"Han till och med städar vissa spelares lägenheter"

Han var en av sin årskulls mest lovande backar. Men trots att han tidigt SHL-debuterade med Djurgården har Alexander Deilert i första hand blivit en allsvensk back. I en lång intervju med hockeysverige.se berättar den 31-årige Björklövenbacken om sin karriär och hur han slutligen blivit bekväm både på och utanför isen, något som inte minst Per Kenttä har bidragit till.
– Han är engagerad och närvarande. Det är inte många sportchefer jag träffat där jag känt att jag kunnat suttit och pratat med naturligt med, men det har jag alltid kunnat göra med Kenttä, säger Deilert.

ÅRSTA HAVSBAD/HANINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)

I går stod det klart att en av Hockeyallsvenskans bästa och mest erfarna backar, Alexander Deilert, stannar I Björklöven. Senaste säsongen svarade han för sex mål och totalt 26 poäng på 34 matcher, men förhandlingarna med klubbens sportchef, Per Kenttä, har dragit ut lite på tiden.

Att vara så eftertraktad som han varit här och nu, med den stausen han har byggt upp, har inte alltid varit fallet. Det fanns en tid när Deilert undrade om hockey verkligen var vad han skulle hålla på med.

– Jag hade haft en svacka i min karriär, vilket var precis innan jag gick till Asplöven (2012). Två säsonger innan hade jag spelat derby med Djurgården inför ett fullsatt Globen mot AIK. Säsongen efter blev jag utlånad från Leksand till Borlänge. Vi spelade något trött match i Enköping. Jag satt där i den ladan, mitt i matchen, och tänkte ”vad är det som händer?” Då var jag så nära att sluta att det knappt fanns någon räddning kvar, berättar Alexander Deilert då hockeysverige.se träffar honom på hans och familjens landställe vid Årsta Havsbad i Haninges utkanter. 

Samtidigt som flickvännen Stina bjuder på nybryggt kaffe i solen på deras altan fortsätter han att prata om sin resa.

– Jag åkte till tyska andraligan för att hitta glädjen igen, vilket jag gjorde. Efter den säsongen hade jag turen att få åka till Kenttä i Asplöven. Där hittade jag verkligen glädjen igen. För vissa är inte Asplöven paradiset på jorden, men där kunde jag fokusera enbart på hockeyn, vilket var bra för mig. 

"FANN VARANDRA PÅ NÅGOT SÄTT"

Då visste inte många vem Per Kenttä var, men Alexander Deilert fick ganska tidigt klart för sig att det var en unik individ han hade att göra med. 

– Efter en säsong med honom förstod jag vilket jobb han gör. Den säsongen fann vi varandra på något sätt. Jag gillar honom och han gillar mig. Det var också flera vändor efter den säsongen som han ville ha mig tillbaka.
– Samtidigt vände karriären där för mig. Först blev det Karlskoga och sedan A-laget i Djurgården igen. Efter det spelade jag även med Mora och Karlskrona. Jag har med andra ord fått mina chanser i SHL.
– Senaste åren har det inte varit viktigt för mig att spela i SHL. Det är inte SHL det handlar om nu utan i dag handlar det om att jag vill vinna någonting, vilket jag inte gjort sedan jag var 16 år. När då Kenttä hörde av sig inför förra säsongen kände jag att det här kunde bli väldigt roligt.
– Mycket av det sociala föll på plats. Dels att det var Kenttä. Sedan var även en av mina bästa vänner, Emil Lundberg, där. Dessutom var min tjej Stinas syster i Umeå eftersom hon är tillsammans med Lukas Eriksson. Jag kände tidigt att jag bara hade ett mål och det var att vi skulle gå upp i SHL. 

Hur upplevde du säsongen?
– Egentligen blev det fantastiskt bra. Jag trodde att det skulle vara svårt att bräcka säsongen innan med AIK då vi slog poängrekord för att sedan tappa allt mot Oskarshamn och falla pladask.
– Som helhet trodde jag inte att jag skulle få spela i ett bättre lag i Hockeyallsvenskan eller ha en bättre chans att gå upp än jag hade i AIK, men redan tidigt på säsongen insåg jag att jag kanske aldrig kommer ha en så har bra chans igen. 

Ni hade inte ett så namnkunnigt lag i Björklöven, vad är det hemligheten med Per Kenttäs fingerfärdighet som gör alla lag han jobbar med framgångsrika?
– Spelsystem och otroligt klara roller. Sedan bygger han otroligt mycket på trivseln. Kenttä gör vad som helst för att alla ska trivas. Han till och med städar vissa spelares lägenheter. Vilken annan sportchef gör det?
– Dessutom är han engagerad och närvarande. Det är inte många sportchefer jag träffat där jag känt att jag kunnat suttit och pratat med naturligt med, men det har jag alltid kunnat göra med Kenttä.

