Iveta Koka är ett unikum – spelar topphockey som 41-åring: “Kärleken till sporten”

Iveta Koka är född 1982 och har fyllt 41 år – men trots det spelar hon fortfarande topphockey. 
För hockeysverige.se berättar lettländskan om karriären, hur hon hamnade i Sverige för över tio år sedan samt vad som motiverar henne att fortsätta spela.
– Så länge jag känner passion för hockey och gillar att spela så varför inte, säger Koka. 

HANINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)

Iveta Koka är en av de äldsta spelarna i NDHL med sina 41 år. Det spel hon har visat upp så här långt i inledningen av säsongen med Haninge visar på att hon har många år kvar inom topphockeyn. Under inledande tre matcherna har hon svarat för fyra mål och totalt sex poäng.

Sedan 2012 har Iveta Koka bott i Sverige. Innan det två år i Schweiz och fem i Ryssland, men hockeykarriären började hemma i Lettland. 

– Anledningen till att jag började med hockey var min pappa. Han var hockeyspelare i ett lokalt lag. Vi hade en utomhusarena inte långt ifrån vårt hem, berättar Iveta Koka när hockeysverige.se träffar henne för en intervju på Torvalla Idrottsplats söder om Stockholm.

Koka fortsätter: 
– Jag minns det inte själv, men jag var väldigt liten när jag följde med och såg på matcher. Det var utomhus och, som det var förr, en ordentlig vinter med snö. Snön föll, strålkastarljus vid rinken och det var en fantastisk känsla. 
– Pappa spelade och jag minns just den där känslan och kände ett klick. Jag var otroligt imponerad och jag förstod att hockey skulle bli min grej och passion. 

Hur stor var damhockeyn i Lettland under din uppväxt?
– Jämfört med nu då barn börjar tidigt med hockeyn är det stor skillnad. Jag började spela med ett lag då jag var elva år. Min pappa var coach för mig och vi åkte skridskor på sjön och på vår utomhusrink. 
– När jag kom med i damlaget var jag yngst och det var en stor åldersskillnad mellan oss i laget. Damhockeyn i Lettland tror jag startade 1989 och första officiella klubben 1990. I början av 1990-talet fanns det bara ett damlag, Laima, och jag började där, som sagt var, då jag var elva år. Det är 30 år sedan nu. 
– Vi spelade såklart mot killar. Det var inte bara så att jag gillade att spela matcher utan jag tyckte även om att träna, jobba på att bli bättre… Jag älskade egentligen allting med hockeyn. 

Iveta Koka spelade hockey i både Ryssland och Schweiz

Efter tiden i Lettland valde Iveta Koka spel i Ryssland. 

– Jag spelade fem säsonger i Ryssland. Jag hade avslutat mina universitetsstudier i Lettland och var 23 år. Några av mina lagkamrater från Lettland spelade redan i Ryssland. En av dom frågade om jag ville komma dit och spela, så jag åkte till Ryssland. 
– Det var stor skillnad för mig eftersom allt på isen där var väldigt professionellt. Jag visste inte hur det skulle vara vid sidan av isen, men jag klagar inte utan det var en väldigt bra tid och en upplevelse att få vara en professionell hockeyspelare.
– När jag växte upp trodde jag aldrig att jag kunde bli en professionell hockeyspelare eftersom jag då trodde inte det var möjligt för någon att bli det. Jag ville bara spela hockey och när möjligheten kom att bli proffs kände jag ”varför inte?”   
– Det var en intressant period och jag gillade träningen där on och off ice. Vi hade fyra femmor varje träning, bodde nära arenan där du även kunde äta middagar om du ville. Vi hade medicinskt team, allt var professionellt.

För en som kom från Lettland var det inte heller någon stor omställning att bo i Ryssland. 

– Lettland var en del av Ryssland för en tid sedan. Jag behövde inte fundera så mycket på hur saker fungerade där. Jag var van vid byråkratin fån Lettland där det kändes som man behövde 100 000 papper för att göra någonting.
– För mig var det normalt. Jag vet att det var spelare från Kanada och andra länder som inte var vana vid kulturen i Sovjetunionen blev överraskade över hur saker fungerade i Ryssland. 

Hur kom det sig at du valde spel i Lugano efter fem säsonger i Ryssland?
– Efter fem säsonger i Ryssland kände jag för en förändring. Allt gick på rutin och att vara professionell hockeyspelare, få allt du behöver så du kunde ge allt av dig själv till hockeyn var fantastiskt. 
– Jag började titta efter några olika möjligheter, men jag kände ingen från Schweiz så jag kontaktade några klubbar där. Jag fick svar och flyttade till Lugano. 
– Klart naturen är spektakulär och det var underbart att vara där. Det var inte heller så långt att åka till bortamatcherna. Vi åkte buss till matcherna och kunde då se bergen och all vacker natur. 
– Det var väldigt snälla lagkamrater. Vi hade tre kanadensiskor i laget och en amerikanska. Vi hade kul tillsammans, reste runt en del och gjorde såklart en del lagaktiviteter. Dessutom hade vi krav på oss att hjälpa organisationer ett par gånger i veckan med olika hälsoprojekt. 
– Dessutom hjälpte jag några unga lokala spelare med extraträning på ett hockeygym på mornarna. Det var en bra tid, traditioner, mat och en fin upplevelse att bo där. 

Så hamnade hon i Leksand: “Väldigt fin tid”

Efter två säsonger i Schweiz kom Iveta Koka 2012 till Leksand. 

