Troja-Ljungbys krisdrag blev en återkomst i kassen för 37-årige Anton Svensson.
Säsongen 21/22 hoppade han in som en nödlösning i början av säsongen eftersom ordinarie keepern Wictor Ragnewall blivit avstängd för otillåten vadhållning (vilket Ragnewall bland mycket annat berättade om i min podcast i somras) och gjorde det helt okej över 18 allsvenska matcher.
Då som nu hade han gjort det bra hos polska KH Torun säsongen innan och Troja-Ljungby behöver verkligen att det här blir en lyckad repris.
Man brukar ju säga att repriser och uppföljare sällan blir särskilt lyckade (och rent krasst är ju det här faktiskt tredje gången Svensson dressar upp för Troja under karriären) och det finns förstås farhågor här också. Svensson har inte spelat något den här säsongen, är till åren kommen och även om han kommer in med en rutin laget är i skriande behov av kan det vara svårt att förmedla den från just positionen som målvakt.
Framförallt säger det väl kanske en hel del om vilken position Troja-Ljungby som klubb befinner sig i. Det har snackats om Carl Malmqvist, Tex Williamsson har tackat nej och så vidare. Troja är helt enkelt långt ifrån ett förstaval för de allra skickligaste målvakterna numera.
Utifrån det perspektivet var Anton Svensson det absolut bästa man kunde få. Det är uppenbart att det funnits ett missnöje med Vilgot Holms prestationer och att man anser att Melker Björk är för ung för att kunna bära laget i den tunga situationen. Svensson känner klubben sedan tidigare, har rutinen och har genom åren visat sig vara en duktig målvakt på nivån.
Han är ingen frälsare, men en väldigt rimlig värvning och Troja står i situationen att han måste bli en lyckad repris.
Sen är det givetvis så att en ny målvakt inte löser alla klubbens problem. Målvaktsspelet har inte vunnit matcher åt Troja, men det är väldigt mycket mer som inte fungerar i andra lagdelar och på bänken.
Med andra ord, det vore väldigt märkligt om klubben nöjer sig med det här schackdraget.
Man kommer behöva agera betydligt mer.
* * *
Att det finländska kraftpaketet Patrick Isiguzo förr eller senare skulle knata upp på Nyköpings kansli och be om att bli befriad från sitt kontrakt kommer knappast som någon överraskning. 23-åringen har sedan sitt första skridskoskär på Rosvalla tydligt visat att han håller en högre klass än laget och en importspelare kan inte slösa bort ett värdefullt år i ett så svagt gäng som Nyköping.
Han är en legoknekt helt utan band till klubben och det är väldigt logiskt att han ser sig om efter ett annat gig någon annanstans i Europa. Han har efter sina sju poäng (4+3) och kraftfulla insatser på elva Hockeyettan-matcher ett bra cv att visa upp dessutom.
Men att det är fullt logiskt gör det inte desto mindre tungt för Nyköping. Laget är i stort behov av att få in folk och hamnar i ännu större problem när en av få kvalitativa forwards väljer att kliva av.
Det säger ganska mycket om föreningens situation när sportchefen Oscar Jernström i den officiella kommunikationen konstaterar att ”vi kan inte hålla kvar någon mot hans vilja”. Man kan inte annat än lida med Jernström som verkligen vänder ut och in på sig själv och sina förutsättningar för att över huvud taget kunna ställa ett lag på isen, men möts av konstaterandet att kvalitativa spelare inte vill vara där.
Isiguzo var en chansning när han kom sent från italienska andraligalaget Alleghe, men blev en fullträff. Kanske var det ett misstag att direkt göra honom till supporterspelare och kapten med tanke på att det gör fallet tyngre nu när han lämnar, men man får vara glada över det han tillfört laget under sina elva matcher. Förhoppningsvis har han visat en arbetsmoral och kampvilja som kan ha smittat av sig på några av lagkamraterna nu när han lämnar.
Faktum kvarstår dock, idogt arbetande sportchef Jernström måste ut på marknaden (som om han inte redan var där med tanke på en ständig jakt på numerär) och hitta något minst lika bra för att ersätta Isiguzo. Var han nu ska hitta det i ett tunt tillgängligt spelargalleri och dessutom lyckas övertyga denne någon att komma till det sjunkande skeppet Nyköping. Det blir en rejäl utmaning, men en inte allt för vild gissning är att sökarljuset återigen kommer att riktas mot vårt östra grannland.
* * *
Den gångna veckans största rubrik var förmodligen att Stefan Fransson efter lång och trogen tjänst kliver ner från posten som sportchef i Tranås för att ersättas av en ideell sportgrupp.
Ett besked som lämnar en hel del frågetecken efter sig med tanke på att 56-åringen kommer vara kvar i klubben i rollen som klubbchef och att Tranås i samband med beskedet inte kunde presentera någon mer konkret lösning än de diffusa uppgifterna att det ska kommuniceras mer när den där sportgruppen har sammanfogats.
Det blir så klart extra känsligt i och med att Tranås just i detta brinnande nu står med hål i truppen, framförallt på forwardssidan, och sportsliga frågor som måste lösas både på kort och lång sikt. Man riskerar att tappa viktig tid och om Fransson ändå är kvar i klubben (som en ovärderlig kraft) varför inte bara låta honom fortsätta med det sportsliga tills man har en hållbar lösning på plats.
I min bok kan en ideell sportgrupp aldrig vara lika bra som en konkret sportchef hos en klubb med den typen av ambitioner som Tranås har och känslan är att det är minst en ganska rejäl pusselbit som saknas i turerna kring Tranås väg framåt på den här positionen.
* * *
Under måndagen släppte jag och maestro Skoglund veckans första podcast-avsnitt (Patreon #355 Det är någonting som skaver) via vår Patreon-kanal. Där snackar vi om ifall det är bra eller dåligt med uppehåll, U20-seriens äldsta spelare, de stora frågetecknen för Boden, att Hudiks Boden-kross egentligen inte säger så mycket, spetsforwardens islossning, huruvida gult är fult, underhållande östseriehockey, ett väldigt märkligt målvaktsval, landslagskeeperns dubbelnolla, veteranen som kliver av, ett bevis att klubben vill vara seriös, Borås hantering av Erik Andersson, den märkliga förändringen i Tranås sportsliga ledning och en hel del annat. Ni hittar avsnittet här.
