Trollgubben från Vikarbyn – Old School Hockey Hans Jax

Med sin teknik blev Hans Jax en publikfavorit i Leksand på 70-talet. I den här veckens Old School Hockey berättar dalmasen om sina tre VM-turneringar, sitt ritande, och kontroversen när han skrev på för Leksand.

Under stora delar av 1970-talet var Hans Jax omtalad som en så kallad trollgubbe i Leksand. Hans spelförståelse och hantering av klubban tog honom hela vägen till Tre Kronor. Efter karriären i rinken började han i stället ägna sig åt att rita karikatyrer. Idag är han en av landets mest anlitade inom hans gebit och syns bland annat varje vecka i Dalarnas Tidningar.

Idag har Hans Jax flyttat tillbaka till barndomshemmet i Vikarbyn utanför Rättvik. Vi reste dit för att hälsa på den tidigare storspelaren och vi visas in på det kontor där han jobbar med sin senaste karikatyr som ska med i nästa nummer av Falukuriren.
– Jag har hållit på med det här sedan jag var liten grabb kan man väl säga. När jag höll

på att spela hockey var det väl inte så mycket eftersom tiden inte riktigt räckte till.
– När man lade av med hockeyn blev det väl mer och mer. Jag ritade av familjen och kompisar när någon fyllde år. Sedan fick väl tidningarna nys på det där och efter det har jag ritat åt bland annat Dalarnas Tidningar. Idag har jag fullt jobb med det här dagligen.

Hur får du ut budskapet att du finns?
– Genom att jag har en hemsida. Sedan måste man göra bra jobb hela tiden. Det blir en ”spinneffekt”. Det är ett väldigt inspirerande jobb och en väldig skillnad mot hockeyn. Där behövde man inte gå på hundra om man inte var på topp. Ändå kunde man vinna. Här är man väldigt utlämnad och man måste tänka sig för. För varje som beställer måste man verkligen göra sitt yttersta.

Är det några av dina gamla hockeykompisar som hör av sig och vill få en karikatyr ritad av sig själv eller någon annan i familjen?
– Det har hänt det också. Bland annat gjorde jag nyligen en bild avJonathan Hedström i Timrå. Han skulle få någon avtackning där uppe. Sedan har jag gjort ”Masken” Carlsson, Roland Eriksson, Tommy Salo, Pelle Prestberg, Danne Söderström med flera åt tidningen.

Det var inte bara Hans Jax som kom fram från Vikarbyn och trakterna där omkring vid den här tiden. Bland annat var SM-guld målvakten från 1969, Gunnar Mårs, en barndomskamrat till Jax.
– Det fanns inte så mycket att välja på att göra just här i byn. Det var arbetarsporterna fotboll och hockey som gällde. Vi hade en egen rink här i Vikarbyn då och en förening som fixade och donade med den. Fast det fanns ingen ungdomsverksamhet utan det fanns bara ett A-lag. När man var 14 eller 15 år kom man med i A-laget direkt, berättar Jax med skratt.

Vart låg rinken?
– Den låg nere vid skolan så när jag tittade ut genom fönstret såg jag lamporna på planen. Gunnar Mårs han bodde alldeles vid hockeyplanen. Nu har vi ingen kontakt direkt. Han bor i södra Sverige (Vadstena). Han spelade i Vikarbyn och var sedan i Leksand ett par år. Sedan flyttade han ner till Norrköping där han spelade för Vita Hästen.
– Vi grabbar ordnade matcher mot Rättvik, Röjeråsen och andra byarna runt omkring. Det fanns inga ledare som organiserade utan vi ringde runt och bokade våra matcher själva. Sedan tog vi cyklarna och åkte till varandra och spelade. Inte hade vi några domare heller. Vi dömde själva vilket jag tror var nyttigt eftersom vi lärde oss att respektera reglerna på ett bra sätt.

