Backtuffingen från Strömsbro – Old School Hockey Bertil “Masen” Karlsson
Dagens Old School-presentation handlar om den tuffe backen Bertil “Masen” Karlsson, som vann VM-guld med Tre Kronor i Denver 1962 och SM-guld med Brynäs 1970. Karlsson avled 2011, men här ska ni få träffa honom i en intervju han gjorde med Ronnie Rönnkvist 2008.
Hockeysverige.se:s läsare skall ånyo få resa tillbaka en bra
bit i tiden och träffa en av våra tidiga världsmästare. I dag handlar Old
School om världsmästarbacken från 1962 i Denver, Colorado, Bertil Karlsson, mer
känd som ”Masen”.
Bertil, vad kommer
namnet ”Masen” ifrån?
– Jag själv är visserligen uppväxt i Strömsbro men pappa min var från Dalarna,
Smedjebacken närmare bestämt.
Av alla stora
Gävleklubbar som fanns då du växte upp i stan, varför föll valet på just
Strömsbro IF?
– Först och främst handlar det om att jag växte upp i stadsdelen, eller förorten
om du så vill, Strömsbro. Och det var där som jag hade mina idoler i A-laget
som till exempel Gert Blomé som var fyra år äldre än jag. Men det som fanns då,
som jag kan sakna i dagens hockey, är klubbkänslan. Det skulle väldigt mycket
till om du skulle byta till en annan klubb i samma serie under de år som jag
spelade hockey.
Hur var rivaliteten
mellan Gävle Godtemplare, Brynäs, Huge och Strömsbro vid den här tiden?
– Det var jämt en strid på strupen mellan klubbarna här i Gävle. Brynäs var då
ett lag som åkte upp och ner mellan serierna och ”Godis” vann guld 1957 och var “stand-by” hela tiden i högsta serien då. Det var aldrig så att du umgicks med några från
de andra Gävlelagen direkt, och det var nog ännu värre mellan supportrarna till
klubbarna. Fast det gick aldrig så långt som gör i dag mellan fansen.
Vad har etsat sig
fast i minnet från A-lagsdebuten med Strömsbro?
– Jag kommer nog inte ihåg vilken match jag debuterade i. Men den första match
med A-laget som jag minns var nog då vi slog Brynäs i DM-finalen. Jag var bara
15 år då och satt på bänken men det var ändå väldigt stort att slå Brynäs minns
jag.
FIN MÅLVAKTSTRADITION
Strömsbro fick fram
fantastiskt fina målvakter vid den här tiden. Jag tänker på Leif “Honken” Holmqvist, “Wille” Löfqvist och Bengt-Olof Andreasson. Varför tror du att lilla
Strömsbro lyckades så bra på målvaktssidan just då?
– Det är svårt att svara på, men det kom över huvud taget fram väldigt många talanger
från Strömsbro som till exempel Gert Blomé, som jag nämnde tidigare, Valter Åhlén som senare spelade i Hammarby och Gävle, Gösta Westerlund som flyttade
till Djurgården, och en kille som hette Torsten Bass som också spelade i
Djurgården någon säsong.
– Men anledningen till att just vi fick fram bra målvakter kan ha varit att
Jack Simons var uppe och hade en modern utbildning för våra målvakter, och då gällde
det väl att snappa upp och utveckla sin stil. Då stod oftast målvakterna upp,
men Simons lärde ut hur du jobbar efter isen. Han var nog lika viktig för
målvakterna i Sverige som rikstränaren Ed Riegle var för utespelarna. Det var
han som lärde oss svenskar att spela hockey på riktigt om man säger. Ed fick
oss svenskar att från att förlora mot ganska dåliga lag som Wembly Lions till
att slå Kanadas landslag.
Vilka var Strömsbros
stora stjärnor under åren du spelade där?
– Styrkan med Strömsbro var att vi inte hade de här direkta stjärnorna utan
klubben utvecklade egna talanger. Jag var nog först från vårt lag att etablera
mig i Tre Kronor och sedan kom väl ”Honken”. Blomé var annars den stora stjärnan
men han flyttade från Strömsbro till Gävle och senare Frölunda innan jag hade
kommit upp i A-laget, så vi spelade aldrig ihop.
