PODCAST: Från fotbollslöfte till trotjänare i Leksand

I dag släpps det andra avsnittet av “Sommarprat i SDHL”, en serie av monologer där en spelare från varje lag i ligan kommer att bjuda på personliga berättelser om sig själva, sina lov och sin hockey. Här Leksands forward Kajsa Armborg.

Här nedan går det bra att läsa hela sommarpratet. Annars finns de att lyssna på som podcast hos plattformar som Spotify, iTunes och Acast.

Jag är född och uppväxt i Örebro, i början bodde vi i en lägenhet i stan fram tills att jag var 2 och min bror föddes, därefter flyttade vi till ett hus i Adolfsberg där vi bodde tills jag flyttade hemifrån vid 16 års ålder, men min familj bor fortfarande kvar.

Min familj består av mamma Christine, pappa Martin, jag och lillebror Oskar som är två år yngre samt min lillasyster Maja som är hela tio år yngre. Maja spelar också hockey, med både tjejer och killar i Örebro Hockey Ungdom.

Som liten var jag glad, envis, viljestark och en riktigt vad man brukar säga pojkflicka. Jag ville minsann inte ha klänning eller kjol utan trivdes mycket bättre i killkläderna jag fick ärva av mina kusiner. Det var en kamp min mamma ganska fort slutade kriga mot och accepterade.

Under min uppväxt lekte jag och mina syskon mycket och såklart bråkade vi kanske hälften av tiden haha… sådant som ingår i syskonkärlek, i alla fall för oss.

När jag var liten gick jag på simskola och fotbollsskola men var i den åldern inte intresserad av att börja i något lag eller utöva något mer. 

Jag började spela fotboll när jag var sju år gammal, med ett gäng tjejer från klassen på Adolfsbergsskolan i Adolfsbergs fotbollslag för flickor födda 98.

När jag var runt åtta år gammal testade jag på konståkningens skridskoskola ett par gånger på Trängens IP, tills jag såg ett hockeylag komma gående mot båset efter att vi hade gått av isen. Vad jag fått höra av mina föräldrar så tyckt jag att dom såg riktigt coola ut… 

…och jag ville också vara cool.

Samma kväll mailade mamma lagledaren för tjejlaget och jag fick komma ner och testa. Jag vill inte på något sätt lura någon att jag är en linslus, men första träningen råkade det vara fotografering.

Inte alls uppgjort… men lite roligt att dyka upp första gången, säga hej och vara med på fotograferingen.

Men det löste sig bra.

Jag tyckte som tur var efter det första mötet med laget att det var kul och bestämde mig för att fortsatta spela. I tjejlaget var det ett gäng som var i min ålder som spelade med killar också.

**Så vad ville Kajsa göra då?** 

Jo jag ville såklart också göra det. Jag testade därför på att träna med killarna i min årskull och det passade väldigt bra att kombinera lagen eftersom det inte var så mycket träningar i den åldern.

"Det gick inte så bra i slutspelet"  

McDonalds, ja det känner nog de allra flesta till. Den där snabbmatskedjan med det gula M:et. Det var också samma snabbmatskedja som arrangerade en bandyturnering som klasser runt om i Örebro fick anmäla sig till. Vi hade ett gäng killar i min klass som spelade bandy så vi anmälde ett lag och gissa vad? Vi vann och jag tyckte det var så kul…som dem flesta sporter är när man gillar sport, särskilt när det blev ytterligare en till som var på is.

I årskurs fem var det dags för bandyturneringen igen, som McDonalds anordnade även det året. Vi vann även denna gång och gick vidare till slutspel där vi fick möta klasser från andra städer. 

Nu skulle jag kunna säga att vi inte behöver gå in på hur det gick där men det vore väl inte rätt. Det gick inte så bra i slutspelet men jag tyckte fortfarande att det var roligt och ville testa på att spela.

Jag sa till pappa att jag ville testa träna tillsammans med killarna i klassen, så han tog kontakt med en kille i klassens pappa, som var tränare och jag fick komma ner på nästa träning. Det gick dock inte riktigt ihop med mitt schema när jag redan hade två hockeylag att spela i samt spelade fotboll så det blev inget mer än några träningar, men det var kul.