Påverkar det här kittet mellan er spelare, ledare och förening positivt?
– Ja, det tycker jag absolut. Han är den största faktorn i att Björklöven var där vi var förra säsongen. Vi spelare behövde bara rätta in oss i ledet. ”Det är så här det ska gå till, det är så här vi ska spela”. Det fanns inga tveksamheter. Ingenting lämnades åt slumpen.
– Från att kämpa med att ta upp Asplöven i botten av division 1 till Hockeyallsvenskan och ta upp Oskarshamn till SHL med det här spelsystemet till att inplantera det i Björklöven…
– Jag är helt övertygad om att vi hade slagit ut Oskarshamn i alla matcher förra säsongen. Så bra var vi. 

Hur mycket ”käftsmäll” blev det att ni inte fick den här sista chansen att gå upp?
– Förmodligen är det den största ”käftsmällen” i min karriär. Det tog helt luften ur mig.

Alexander Deilert tystnar lite innan han fortsätter:

– Jag kände att det inte var meningen att jag skulle få vara med om… Jag har kämpat en hel karriär för att få vinna någonting. Framför allt senaste åren då jag spelat för laget och inte min egen karriär. Jag spelar inte för mig själv längre utan jag spelar för att få vara med om något underbart och stort, ett minne jag kan hänga upp på väggen och se på hela livet. Det vi gjorde kommer alltid vara med i historieböckerna.
– Det kan låta klyschigt, men jag skiter i mina poäng. Jag är en back som ska producera och nu är känslan att det kommer av sig själv. Det är annorlunda att spela med den känslan. När vi då är så nära och har något fint på gång blir vi fråntagna allt, bestulna, medan andra går ur det här som vinnare. Då var det såklart otroligt jobbigt och orättvist. Samtidigt var det ingenting som vi kunde påverka. 

Jag spelar inte för mig själv längre utan jag spelar för att få vara med om något underbart och stort, ett minne jag kan hänga upp på väggen och se på hela livet.

"VILLE VARA MED PÅ DET HÄR TÅGET IGEN"

Det trista avslutet av förra säsongen är en av anledningarna till att Björklöven-backen valt att avvakta med att skriva på något kontrakt inför den kommande säsongen. 

– Jag kände där och då att jag ville ta det lugnt och fundera ut vad jag vill göra.

Du hade även chansen att gå till SHL kommande säsong?
– Ja, jag har haft lite anbud från här och var, även utomlands och såklart Hockeyallsvenskan. Det har funnits saker som lockat.
– Återigen igen har jag inget behov av att åka iväg att spela för pengarna. Jag vet att jag i dag inte kan tjäna så mycket pengar på hockeyn att jag blir ekonomiskt oberoende. Jag har insett att den chansen har försvunnit, skrattar Deilert och fortsätter:
– Jag hade kunnat åka utomlands och spela för några tusenlappar mer, men jag vet inte vad det skulle ge mig mer än en rolig upplevelse. Det jag vill göra är att få göra om den här resan.
– När Kenttä ringde mig och berättade att han hade värvat de här spelarna och vilka som förlängt ”nu ska vi göra så här”, då var ville jag vara med på det här tåget igen. Det fanns ingen tvekan.
– För mig var det en väntan på att veta, att om jag skulle vara med på det här tåget igen, ska vi ha ett lika bra lag igen och en bra chans att göra om samma resa. Nu när jag skrivit på känner jag ingen tvekan om att det här laget kommer ha en bra chans nästa säsong också, vilket är det viktigaste för mig. 

När Deilert inledde sin hockeykarriär på ”halvuterinken” på Farsta IP visste han ännu inte vilken sport han skulle satsa på eftersom han mer eller mindre är uppväxt på golfbanan. 

– Då var jag ung och nyfiken samtidigt som jag har haft en dragning att hålla på med sport i alla dess former. Det var mina föräldrar som initierade att jag skulle testa på så mycket som möjligt. Hockeyn blev då något som jag kom att älska redan i tidig ålder.
– Jag kan inte påstå att jag var så duktig i tidig ålder. Det tog mig egentligen många år att blomma. I min första match med FoC:en visste jag inte ens vilket mål jag skulle göra mål i. Jag tog pucken och åkte mot mitt eget mål och försökte göra mål i min egen bur. 

Lyckades du?
– Nej, målvakten räddade som tur var, skrattar Alexander Deilert och fortsätter:
– Det är ett av tidiga minnena jag har och något som jag såklart aldrig kommer att glömma. Golfen var också i en väldigt, väldigt tidig ålder. I och med att pappa var golftränare var det väldigt naturligt för mig att ha en platstgolfklubba i handen.
– Samtidigt drev mina föräldrar Haninge golfhall där de även hade en korthålsbana utanför. Största delen av min uppväxt var jag där eller i ishallen, berättar Björklöven-backen som var med om att vinna U16-SM-guld med Hammarby innan han tog steget över till Djurgården.
– Efter TV-pucken, där jag fick ”Lill-Strimma” (bästa back), blev det dags för gymnasieval. Då föll det på Djurgården. 

