Old School Hockey - Viktor Fasth

En smått unik resa gjorde Viktor Fasth till en av Sveriges bästa målvakter genom alla tider.  
I veckans Old School Hockey berättar han om resan från division 2 till VM- och SM-guld. 
– Någonstans kände jag också ”Vad fan gör jag här?”, skrattar Viktor Fasth. 

VÄXJÖ (HOCKEYSVERIGE.SE)

Som 20-åring spelade han i Division 2, 2002. När han fyllt 25 fick han testa Hockeyallsvenskan. 2010 blev det debut i elitserien. Samma säsong och 28-åring gjorde han VM-debut. 2012 gjorde han NHL-debut som 30-åring och vann VM-guld som 34-åring. Efter att vunnit två SM-guld med Växjö valde han 2021 avsluta karriären. Den vi talar om är Viktor Fasth och här ska vi få följa med på hans smått unika resa från Kalix till att bli en av Sveriges bästa målvakter genom alla tider.  
– Jag tror att jag fick min första plockhandske då jag var tre år. Däremot är jag osäker på om vi köpte den på Domus i Luleå eller Intersport hemma i Vänersborg. Jag tror att jag fick välja ut en present och då blev det en plockhandske, en gammal svart och gul JOFA-handske, berättar Viktor Fasth då hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom för en intervju i VIDA Arena. 

Trots köpet av plockhandsken från JOFA var Viktor Fasth inte enbart målvakt från första början. – Jag har både spelat ute och stått i mål, vilket jag gjorde fram till 13-årsåldern. Jag stod i mål med killarna som var ett år äldre och spelade ute med de som var lika gamla som jag. Vi varvade det där och jag tyckte båda var lika roligt, men till slut blev det ”målvakteriet” jag fastnade för.  

Har du känt någon gång att du valde fel?
– Nej, nej… Jag tror att jag passade bättre som målvakt eftersom jag var förtjust i att kunna göra skillnad. Chansen att göra skillnad som individ är ganska mycket större som målvakt än som utespelare. 
– Antingen blir du syndabock, men det jag oftast spelade upp i huvudet var att jag blev hjälte, skrattar Viktor Fasth. 

Född i Kalix, men inledde hockeyresan i Vänersborg. 
– Min mamma är från Säskarö, en lite ö i Haparanda Skärgård. Pappa är från Vänersborg. Mamma och pappa träffades på Folkhögskolan i Kalix och jag föddes där uppe 1982.
– Vi bodde i Kalix fram till 1985 eller 1986. Då flyttade vi ner till Vänersborg och där började jag på skridskoskola. 

Hur minns du uppväxten i Vänersborg som hockeyspelare?
– Jag började i hockeyskola med Bosse Tallbo som varit den stora eldsjälen för Vänersborgs hockey och betytt oerhört mycket för alla ungdomar som spelar hockey där i stan. Det är han som lärt i stort sett varenda kotte som spelar ishockey i Vänersborg att åka skridskor. 
– Jag blev kvar där fram till gymnasiet. Det var Sverige-pucken, TV-pucken och allt vad det hette. Jag var med i TV-pucken två år. Både med 81:orna och 82:orna, men jag kom ändå först inte in på något hockeygymnasium. 
– Jag började på gymnasiet i Vänersborg. Skrev sedan ett brev upp till Luleå Hockey. Då ringde (Lars) ”Osten” Bergström mig och ville att jag skulle komma upp dit för att provspela. Provspelningen gick bra och jag fick gå på hockeygymnasiet uppe i Luleå, men jag spelade med Brooklyn Tigers som är en mindre förening i stan. 
– Efter det blev jag inte kvar eftersom jag inte fick något kontrakt med Luleå Hockey. I stället flyttade jag hem till Vänersborg där jag under min första säsong som seniorspelare spelade i Division 1. Tanken var att jag skulle vara back-up åt en finsk målvakt som heter Jani Rintala. 
 

Var det en besvikelse att du aldrig fick någon chans i Luleå?
– Ja, så var det absolut. Luleå hade två målvakter i samma årskull som jag, Erik Nilsson och Gusten Törnqvist, så jag visste att det skulle bli tufft att fajtas med dom båda som var deras 82-målvakter. 
– Samtidigt var det ett äventyr för mig. För min utveckling var det nog viktigt att komma till en ny klubb. En annan träningskultur och ha ett annat fokus på hockeyn. Vänersborg i all ära, men bara att vara nära en elitförening som Luleå Hockey gjorde mycket för mig. Där fick jag se lite mer vad jag behövde göra och träna för att bli bättre. 