Jag fortsatte att kombinera fotboll och hockey, när det var dags för högstadiet så sökte jag till hockeyklass på Gumaeliusskolan i Örebro.

Jag kom in och började där. Ett val som gjorde att hockeyn blev lite mer i fokus redan där men jag höll faktiskt fortfarande på med fotboll. Det gick ganska smidigt att kombinera med tanke på att fotboll är en sommarsport och hockey en vintersport, så det blev mest att jag missade futsal säsongen eller iallafall det mesta av den, samt att jag missade en del av hockeyns gemensamma fysträningar eftersom jag då tränade mest fotboll.

Vårt fotbollslag var bra, många duktiga spelare som ville komma långt och en bra sammansvetsad grupp som hängde mycket med varandra utanför fotbollen också. Laget bytte klubb från Adolfsbergs IK till Örebro SK Söder och blev därmed ÖSKs första damlag inom fotbollen. Vi var iväg på några cuper och spelade DM, tog oss också vidare till SM så det blev en hel del matcher under sommaren och jag tyckte att det var bra träning inför hockeysäsongen med bland annat mycket kondition, snabbhet och spelförståelse.

Foto: Bildbyrån/Daniel Eriksson

"Varför valde jag att flytta till Leksand?"

Någon månad in på 2014, när slutet på hockeysäsongen närmade sig så hörde Almtuna av sig till mig och Emma Murén, som nu spelar i Brynäs, och ville att vi skulle vara med dem under AllEttan. Det var så kvalet hette då till damhockeyns högsta liga, som var Riksserien. Så vi avslutade säsongen i Almtuna.

Det blev en hel del resande fram och tillbaka under kort tid, både på veckodagar och helger, det kombinerat med slutspurten av årskurs 9. Det tog en del på krafterna eftersom att det blev ganska intensivt, många sena kvällar, gå tidigare från skolan för att hinna åka till matcherna, ta igen det vi missade från skolan i bilen och träna med lagen på hemmaplan när det inte var matcher. Men det var också väldigt roligt och jag är tacksam över att våra pappor kunde ställa upp och köra oss fram och tillbaka, då dom också behövde gå tidigare från jobbet ibland för att få ihop det.

Men det var också väldigt roligt och lärorikt att få komma in i en ny grupp, som hade flera nya ansikten inför kvalet som skulle lära känna varandra och kunna spela bra tillsammans i ett viktigt kval. Det var nog bra att jag fick vara med och uppleva det, speciellt innan jag till hösten skulle flytta till Leksand för att börja på gymnasiet. 

Varför valde jag att flytta till Leksand? Egentligen så var det ett ganska lätt val då, varken jag eller mina föräldrar ville att jag skulle bo för långt bort eller i en för stor stad. Jag och Emma Murén var i Leksand och kikade, blev visade runt och tyckte att allt verkade bra. Vi bestämde oss för att välja Leksand och letade efter en lägenhet att bo i tillsammans. Jag tror att vi alla tyckte att det var skönt att vi hade varandra, där och då kändes det som en stor och lite läskig grej, att vi snart skulle flytta hemifrån.

Hockeysäsongen var slut och nu hade jag en sommar kvar med fotboll innan jag skulle lämna Örebro och flytta till Leksand.

"Fint avslut på min fotbollskarriär" 

Gothia Cup, som spelas i Göteborg, startade 2014 upp en grupp som då hette Gothia Cup Elite Trophy G17, som vi blev inbjudna till.

En grupp där 8 svenska lag och 8 utländska lag blir inbjudna att delta i.

Det var tufft motstånd. Högt tempo. Spännande matcher och roliga aktiviteter mellan matcherna.

Vi tog oss vidare till slutspel och mötte självaste PSG i semifinalen.

Vi förlorade matchen mot ett ruggigt spelskickligt lag och slutade därmed på en delad tredjeplats. Men hallå en tredjeplats? Det var vi nöjda över. Det var en förlust som jag tror egentligen inte gjorde någon av oss besviken, med tanke på att det faktiskt var PSG vi mötte.

Efter matchen tog vi en bild båda lagen tillsammans som ett fint minne på en bra match och en bra cup. En stor upplevelse att få vara med om och ett fint avslut på min fotbollskarriär.