Lade du mest tyngd vid golfen eller hockeyn under de här åren?
– Det var definitivt golfen. Den var alltid ”prio” i mitt sinne, drömmar och visioner i ung ålder. Hockeyn var fram till det att jag började bli lite bättre där nästan som en bisak, men gav mig så mycket gemenskap i och med att jag hade så många vänner där.
– Jag har också alltid älskat hockey, men jag trodde ändå att det var golfen jag skulle syssla med.

Deilert var med i juniorlandslaget både i hockey och golf samtidigt.

– Det stämmer. Jag hade väldigt tydliga målbilder över vad jag ville vinna redan i ung ålder. Bland annat fanns det SM redan från 13, 14, 15, 16-årsåldern. Två av fyra SM vann jag för spelare födda 1989. Det här gjorde också att jag kom med i juniorlandslaget.
– Jag spelade EM och de flesta landslagsturneringar som gick att spela inom golfen. Det var såklart roligt och väldigt inspirerande för mig att spela golf samtidigt som det var då jag egentligen var som bäst. Det var också när jag var runt 17-18 år jag kände att det började ta stopp med golfen.
– Hockeyn tog mer och mer plats i mitt liv. Golfen lades mer och mer åt sidan av naturliga skäl. I golfen har jag alltid kunnat leva på min talang, men någonstans tar det stopp. Det krävs mycket mer än bara talang. Den tiden som krävs för att bli riktigt duktig i golf är oerhörd. Det räcker inte att bara stå en eller två timmar om dagen och nöta. 

SYSTERN SATSADE PÅ GOLFEN

Hans syster, Isabella Deilert, som för övrigt stökar runt inne i huset vid Årsta Havsbad, är i dag en av Sveriges främsta golfare så Alexander har sett vad som krävs på nära håll för att nå toppen i en av världens största sporter.

– Golfen är hennes liv. Hon har sett mig och mina vänner spelat, växt upp i en sådan miljö, vilket jag tror har format henne till att bli duktig och tävlingsinriktad.
– Hon kom också med i juniorlandslaget och har vunnit EM både individuellt och i lag. Bland annat har hon spelat Junior Ryder Cup och det mesta man kan spela som amatörgolfare. Hon har även fått gå på Oklahoma State University i fyra år, tagit examen där och spelat golf på allra högsta nivå inom collegegolfen. I dag är hon proffs.
– Den tiden jag ser att hon lägger ner, liksom mina andra golfvänner, är extrem. Vi hockeyspelare lägger också ner tid på det vi gör, men kanske under en kortare och intensivare intervall. Vi tränar extremt hårt under en period. Sedan får vi vila oss medan golfen behöver mer mängd. 

Det var också här, då det krävdes mer, som Alexander Deilert kände att hans intresse för golf avtog mer och mer.

– Det här var frustrerande för mig och jag kände att jag kommit till ett vägskäl där jag behövde göra ett val. Hockeyn gick så pass bra att jag belönades med ett A-lagskontrakt med Djurgården, vilket också var en dröm som gick i uppfyllelse. 
– Jag hade någonstans där också förstått att det fanns chansen för mig att kanske få spela i elitserien eller NHL eftersom jag i den vevan blev draftad av Calgary. Egentligen hade jag aldrig den bilden av mig själv och överraskade nog mig själv där. ”Är jag så här duktig i hockey?"

Deilert, trea i raden, med tre andra vinnare av "Lill-Strimma"-stipendiet 2009: Anton Mylläri, Oliver Ekman Larsson och Adam Larsson. Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Marcus Ragnarsson, Fredrik Bremberg, Robin Figren, Dick Axelsson, Jacob Josefson, Jimmie Ölvestad… När vi läser upp namnen i det Ddjurgårdslag Alexander Deilert klev upp i skrattar han först.

– Det var ett otroligt gäng. Jag hade egentligen turen när jag kom upp i Djurgården att några ännu yngre som kom upp samtidigt. Det var Jacob, Marcus Krüger, ”Sillen” (Patrick Cehlin) och de grabbarna som jag kände innan. Även ”Figge” och ”Dicken” kände jag lite innan, så i ett socialt sammanhang var det inga problem.
– I stället tyckte jag att det var inspirerande att spela med legendarer som Ölvestad, (Kristofer) Ottosson, Nichlas Falk, Bremberg, ”Fimpen” (Christian Eklund) … Att få sätta mig i samma omklädningsrum och att sedan få spela match med de här grabbarna, klart att det var stort för mig, men egentligen var jag kanske inte var redo.
– Om jag ska vara riktigt hård mot mig själv och självkritisk, jämför jag mig med Josefson, Krüger och de här lirarna där karriären verkligen tog fart så tog de för sig mer där ute och vågade mer än jag gjorde.
– Det här var också en grej jag tog lärdom av, att ta chanserna man får. Jag hade en chans, men den tog jag inte till vara på. Därav har min karriär sett ut som den gjort och gått lite upp och ner. 

