Modoikonens son blev Stockholmsgrabb

Pappa ”Kabben” Berglund var en jätteikon i Modo. Men Bosse Berglunds karriär kom igång på riktigt när han lämnade Modo. I veckans Old School Hockey berättar den gamle forwarden om sin karriär, som innehöll både NHL-, VM- och OS-spel. 

I Modokretsar talar man ofta om Carlabel ‘Kabben’ Berglund och hans betydelse för föreningen. Han var tränare för klubbens A-lag under 22 säsonger och var med när Alfredshems IF förvandlades till Modo AIK. Efter att ”Kabben” lämnat klubben för att bli tränare i Järved fick hans son Bosse Berglund chansen av Lennart Höglander i Modos A-lag. Det blev en succé som räckte hela vägen till NHL-spel. 

Numera är Bosse Berglund boende i västra Stockholm efter sina år i först Djurgården och sedan AIK. Vi reste hem till den idag 64-åriga före detta ytterforwarden för att få hans hockeyhistoria berättad för oss. När vi slår oss ner i vardagsrummet och ställer första frågan så blir den naturligtvis hur det var att växa upp i Örnsköldsvik som ”Kabbens” son.

– Jag tror egentligen inte att jag tänkte på det där så mycket. Det var nog lite senare jag tänkte på det, när jag kom upp i A-laget och var 17 eller 18 år. Det är ingen som kallat mig för ”Lill-Kabben”. Men då skrev Uffe Jansson ”Lill-Kabben” i tidningarna och då vart det som ”jaha”, för mig.

Vad tror du att pappa betydde för Modo som klubb?
– Jag tror ändå pappa var viktig för Modo. Han var ju med i fotbollen och lite överallt. Sedan var det främst hockeyn som han höll på med och tidigt var han både tränare och lagledare samtidigt. Det som vi idag kallar för coach hade man inte på den här tiden.
– Han gick bort för sju år sedan. Då fick vi samla ihop allt efter honom. Tidigare hade jag själv inte tittat så mycket men ändå sett att han beställde coaching- och träningsböcker från Kanada. Han hade även böcker med tjeckiska och ryska träningsmetoder. Hur han förstod språket begriper jag inte, säger Bosse Berglund med ett leende och fortsätter:
– Han har berättat själv att när det gäller skridskoåkningen så funderade han mycket kring hur dom holländska långfärdsskridskoåkarna tränade. Varför de blev så bra och så starka? Sedan försökte han anamma det lite i sin träning.

DEL AV STJÄRNGENERATION

I ungefär samma generation som Bo Berglund kom en rad blivande stjärnor fram i Modo. Peter Holmqvist, Thomas Gradin, Lasse Molin, Robert Frestadius, Janne Nyman, Roger Lindström, Tommy Själin, Ulf "Nubben" Norberg och Ulf Hansson var några av spelarna som tog sig fram i Ö-viksklubben.

– Eftersom Modo kom fram ganska tidigt som hockeylag så blev hockeyn det som var intressant där uppe. Sedan fanns det ganska många rinkar där.
– Roger Lindström och ”Lillis” Hansson spelade i ÖSK (Örnsköldsviks SK) och kom till Modo ganska sent. Själin och Norberg var i KB (Köpmannaholmen/Bjästa). Däremot har ”Molla” och jag spelat tillsammans sedan vi var små och han bodde bara 300 meter från mig. Janne Nyman var också med från första början. Där har var gänget som var och spelade uppe på ”Kempis”. Pelle Lundqvist bodde också 100 meter ifrån mig, även Assar Lundgren. Vi bodde i området som kallades Alfredshem vilket det egentligen inte finns något ställe där som heter. Alfredhem är bara en postadress. Det som ligger runt gamla ishallen hette Hörnett. 

Thomas Gradin.Foto: Bildbyrån

Den stora stjärnan vid den här tiden i Modo var den ett år yngre Thomas Gradin.

– Han kom ganska tidigt till Modo. Jag tror att han var tolv eller 13 år då. Han blev ettårsfall. I alla fall spelade vi TV-pucken tillsammans, men ”Molla”, Tommy Själin och jag fick inte spela så mycket eftersom vi var för små. Vi hade inte växt klart.
– När sedan Thomas kom med i A-laget, och jag var 17 år och också kom med, spelade vi båda och Assar Lundgren i samma kedja under tre säsonger. Sedan flyttade Thomas till AIK. 

