Den blåvita krigaren

Julafton till ära bjuder Ronnie Rönnkvist på en speciell Old School Hockey. Här har han suttit ned med Tobias Forsberg för att se tillbaka på en fin och framgångsrik karriär som tyvärr tog slut alldeles för tidigt för två år sedan.

GUSTAVSBERG (HOCKEYSVERIGE.SE)

Det var annandag jul 2018 som olyckan var framme. Olyckan som tvingade Tobias Forsberg att avsluta karriären vid 30 års ålder. 

I en match mellan sitt Leksand och Almtuna i Tegera Arena föll Forsberg olyckligt in i sargen med huvudet före och bröt nacken. Han blev förlamad från bröstkorgen och nedåt.

I dag bor han i utkanten av Stockholm tillsammans med sin sambo Filippa. När hockeysverige.se träffade honom för en intervju till OLD SCHOOL Hockey pratade vi givetvis en del om dagen som förändrade hans liv.  

– Vi hade en ny coach (Roger Melin), jag hade en bra känsla och det var som en nystart. På det sättet var det en bra känsla.
– Från själva matchen minns jag inte så mycket förutom själva situationen. Jag kommer ihåg olyckan mindre och mindre. Sedan är det samma sak som när man ser på bilder från semestern så minns man det. Jag kommer såklart ihåg när jag låg där, men det är inte lika skarpa bilder som för ett år sedan.

Gjorde det ont?
– Nej, inget alls. Noll. Det var någon härom dagen som sa att det måste ha gjort ont, men det gjorde inget ont alls.

När förstod du att det kanske inte skulle bli någon mer hockey för dig?
– Det förstod jag direkt. Redan då jag låg där på isen. Jag sa det till Filippa direkt när dom bar ut mig, att det var kört. Dom sa att det var lugnt, men jag kände direkt att det inte direkt var AC-leden som gått sönder eller att jag hade brutit ett revben. ”Det här är inte bra”. 
– Först blev jag väldigt rädd, sjukt rädd. Rädd och samtidigt som det var en chock. Det blev som man porträtterar saker på film ibland, att man trycker på en knapp, så var det verkligen. Synen och hörseln blev skarp och man tar in allting. Jag tror kroppen förstod att det var något allvarligt fel och skickade ut alla olika hormoner som gjorde att det blev som en fantasivärld på något sätt.
– Jag såg detaljer som var helt konstiga och som jag inte ens hade märkt i vanliga fall. Kroppen gick in i en total chock.

Första tanken var att Tobias Forsberg skulle transporteras med ambulans till Falun, men det var något han själv såg till att få ändring på. 

– När jag kommer ut till ismaskinen säger jag ”jag ska ha en helikopter nu, annars kommer ni få ångra det här under resten av ert liv”. Dom säger ”Det är lugnt, vi tar ambulansen” ”Nej, fixa en helikopter nu”. Då säger dom ”vi kanske ska ha en helikopter ändå”, säger Tobias Forsberg med ett liten leende och fortsätter:
– Helikoptern kom väldigt fort och jag är vid medvetande hela tiden. Vi flög till Falun för att jag skulle stabiliseras upp, vilket jag kommer ihåg. Sedan kommer jag ihåg att man säger att dom ska sätta mig i en ambulansbil till Uppsala.
– Det sista ambulansförarna frågade doktorn var om det var bråttom. Han svarade att det var bråttom ”men kör inte av vägen”. Jag kommer även ihåg lite från ambulansresan, att dom kör väldigt fort och att det är lite snöigt och mörkt. Efter det kommer jag inte ihåg något mer eftersom jag blev nedsövd.

Inledningsvis blev Tobias Forsberg nedsövd under fem dagar.  

– Efter fem dagar väckte dom upp mig, men jag hade lunginflammation då så då måste dom söva mig igen under en eller två dagar för att dom skulle sätta in en tub i halsen.

När börjar du förstå det massiva stödet du fick av folk runt om i hela hockeyvärlden?
– Det var en tid i början där jag inte visste om jag var vaken eller inte. Allt var som ett töcken och jag fick mycket mediciner. Jag vet inte riktigt då jag blev klar igen, men när familjen började komma och jag började vakna upp kunde jag röra vänster arm lite grann. Mer kunde jag inte röra mig då jag låg där. Det är första jag kommer ihåg.
– När jag började förstå allt det här stödet? Oj, jag skulle säga att det var väldigt sent. Det kanske var framåt februari. Min familj hade sagt till sköterskorna att inte prata så mycket hockey med mig, men det var någon som kom in och sa ”såg du?” ”Nej, jag har inte sett”.
– Då blev jag nyfiken och Filippa började hinta om att det är en massa grejer som händer. Då hade jag börjat med min rehab och träning.