Leif “Honken” Holmqvist.Foto: Arkiv
SPELSKICKLIG LILLEBOR
Din tio år yngre bror Torsten Karlsson var också framgångsrik i den orangea tröjan, hur delaktig var
du i fostran av ”Lill-Masen” som hockeyspelare?
–Ingenting, haha! Åldersklyftan var för stor mellan oss för att jag skulle
kunna hjälpa honom in i laget. Torsten var mest känd för att ha en lång klubba
haha – men han var väldigt spelskicklig också – fast inte riktigt lika bra på
skridskorna som jag.
Inför säsongen 68/69
blev det spel hos lokalkonkurrenten Brynäs. Vad fick dig att ta steget över
Testeboån och spela för Brynäs?
– Vi hade åkt ur allsvenskan och jag hade redan vunnit VM-guld och VM-silver så
nu ville jag bli svensk mästare innan jag lade skridskorna på hyllan.
Uppmärksammades den
här övergången stort i lokalpressen?
– Nej, det kan jag inte påstå. Det var väl ingen speciellt stor sensationsnyhet
direkt eftersom Strömsbro hade åkt ur.
Var det då Brynäs
även fick med Wille Löfqvist och ett målvaktsbenskydd på köpet?
– Det är väl en liten skröna från Wille, han gillar sådant haha. Delvis stämmer
det väl. Wille och jag gick från Strömsbro till Brynäs samtidigt men jag gjorde
upp med Ture Wickberg i Brynäs direkt och jag vet inte vad som ingick i
överenskommelsen mellan klubbarna. Ture hade betytt mycket för mig redan innan
jag gick till Brynäs och det var han som påverkade landslagsledningen att ta
med mig i Tre Kronor.
Bertil och Torsten Karlsson i Strömsbros färger.Foto: Arkiv
VANN SM-GULD 1970
Hur trivdes du under
dina två säsonger i Brynäs?
– Det var bra i Brynäs. Jag var redan en etablerad spelare då i Sverige och kände
nästan hela Brynäs lag så jag fick respekt med mig direkt och det är viktigt.
Du blev svensk
mästare 1970 med Brynäs efter att laget varit helt skoningslöst i
SM-slutspelet. Varför tror du ni kunde återvända till tronen efter att ha
missat guldet i sista omgången säsongen innan?
– Alla träd växer inte lika hög varje år. Tillfälligheter gör att det tar stopp
ibland för alla lag och så var det nog året innan. Något annat svar kan du nog
inte få för vi hade ett fantastiskt bra lag båda åren.
Många lyfter fram ”Virus”
Lindberg, Tord Lundström, ”Prosten” Karlsson, Håkan Wickberg, ”Tigern” Johansson
med flera som nyckelspelare i Brynäs vid den här tiden. Men det var ändå den
alltid så lugne Lars ”Bylle” Bylund som var lagkapten. Vad betydde han för Brynäs
framgångar?
– ”Bylle” betydde nog ganska mycket för Brynäs. Han var ingen back av internationellt
mått kanske, men han och Lasse Hedenström var backpar under mina år i Brynäs
och de var, som du säger, väldigt lugna och gjorde sällan misstag. Den största
profilen vid sidan av isen var annars ”Tigern” Johansson. Han var som taktiker
långt före sin tid och utvecklade Brynäs till det topplag man var under så
många år. Inget ont om Tommy Sandlin, men han var mer eller mindre en
pärmbärare vid den här tiden. Det var efter att jag åkt på vår tränare Nisse
Bergström av misstag och han bröt flera revben som Tommy kom in som
förstatränare.
Jag ska citera en bok
som jag läste om dig i dag: –”Masen” är en friskus av gamla stammen som ”Calle
Aber” (Carl Abrahamsson) och ”Svenne Berka” (Sven Bergqvist). Men domarna
gillade inte alltid hans spelsätt så det blev utvisningsbåset, bums!” Hur
skulle du beskriva din spelstil på planen?