Du måste ändå trott på dig själv eftersom du aldrig gav upp trots att du inte räckte till i Luleå?
– Jag vet inte… Någonstans tyckte jag hockeyn var så förbaskat rolig. Jag hade lika gärna kunnat lägga av. 
– I Vänersborg fick jag mitt första seniorkontrakt där jag tjänade 2 500 kronor under en hel säsong. Det var mitt arvode den säsongen. Då skulle vi dessutom sälja billotter, men också både det ena och andra. 
– Anledningen till att jag fortsatte spela var ändå kärleken till hockeyn. Vi åkte ur Division 1 det året och fick börja om i tvåan med nystartade Tvåstad. Där gick vi jättebra och lyckades ta oss upp till ettan redan första säsongen. 
– Det blev en säsong i Division 1 med lite kräftgång. Klubben fick ekonomiska bekymmer. En nystartad förening som kanske hade slagit på lite för stort. Efter det hamnade jag i Tingsryd. Det här måste varit 2004. 

“Insåg där vad som krävdes - mitt första stora steg”

I Tvåstad Cobras hade Viktor Fasth tidigare finske storbacken, Hannu Niemi, som coach. 
– Jag gillade Hannu och han betydde väldigt mycket för mig. Han var även den som hjälpte mig att komma ner till Tingsryd. Det blev att han lite tog rollen lite som min agent tillsammans med en kollega han hade. 
– Jag har mycket att tacka Hannu för, att det var han som fick ner mig till Småland där och då. 

Från Tingsryds håll var det Anders Gustavsson som valde att plocka in en då relativt okänd Viktor Fasth i laget. 
– ”Gusten” var sportchef då jag kom dit. Inte bara för att han ville ha mig, men jag tycker att han gjorde ett väldigt bra jobb runt laget. Han fick mig att trivas väldigt bra då jag kom ner till Tingsryd. 
– Att komma från Vänersborg till en gammal anrik förening som Tingsryd betydde mycket för min utveckling. Hela byn andades hockey och gör så fortfarande. Det var bara hockey som gällde där. Det här märktes framför allt när vi hade förlorat någon match eftersom folk tittade snett på oss spelare på byn. Lika glada var folket där då vi hade vunnit. Det var en fantastisk tid där. 

Det blev tre mycket fina säsonger med Tingsryd i Division 1 för Viktor Fasth. 
– I Tingsryd träffade jag på en riktigt målvaktstränare för första gången, Anders ”Ankan” Svensson. Jag hade haft en målvaktstränare hemma i Vänersborg, Stefan Johansson. Han var en gammal A-lagsmålvakt som kom dit då och då för att hjälpa till. 
– ”Ankan” var den första jag kom att jobba med kontinuerligt. Han kom en gång i veckan och hjälpte mig med detaljer i spelet som gjorde att jag utvecklades på isen. Jag fick upp ögat för ”fasiken, jag kan bli bättre”. Det var inte bara min talang och att jag skulle köra på den. Helt plötsligt kunde jag förädla mitt spel. 
– Mina tre år i Tingsryd gjorde mig gott, men det var ingen spikrak väg där heller. Jag hade mycket skador första säsongen. Bland annat fick jag en hjärnskakning och lite annat. Jag fick kämpa för det, men till slut lossnade det. 

Kan man säga att det var under din tid i Tingsryd du blev en elitmålvakt?
– Ja, det skulle jag nog säga. Med facit i hand insåg jag där vad som krävdes. Jag hade spelare i laget som Larry Pilut och Anders Åkesson. Då tyckte jag att dom hade haft långa karriärer, men dom fortsatte långt efter jag kommit dit. 
– Att just se det jobbet dom lade ner… Gick Larry Pilut till gymmet var det svårt att sitta kvar i omklädningsrummet så då gick alla till dit. Dom lade ribban för vad som krävdes i tid man behövde lägga ner även om det var Division 1 och alla hade deltids eller heltidsjobb vid sidan om. 