– Det var i februari eller mars när du låg i Uppsala, skjuter Filippa in. 

Jag säger på gott och ont eftersom det är mycket gott man får ut av det, men samtidigt är det påfrestande på det sättet att hon hela tiden måste vara stark. 

Tobias Forsberg om relationen till sambon Filippa efter olyckan.

Att allt stöd och alla hälsningar berört Tobias Forsberg syns på honom då han ska klä ord på dom känslorna. 

– Det var tårar och allt möjligt. Ledsen, glad… Jag kände en otrolig tacksamhet och tänkte hur fina människor det finns som bryr sig. Jag minns också att jag tänkte att jag hoppas att jag bryr mig så här mycket om andra. Det blev verkligen en tankeställare.

Filippa Norr Richloow är Tobias Forsbergs fästmö. Paret skulle ha gift sig sommaren 2019, men nu är bröllopet framskjutet tills vidare. Hon har såklart  varit oerhört viktig för den tidigare Leksands-forwarden under hela den här tiden. 

– Hon har varit med från ambulanshelikoptern och hela vägen. När det är någon så nära, även om familjen också är nära, så vet hon och jag precis hur det är. Då blir det ofta att man, på gott och ont, vänder sig till den personen.
– Jag säger på gott och ont eftersom det är mycket gott man får ut av det, men samtidigt är det påfrestande på det sättet att hon hela tiden måste vara stark. 

Har ni växt ihop starkare av det här?
– Ja, det har vi absolut. Nu vill jag komma till en punkt där jag är så stark att jag vänder den steken och ger tillbaka.

Har du nytta av det drivet du hade som hockeyspelare nu då du vill ge tillbaka?
– Ja, det har jag absolut. På samma sätt där, att det är på både gott och ont. Absolut är det ändå på gott att jag har det drivet.
– Det är också oerhört många saker jag har med mig från hockeyn, träning, att tävla, sätta upp mål och att lyckas, men också att inte lyckas.   

"JAHA, NU ÄR DET SÅ HÄR"

Det har såklart varit en jobbig tid och många tuffa dagar för Tobias Forsberg efter att han fått komma hem från sjukhuset.

– Ja, så har det varit. Mentalt jobbigast har det varit då jag flyttat hem till lägenheten. Då har det verkligen blivit en tankeställare att ”Jaha, nu är det så här”.
– Sedan har jag väldigt många mål precis som det är för både dig och mig. Bara för att jag sitter i den här (rullstolen) så kan jag inte bara säga att det här vill jag göra. Utan jag måste göra det också och inte bara snacka.

Vad är diagnosen och vad har doktorerna sagt om hur pass bra fysiskt kan du bli igen?
– Ryggmärgsskador är som de är eftersom det är väldigt komplexa skador. Jag fick en ryggmärgsskada vid ungefär femte, sjätte kotan. Det komplexa är att det bara är där min skada är. Egentligen funkar allting, men där är det tjall på linjen.

Kommer du kunna röra benen i framtiden?
– Nej, inte enligt läkarna. Folk frågar om jag kommer att kunna göra något mer. Jag har då svarat att när jag började spela hockey ville jag komma till NHL. Jag kom till SHL.
– Samma sak nu, att jag får sätta höga mål och sikta mot dom. Sedan får jag jobba varje dag för att nå så långt jag kan. Bli starkare mentalt. Vad det sedan blir för mål jag se, vilken drivkraft jag har.

Den 5 april 2019 gick Leksand ånyo upp till SHL. Samma dag som Tobias Forsberg fyllde 31 år. 

– Det var som då vi gick upp mot Modo. Jag hade samma känsla. Var det någon gång jag skulle spelat på oddset så var det då. Jag sa till alla i familjen att det här inte var några problem ”Jag har en så bra känsla och det är klart att killarna vinner idag.” 
– Att det sedan var på min födelsedag, det är absurt, skattar Tobias Forsberg och fortsätter:
– Vi hade hyrt en lokal på rehab-stationen så vi var där med familjen och åt tacos. Det var som i en film, helt galet. Sedan fick jag höra hur alla sjung ”ja må han leva på isen”… Det var fantastiskt och rörande. 