Säsongen 1973/74 får Bo Berglund göra A-lagsdebut. Modo möter Tunabro hemma i Kempehallen och vinner med 9-1. Berglund svarar för tre mål på Göran Högosta i Tunabrokassen och dessutom en assist fram till Janne Nymans mål.

– Det hade gått bra för Thomas, mig och Assar på försäsongen och i seriepremiären har jag för mig att jag gjorde tre mål. Tunabro hade ett hyfsat lag med Högosta i mål, Anders Kallur var med liksom ”Rolle” (Eriksson). Det gick bra hela den hösten, men jag var väl inte så vältränad att jag orkade hela säsongen.

Hela säsongen 1973/74 var en stor framgång för Bosse Berglund. Inte nog med att han var en av Modos bästa spelare, han plockas även ut att spela både Junior-VM och Junior-EM samma år.

– Thomas och jag hade spelat i juniorlandslaget säsongen innan också och vi var med och vann Junior-EM i Schweiz 1974. Vi hade ett hyfsat lag med Kenta Nilsson, Dag Bredberg och Emil Mészáros. Vi var rätt bra. Då var det heller inte vanligt att man slog Sovjetunionen som 17-18 åringar vilket vi gjorde i EM.
– Sedan hände det som brukar, att när Sovjetspelarna blir 19-20 år så kliver de ifrån oss. I stora JVM var det sedan Sovjetunionen eller Kanada som var bäst. De tränade på ett helt annat sätt. Vi spelade en eller två matcher i veckan och sedan var vi lediga onsdag och lördag. Idag kör man två pass om dagen, vilket de näst intill gjorde redan då. 

Bosse Berglund och Kenta Nilsson i samband med JVM 1975.Foto: Bengt Lundholm

Du kliver rakt in i gamla Allsvenskan/Division 1 och etablerar dig, men vad var det som gjorde att du kunde ta det här steget redan som 17-åring?
– Modo tappade väldigt många spelare och tog istället upp nya spelare från egna leden. Det gjorde att många fick spela in sig i A-laget och fick förtroende.

Hur viktig blev A-lagstränaren Lennart Höglander för dig?
– Lennart var nog rätt viktig för oss yngre. Han var rätt entusiastisk som ledare. Han gav alla oss yngre förtroende samtidigt som jag tycker att han var en bra tränare. Träningarna var mycket skridskoåkning.
– Sedan är man i den åldern mottaglig för idéer. När jag pratar med exempelvis Håkan Dahllöf brukar vi säga att Höglander gav oss en kick med de idéer som han hade. Sedan gjorde han något som var helt nytt. Han införde att vi skulle spela två-ett-två. Det hade han lärt sig av ryssarna och det passade mig och oss väldigt bra. Förut skulle yttrarna ner och fånga upp sina spelare, men nu fick dom en offensiv roll som forward där då istället centern fick gå ner och jobba med backarna.

LÄMNADE FÖR DJURGÅRDEN

Det blev totalt bara fyra säsonger för Bosse Berglund i Modo innan han inför säsongen 1977/78 valde att flytta till Stockholm och spela för Djurgården.

– Två sista åren i Modo var vi ändå nära att slå Brynäs som vann SM-guld, men vi hade inte uthålligheten eller styrkan. Sedan hade vi inte den erfarenheten av att spela slutspel, vi visste inte riktigt vad som krävdes.

Varför valde du sedan just Djurgården?
– Jag kom in på Tekniska Högskolan. Blev man värvad på den tiden gällde en summa, men om flyttade av familjeskäl eller studier betalade man en betydligt mindre summa. Därför var det väldigt viktigt att jag hade kommit in på skolan. Det var pappa som tryckte på och tyckte att jag skulle fortsätta utbilda mig. Mor tyckte att jag istället kunde läsa på universitetet i Umeå. Så här efteråt kan jag säga att det var ett rätt bra beslut att plugga på Tekniska.
– Jag valde lite mellan AIK och Djurgården, men jag tror att pappa gillade Djurgården lite mer. Han kände alla ledare på den här tiden och jag minns att dom ringde från Frölunda också eftersom det fanns Chalmers där. Pappa svarade bara att det blir Stockholm.