Tingsryd är ännu idag en klubb som betyder väldigt mycket för Viktor Fasth. 
– Ja, så är det absolut. Det var mitt första stora steg i min utveckling. Jag fick vara med om att spela en kvalserie upp till Hockeyallsvenskan och känna på då det var mycket folk på läktarna. Vi hade runt 2000 åskådare på matcherna. Tingsryd ligger mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat. 

Från Växjö till Elitserien - som 28-åring

Blev du överraskad då Växjö, som då låg i Hockeyallsvenskan, hörde av sig?
– Det var i en liten brytpunkt för mig. Sista säsongen i Tingsryd var jag 25 år. Då började jag fundera över om jag skulle gnugga på i Division 1 eller skulle jag hitta på något att göra då jag blir stor. Lite mer utbildning eftersom jag som hockeyidiot inte hade så mycket att falla tillbaka på. 
– Då hörde Växjö av sig och jag fick komma hit. Jag trodde att det var för att jag hade gjort det bra, vilket jag i och för sig hade gjort, men till stor del var det för att jag redan hade en lägenhet och jobb här inne i stan. Då blev det ganska smidig lösning, vilket jag har fått påpekat för mig senaste åren, men det visste jag inte då, skrattar Viktor Fasth och fortsätter:
– Växjö tog hit mig som en back-up till Tuomo Karjalainen. Jag lyckades konkurrera ut honom och förlänga mitt kontrakt här. Det var första gången jag kunde livnära mig på hockeyn. Mina första två år här i Växjö jobbade jag som elevresurs på en skola. Innan det jobbet jag har idag här så var det mitt senaste i den civila karriären. När jag fick min förlängning i Växjö kunde jag satsa på hockeyn på heltid.  

Under första tre säsongerna i Växjö konkurrerade Viktor Fasth ut, eller tävlade mot, Christoffer Bengtsberg, Axel Brage, Cristopher Nihlstorp, Oscar Alsenfelt, Johan Thalberg, Tex Williamsson med flera. 
– Några av namnen du nämner lånades in för att täcka upp för mig då jag slet av mitt korsband säsongen 2008/09. Det är fantastiska målvakter du nämner och jag har härliga minnen tillsammans med alla dom här. 
– Dom är en stor del i att jag kunde ta mig dit jag tog mig eftersom man behöver någon att sparra mot varje dag på träning och under matcher. Det blev en viktig del i min utveckling. Hela tiden har jag känt att jag vill vara bättre än den andra. Även om man är bra kompisar i omklädningsrummet så tävlar man på isen. Det har alla du nämner stått för och hjälpt till med. 

Inför säsongen 2010/11 kom chansen för Viktor Fasth att spela i elitserien.
– Jag blev värvad till AIK. Vi möttes i vår sista kvalseriematch säsongen innan. AIK var tvungna att vinna för att gå upp medan vi egentligen inte hade något att spela för. Vi åkte dit upp för att spela av sista omgången. 
– Vi lyckades hålla 0-0 till mitten av tredje perioden. Jag har aldrig varit med om att Hovet varit så tyst under två och en halv period som då (skratt). 

AIK vann till slut med 2-0 och tog klivet upp till elitserien. 
– (Anders) Gozzi ringde mig och allt gick ganska snabbt. Det var ingenting att fundera på. Jag var otroligt tacksam och att få spela i elitserien, som det hette då, var en barndomsdröm som gick i uppfyllelse. Det var en stor milstolpe för mig. 

Du var 28 år då du klev in i elitserien och hade gått den långa vägen, var det här något du rent av hade nytta av då chansen väl kom?
– Absolut. Skulle du frågat ”Hade du inte velat slå igenom när du var 18 år?” Klart som fasen att jag svarat jag velat det. Jag hade inte tackat nej till det heller. 
– Samtidigt tror jag att jag har haft nytta av det under min karriär. Just att vara trygg i mig själv och känna en tacksamhet över där jag befann mig. 
– Vi pratade Division 1 förut. Det är där riktiga hockeykrigarna finns. Killar som jobbar vid sidan av, men ändå måste träna som en elitidrottsman för att kunna spela ishockey. 
– Att då få den här chansen i elitserien… Jag har aldrig tagit det för givet utan det har hängt med mig hela vägen att vara tacksam och ta vara på varje dag som ges under min karriär.