"BOOSTADE MITT SJÄLVFÖRTROENDE"

Ett framträdande som betytt mycket för Tobias Forsberg, men som även berörde stora delar av svenska folket, var när han delade ut pris på Idrottsgalan tidigare i år. 

– Snacka om något som boostade mitt självförtroende. Efter det kände jag att det inte bara boosta mig själv utan även att jag kan inspirera människor och få min röst hörd.
– När jag fick skadad blev det som att jag tappade min identitet. Normalt kan det vara svårt att sluta med hockeyn och inte veta vad som väntar. Nu blev det som att trycka på en knapp. Jag har inte ens varit uppe i min lägenhet i Leksand efter det. Allt bara försvann.
– En sådan här sak gjorde sedan att jag hittade den här boosten, adrenalinet och att folk kan se mig som en idol igen. Det av något har gett mig drivkraft.

Tvekade du någon gång att gå upp?
– Nej… eller lite kanske (skratt). När dom hörde av sig och frågade om vi ville komma kände vi att det var en ära att få vara med där. ”Det är en liten grej till, vi vill att du ska dela ut ett pris”.
– Det var inte vilket pris som helst utan Årets prestation (Mattias Falck). När dom sa att jag skulle dela ut det priset kände jag ”det är inte sant”. Det var ett väldigt bra team här som pratade och hjälpte oss. Sedan var det verkligen skönt att ha Filippa med mig.

Kan du se dig själv jobba med hockey i framtiden?
– Ja, det kan jag faktiskt. När jag spelade var jag verkligen inne i det på ett sätt och såg till mig själv. I slutet, när jag blev äldre, glömde jag varför jag älskade sporten från första början, säger Forsberg som hunnit debutera i tv-rutan som expertkommentator för C More sedan den här intervjun gjordes 

Glömde du att njuta när du var uppe på scenen?
– Ja absolut. Det blev ett jobb på något sätt. Det gäller att komma ihåg varför man gillar själva idrotten.
– Tidigare trodde jag inte att det var något jag ville, nu är det absolut något jag kan tänka mig. Inte tränarmässigt, men det är ändå hockeyn jag är bra på och är det vad jag gjort under hela mitt liv.

Hur ser din vardag ut idag?
– Det har varit extremt och väldigt speciellt då det varit coronan och allt det där. Annars kör jag tre, fyra gånger i veckan på gymmet med min ”PT”. Det tar en del tid. Sedan blir det en del träning här hemma.
– Senaste månaden har jag känt att jag verkligen vill komma igång karriärs-mässigt. Jag och min agent (Michael Reander) börjar hitta sakerna jag verkligen brinner för. Att få dela, föreläsa och säga och vad jag vill säga samtidigt som jag får tillbaka respons på det. Att ge och ta.
– Folk från hockeyn har också hört av sig för att jobba tillsammans med mig och har idéer. Det är väldigt, väldigt kul att den möjligheten finns.

Vilket råd kan du ge till en ung tjej eller kille som kanske har ett funktionshinder, men ändå vill idrotta?
– Funktionshinder är inte något bra ord. Jag ser det mer som en funktionsutmaning. Oavsett vad man gör i livet har jag märkt att man måste brinna och tro på någonting. Jag tror inte det spelar någon roll om du tror på Gud, Jultomten eller dig själv.
– Du måste tro och ha något att brinna för att kunna gå upp på morgonen och känna att du har ett syfte. Om det är idrott så är det bra, men om det är något annat så är det också bra. Det viktigaste är det känns rätt. 

"HÄNGDE SOM EN SVANS EFTER HANS GÄNG"

Vi reser tillbaka till uppväxtorten Piteå. För det var där Tobias Forsbergs karriär startade. 

– Jag är från Piteå, men moderklubben är Munksund. Jag är uppväxt på Klubbgärdet och det är lite Munksund-area. Där låg även parken där vi spelade. På så vis var det uppdelat, att dom som bodde lite närmare stan spelade för Piteå. Även brorsan (Johan) spelade för MSSK.

Johan Forsberg är tre år äldre, men bröderna har alltid haft en nära relation och växt upp sida vid sida även inom hockeyn. 

– Vi var extremt tajta och jag hängde som en svans efter hans gäng, skrattar Tobias Forsberg och fortsätter:
– Jag fick spela hockey med dom tidigt och blev nog ganska härdad som ung av det. Jag brukar tänka nu då jag är i vuxen ålder på vilket tålamod dom måste haft som hela tiden lät mig vara med och spela. Dom höll inte igen så jag fick ta mycket lärdom. Dessutom var dom 85:or och jag 88:a.