Bosse Berglund tidigt i sin Djurgårdskarriär.Foto: Bildbyrån

Det måste ha varit en stor kontrast att komma till Djurgården från Modo?
– Ja, ja… Det är alltid så att när man är i egna leden så ska man spela gratis. När jag kom till Djurgården ville de ta hand om mig och man hade värvat mig för att jag skulle tillföra laget något. Då värnar man om spelaren på ett annat sätt.
– Det här tror jag alla har upplevt som kommit upp från juniorleden oavsett vilken klubb man kommer ifrån. Det var lika överallt.

 Som tränare i Djurgården fick Bosse Berglund inledningsvis Hans "Tjalle" Mild och sedan Eilert "Garvis" Määttä.

– När vi kom ner, Håkan (Dahllöf) och jag, fick vi en känsla av att Djurgården inte sommartränade på samma sätt som vi hade gjort hemma. ”Tjalle” var lite så att man går på is och där börjar man köra. Vi var ju vana att köra sommar- och styrketräning fyra gånger i veckan med Modo.
– Det där kom mer och mer sedan, men jag tror att Modo haft sedan pappas dagar att man körde sommarträning med styrka, kondition, snabbhet, hinderbana och så vidare. Det är inte ofta hockeyspelare klagar för att man tränar för lite, men vi tyckte nog att vi borde träna mer.

Redan under sin andra säsong i Djurgården går man till final mot just Modo. Killarna från Hörnett vinner den tredje och avgörande finalen med hela 8-3.

– Det kändes som att vi skulle vinna. Modo hade haft svårt att gå vidare från semifinalen. Vi vann på Hovet första matchen (6-4). Jag vet inte om vi fick lite hybris då eller vad det var, och sedan gick Anders Kallur sönder.

Betydde Anders Kallurs skada mycket tror du?
– Ja, psykologiskt eftersom de nog hade en del respekt för vår femma med jag, Waltin, Håkan, Tord och Anders. Vi producerade väldigt mycket. Klart att när han försvann blev det lättare för dem. Anders var ruggigt bra den säsongen och det var också då han skrev på för Islanders.

Hur förändrades Djurgården när Leif Boork kom in som coach 1981?
– Han var en av de första heltidsanställda tränarna. Vi hade Bert-Ola (Nordlander) innan, som i och för sig var duktig, men han hade inte riktigt tid med det där eftersom han jobbade fulltid på Electrolux då. ”Boorken” kunde planera på ett annat sätt och vara mer noggrann i allting. Det blev mer, bättre och planerade träningar.

Blev det inte kaos första säsongen med tanke på att han stundtals hade ganska annorlunda träningsmetoder, samtidigt som Djurgården var på väg att åka ur Elitserien?
– Han ville testa sina idéer som kanske inte alltid var så jättebra. Det var många, typ Mats Waltin, som sa att så där kan man inte göra, men ”Boorken” ville göra det i alla fall. Han höll på att riskera att vi skulle åka ur, men vi klarade oss kvar via kvalserien.

Bosse Berglund och Leif Boork drog inte alltid jämnt. Foto: Bildbyrån

Trivdes du med Leif Boork som tränare?
– Vi var inte helt överens om allting. Han tyckte nog att jag skulle göra andra saker än det jag gjorde. Leffe var bra som tränare och hade bra idéer. Sedan gjorde han saker, inte mot mig personligen, men bland annat plockade han bort ”Myggan” Wallin för att lite visa vem som bestämmer. Sådant fungerar inte. ”Myggan” var inte alls dålig som spelare så det måste ha handlat om andra saker.

Redan säsongen 1982/83 tar Leif Boork Djurgården till SM-guld, efter ett av de mer uppmärksammade finalspelen mot Färjestad med bröderna Håkan och Peter Loob i laget.

– Hösten 1982 började vi spela stabilt samtidigt som Färjestad var väldigt bra. ”Looben” (Håkan Loob) gjorde 76 poäng den säsongen och jag tror inte att någon har slagit det rekordet ännu. Vi spelade en offensivt bra hockey samtidigt som vi spelade ganska tufft. De andra lagen tyckte inte att det var så jättekul att möta oss.

Finalspelet kantades av rubriker där det kastades skit fram och tillbaka, och kanske främst mot Färjestads stora stjärna Håkan Loob. 