– Jag var väl ingen tuff eller ful spelare med dagens mått mätt. Men jag fick
mer acceptans för mitt spel då vi mötte kanadensarna och amerikanerna i VM än
vad jag fick här hemma. Jag gillade att spela tufft men det uppskattades inte
alltid av motståndarna och domarna.
Slutade du med
ishockey efter guldet?
– Ja, det kan man säga. Under en säsong var jag spelande tränare i Storvik och
senare tränade jag även Strömsbro i division 1 under fyra säsonger. Vi var väl
med och kvalade till Elitserien under några av de åren.
Karlsson i Brynäströjan, här i kamp med Kurt Olofsson.Foto: Arkiv
VM-DEBUT I PRAG 1959 – GULD 1962
Du gjorde 66
A-landskamper. Hur var själva debuten?
– Jag minns inte debuten, tror jag. Men jag kommer ihåg att jag var med i det
som kallades Pressens lag 1958 och vi mötte Tre Kronor på Johanneshovs uterink.
Det jag minns främst var att de berömde mig en hel del efter den matchen.
Det blev VM-debut
redan 1959 i Prag. Tre Kronor slutade på en femteplats. Hur var reaktionerna på
det resultatet hemma i Sverige?
– Det var väl inga speciella reaktioner, utan det var nog värre efter
misslyckandena 1960 i Squaw Valley och 1961 i Schweiz. AIK och ledaren för Tre
Kronor, Herman Carlsson, hade klivit tillbaka då och Pelle Bergström hade
kommit in som landslagets starke man. Tidigare hade de flesta landslag bestått
av spelare från Stockholmstrakten, men nu hade det sedan några år kommit in
fler och fler spelare utifrån vilket inte var allt för populärt. Men
Djurgårdens storhetstid var över och det började komma fram nya storlag som
Brynäs, Frölunda och Leksand så det var ett toppskifte under några år i svensk
hockey då.
Då hade ni betydligt
större framgångar i Denver, Colorado 1962 då ni vann guld. Vad var hemligheten
bakom det här laget?
– Vi fick ihop gruppen bra redan innan VM då vi var på turné i Minnesotas
svenskbygder. Sedan kom vi i gång bra i turneringen och hade två bra målvakter
i “Klimpen” Häggroth och Kjell Svensson. ”Klimpen” fick som bekant sitt riktigt
stora genombrott då från att ha varit ganska okänd även för oss
landslagsspelare.
VM-guldlaget 1962.Foto: Arkiv
Vem spelade du
tillsammans med på backplats i den turneringen?
– Då fick jag spela ihop med min vän från Strömsbro, Gert Blomé, och det
fungerade perfekt.
Hur firades guldet i
USA då det stod klart att ni slagit Västtyskland i den sista matchen?
–Nja. Jag minns inte att vi firade guldet speciellt mycket då vi var kvar i
USA. Det jag minns där bortifrån var att trots att finnarna inte hade vunnit
någon medalj – som vanligt – så var de i alla fall bäst på att fira haha. Det
blev ett väldigt överraskande mottagande då vi kom hem till Bromma. Men självklart
var det ingenting jämfört med hur gulden firas i dag.
Vad hände vid
Stockholms-VM 63, då du skulle vara med och försvara de svenska färgerna? Du
spelade inledningsmatchen mot Östtyskland och gjorde ett mål men sedan var du
inte med något mer.
– Det blev bara en eller ett par matcher under den turneringen. Hela säsongen
hade varit jobbig och jag hade fått tummen avslagen tidigare på året under en
av våra matcher med Strömsbro i division 2. Så man kan säga att jag helt enkelt
var ur form.
Nu vill vi veta ditt
All Star team också, Bertil?
– Målvakt får bli ”Honken”. ”Nicke” Johansson platsar på en backplats men sedan
kan jag inte välja vem av Roland Stoltz, Gert Blomé och Bert-Ola Nordlander som
får vara på andraplatsen. Framåt blir det tre centrar: Ulf Sterner är
självskriven, Sven Tumba trots att han inte alltid var den mest lysande
lagspelaren – men vilken kille och eldsjäl! Sedan ska givetvis “Nisse” Nilsson också vara med.
Den här artikeln handlar om: