"Jag kommer aldrig glömma den upplevelsen"

”Kejsaren av Ottawa”, alltså Daniel Alfredsson, inledde sin hockeykarriär i Mölndal. Via Västra Frölunda kom han att hamna i Ottawa Senators. Totalt kom Alfredsson att spela 1246 NHL-matcher, svara för 444 mål och totalt 1157 poäng.

I serien med mästerfotgrafen Stickan Kennes bilder berättar den idag 47-åriga göteborgaren om VM debuten 1995 och en ganska stressig situation inför sin första träning med Ottawa.

Efter några lyckade säsonger med Västra Frölunda i elitserien plockade alltså förbundskaptenen Curt Lundmark ut Daniel Alfredsson till att representera Tre Kronor under VM i Globen 1995. Sverige kom tvåa efter att ha förlorat mot Curt Lindströms Finland i finalen. Alfredsson svarade för tre mål på åtta matcher under turneringen och utsågs till en av Sveriges tre bästa spelare. Bland annat avgjorde han den gastkramande semifinalen mot Kanada med ett övertidsmål.

– Anledningen till att jag ville stanna en säsong till på hemmaplan efter det att jag draftades av Ottawa 1994 var att VM skulle spelas på hemmaplan. Att få vara med där var ett av mina stora mål.
– Det började med att jag kom med i Vikingarna säsongen 1992/93. Sedan hade jag turen att göra en bra match när vi var i Örebro och spelade en match i allsvenskan när "Curre" (Lundmark) satt på läktaren. Jag fick komma med i Tre Kronor och känna på hur det var och efter det var målet att få komma med i VM-laget.
– Just innan VM kvalade vi mot Rögle för att vara kvar i elitserien. Efteråt har jag hört att hade vi inte vunnit den bäst av fem serien så hade Curre redan hunnit plocka ut laget innan vi hade spelat klart. Där hade jag lite tur.
– VM var otroligt stort. Jag kommer aldrig glömma den upplevelsen samtidigt som intresset var helt fantastiskt med fullsatt arena i varje match då vi spelade. Det är en av dom bästa turneringarna jag har varit med om.

Hur upplevde du din turnering på isen?
– Det var ett steg till från det jag hade varit med om innan. Först elitserien och att sedan få spela ett VM kändes större helt enkelt.
– Svensk hockey gör det väldigt bra att när man kommer in som ung kille så är det bara gå ut och spela och bidra med energi. Det var ingen press utan allt var riktigt roligt. Vi hade dessutom ett skönt gäng och bra ledare.
– Det var finalen mot finnarna som jag önskar gått lite bättre, men i det stora hela var det en grym upplevelse för mig.

Daniel Alfredsson under VM 1995.Foto: Stickan Kenne

SPELADE WORLD CUP ÅRET DÄRPÅ  

På hösten 1996 fick Daniel Alfredsson chansen att spela i World Cup. Där placerade nya förbundskaptenen Kent Forsberg honom i en kedja med Peter Forsberg och Johan Garpenlöv.

– Det var ändå landslaget och det kändes inte som att det större än VM även om det kanske var en tuffare trupp att ta sig in i.
– Alla lagen hade sina bästa spelare med och på så vis var det givetvis större, men jag tycker att det var mer upphaussat på hemma-VM än vad det var under World Cup. Självklart var också World Cup en riktigt häftig turnering att få vara med och spela.

Du hade spelat en säsong i Ottawa Senators när du spelade World Cup, men när tog du själva beslutet att du skulle åka över till NHL?
– Det var precis efter VM 1995. Jag hade lite prat med Frölunda och dom försökte få mig att stanna kvar och göra om mitt kontrakt, men jag ville ta min an nästa utmaning vilket var NHL, att försöka ta sig in i världens bästa hockeyliga.

Fanns någon tvekan hos dig om du skulle åka?
– Nej, det gjorde det inte. Var det någonting jag tvekade på var det hur länge jag skulle vara kvar där borta. Lyckades jag inte så visste jag att jag ändå kunde komma hem igen. Jag kände också att jag hade ingenting att förlora.

Kunde du ens då drömma om att du skulle bli kvar i NHL så pass länge?
– Nej. Det jag trodde var att jag kanske kunde bli kvar två eller tre säsonger. Hade jag klarat det så hade det varit bra, skrattar Daniel Alfredsson och fortsätter:
– Att det skulle bli så här längre hade jag inte några tankar på då. Jag tror heller aldrig jag har försökt se så långt fram utan stannat i nuet så länge som möjligt. Det har jag egentligen alltid gjort. Det var bara att ”nu ska jag över och prova så får vi se hur det går”. Funkar det inte så åker jag hem. Det fanns inte på kartan att de skulle bli så passa många år (18 säsonger) här borta. 

"VAD FAN GÖR DU HÄR?"  

När Daniel Alfredsson kom över till Ottawa Senators inför säsongen 1995/96 var han ensam svensk i laget, men det upplevde han aldrig själv som något stort problem även om han var lite nervös.

– Det var nervöst såklart. När jag hade landat mötte dom upp mig på flygplatsen och tog mig till ett hotell. Först var det en rookiecamp under en vecka. Jag kände inte någon där vilket gjorde det extra nervöst. Att jag dessutom hade glömt mina skridskor hemma i Sverige gjorde inte saken bättre, skrattar Alfredsson.
– Samtidigt var det spännande och det är något speciellt med hockeymänniskor. När du kommer in i ett lag brukar dom som varit där ett tag ta bra hand om dom som kommer in nya. Det här kände jag på en gång. Speciellt Martin Straka tog ganska bra hand om mig redan på rookiecampen och hjälpte mig mycket. Han var även med på den stora campen.

Hur löste du det här med skridskorna?
– Jag fick låna ett par begagnade under rookiecampen som dessutom var två nummer för stora. Det var inte mycket annat att göra.

”Stickan” Kenne:

VM 1995 var ganska intressant och kul. Jag var den som plåtade till det internationella förbundet, alla lagbilder och så vidare. Sverige var duktiga, men det var Finland som kom att vinna hela turneringen.

Alfredsson var väldigt duktig i den turneringen och är också trevlig. Vi var för några år sedan i New York. Där kollade vi på Rangers mot Detroit. När vi gick i Madison Square Garden. Tommy Töpel var med. Han sa att där stod Alfredsson. Jag ställde mig bredvid honom och lutade mot väggen. Då tittade Alfredsson upp: ”Vad fan gör du här?”.

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln”

Stig Kenne med boken "Den svenska hockeyadeln".Foto: Ronnie Rönnkvist

TV: Filip Berglund om sin flytt till Linköping