Personligen har jag aldrig varit någonstörre supporter av försäsongen, varken som spelare eller somåskådare. För mig är det bara en enda lång förberedelse införsäsongen som startar med ”riktiga” matcher först i mitten avseptember.
I vintras skrev jag en text omlandslagsturneringarna som förr hette ”Channel One Cup”,”Isvestiaturneringen” och ”Sweden Hockey Games”. Nu vet jaginte vad turneringarna heter längre, men även om jag visste namnenär det långt ifrån säkert att turneringarna har samma namnkommande säsong. Jag minns att jag skrev något i stil med att jaghellre ser random allsvenskt lag spela djungelhockey än kikar pådessa matcher som i grunden inte gäller någonting.
Dessa turneringar är inte helt olikahockeylagens försäsong, dvs det mesta handlar om att hierarkin skasättas samt att den enskilda spelaren ska skaffa sig en position ilaget inför framtiden. Vissa spelare med en mångårighistoria i både klubben och ligan har i princip redan sin positionfast förankrad. Förtroendekapitalet är nästintill orubbligt ochdet spelar nästan ingen roll hur dålig spelaren är påförsäsongen, han kommer ändå starta seriespelet med sin redanvälförtjänta och högt uppsatta position inom laget. Jag tänkerpå spelare som Christian Sandberg, Per Svensson, Mikael Eriksson, Marcus Eriksson osv.
Av egen erfarenhet brukar dessa typerav spelare inte göra någon bra försäsong utan man sparar heltenkelt på krutet till när det verkligen gäller istället.
Däremot ser jag tydliga tendenser iatt spelare med lite mer oviss status gör som bäst ifrån sig underdessa oviktiga matcher. Man kanske kommer till en ny klubb där dentilltänkta rollen initialt är lite mer undanskymd i en tredje-eller fjärdeformation. För att få en bra start ser dessa (ofta)yngre spelare till att vara på is några veckor under sommaren,vilket leder till ett ganska stort försprång när laget samlas iaugusti. Det är därför vi inte alltför sällan ser att många avförsäsongens positiva överraskningar falnar och i vissa fallförsvinner helt när serien drar igång och försprånget äruppätet och förbisprunget av lagets mer rutinerade rävar.
Som frälst i sporten snarare än fanav enskilda lag, längtar jag kanske lite mer än gemene supportertill att försäsongen är över. Under den här perioden är detoerhört svårt att särskilja tydliga linjer eller tendenser ändå.Det finns inga som helst garantier för att ett vinnande lag somspelar bra hockey under försäsongen fortsätter att vinna närsedan serien drar igång. Det omvända gäller givetvis även i detfallet också. Jag, med mitt tankesätt, skiljer miguppenbarligen en hel del från supportrar till enskilda lag som imånga fall dyrkar marken deras lags spelare går på. Detta visarsig inte minst på klubbarnas officiella jippon i form av ispremiärersom i många fall lockar lika många åskådare eller fler, somvalfri serielunksmatch gör.
Hela fenomenet att klubbarna lyckaslocka sina supportrar att nästan gå ”man ur huse” för att fåen första glimt av sina nya och gamla idoler är både bra ochhäftigt. Även om jag har en förståelse för hur det fungerarlockar dylika jippon inte mig det minsta. Jag vill se blod, svett ochtårar, vilket vi knappast får se i dessa sammanhang.
För att knyta ihop säcken så är detinte helt olikt affärsidén som växte explosionsartat och blevpopulär för ett gäng år sedan när bönderna började ta betaltför att samhällets invånare skulle få se kossorna springa ut påbete för första gången.
Enda skillnadenär att kossorna är utbytta mot hockeyspelare gräset har blivit is.