– Vi spelare var inte involverade någonting i det där. Jag tror att publiken är sådan att märker de att någon reagerar på det de gör så får de ännu mer blodad tand. Det där ska man som motståndarlag egentligen inte kommentera. Jag minns inte heller att Håkan själv kommenterade det där. Det var hans bror Peter som tyckte det var så dåligt att publiken skrek det som skreks.
– Givetvis blev publiken taggad av det och nästa match gick dom ännu mer inför för att psyka bröderna. Färjestad borde haft någon psykolog eller någon som skulle sagt att kommentera inte det där överhuvudtaget. 

Bosse Berglund lämnade Djurgården efter SM-guldet 1983.Foto: Bildbyrån

Hade ni spelare någon utstakad plan där ni skulle få Håkan Loob av isen med tanke på att han skadar sig efter en schysst tacklingsduell med Tord Nänzén och Kalle Lilja?
– Nej, det tror jag inte. Vi hade ganska många i laget som spelade ganska tufft. Håkan Eriksson var ju tuff liksom (Stefan) Perlström. Hasse Särkijärvi klev in i allting. Peter Wallin och så vidare. Sedan brukar ju Tord Nänséns stora bakdel komma fram lite här och var, säger Berglund med ett leende.

”VÄLDIGT DRASTISKT BESLUT”

Efter guldsäsongen med Djurgården lämnar Bosse Berglund Sverige för spel i NHL med Québec Nordiques

– Québec hade en scout i Sverige. Han ringde mig och sa att Québec var intresserade och att man skulle drafta mig. Det förutsatte att jag var beredd att åka. Självklart var jag beredd att åka om jag fick ett kontrakt.
– De draftade mig och någon dag senare ringde (Björn) Wagnsson och sa att de ville att jag skulle komma över. Sedan frågade jag Kristina, ”ska vi åka?”. Ja, det gör vi väl, svarade hon, skrattar Bosse Berglund och fortsätter:
– Vi bestämde oss ganska snabbt även om det var ett väldigt drastiskt beslut. Viktor, vår son, var två år då plus att jag höll på att avsluta studierna på Tekniska. Samtidigt var jag 28 år och tänkte att jag nog bara skulle få den här chansen. Dessutom hade många av de jag hade spelat med, Anders Kallur, Thomas Gradin, Lars Molin och så vidare, åkt över och lyckats rätt bra. Det gjorde att jag kände att jag kanske ändå kan spela i NHL. Så här efteråt funderar jag – spelade jag verkligen i NHL? Det känns nästan overkligt.

I det lag Bosse Berglund kom att spela i var tre bröder från gamla Tjeckoslovakien, Peter, Marian och Anton Stastny, de dominerande spelarna.

– Alla tre var bra, men framförallt var Peter ruggigt bra. Han var otroligt vältränad, bra skridskoåkare och hade en bra träningsdisciplin.

Fungerade alla tre bra i och kring laget?
– Ja, det tycker jag. Peter var så bra att han lyfte hela det här laget. Deras sätt att spela hockey och träna inspirerade nog coachen Michel Bergeron. Han ville spela den hockeyn som dom gjorde och fick med sig Michel Goulet och några av dom spelarna som kunde spela en lite roligare hockey.

Du var ensam svensk i Quebec, fick du en bra respekt med dig?
– Ja, men alla som inte är franskkanadensare och kommer dit är utlänningar. Québec hade tio, tolv kanadensare och amerikanare i laget som inte pratade franska. Jag blev i det gänget eftersom jag var icke fransktalande. Man skiljde inte på mig, Dale Hunter, Pat Price och de som kom från andra delar av Kanada.  
– Quebec förstod nog också att man måste ta hand om killarna som kom dit, eftersom alla inte klarar sig med språket där. Klubben hade en hel organisation som verkligen tog hand om sina spelare. Det är en fantastisk stad att spela hockey i med hockeyintresset och allting runtomkring.

TREJDAD – DÅ BÖRJADE PROBLEMEN

Bo Berglund svarade för 16 mål och totalt 44 poäng på 77 matcher under sin första säsong i NHL. Säsongen efter trejdas han till Minnesota, och då börjar också en tuffare tillvaro för honom.