Var det många hockeykillar i området där ni växte upp?
– Det var en klassisk 90-talsidyll. Vi bodde nära varandra och sprang runt på gårdarna och spelade utehockey dagarna i ända. Det känns som att det var enda vi gjorde.
– Sedan började jag i Björnligan. Kan jag ha varit fem, sex år då? Egentligen var det helt naturligt. Hade brorsan spelat tennis hade jag nog också gjort det. Nu blev det hockey och fotboll som jag spelade.

När gjorde du valet att satsa på hockeyn?
– Det var vid TV-pucken. Jag kände att det ena började ta mer tid och jag behövde lägga mer fokus på hockeyn. Det var heller aldrig några problem för mig att välja eftersom jag tyckte det var mycket roligare med hockeyn då.

Vilka förebilder hade du inom hockeyn i uppväxten förutom brorsan Johan?
– Det är roligt att se på omslagen till dina böcker (OLD SCHOOL HOCKEY 1, 2 och 3. Hela intervjun med Forsberg kommer i bok 4 nästa höst, reds. anm.).
– Jag var hem för några år sedan och tog fram min hockeybildsamling… Vi hade så mycket hockeybilder. Mitt samlingsobjekt var Jaromír Jágr. Jag hade en hel pärm med Jaromír Jágr. Jag gillade hans spelsätt och när jag växte upp var han den han som var hetaste namnet.

Försökte du även få en likadan frisyr?
– Ja, lite så var det, men jag fick inte till likadana lockar, skrattar Forsberg och fortsätter:
– Det var han, Peter Forsberg och alla Piteåspelare, till exempel Tomas Holmström som var mina förebilder. När jag växte upp var dom som bäst. Självklart såg jag upp till brorsan och hans kompisar också, men det var på ett annat sätt.

Alla dörrar stod öppna och man sprang runt där. Det här var en av dom bästa tiderna i mitt liv

Tobias Forsberg om junioråren i Modo

Redan som junior valde Tobias Forsberg att lämna Norrbotten för att flytta söderut till Örnsköldsvik för att gå på Modo:s hockeygymnasium i stan. 

– Jag testade på Piteå lite under en säsong innan jag flyttade över till Modo. Det var sedan ett riktigt svårt val om jag skulle välja Luleå eller Modo.
– Det var riksintag i Ö-vik och det var lite häftigt att få komma in där. Jag kommer ihåg att jag var på möte i Luleå hockey. Jag tror att det var Roger Rönnberg som hade hand om det och, som jag sa, var det ett väldigt svårt vad jag skulle välja.
– Jag hade hört jättemycket gott om Ö-vik och efter att jag åkt dit och träffat (Anders) Melinder kände jag direkt att det var något speciellt, vad jag alltid velat och drömt om.

Det blev också en stor omställning för Tobias Forsberg att kliva in i den världen.

– Ja, det var speciellt att flytta hemifrån då jag bara var 15 år. Jag var bortskämd på det sättet att jag fått maten framställd och rummet städat när jag bodde hemma.
– Det var lite som att lämna boet. Nu var det bara 35 mil bort så det var inte så farligt långt. Vi bodde två och två i ett helt lägenhetshus med bara hockeykillar. Jag bodde med Robin Strindlund från Kramfors.
– Allt gick ganska snabbt. Jag hade spelat med några av killarna i juniorlandslag och liknande tidigare, men dom flesta hade jag aldrig träffat. Det gick fort att lära känna varandra. Alla dörrar stod öppna och man sprang runt där. Det här var en av dom bästa tiderna i mitt liv.
– Jag har mycket att tacka mina föräldrar för där. Bilen gick som ett pendeltåg fram och tillbaka mellan Piteå och Ö-vik. Dom kom ner och hjälpte mig att städa, laga mat och så vidare. Dessutom var det väldigt bra organiserat med hockeyn där och det var faktiskt en riktigt härlig tid. 

"FÅR SVÅRT ATT KOMBINERA DET MED SKOLA"

Under den här tiden utvecklades även Tobias Forsberg mycket som hockeyspelare.