Hans Jax gjorde sin första säsong i Leksand 1967/68, men övergången mellan Leksand och Vikarbyn var inget solskenshistoria.
– Jag minns så väl en match som vi i Vikarbyn spelade mot Leksands juniorer. Vi ställde upp med sju man medan Leksand körde med tre kedjor. Leksand hade jämt skägg med oss och jag tror att vi spelade oavgjort.

– Det var först efter TV-pucken som jag blev aktuell för Leksand. Rune Mases hade sett mig spela och bad mig komma dit och provspela. Tyvärr kom aldrig klubbarna överens och jag blev ettårsfall. Vikarbyn ville ha sextusen kronor för mig och Gunnar Mårs. Det var inte Leksand beredda att betala.

Du måste ha blivit besviken?
– Arg och förbannad men framförallt väldigt ledsen. Jag varken tränade eller spelade hockey på ett helt år. Det kändes meningslöst så jag spelade i stället fotboll med Rättvik.

Hans Jax har idag flyttat tillbaka till Vikarbyn.

Var aldrig spel i Mora aktuellt?
– Jo, det var aktuellt. Vikarbyn ligger mittemellan Mora och Leksand. Fansen här i byn är ungefär uppdelade fifty fifty. Hälften håller på Mora och hälften på Leksand.
– Mora var ju på mig en del, men det var Leksand som gällde. Mora var bra på den här tiden och var ungefär lika bra som Leksand. Man hade ett bra lag med bland andra Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg.

Redan under sin andra säsong i Leksand, säsongen 1968/69, är han med och vinner sitt första av fyra SM-guld. Guldet bärgas i sista omgången av SM-slutspelet. Leksand spelar 1-1 mot Modo medan den blivande serietvåan Brynäs förlorar mot Frölunda efter att Uffe Sterner visat sig från sin bästa sida.
– Seriespelet gick väldigt bra det året både för mig och laget. Jag spelade i en kedja med Olle ”Mapa” Sjögren och Nisse Nilsson. Vi gjorde en hel del poäng i grundserien, men jag hade det lite trögare i slutspelet.
– Det var fantastiskt roligt uppe i Örnsköldsvik när vi spelade 1-1 mot MODO. Vi åkte runt på isen efter slutsignalen och väntade på slutresultatet i Göteborg. Jag minns så väl när det kom en gubbe nedspringande från läktare och skrek att Frölunda hade vunnit och att vi var svenska mästare.

Hur upplevde du det lagbygget som skulle ta er till tre raka SM-guld mellan åren 1973 och 1975?
– ”Pära” tog över då Rune Mases slutade efter SM-guldet 1969. Vi förstod egentligen hela tiden att det här laget skulle bli riktigt bra. Nästan alla spelare var unga och väldigt lovande.

– En viktig person var juniortränaren Vilgot Larsson. Han körde hårdare med juniorerna än vad A-laget gjorde. Från hans juniorlag kom många väldigt bra killar fram. Bland andra ”Pirro” Alexandersson, Uffe Weinstock, ”Djura” Olsson och så vidare. Man tänkte då som Leksand har börjar göra idag. Alltså att satsa på egna spelare från trakten.
– Vi hade ett fantastiskt bra lag 1974 då fortfarande bröderna Abris var kvar i laget. Vi blev klara mästare ganska tidigt och var egentligen aldrig speciellt hotade. Guldet 1975 var nog det mest spännande eftersom det avgjordes i final med play-offspel. Men jag värdesätter nog alla tre gulden lika mycket.

Vid den avgörande finalen 1975 mot Brynäs hade Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson en puck som sägs varit inne i målet bakom Göran Högosta. Domarna, Orvar Cerwall och Åke Söderberg, dömde dock aldrig mål eftersom de ansåg att pucken aldrig varit inne.
– Låt mig säga så här – Det var bra att det inte fanns målkameror vid den här tiden, säger Hans Jax med ett leende.