“Jag och Stefan hittade varandra snabbt - vi delade filosofi”

I AIK fick Viktor Fasth Stefan Persson som målvaktscoach. 

Stefan Persson berättar:
– Viktor Fasth var den målvakt som lade grunden till mitt arbete. Hans noggrannhet i de viktiga delarna, positioner, blick och tålamod. Han var en perfektionist och hade en tydlig men ändå en enkel spelplan.
– Viktor spelade tight och skapade sig mycket mer tid i och med detta. Han kunde repetera och repetera tills allt satt. Min starka sida är att jag är en god lyssnare och hörde vad han ville, sedan jobbade vi utifrån detta. Jag har sett att det fungerar och jag jobbar vidare utefter de grunder som vi hade under den tiden och ser fortfarande resultat, så jag har mycket att tacka Viktor för.
– Sedan är Viktor en extrem vinnare. Han hatade att förlora och ställde höga krav på alla runt omkring honom. Det gjorde han med all rätt för han var alltid Mr. 100 procent i det han gjorde. Vinnarskalle med enorm envishet och noggrannhet har varit en nyckel för honom. En grym karaktär.
– Numera träffar jag Viktor under somrarna på en goaliecamp. Han är en grym ledare även där. 
– Vi behövde inte sitta i många minuter för att gå igenom saker utan han klev bara in och gjorde det vi gjort när han var målvakt. Vi förstår varandra och vi bägge vet hur viktigt det är att ha en stabil grund och hur långt den kan ta dig.

Viktor Fasth:
– Det var jäkligt häftigt. Jag och Stefan hittade varandra ganska snabbt. Vi delade filosofi och såg målvaktsspelet på samma sätt och detaljnivå. Det fungerade jättebra och vi har bollat många idéer fram och tillbaka. 
– Stefan Persson är en dom mest noggranna människor jag vet och har mött inom hockeyn. 

När senare Viktor Fasth spelade för CSKA Moskva var Stefan Persson målvaktstränare i Spartak Moskva. 
– Vi träffades någon gång då, men med spelschemat vi hade var det svårt att få ihop jättemycket tid utöver hockeyn. 
– Det var långa resor. Med CSKA sov vi dessutom tillsammans med laget dagen innan hemmamatcherna, så det blev inte jättemånga fria kvällar.

Resan med Tre Kronor: “För mig var det surrealistiskt”

Under Viktor Fasths första säsong i AIK och elitserien fick han chansen till spel med Tre Kronor. 
– Första säsongen i AIK gick jättebra. Det var ingen som trodde på oss och vi hade en riktig underdogsstämpel hela säsongen. Vi lyckades ta oss till en semifinal mot Färjestad, men där torskade vi i fyra raka matcher. 
– Det var surt, men dagen efter att vi åkt ur hade jag ett SMS från Pelle Mårts. För mig var det surrealistiskt. Det var inte många dagar emellan innan jag fick åka ner till Göteborg för träningslandskamper mot Tyskland inför Czech Hockey Games 
– Jag sov inte jättemycket dom nätterna jag var med där eftersom jag var fruktansvärt nervös. Jag var 28 år och att då för göra landslagsdebut var häftigt och ytterligare en barndomsdröm som gick i uppfyllelse. 
– Det var ändå Tre Kronor-spelarna jag hade sett upp till, följt och kunnat se. NHL-bevakningen var inte jättestor då jag var liten. Det var Mats Sundin, ”Foppa” (Peter Forsberg), Tommy (Salo), Tommy (Söderström), ”Pekka” (Lindmark) och dom gubbarna som jag lekte att jag var ute på gatan. Att då få dra på sig den tröjan var fruktansvärt stort. 

Dessutom kom Viktor Fasth med till VM. 
– Jag lyckades spela till mig en plats i VM-laget. Vi höll på att gå hela vägen, men förlorade tyvärr mot Finland i finalen. 

Viktor Fasth, som vunnit Guldpucken sin första säsong i elitserien, utsågs till VM:s bästa målvakt och inte minst som turneringens MVP. 
– Ska jag vara ärlig är det den turnering jag har svårast att minnas mest ifrån. Det var så mycket som hände. Jag fick Guldpucken och bara det här att kastas in i hela Tre Kronor-grejen var för mig så långt borta så dom tre veckorna vi var borta är som ett stort mörker för mig, skrattar Viktor Fasth och fortsätter:
– Det var såklart en fantastisk upplevelse, men jag minns jätte lite av matcherna. Det jag minns mest är besvikelsen efter finalen, men jag har svårt att sortera alla minnen därifrån. 