Jag är glad och tacksam över att jag har spelat fotboll, både för alla jag lärt känna men också för vad jag tycker att det har gett mig. Att kombinera fotboll och hockey har utvecklat mig som spelartyp, gjort mig ödmjuk, lärt mig planera min vardag, hållit mig motiverad och framförallt har det gett mig en jäkla massa glädje genom åren.

Till hösten kom jag till Leksand, taggad och nervös för ett nytt kapitel i livet. Skolan drog igång och vi gick på is, jag började träna med damjuniorerna 

Utöver skolan och hockeyn så var det mycket som var nytt med att bo själva, ni vet alla hushållssysslor som man bara tar för givet att dom sköts av sig själva när man bor hemma? Japp som att tvätta, städa, planera mat och matlådor och allt som hör till ett hushåll, samtidigt som det var nytt med skolan och hockeyn. Det tog några veckor att komma in rutin men sen gick det lättare och lättare och det tog mindre fokus från det andra.

Serien drog sedan igång och min första match i leksandströjan var mot Sandviken på hemmaplan.

Jag åkte på en rejäl smäll och fick hjärnskakning.

Jag fick order om att vila ett par veckor och följa stegen på hjärntrappan för att komma tillbaka hel. Det var såklart tungt att åka på det i första matchen och särskilt när jag kom till ett nytt lag, men vilan gick ganska fort och när jag var redo att komma tillbaka till träningen fick jag gå upp och träna med damlaget, så det var något att se fram emot. Under resten av säsongen vara med på matcher med både damlaget och damjuniorerna.

Foto: Bildbyrån/Daniel Eriksson

"Min sjunde säsong i Leksand"

Under mitt första och andra år på gymnasiet fick jag också äran att representera Sverige i U18-VM, första året åkte vi ur slutspelet tidigt och fick spela för en femte plats. Andra året hade vi nya tränare, Ylva Lindberg som förbundskapten och Madeleine Östling som assisterande. Det året tog vi oss längre och avslutade turneringen i Kanada med att vinna bronsmatchen mot Ryssland.

Säsongen därefter i Leksand spelade jag nästan bara med damlaget förutom någon enstaka match med damjuniorerna och så rullade vardagen på med träningar, matcher och skola. Tre år gick fort, jag tog studenten och valde att bli kvar ett år till, i en klubb och en ort som jag trivs i.

Nu kanske ni tror att jag flyttat på mig men icke.

Till hösten gör jag min sjunde säsong i Leksand.

Jag har lärt mig **så** mycket, utvecklats och framförallt ser så fram emot att bli ännu bättre och ta fler kliv i min karriär.

Förra säsongen hade jag personligen en av mina bästa hittills och jag känner mig redo och mer motiverad för att ta nästa steg i min utveckling, både på och utanför isen.

Jag skulle nog säga att jag tog ett ganska stort kliv i min utveckling i det offensiva spelet och det är något jag skulle vilja utveckla ännu mer för att kunna vara med och bidra till en större del av vårt anfallsspel. För att kunna göra det behöver jag bli mer explosiv och kunna få ut mer av min skridskoåkning, höja farten och få ett snabbare spel på isen.

Jag har också varit med och tagit mer ansvar och en större roll i gruppen detta år, då jag fick förtroendet att vara assisterande kapten. Något som för mig var en stor omställning dom första månaderna och utanför min komfortzon, kanske mest för att jag i grupp inte är en person som hörs eller pratar mer än någon annan.

Det var en roll som jag tyckte att det var lite svårt och jobbigt att ta klivet in i i början, något jag strävar efter som ledande i ett lag är att få alla att känna sig välkomna, delaktiga, att man ska känna sig trygg i gruppen, kunna ta upp åsikter och tankar, eventuella problem osv. Ha högt i tak och lita på varandra.

"Trotjänarna valde att sluta eller byta klubb"

Idag är jag 21 år gammal och det jag märkte tydligt under säsongen som var är hur viktigt allt runtomkring är för att få ut en bra prestation.

Skola. 

Jobb. 

Träningar.

För att inte tala om övriga livet.