– Det var verkligen en stor skillnad på hockeyn som var där jämfört med pojkhockeyn hemma i Munksund. Det var som att komma in i vuxenvärlden samtidigt som det var då som jag kände att vi tävlade på riktigt. Det blev verkligen mer press också.
– Jag tycker att jag ändå klarade av den omställningen på ett bra sätt. Samtidigt kunde jag kombinera det med skolan. Den har alltid varit viktig för mig, att delen ska fungera. Modo var också noga med att det skulle fungera och ska en stor eloge för det.  
– Jag vet inte hur det är i dag på andra gymnasium, men tyvärr har jag märkt då jag varit ute i klubbar att yngre spelare som kommer upp i A-laget får svårt att kombinera det med skola. Jag har sett att det tyvärr inte fungerar så bra, vilket är synd. Det krävs så lite för att gå ut med fullständiga betyg.
– Många jag pratat med har sagt så här efteråt ”varför satt jag inte bara några timmar…”. Att jobba upp det där i efterhand, det krävs så mycket mera än att vara närvarande och öppna en bok på gymnasiet.  

Hur trivdes du med livet vid sidan av i Örnsköldsvik?
– Jättebra. Det är en småstad och ganska likt Pite på det sättet. Första året var vi i ”Kempis” (Kempehallen) och andra året fick vi Fjällräven. Allt runtom var jättebra och jag minns tillbaka på det som en grym tid.

Det var under Tobias Forsbergs tid i Modo som han för första gången fick dra på sig landslagströjan och debutera i U16-landslaget. 

– Det var efter TV-pucken och intaget. När jag kom till landslagsuttagningarna fick jag känna press på riktigt. Jag märkte att coacherna där hade ett annat tankesätt och jag blev bedömd på ett nytt sätt. Det var tufft, men härligt också att få tävla mot hormonstinna killar som var helt tokiga.

Tänker du ofta på den här tiden?
– Ja, och jag tänker då tillbaka på hur mycket tid jag lade ner på att träna. På somrarna åkte jag iväg på Russinlägren. Det var ändå lite blandat att behöva åka iväg när jag kompisarna och brorsan var där hemma och åkte moppe.
– Då sa han ”du ska nog tänka på hur lyckligt lottad du är som får åka på läger.”. Då fick jag en tankeställare och kände att det ändå var det här jag ville och kämpade för. Då var det inte så jobbigt längre att åka iväg.

Säsongen 2007/08 plockade Pelle Mårts ut Tobias Forsberg att spela Junior-VM i ett lag som innehöll blivande storspelare som bland andra Mikael Backlund, Victor Hedman, Jhonas Enroth, Patrik Berglund, Magnus Pääjärvi, Robin Figren, Carl Hagelin, Mario Kempe med flera. 

– Den resan skulle jag säga är det starkaste hockeyminnet jag har i landslaget. Vi hade ingen press på oss alls och det hade inte gått så bra för Juniorkronorna åren innan. I princip trodde ingen att vi skulle gå vidare.
– Vi blev en tajt grupp och fick ihop en häftig lagkänsla när väldigt många killar varit med från U16 och upp. Klart att några hade bytts ut, men grundstommen var den samma som hade träffats varje år och åkt iväg till Kanada, USA, Tjeckien och så vidare. Det var som att knyta ihop säcken och köra ”the last battle”.
– Pär Mårts är en av topp-tre bland bästa tränarna jag haft samtidigt som det var en otroligt rolig turnering, säger han om turneringen i Tjeckien där Juniorkronorna tog silver efter en snöplig övertidsförlust i finalen mot Kanada. 

SPYDDE – INFÖR ELITSERIEDEBUTEN 

Samma säsong blev det elitseriedebut för Forsberg med Modo. 

– Under mitt sista år på hockeygymnasiet opererade jag bägge axlarna så jag spelade bara halva den. Redan under andra året på gymnasiet hade dom börjar strula. Det var under en juniorlandslagsturnering i Kanada som jag skadade den ena axeln.
– Jag skulle egentligen gjort debut under mitt andra år på gymnasiet, men jag hade jätteproblem med axlarna. ”Lelle” (Lennart) Hermansson som jag hade haft som coach sa ”Det är nog bra om du fixar det här direkt så tar vi det andra nästa säsong”. Sedan skrev Modo A-lagskontrakt med mig innan jag opererade axlarna.
– Det var skönt att känna att dom trodde på och ville satsa på mig. Säsongen efter fick jag debutera.

A-lagsdebuten blev dock lite speciell för honom. 