– Jag blev axelskadad och spelade inte på sju eller åtta matcher. Mitt i den skadan blir jag trejdad. Det dröjde 14 dagar eller om det var tre veckor innan axeln var bra. Det var ett dåligt läge att bli trejdad.
– Det halvåret i Minnesota gick rätt bra i alla fall. Jag fick inte spela så jättemycket, men spelade ändå i en tredje- och fjärdelina och gjorde väl det jag skulle göra. 

Bosse Berglund.Foto: Bildbyrån

Under andra säsongen i Minnesota blir Berglund trejdad till Philadelphia.

– Coachen där, Mike Keenan, gillade inte svenskar. Jag kom dit, spelade några matcher och det gick rätt hyfsat. Sedan hamnade jag bredvid. Jag och Thomas Eriksson bytte om till uppvärmningen, sedan sa coachen bara ”ni spelar inte”.
– Efter att vi åkt med på en resa västerut där vi mötte Los Angeles och några andra lag på den sidan spelade vi inte på sju eller åtta matcher. Då frågade jag honom om han ville att jag skulle spela överhuvudtaget. Hans svar var ärligt – ”som laget ser ut nu så kommer inte några nya spelare in”. Då tyckte jag att det var bättre att jag åkte till farmarlaget och spelade. Då sa Keenan lite hånfullt att ville jag det så var det bara att åka. Runt jul åkte jag till Hershey och sedan blev jag kvar där resten av säsongen.

Hade du chansen att stanna kvar i NHL säsongen därpå?
– Jag fick ett kontraktsförslag av Minnesota eftersom de hade gett mig två år plus en option. När optionen gick ut var de tvungna att ge mig ett förslag. Jag hade ett envägskontrakt, men nu erbjöd man mig ett tvåvägskontrakt. För mig var det inte aktuellt. Jag spelade ut kontraktet, jag hade varit i Hershey sista halvåret och dessutom var jag 31 år. Chansen var inte stor att jag skulle knipa något kontrakt med något nytt lag samtidigt som det kändes rätt bra att vara färdig.

NOBBAD AV DJURGÅRDEN – VALDE AIK

Efter säsongen som avslutades i Hershey Bears väljer Bosse Berglund spel i AIK och inte Djurgården. AIK som för övrigt då spelade i Division 1.
– Det fanns en enkel förklaring till det. Jag hade kontakt med en kille i Djurgårdens styrelse som fått reda på att jag skulle flytta hem. Vad jag har fått höra efteråt så hade han pratat med ”Boorken”, som hade sagt att de inte behövde några nya spelare.
– Då fick Anders Hedberg reda på det. Han frågade mig om det stämde att jag skulle flytta hem och att Djurgården inte var intresserade. Då frågade Anders om jag kunde tänka mig att spela med AIK i stället. Det passade bra eftersom de låg i ettan och jag skulle göra klart skolan. Jag har för mig att han ringde till ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) som i sin tur ringde styrelsen i AIK. Allt gick fort sedan. 

När Bosse Berglund återvände till Sverige blev det spel i AIK.Foto: Bildbyrån

AIK går upp i Elitserien direkt och Bosse Berglund gör 26 mål och totalt 50 poäng för AIK i ettan och Allsvenskan.

– Vi hade ett bra lag. Jag vill minnas att jag inte var med och förlorade en enda match med AIK den säsongen. Vi förlorade en match och spelade oavgjort i en. Den ena matchen stod jag över (Hammarby borta) och i den andra, när vi förlorade mot Örebro borta, var jag sjuk.

Säsongen 1987/88 blir kanske Bosse Berglunds bästa någonsin. Han svarar för 25 mål och totalt 56 poäng på 39 matcher. På det vinner han poängligan före kedjekompisen Peter Gradin. Dessutom tilldelas han Guldpucken som ett bevis på att han var Sveriges bästa hockeyspelare den säsongen.

– Det handlar väl om lite tillfälligheter. Dels att jag fick vara skadefri hela säsongen, men det är också så att ingen spelare kan spela själv. Man måste ha rätt omgivning. Den här säsongen spelade jag också med Peter Gradin. Sedan har jag för mig att Björne Carlsson eller Thomas Gradin var center. Som back hade vi bland andra Thomas Åhlén. Thomas var en back som inte bara slog sarg ut. Han letade spelare som han visste kunde få assistpoäng på när dom gjorde mål.  

