Jag ska inte bli melodramatisk, men visst är det väl lite sorgligt att den sista matchen i Dackehallen nu är spelad?
Jag tillhör absolut inte någon ur skaran som kan särskilt mycket om historiken genom åren, har upplevt avgörande händelser i hallen eller för den delen kan rabbla gamla storspelare (jo vars Larry
Pilut, Kjell Samuelsson och Johnny Ryman finns förstås också i min kunskapsbank). Men jag kommer ändå sakna den gröna ladan nu när den ska knackas ner. Den har en central plats i min relation till ligan.
När min resa som Hockeyettan-konnässör inleddes för knappa 20 år sedan var det en tid när kultur och klubbhjärta fortfarande betydde något. En tid när rivaliteten frodades på gränsen till det osunda mellan Småland och Blekinge.
”Stolthet, hjärta, tradition” var en slogan som ekade över nejderna. Ofta med enorm emfas, lika ofta med ordentligt ifrågasättande (för hur mycket var den där skattefifflande föreningen egentligen att vara stolt över?). Givetvis helt och hållet beroende på var betraktaren hade sina sympatier.
Karlskrona kom brummande (ironiskt nog från början med en lång rad gamla Tingsryd-spelare i truppen) och skulle sedermera komma att både köra ikapp och om. Tingsryd var byhålelaget med en stolt kultur och tradition, Karlskrona poplaget från stan. Det fanns en älskvärd dramaturgi i det där för alla oss som lystet följde skådespelet från sidan. Ärligt talat tror jag inte att det sportsliga egentligen spelade så stor roll för gänget på Tingsryds läktare. I deras historieskrivning var de med sin kultur och tradition i ryggen moraliskt överlägsna det moderna poplaget.
Det var en fantastisk tid när den södra Hockeyettan stod i brand och det gamla svettdoftande kyffet Dackehallen var en viktig del av det där.
Men nu är det slut på gamla tider. Nu är det färdigt inom kort. Nu ska hela rasket rivas. Nu ska Dackehallen bort.
In på scenen träder istället nya fräscha eventarenan Holtab House.
Lägger vi alla väldigt rimliga argument om att Tingsryd behöver fler isytor och ett nytt hem för att kunna driva sin verksamhet vidare mot framtiden går det inte att undgå ironin i den kulturkrock som nu uppstår.
De gröna tigrarna från den lilla byn har ju varit den totala antitesen till allt som den moderna hockeyn står för. Supportrarna har hånat andra rivaliserande klubbar för att de har jumbotron, kräkts på popcorn och odlat sin identitet i det bakåtsträvande sunkiga som suttit i de grönmålade väggarna.
Nu ska de själva in bland loger, vip-avdelningar, omklädningsrum konstruerade som smärre paradvåningar och mängder av bekväma sittplatser. Det blir så klart något att smälta för de mest konservativa supportrarna.
Jag tycker absolut inte att det är fel. Bara att det är intressant. För det är ett sådant extremt skifte.
Dackehallen är på något sätt den sista symbolen för hockeyn så som den var. Nu träder Tingsryds AIF in i en ny historieskrivning där det egentligen bara blir det sportsliga och dess resultat kvar. Man kliver så att säga in på den planhalva som många av de egna fansen under så lång tid har hånat.
Det kommer bli hur bra som helst med det nya. Arenan som byggts vägg i vägg blir ett enormt lyft, men emotionellt är vi garanterat många som kommer sakna Dackehallen.
Det är så klart väldigt nostalgiskt att ägna sig åt sådana tankefigurer som jag gör i den här spalten. Samma typ av nostalgi som egentligen hela Tingsryds ”stolthet, hjärta, tradition”-vurm är upphängd på.
Men nu väntar nya tider.
Stolthet, hjärta...Holtab House.
* * *
Matchen då?
En märkligt svängig, men väldigt underhållande historia där hemmalaget när de skruvade upp intensiteten i första perioden fick Mjölby att se ut som ett division 2-lag för att sedan helt och hållet låta momentum glida över i gästernas favör i den andra innan tredje blev en snudd på scriptad vändning och defilering.
Tingsryd var bättre än sina gäster i de avgörande momenten och kunde inför en jublande hemmapublik vända 2-3 till 6-3 i den sista perioden.
Tingsryd-produkten Hannes Johansson sökte euforiskt upp fansen efter sin 3-3-puck direkt i inledningen av slutakten, Kim Tallberg jublade ystert i samma hörn efter 5-3. ”Knallen i Dackehallen” dånade.
Det var en värdig avslutning av en fin Tingsryds-upplaga i hallen som betytt så mycket för så många.
Tyvärr svalnade festen fullständigt när Mjölby-forwarden Mathias Wikudd med bara några minuter kvar av matchen tappade skäret och dundrade handlöst in i sargen. Han blev liggande länge, kunde tillslut hjälpas ut och allt vad karnevalstämning heter blåstes ur den gamla ladan.
Efter det ville ingen spela mer. Lagen lät de sista minuterna ticka ut ståendes på isen och knackandes med klubborna i isen till publikens reserverade applåder och så var den eran över.
Väldigt, väldigt snopet, men ändå vackert på sitt sätt.
Farvälet till Dackehallen blev en förhoppning om att allt har gått bra för Mathias Wikudd.
* * *
Imorse släppte jag och maestro Skoglund traditionsenligt veckans ordinarie poddavsnitt (#441
Sportchefens märkliga självrannsakan). Där snackar vi om den sylvassa självkritiken i Boden, Trojas målvaktsförstärkning, vilken keeper som ska bort, ett Vita Hästen som börjat hitta rätt, att Hanviken måste sluta vara överkonstruktiva, sista matchen i Dackehallen, han som vill förstöra festen igen, backar som klivit fram, en bedrövande tavla, Tranås spektakulära Kungälvs-repris, luften som gick ur när kaptenen lämnade, Västerviks lyft efter spelartappen, vassa division 2-utmanare, spelet om spetsforwarden, rokaden på Enköpings målvaktssida och en hel del annat. Ni hittar
avsnittet här.
* * *
Trevlig helg!