Hur har din karriär påverkats av de många klubbytena?
– En dröm hade kanske varit att spela i ett och samma lag under flera år och känna ”det här är min plats i livet och det är här jag ska bli gammal”.
– Nu blev det en annan karriär än den jag drömt om. Jag har i stället fått flytta runt mycket. Samtidigt har det funnits positiva bitar i det eftersom jag har fått uppleva många fina platser och även lära känna många trevliga spelare och ledare.
– Att jag har gått med på vissa saker under min karriär ångrar jag i dag…

Kan du ge exempel på det?
– Till exempel att jag ens gick med på att åkta till Norge för att spela några matcher (2008/09) när jag var i den åldern. Då var jag draftad av Calgary och de ställde sig otroligt frågande till varför jag åkte dit.
– Vissa andra beslut ångrar jag också eftersom jag då tyckte att det var så viktigt att spela seniorhockey när jag var ung i stället för att ta det lugnt och spela J20. Den stressen är något som jag definitivt ångrar. Många av lagen där jag bara spelat några enstaka matcher, för mig har det varit helt onödigt och inte gett mig någonting. Det ska jag vara helt ärlig att säga. 

Många säger att du är som bäst nu, men när utvecklades du mest i karriären?
– Jag tycker att jag är som bäst nu. Det har egentligen inte med mig som hockeyspelare att göra utan bara som människa. I dag är jag en så mycket tryggare människa än vad jag var under de tidigare åren. Jag skulle säga att det känts så här tryggt sedan jag kom till AIK (2018), alltså ganska nyligen.
– Innan AIK spelade jag med Karlskrona i SHL. Andra säsongen där mådde jag inte bra och kände att hockey inte var kul.

Vad låg bakom att du kände så?
– Jag såg ingen framtid för mig i Karlskrona och kände tidigt att där kunde jag inte vara. Jag började ifrågasätta om jag verkligen ville spela hockey samtidigt som jag längtade hem till vänner och familj efter att ha flyttat runt under så otroligt många år.
– Som tur var fanns AIK som alternativ. De tog emot mig med öppna armar och tog hand om mig. (Tomas) Mitell var fantastisk och grym som tränare. Jag kunde känna igen mig lite i Mitell eftersom jag alltid hade sett upp till honom som spelare.
– Nu fick jag träffa Mitell som ledare. Han hjälpte mig en del samtidigt som jag där och då kände att jag måste finna mig själv. Skulle jag flytta hem till Stockholm och AIK så skulle jag inte bara spela hockey eftersom jag inte kommer att spela hockey resten av livet. Det tar slut en vacker dag.

Det här innebar att han tog ett civilt jobb vid sidan av hockeyn?
– Jag närmade mig 30 och tänkte över vad som gav mig mening förutom hockeyn. Då började jobba med min bästa vän som driver en mediebyrå. Det handlade inte om vad jag gjorde utan att jag ville ha något annat att göra på den här dötiden som vi hockeyspelare har. Jag ville inte sitta och spela tv-spel eller fika under en hel dag som många gör.
– Jag hade börjat falla ner i den där gropen och bli "oproduktiv", men jag vill vara en produktiv människa. Nu fick jag träffa kunder och lära mig hur den världen fungerande. Det här var otroligt givande. 

Året Alexander Deilert kom till AIK träffade han sin flickvän, Stina, som kom att betyda väldigt mycket för honom under den här ganska tuffa tiden.

– Hon är en central del i hela det här som gjort mig till den jag är idag. När jag träffade Stina föll allting på plats. Jag kände ett lugn i min tillvaro och att allt nu skulle lösa sig. Jag behövde inte stressa eller känna oro som jag alltid gjort. Stina är den viktigaste delen i det här samtidigt som jag kände då jag började jobba med media att jag var mer än bara en hockeyspelare.
– ”Jag är inte bara Deilert som spelar hockey, jag kan mycket mer och det kommer lösa sig. Jag är kapabel till ganska mycket om jag bara vill”. Då lossnade det i hockeyn, avslutar Björklövenbacken med ett leende. 

Foton: Bildbyrån & Ronnie Rönnkvist

TV: NHL-stjärnorna avslöjar favoriten på födelsedagsfesten