– Det är lite roligt så här i efterhand. Jag är ganska kost-intresserad. När jag joggade under uppvärmningen spydde jag i vattnet utanför arenan.
– Jag trodde att det var bra att äta så mycket som möjligt innan matchen så jag hade satt i mig en Billys Pan-pizza och två paket nudlar (skratt). Så kostintresserad som jag är nu… Jag trodde det var bra mat då.

Magnus Wernblom, Per Svartvadet, Per-Åge Skrøder… Hur var det att kliva in i det här gänget?
– Det var idoler jag hade haft. Självklart var det en stor konkurrens i det här laget. Det här skulle avspegla sig på mina två år i A-laget på så vis att jag inte fick så mycket speltid.
– Jag var även utlånad till Björklöven under båda säsongerna. Nu i efterhand är det en sak som jag ångrar i min karriär, att jag inte flyttade över dit helt och hållet. Modo ville ändå att jag skulle vara kvar och spela som utlånad samtidigt som jag kände att jag växte direkt jag spelade i matcherna med ”Löven”.
– Jag fick ett stort förtroende och, som jag sa, ångrar jag att jag inte vågade ta steget ner för att sedan ta steget upp igen.

Jag kan inte säga att det var någon Daniel och Henrik Sedin-telepati mellan oss

Tobias Forsberg om samarbetet med brorsan Johan på isen.

Under sin andra säsong i Björklöven fick Tobias Forsberg dessutom spela med sin bror Johan. 

– Vi spelade ihop under fyra, fem matcher. Första matchen var vi i samma kedja på vardera vingar. Det var otroligt roligt att få göra det på tävlingsnivå, men är inget vi har fått göra senare. Jag kan inte säga att det var någon Daniel och Henrik Sedin-telepati mellan oss. Dessutom är vi båda ganska lika i spelstilen.

Hur tänker du kring att Johan har slutat nu?
– Jag har pratat ganska mycket med honom om det. Han har haft en lyckad karriär och det finns inget som säger att han kan ha en lika lyckad ny karriär. Den ska bli spännande att följa. 

"EN POWERDUO"

Efter två säsonger i Modos A-lag värvades Tobias Forsberg till Västerås. 

– Efter mina två år i Modo kände ville jag ha mycket mer speltid. Leffe Rohlin var sportchef i Västerås då. Han ringde mig och jag kände direkt att Västerås ville satsa på mig på det sätter jag själv ville. Det blev då ganska självklart för mig att åka dit och spela.

Coacher i Västerås då var Mats Waltin och Bert Robertsson. 

– Det var en jäkla ”powerduo”, skrattar Tobias Forsberg och fortsätter:
– Vi hade jättekul och Bert var hade precis kommit upp som tränare. Om han är taggad nu kan ni då tänka er hur han var som helt ny.
– Så fort det fattades någon i fem mot fem-spelet flög han in på isen, täckte skott och tacklades. Han var tokig. Dessutom Waltin som var som en professor i hockey. Ett härligt tränarteam med två starka karaktärer.  

Trivdes du bra i Västerås?
– Ja, det gjorde jag faktiskt. Hockeymässigt trivdes jag bra, men kanske inte lika mycket i staden. Det var en stor skillnad mot Ö-vik och Piteå. 

Inför säsongen 2011/12 ringde Leksands sportchef Tommy Salo för att värva Forsberg till Leksand. 

– Efter två säsonger i Västerås ville jag flytta därifrån. Då pratade jag med ganska många klubbar. Tommy ringde och han var precis som han är. Vi pratade och jag sa att jag ville prata med min agent, men han sa ”nu kör vi på det här”.
– Jag kände direkt utefter det sätt han pratade om Leksand en stor skillnad jämfört med andra klubbarna jag pratat med.

Tommy Salo:

– Varför jag ville ha honom till Leksand? Tobbe är en spelare som alltid ger 110 procent på både match och träning. Samtidigt är han en spelare som är väldigt jobbig att möta. Dessutom är han en bra person.

Tobias Forsberg:

– Jag hade bara varit och spelat matcher i Leksand innan. Annars visste jag ingenting om stället. Precis som alla städer eller byar som jag spelat i, jag vet var hallen ligger men sedan vet jag inte mycket mer. Jag visste inte vad jag gav mig in på.

Har du ångrat dig någon gång att du valde spel i Hockeyallsvenskan med Leksand?
– Nej, aldrig!!

"DET LAGET VAR SOM ETT MASKINERI"

Här fick Tobias Forsberg för första gången träffa en rad unga spelare så som Filip Forsberg och Jacob de la Rose som båda kom att ta klivet över till NHL. 

