad vet jag, men det var kul att få göra den resan in i ett VM för att jag gjort det bra och inte för att jag hade spelat några matcher i NHL. Jag kände att jag var på den nivån.

Efter säsongen i Frölunda lämnade Michael Holmqvist Göteborg och Frölunda för att skriva på för Djurgården.

– Under den tiden var det faktiskt lite rörigt ”Vad vill jag som spelare?” Då blev det Djurgården. Det gick okej och den säsongen skulle vi bara hålla oss kvar. Jag var inte bra nog för att leda ett lag offensivt och spela i första eller andra kedjan.
– Jag ville spela i Djurgården, tyckte det var jättekul och kände att drivet fanns med då jag hade klubbmärket på mig, absolut. Jag försökte jobba hårt och göra min grej.

Michael Holmqvist.

Efter andra säsongen, som avslutades med SM-final, fick han inte längre vara kvar i Djurgården, men det blev inte direkt någon käftsmäll för Michael Holmqvist som letade sig vidare ner till Linköping.

– Nej, det var ingen käftsmäll och jag visste det inom mig med tanke på hur den säsongen hade varit för mig. Det var inget konstigt alls och jag hade inte räknat med någonting annat. Då försökte jag börja om igen, men nu i Linköping, säger Michael Holmqvist med ett lätt skratt och fortsätter:
– Det var Johan Hemlin som hörde av sig, men jag hade haft kontakt med Linköping redan 2004. Bland annat var Hemlin över och hälsade på och försökte få hem mig då jag var i AHL under min första säsong där borta. Det kändes bra att nu få en ny chans.

Det blev två säsonger för Michael Holmqvist i Linköping.

– Egentligen var det ingen skillnad där jämfört med vad jag gjorde i Djurgården. Jag försökte jobba och köra på hårt.
– Första säsongen tycker jag gick helt okej och jag jobbade mig in i laget. Vi gick in i ett slutspel mot Skellefteå. Jag fick någon slags tändning och levererade även offensivt i den serien. Tyvärr åkte vi ut i sjunde och avgörande matchen. Jag gjorde ändå ett poäng per match och kände att det började hända något.
– Inför andra säsongen var jag väldigt tänd och kände att det skulle bli riktigt kul. Samtidigt var det här andra eller tredje året jag hade problem med min rygg och tog piller i princip före varje match.
– Efter kvartsfinalserien första säsongen i Linköping skulle jag vila ryggen och ta det lugnt. Sedan blev det värre, värre och värre. Jag var och träffade en ryggspecialist. Han sa att så länge jag inte hade något som gick ner i benen så opererar dom inte för då skulle det i så fall bli steloperation. Då hade jag inte kunnat spela något mer.
– Det intressant var där är att när jag gick ut därifrån var det första gången jag känner att det började ila ner i benen. ”Vad fan vad det där?”

Jag var otroligt oförberedd samtidigt som jag blev väldigt less på hockey

Problemen blev efter hand bara värre och värre för Michael Holmqvist.

– Jag kunde knappt kliva ur bilen. Till slut gick jag tillbaka dit igen ”Det är diskbråck och vi kommer att operera”.
– Operationen gjordes i slutet av juni. Sedan blev det några veckor på kryckor och med rehab. Efter det var säsongen igång så jag han inte träna någonting in i den säsongen. Min försäsongsträning var några byten per match i elitserien eftersom jag var tvungen att hoppa in och spela lite då vi fått en del skador. Den säsongen var riktigt tung och jag var otroligt oförberedd samtidigt som jag blev väldigt less på hockey.
– Sedan trivdes jag bra med att bo i Linköping. Vi hade precis fått barn. Sonen Elias fick vi här i Stockholm 2009 och dottern Emilia då vi bodde där.

Samtidigt som Linköping lyckades hålla sig kvar i elitserien efter att Pär Arlbrandt styrt in en puck med skridskon i slutet av deras match mot Modo borta åkte Djurgården ut.

– Efter den matchen var jag tokklar med hockeyn. Det gick lite tid och jag kände att var det någonting som skulle få mig att fortsätta spela hockey så var det att sluta cirkeln i Djurgården. Så blev det också.
– Det var ”Challe” (Charles Berglund) som var sportchef och gav mig chansen att vara med på den resan. Jag fick komma hem och det är jag jätteglad för idag. Det fanns där och då något jag kunde drivas emot. Att få vara med och hjälpa min moderklubb att gå upp i SHL igen. Det blev två roliga säsonger i Hockeyallsvenskan.