– Christer Siik var coach i Leksand då jag kom dit. Jag hade inte några kontakter i Sverige heller utan kontaktade några klubbar. Jag fick några erbjudanden. Jag vet inte varför, men jag valde Leksand för jag tyckte att det kändes bra där. 
– Jag är inte besviken över att jag gjorde det valet utan väldigt glad över att ha varit en del av Leksand. Jag hade en väldigt fin tid där. 

Det är en lite ort…
– (Skratt) Tog fem minuter så var man utanför city. Jag gillar inte stora städer och är själv från en liten stad.
– Jag gillar en lugn plats där det inte är så mycket trafik eller folk så du kan ta dig enkelt dit du vill. Jag tyckte det var bra i Leksand och tycker fortfarande det är ett bra ställe. Folket där var bra. 
– Innan jag kom till Leksand var jag såklart lite orolig hur det skulle bli att byta land och lag igen. Alla i laget var väldigt välkomnande och hjälpte mig mycket, Siik och alla andra ledare. 
– Anders Nygårdh, Gina och deras familj, som hade Moskogen, välkomnade och hjälpte mig mycket. Jag bodde hela tiden upp i Moskogen. 

Det blev totalt sex säsonger för Iveta Koka i Leksand. Under sina 176 matcher i klubben svarade hon för 81 mål och totalt 179 poäng. Efter tiden i Dalarna var tanken att hon skulle avsluta karriären eftersom hon valt att flytta till Stockholm.

– Jag planerade inte att byta till AIK. I början av min sista säsong i Leksand träffade jag min kärlek, Ricardo. En väldigt trevlig man och vi blev förälskade, säger Iveta Koka med ett leende. 
– Han är från Stockholm, ställer upp för mig och är snäll. Jag bestämde mig för att spela klart säsongen i Leksand och efter det flytta till Stockholm. Det var en tuff period och dessutom hade sista säsongen i Leksand varit jobbig eftersom jag fick en svår skada när jag spelade OS-kval för Lettland. Redan tidigare hade jag problem med ryggen vilket påverkade mig mycket under matcherna i Leksand. Det kändes inte bra. 
– När jag sedan flyttade ner till min partner i Stockholm tänkte jag först inte fortsätta med hockeyn. Under sommaren blev jag kontaktad av Jared Cipparone. Han frågade om jag var intresserad av att spela för AIK. 
– Jag tänkte efter ett tag eftersom jag varit skadad, kämpade mot värken och såklart också att jag skulle flytta ihop med min partner, vilket gjorde att mina prioriteringar ändrats en del. Jag kunde såklart inte ge allt till hockeyn eftersom, som ni vet, det tar både mycket tid och energi. Samtidigt jobbade jag heltid. 

Flyttade till AIK: “En utmanande tid”

Trots det spelade hon tre säsonger för AIK. 

– Min partner var så stöttande och tyckte att jag skulle spela. Han hjälpte mig att ta beslutet att fortsätta spela. 

Din partner är från México där kanske inte hockey är den största sporten, hur hockeyintresserad är han?
– Han är ett stort fan av amerikansk fotboll. Det är inte lika stort i México som i USA, men man spelar det mycket även där och spelade det som barn.
– På grund av honom är jag nu också ett fan av amerikansk fotboll och han ett fan av hockey, skrattar Iveta Koka. 

Hur var tiden i AIK?
– Det var en utmanande tid på grund av att jag gjorde andra prioriteringar, men också skador. Jag försökte hitta en balans mellan hockeyn, privata livet och mitt arbete. 
– I början kämpade jag också med att hitta mitt spel och samtidigt fick jag skador. När jag blev bättre fick jag nya skador. På något vis fungerade det i alla fall under tre säsonger.

Förlänger karriären: “Känner inte samma passion som när jag började spela”

Trots att du hade en tuff tid i AIK valde du att fortsätta spela med Haninge. 
– Det är inte alltid lätt att jobba heltid samtidigt som det kommer andra möjligheter i privata livet. Att spela i SDHL tar mycket tid och energi. Samtidigt blir jag inte yngre. Det har blivit jobbigare och jobbigare att hålla samma form. Jag ville såklart också lägga mer tid på privatlivet och ha kul vid sidan av hockeyn. 
– Jag är väldigt glad att min partner stöder mig och tycker att det skulle vara kul för mig att fortsätta spela hockey. Min vän, Alexandra (Cipparone) som är Jareds fru, var här i Haninge. Hon ringde och frågade om jag var intresserad av att spela. 
– Magnus (Berg) som är coach hälsade mig välkommen till Haninge, vilket jag tacksam för. Innan jag började spela med laget hade jag såklart ett samtal med Magnus om hur mycket tid jag kan lägga ner på hockeyn eftersom den inte är allt. Jag måste göra annat i livet också. 

Vad är det som motiverar dig till att fortsätta spela år efter år efter år?
– Kärleken till sporten. Jag känner inte samma passion som när jag började spela som alla kanske förstår. Prioriteringarna ändras och jag ser idag hockey ur ett annat perspektiv. 
– Samtidigt gillar jag fortfarande att spela matcher, göra ett snyggt mål, en assist, spela bra och se andra tjejerna glada och ”smile” när vi gör mål. Det är en fantastisk känsla. 

Du är 41 år ung, hur länge kommer vi se Iveta Koka i våra rinkar?
– Så länge jag känner passion för hockey och gillar att spela matcher så varför inte. Jag trivs med att komma hit och spela hockey. Det är en skön känsla, avslutar Iveta Koka med ett leende.

TV: SHL-tränarna som riskerar att få sparken