Vilka var de drivande spelarna kring laget vid den här tiden?
– Bröderna Abris (Thommy och Christer) var ju två dem både på gott och ont, skrattar Jax.
– Annars skötte vi oss själva under matcherna. Så länge din kedja låg på plus så var aldrig ”Pära” in och petade i hur vi skulle spela. Vi hade ett enkelt grundspel som helt enkelt gick ut på att ta pucken så snabbt som möjligt av motståndarna. Om man nu var klantig nog att gå bort sig efter att ha blivitbortfintad i ett sarghörn så finns det ingen tränare i världen som kan hjälpa till via någon taktiktavla så du tar tillbaka pucken. Vi fick lösa hur vi skulle spela själva i varje formation och på det sättet drev vi alla på varandra.

När det begav sig, i Leksandströjan

Säsongen 1974/75 gör Hans Jax 51 poäng i elitserien och slutar tvåa i poängligan efter lagkamraten Dan Söderström. Säsongen 1976/77 upprepar han poängskörden och slutar trea i poängligan efter Mats Åhlberg och Martin Karlsson.
– Visst måste man säga att det är mina två bästa säsonger. I alla fall poängmässigt. Jag gjorde väl en del poäng andra säsonger också.
– Vi brukade säga att var man anfallare så skulle man ha ett snitt på minst en poäng per match. Annars var det inte godkänt.

Är kedjan med dig, dan Söderström och Mats Åhlberg den bästa du spelat med?
– Jo, eftersom det gick poängmässigt väldigt bra för oss tre. Jag har även spelat flera säsonger i en kedja med Dan Labraaten och Kjell Brus. Vi tre gjorde också en hel del poäng.
– Som jag sa tidigare så spelade jag med Nisse Nilsson och ”Mapa” Sjögren då jag kom till Leksand. Det var verkligen den hårda skolan. Fick inte Nisse passen på bladet då fick man höra det, oj, oj oj… – ”Mapa” var den tuffa som hela tiden körde på och jag vill nog säga att vi tre fungerade riktigt bra tillsammans.

Inför säsongen 1977/78 lämnar Hans Jax Leksand för att under två säsonger spel med Björklöven.
– Min dåvarande fru kom in på skola i Umeå samtidigt som jag behövde ett miljöombyte i hockeyn. Har man spelat i samma lag så länge som jag hade gjort så behöver man en nytändning ibland.
– Det blev två roliga år där uppe. Jag spelade i en kedja med Timo Parkkonen och Ricke Ågren. Vår kedja gjorde mycket poäng (132!) och vi tog oss tillbaka till elitserien första året jag var där.
– Efter andra säsongen i Björklöven återvände jag till Leksand. Den säsongen blev min sämsta som spelare i Leksand. Jag hade blivit 32 år, som var en hög ålder vid den här tiden, och jag hade ingen glöd kvar. Det blev bara ett år i Leksand och mina tankar var nog mer på vad jag skulle göra efter karriären.

Hans Jax, innan flytten till IK Rommehed

Hans Jax skrev på för Borlängeklubben IK Rommehed och efter det hamnade han i IFK Lidingö där han fick Curt Lindström som coach.
– Efter året i Rommehed kom jag in på GIH ute på Bosön. Jag skrev på för Lidingö och det är två av mina roligaste säsonger vid sidan av hockeyn. ”Curre” var fantastisk på att få ihop gruppen och det var alltid nya saker på gång utanför rinken. Bland annat var vi på Gröna Lund och hade femkamp.
– Vi hade ett väldigt bra lag med bland andra Håkan Dahllöf, ”Myggan” Wallin, Per-Allan Wikström, ”Tjalle” Milds som Håkan, sprintdrottningen Linda Haglunds bror Jimmy var också med (Även tidigare Leksandsmålvakten Sven Allards son Jan Allard var med). Jag gjorde bra med poäng under dom här säsongerna med och vi gick faktiskt upp i division 1.

Du spelade tre VM-turneringar. Om vi börjar med turneringen 1975, vad minns du bäst från den?
– Den spelades i Västtyskland. Vi fick brons och ryssarna som vann var väldigt bra. Sovjet var nästa omutliga då och man orkade bara stå emot deras fart och press i trettio sekunder. Gick bytena upp mot minuten så var det nästan alltid kört mot deras klapp klapp spel.