Ni fick även en hel del kritik från media och fans under era två säsonger i Hockeyallsvenskan, hur upplevde du det?
– Det var inte någon jättestor grej. Vi skulle göra en resa och förstod att det skulle bli väldigt tufft. Vart vi än kom var det fest. ”Nu kommer Djurgården och då ska vi göra vår livs bästa match.”
– Det var fullsatt och drag överallt. Även om det var tufft så ser jag det så här i efterhand att det var väldigt lärorikt eftersom vi klarade det.

Allt avgjordes i sista kvalmatchen mot Västerås på Hovet.

– Vi hade en ganska tuff start på kvalserien där vi förlorade tre av våra fyra första matcher. Då var det ingenting som talade för att vi skulle klara av det där.
– Vi hade satt upp datumet 7:e april, att vi skulle ta match för match och sedan se vi hur det såg ut. Det gick vägen och det är nog mitt största hockeyminne.

Hann ni under matchen reflektera hur det gick i den andra matchen, Rögle mot AIK, som hade betydelse för om ni skulle avancera till SHL eller inte?
– Rögle skulle göra det bra och mycket mål mot AIK. Vi fick inga rapporter, men vi förstod på publikens reaktioner hur det var. Det gick att känna av stämningen i hallen, att någonting kanske var på gång.
– Vi hade fokus på vad vi skulle göra och det gjorde vi på ett bra sätt. Det andra kunde vi inte kontrollera.

Vad betydde publikens stöd på Hovet under kvalmatchen men även under ”vanliga” seriematcher för dig?
– Det går inte att prata procent, men det ger helt enkelt energi och ”bost”. Sedan har det såklart varit upp och ner på Hovet genom åren, men när publiken är påkopplad är det väldigt bra.
– Vi hade två derbyn mot AIK i den kvalserien. Då fick inte publiken från bortalaget vara där. Vi hade alltså AIK borta på Hovet utan några djurgårdare på läktaren. Det var en häftig känsla att vara så otroligt hatad. Det var både inspirerande och underbart.

Om jag ser tillbaka så kanske jag inte skulle ha spelat den sista säsongen.

Vad tror du det här avancemanget betydde för klubben?
– Först och främst betydde det otroligt mycket för alla djurgårdare som är värda att ha ett lag i högsta ligan. För klubben, att få börja om från noll och bygga upp någonting för den resa vi är inne på nu.
– Jag själv var mest i chock efter att vi hade gått upp och satt inne i massagerummet och tittade in i en vägg. Vi hade varit inne så hårt i en bubbla och helt plötsligt ”vi gjorde det”. Det var väldigt häftigt.

Var det skador som gjorde att du valde att sluta efter en säsong med Djurgården i SHL?
– Ja, men även drivet. Om jag ser tillbaka så kanske jag inte skulle ha spelat den sista säsongen. Jag skulle varit nöjd och slutat då vi hade gått upp.
– Målet den säsongen var att vi skulle hålla oss kvar i SHL. Sedan fick jag en del småskador så jag orkade helt enkelt inte längre.

Jubel efter avancemanget.

Bara ett år senare ställde sig Michael Holmqvist på tränarbänken för Djurgårdens J18.

– Jocke Eriksson hörde av sig och sa att Johan Schillgard skulle vara pappaledig. Han frågade då om jag ville komma in som vikarie under sex månader. Jag blev biten direkt och tyckte det var skitkul att få vara med runt grabbar som ville göra en resa och var drivna varje dag. Jag är jätteglad att jag fått den här chansen.
- Det skulle vara sex månader, men jag bet mig kvar. Nu är det mitt andra år som jag är tränare i Djurgården på heltid. Det var bara halvtid första åren.

Hur ser Michael Holmqvist liv ut vid sidan av hockeyn?
– Det är ett totalt kaos (skratt). Min fru är optikerkonsult och reser runt i Sverige tre dagar i veckan. Dom dagarna är tuffa, men sedan är hon ledig resten av dagarna så vi försöker planera utifrån då jag har matcher.
– Vi har en dotter som heter Isabella som är tre år, Emilia som är tio år och Elias är elva år. Det är träningar, dagmamma…, avslutar Michael Holmqvist med ett leende.

FOTNOT: Bilderna kommer från Bildbyrån samt Ronnie Rönnkvist.