– Dom var väldigt unga. Det jag kommer ihåg mest hur tekniska dom här killarna var och vilken energi dom hade. Mest minns då vi gick upp hur delaktiga dom var i laget fast dom var så pass unga.
– Det visar också att man är ett bra lag, att det då inte spelar någon roll om man heter Pelle Prestberg eller Filip Forsberg. Alla är lika viktiga.

Pelle Prestberg, Jens Bergenström, Mattias Timander, Gabriel Karlsson med flera, hur viktiga var dom för gruppen och även för dig?
– Jag trodde att det var spridningen av olika spelartyper som gjorde det. När vi inte gick upp första året hade Tommy (Salo) och ledningen lagt upp det som att det ändå var lugnt eftersom det var nästa säsong vi skulle gå upp.
– Vi hade nästan samma lag då och det krävs en säsong för att man ska knytas samman, vilket vi spelare också kände. Jag tror aldrig jag känt så självklart i ett lag att det skulle gå bra som det gjorde då. Det laget var som ett maskineri. Det var som att gå till jobbet, trycka på knappar och jobba hårt.

Hann du njuta i slutet mot Rögle hemma då ni gick upp, publiken sjöng att ni var tillbaka och Mattias Timander åkte runt och jublade fast det var en minut kvar?
– (Skratt) Ja, jag minns det väldigt väl. Särskilt då vi först gått in i omklädningsrummet och sedan gick tillbaka ut på isen. Det känns märkligt att tänka på det nu med coronan, men då var det smockfullt på isen.
– Vi hade fortfarande skridskorna på och åkte runt där och snackade med folk… det är absurt att tänka på det så här i efterhand. 

Blev det ett stort steg för dig personligen att sedan kliva in i SHL?
– Ja, så var det väl. Jag har verkligen märkt då jag varit mycket upp och ner i seriesystemet att det inte är en så jättestor skillnad även om det ändå är skillnad mellan ligorna. Särskilt den här sista spetsen, att många är så mycket skickligare samtidigt som det är tuffare i SHL.
– Om jag jämför Björklöven tiden i Hockeyallsvenskan med nu så har ligorna krupit mycket närmare varandra och skillnaden blivit mindre, men klart att det var skillnad.

Hur upplevde du andra säsongen i SHL när det blev motsättningar i ledningen. Bland annat drog inte vd Kjell Kruse och sportchefen Tommy Salo jämt vilket gjorde att den sistnämnde lämnade och Tore Jobs istället kom in?
– Det här var ett inslag som var liknande under många säsonger i Leksand. Klart att det tog lite energi från laget och det hade varit bättre om det varit omvänt.
– Att det blir så här i Leksand tror jag handlar om att det är så många som brinner så mycket för klubben och vill väl.

Hur tog ni spelare att Tommy Salo valde att lämna, trots allt var han er boss?
– Oavsett vilket jobb du jobbar med så är det klart att förändringar påverkar. Ibland till det bättre och ibland till det sämre.
– Många säger att vi bara är hockeyspelare som inte tänker så mycket. Det tror jag stämmer till en viss del. Vi mår bästa av att bara gå ut och spela. Vissa saker sätter sig ändå på huvudet även om man inte vill det. 

Det var så sjukt och jag vill inte låta kaxig, men om du frågar alla i laget, det är fel att säga att vi aldrig var oroliga och Modo var bättre än oss i den matchen och hela serien, men på något vis kände vi att det här var lugnt.

Tobias Forsberg om självförtroendet när Leksand gick upp i SHL 2016

Säsongen 2015/16 inleddes för Leksands del som ett enda stort kaos. Leksand låg sist i Hockeyallsvenskan. Tränaren Sjur Robert Nilsen lämnade tränaruppdraget och in kom istället Per-Erik ”Perra” Johnsson. Med sig i båset fick ”Perra” Gereon Dahlgren och Leksands-ikonen, Magnus ”Sigge” Svensson. Laget började vinna matcher och klättra i tabellen och upp på kvalplats. Leksand lyckades krångla sig fram till ett Direktkval till SHL mot Modo. En till synes omöjlig uppgift.