VM 1976 i polska Katowice?
– Tjeckoslovakien vann guld och vi brons. Jag spelade tillsammans med Roland Eriksson och det gick riktigt bra för oss. Tredje länken i den kedjan skiftade mellan Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg och Bengt Lundholm.

VM 1977 och om vi börjar med det positiva?
– Vi vann silver och slog bland annat ryssarna i två matcher. Vi hade ett fantastiskt bra lag där Roland Eriksson hade kommit hem från Minnesota. Allt var ju toppen där nere

med fint väder samtidigt som vi bodde bra. Sedan hade förbundet ordnat så våra fruar fick komma ner och hälsa på oss under turneringen vilket var alldeles nytt då.

Vad var grunden till att ni slog oslagbara Sovjet två gånger?
– Det är som i hockey överlag att du måste ha en jättebra målvakt. Göran Högosta var för jäkla duktig. Sovjet låg på mycket och pressade samtidigt hade ryssarna en superfemma som var väldigt duktiga. Det gällde att hålla tätt mot den kedjan och det gjorde vi.

Hur upplevde du matcherna mot Kanada där Kent-Erik Andersson nästan fick mjälten krossad och Lars-Erik Eriksson (Idag: Ridderström) höll på mista synen tack vare en kanadensisk klubbspets.
– Vi var ju helt vanliga idrottsgrabbar som var där för att spela hockey. Vi var inte vana att möta lag som ville vinna till varje pris. Kanadensarna kunde vandra över lik för att slå oss. Vi var inte fostrade på samma sätt och blev lite överraskade över deras spel.
– Vi satt på läktaren och såg när Sovjet mötte Kanada. En kanadensisk spelare (Eric Vail) slog Sergei Babinov i huvudet med klubban. Då man frågade kanadensaren efter matchen varför han gjorde så svarade han att det spelade väl ingen roll eftersom han ändå hade hjälm på sig.

Hans Jax sågs som en trollgubbe, men visar här upp ett fightingface.

När Sergei Babinov så småningom kommer till medvetande kör Phil Esposito klubban i ansiktet på honom när domaren inte ser. I pausen kastar kanadensarna sina klubbar som spjut in i ryssarnas omklädningsrum. Alexander Maltsev är mycket nära att träffas i ansiktet. När Phil Esposito får syn på en läkare som just då syr Babinov i ansiktet skriker han ”I did it!”.

Efter sin karriär som spelare tränar Hans Jax Tyringe och Falun några säsonger. Inför säsongen 1986/87 får han tillsammans med Kalle Alander ta över Leksand i Elitserien. En resa som slutar med att Hans Jax, som assisterande tränare, får sparken.
– Jag var andretränare på den tiden och det gick dåligt för oss. Bengt ”Fisken” Ohlson kom in då och då var det jag som fick lämna eftersom Leksand inte ville ha tre tränare.
– Jag fick ett telefonsamtal att man hade gjort den här förändringen. Någon annan motivering fick jag aldrig. Det vart aldrig några mer tränarjobb och man kanske lugnt kan konstatera att jag inte var fallen för det jobbet helt enkelt.

Hur ser Hans Jax liv ut idag?
– Jag är egentligen pensionär nu eftersom jag fyllt 65 år och bor här hemma i Vikarbyn. All min tid går åt till att rita av folk. Min sambo jobbar på lasarettet i Mora.
– Hockeyn följer jag ju och jag tittar på varje match på TV. Den här säsongen har jag sett Leksands alla matcher utom en. Ibland träffar jag några av gamla lagkompisarna, men det blir inte så ofta nuförtiden i och med att jag inte är på plats i arenan speciellt mycket.

OLD SCHOOL HOCKEY-ARKIVET
(OBS! Funkar inte länken? Byt ut www till old i adressfältet!)