Och det för att alla i gruppen för när man är såpass många i ett lag och alla är vana med olika saker måste man hitta bra lösningar som passar alla så bra som möjligt, ibland behöver man kompromissa.

Och som i alla grupper behövs det att några tar lite mer ansvar och har större roller.

Det fick vi som tidigare varit några av de yngre känna av när vi hade en generationsväxling i truppen och vi plötsligt blev de som räknades in i gruppen som de äldre. Nu när jag ser tillbaka på säsongen som var hade vi en väldigt ung trupp.

Många av de äldre trotjänarna valde att sluta eller byta klubb.

Vi hade många nya spelare, nästan ett helt nytt lag och därmed flera personer, individer att lära känna, kunna samarbeta med och bygga upp en kemi med.

För de som följer SDHL och än mer, följer oss i Leksand vet att det blev en tung start med många förluster i inledningen av säsongen. Vilket såklart gav en hel del frustration, det är aldrig roligt att förlora… Det är inte alltid lätt att reda ut saker när man är frustrerad, alla i laget ville såklart mer, ta poäng och spela bra, men det är inte bara att säga att ”vi går ut och gör det bättre”, det måste ske aktivt också. Vi pratade mycket om det, men som sagt så hade vi många nya i laget och ibland tar det tid att komma ihop som grupp.

Men visst är det intressant? För att när vi sen kom in i det mer, lärde känna varandra bättre och fick ihop gruppen kom också både prestation och resultat med oss.

De som spelade i SDHL för första gången mobiliserade sig, hittade sina roller medans en del andra fick nya, större roller och mer ansvar än tidigare som dom och jag också behövde växa in i. Efter ett tag kom vi in i tempot och spelsystemet och det började gå bättre, vi började vinna och stämningen och kemin i laget blev bättre med mer glädje.

Kanske ett tyngre år för Leksand som förening på damsidan men ett desto viktigt år i kampen om att utveckla och föra damhockeyn framåt.

Och apropå att utveckla damhockeyn, gruppdynamik och att veta sin roll så innehåller ett av min hittills mäktigaste hockeyupplevelse just det. 

Året var 2016 och vi befann oss i Kanada med U18. Det var ett bra år. Ylva Lindberg och Madeleine Östling som var tränare hade lagt ner ett hårt och bra arbete på att göra det tydligt och enkelt för oss som spelare att förstå och acceptera det dem sa. Vi alla fick varsin bok med spelidén och planen för säsongen 15/16. Allt för att göra det tydligt med vårt grundspel så att alla skulle veta vad vi skulle utgå ifrån.

Alla blev tilldelade en roll utefter vad för speltyp man var så att vi skulle få ut det mesta av alla individuellt för att på så sätt få ut det bästa av gruppen i sin helhet.

Vi var taggade. 

Redo. 

Och framför allt, som är viktigare än man tror: vi hade så kul tillsammans.

Det gjorde att vi fick ihop en bra grupp där alla litade på varandra och varandras prestationer.

Och vi spelade bra tillsammans. Tog oss igenom turneringen med tuffa matcher och vann kvartsfinalen.

..men åkte tyvärr ut i semifinalen vilket var tungt otroligt tungt.

Turneringen fortsatte och vi skulle få avsluta den med att möta Ryssland i matchen om bronsmedaljen. Bronsmedalj, pallplats och det var bättre än att åka hem utan något alls runt halsen.

Det var en tuff match som gick mycket fram och tillbaka med farliga spelvändningar, som till slut slutade 2-1 till oss efter våra två mål som satt i första perioden.

Slutsignalen gick, vi vann och fick fira. Det var skönt att avsluta turneringen med vinst efter förlusten i semifinalen.

Det var en sjukt häftig upplevelse som jag alltid kommer ha med mig med fina minnen, bilder och såklart med en fin medalj.

Hockeyn är och har varit en så stor del i mitt liv och min förhoppning är att spela i många år till.

Under tiden vill och kommer jag vara aktiv i kampen om att få damhockeyn till att vara och anses som en mer aktuell och intressant sport för allmänheten att ta del av.

En kamp jag och många fler tar för oss och för alla blivande damhockeyspelare där ute.