Var du bättre tränad den här säsongen?
– Nej, men däremot tror jag att våren innan, i Hershey, från januari fram till maj spelade jag säkert 40 grundseriematcher och 15-16 i slutspelet. Efter att jag kommit hem fick jag en bra sommarträning. När jag sedan klev på is var jag nog väldigt bra hockeytränad när vi satte igång. Det där hade jag med mig.

Bosse Berglund gör även ett väldigt bra OS 1988 i Calgary, där Sverige tar brons, med fyra mål och totalt åtta poäng på åtta matcher.

– OS gick bra. Vi var nog rätt säkra på att vi skulle få silver. Vi skulle bara slå tyskarna (Västtyskland) men det gick lite segt. Jag och ”Jensa" (Öhling) och Micke Johansson gjorde tillsammans 3-2 målet. Vi trodde att det målet skulle betyda silver eftersom Finland aldrig någonsin slagit Sovjet.
– Inför ryssarnas sista match mot finnarna så hade dom redan vunnit OS-guldet och säkert var hela gänget ute och krökade. Finland vann mot ryssarna med 2-1 i sista matchen vilket gjorde att de vann silvret i stället. 

Bosse Berglund var en av Sveriges stjärnspelare vid OS 1988.Foto: Bildbyrån

Bosse Berglund var med i OS redan 1980 i Lake Placid, när Sverige vann brons.

– Eftersom vi vann brons då så trodde nog alla i laget att nu får vi silver. Det kunde ju inte vara så att Finland skulle kunna slå Ryssland.

Var USA så bra i Lake Placid 1980 som man vill göra gällande?
– Nej, det var ”once in a lifetime”. USA möter Sovjet i fyra eller fem matcher innan OS och inte i någon match gör ryssarna mindre än sju mål. Man spelade ut USA fullständigt. Sedan går det väl troll i allting.
– Visserligen hade USA ett bra lag eftersom man spelade ihop det här laget under hela året. Några gick också in och spelade i NHL efter OS, men USA kvitterade mot oss i första matchen efter att de hade tagit ut målvakten. Vi ledde med 2-1 till det var 30 sekunder kvar. Utan det målet hade USA antagligen inte vunnit. 

Vilken av OS-turneringarna känner du var din bästa turnering?
– Lake Placid 1980 var jag skadad. Jag hade skurit sönder foten och det var diskussion om jag skulle åka överhuvudtaget.
– Vid OS 1988 sa Tommy Sandlin redan vid Izvestija turneringen att jag var klar för OS. Det gjorde att jag inte behövde slåss om platsen in i det sista. Sedan hade jag bestämt mig för att njuta lite mer av OS, åka runt lite och se på andra idrotter och så vidare. Då upplevde jag nog OS mer.

Berglund är även med och spelar VM 1989 i Globen. En turnering där Tre Kronor slutar först på en fjärdeplats trots att man trodde på guld.

– Vi hade vunnit guld 1987 och sedan var det OS 1988 där vi nästan hade knipit silver. Då trodde man att vi skulle kunna gå långt.

Var det stor press på er spelare att prestera och leverera på hemmaplan?
– Nej, det tror jag inte. Man glömmer lätt bort i sammanhanget att tjeckerna hade ett bra lag och som vi förlorade mot i slutspelet. Ryssarna hade som vanligt bra lag. Kanada kom ju med ett rätt hyfsat lag dom också. Ändå tror jag att vi vinner mot Kanada i båda matcherna, men det var på grund av att vi förlorar mot tjeckerna som vi inte tar medalj.

Var det mycket saker runtomkring som störde laget?
– Jo, så var det. Redan från början där Håkan Södergren skulle spela in någon sång där vi skulle vara doa-doa kör. Det var mycket uppståndelse och Globen var ny. Man skulle nog ha låtit spelarna varit lite.

Bosse Berglund slutar spela 1990, men det är först i år som han har släppt hockeyn helt. 

– Efter att jag slutade så tog jag hand om familjen som jag hade försummat i 15-20 år, säger Bosse Berglund med ett leende mot hans fru Kristina.
– Vi flyttade ut hit till Bromma 1991. Innan dess bodde vi inne i stan vilket passade oss bra då. Vi har tre barn som flyttat ut. Jag började jobba med kylteknik redan 1988 och gör så fortfarande. På så vis har jag haft ett normalt liv.
– Sedan hade jag det där med scoutingen under 17 år för Buffalo vid sidan av mina civila jobb som jag har haft sedan dess.