Leksand lyckades få till en sjunde och avgörande match i Örnsköldsvik, men i slutet av tredje perioden såg det mörkt ut. Modo hade pressat tillbaka bortalaget hela matchen och ledde med klara 3–1. 12 minuter in i tredje perioden gör så Jon Knuts 3-2 framspelad av Alexander Ytterell och ungraren János Hári. När det sedan endast är 52 sekunder kvar av perioden får Ytterell ett skottläge och 3-3 är ett faktum. Förlängning väntade och där sker det overkliga att kanadensaren, Brock Montpetit stjäl pucken av Modos back Otso Rantakari, kommer fri mot Adam Reideborn och liggande i luften gör 4-3. 

Leksand var tillbaka i SHL.

– Den säsongen minns jag såklart mycket väl. Vi förlorade mot Asplöven borta och efter den matchen bytte vi tränare. Vi sa i bussen att det var det sämsta match vi gjort. Efter det började vi hitta lagkänslan.

Vad gjorde ”Perra” Johnsson med laget då han kom in?
– Jag tror att vi behövde i det läget någon som honom. Rent hockeymässigt hade vi redan en rätt hög standard. Vi behövde bara någon som kunde lugna våra sinnen och få oss att hitta den där känslan. På så vis var han rätt för oss just då.

Ni låg under med 3–1 när det är halva tredje perioden kvar, hade ni gett upp lite?
– Nej, tvärtom. Det var så sjukt och jag vill inte låta kaxig, men om du frågar alla i laget, det är fel att säga att vi aldrig var oroliga och Modo var bättre än oss i den matchen och hela serien, men på något vis kände vi att det här var lugnt. ”Efter allt som varit den här säsongen kommer även det här lösa sig”. Så hade jag aldrig känt förut. Det var ingen stress. 
– När vi sedan gjorde 3–3-målet kändes det verkligen hur mycket den mentala delen påverkar i sporten. Det var en absurd resa, säger Tobias Forsberg samtidigt som han spricker upp i ett stort leende då han minns tillbaka på sin andra kvalresa till högsta serien.

"OJ, VAD HÄNDER OM VI ÅKER UR?"

Säsongen efter blir det ånyo sorti ur SHL. Den här gången mot Mora av alla lag. 

– Jag hade bott i Leksand så pass länge att det satt djup inne i mig vad det betydde att åka ur mot just Mora. Om du tar känslan vi kände efter matchen mot Modo så var det raka motsatsen i kroppen med matcherna mot Mora. Nu var det mer ”Oj, vad händer om vi åker ur?”.
– Vi missade att gå upp säsongen efter också, men samma säsong som jag skadade mig lyckades ändå killarna gå upp efter att slagit just Mora, avslutar Tobias Forsberg som ändå fick vara en stor del i avancemanget till SHL säsongen 2018/19.

Avslutningsvis några ord från vännen och förra kedjekompisen Jon Knuts om hans känslor när det stod klart att Leksand avancerat till SHL på Tobias Forsbergs födelsedag.

– Det hade varit en så speciell säsong. Vi hade legat sist och fick in en ny tränare (Roger Melin). När han kom in och skulle göra sin första match skadade sig Tobbe.
– Sedan kändes det som att det var menat att vi skulle greja det den matchen eftersom det var hans födelsedag. Allt som hände där också, att matchen gick till förlängning och att det skulle bli August Berg som inte gjort något mål tidigare under säsongen skulle avgöra… Det kändes nästan regisserat.
– Känslorna där och då var dels att vi hade grejat en uppgång, dels att det var på hans födelsedag. Det var verkligen känslosamt, säger Jon Knuts riktat till sin vän. 

Tobias Forsberg var ändå med under halva säsongen och betydde mycket för laget menar Jon Knuts. 

– Vi måste tänka på att Tobbe var i föreningen under många år. Han hade satt sin prägel på laget med hur han var som person och spelare. Dessutom är han en envis jäkel. Det avspeglar lite i det han går igenom nu. Hans vilja och envishet tror jag kommer betyda mycket för honom i den process han är i.
– Han hade satt sin prägel på laget under lång tid och hade fått den här krigarstämpeln. För oss övriga var det bara att ta vid den och visa att vi var ett gäng krigare som ville fortsätta utifrån det han hade skapat. ”Vi ska visa att du har satt avtryck genom alla år du har spelat hockey här”. 

Hela intervjun med Tobias Forsberg kommer i boken OLD SCHOOL HOCKEY 4 från Idrottsförlaget. 

Stötta Tobias Forsberg i hans rehabilitering – donera en slant till Insamlingsstiftelsen Tobias Forsberg.

FOTON:
Ronnie Rönnkvist & Bildbyrån

TV: Veckans SHL-lag #11