Du minns ändå att du blev bästa målvakt och MVP?
– (Skratt) Ja, jag har några priser ligger hemma i en kartong. Jag kommer ihåg att jag varje dag mötte spelare på i lobbyn på hotellet och tänkte ”vad gör jag här med dom?”
– Vi mötte Tjeckien och vid första teken stod Jaromír Jágr på andra sidan. Det var en kille jag hade på en poster uppsatt på väggen hemma och på samlarkort. Helt plötsligt stod jag där och skulle spela mot honom i en VM-match. Det var surrealistiskt. 

Vid VM 2012 plockade Tre Kronor ihop ett lag bestående av bland andra Erik Karlsson, Henrik Zetterberg, Daniel Alfredsson, Loui Eriksson, Gabriel Landeskog, Victor Hedman, Johan Franzén, Jakob Silfverberg, Nicklas Bäckström, Jhonas Enroth och Viktor Fasth. 

Hann du ens reflektera över den omgivning du hade runt om dig?
– Nej, men då var det naturligt på något vis. Spelarna du rabblar upp är otroliga förbilder och hockeyspelare. Att nu då få spela i samma lag samtidigt som det är fantastiska människor var såklart stort. 
– Det där är något jag tycker har smält in lite mer efter det att jag slutat spela, att vilka människor jag har fått vara med och träffat på vägen. 

Du har alltid varit ödmjuk inför nya utmaningarna, kan det komma av att du kommit in sent i landslaget och där fått spela med våra största spelare?
– Ja, det tror jag. En tacksamhet. Någonstans kände jag också ”Vad fan gör jag här?”, skrattar Viktor Fasth och fortsätter:
– Den tanken har slagit mig någon gång då och då, ”tror dom verkligen att jag ska vara med här?”  och med att jag spelat i Division 1 och 2 och att det här var namn som jag bara såg på TV då. Många är i min ålder, men ändå folk jag hade sett upp till när dom levererat för Tre Kronor och borta i Nordamerika. 
– Att sedan helt plötsligt vara en del av det var lite svårt att greppa då jag var mitt uppe i det. Samtidigt blev det naturligt. Som jag sa var det här fantastiska människor och vänskapen jag fått skapa längs vägen då jag stött på de här personerna är något jag alltid kommer bära med mig. 

Till VM 2012 plockade Förbundskaptenen Pär Mårts hem Jhonas Enroth från Buffalo som tänkt etta, men det var i stället Viktor Fasth som fick mest förtroende. 
– Vi umgicks rätt mycket under det VM:et och stöttade varandra. För mig kändes det naturligt att vi hängde ihop, fikade och så vidare. Sedan förstår jag självklart att Jhonas ville spela samtidigt som jag ville spela. 
– Det är så det är, men när du kliver av isen spelar du i samma lag och samma sida- Då försöka man stötta och pusha varandra. Jag tycker att vi gjorde det bra. Tyvärr torskade vi i kvarten mot tjeckerna det året. Med det laget vi hade där blev det en besvikelse. 

Från AIK till NHL: “Tänkte -fy fan - det här går aldrig'”

Åter till AIK, hur trivdes du socialt med att bo i Stockholm?
– Otroligt bra. Jag bodde i Johanneshov och hade nära till Hovet och Globen. Man kan säga att jag hade en snäv tillvaro och behövde inte röra mig över några större ytor. 
– Varje gång jag åker upp till Stockholm saknar jag pulsen lite, men vi trivs väldigt bra här i Växjö. Det var ändå en bra tillvaro och period i livet. 

Vad har du tagit med dig som spelare från tiden i AIK?
– Framför allt var det svårt att inte smittas av engagemanget runt föreningen, fansen… Jag försöker följa AIK så mycket jag kan. Dessutom har jag en dotter som gått och blivit ett AIK-fan (skratt). Så länge AIK inte spelar i samma serie som Växjö är det okej, säger förra AIK-målvakten med glimten i ögat och fortsätter: 
– Självklart känner jag ett otroligt starkt band till den föreningen också. Jag har mycket att tacka AIK för. Det var där jag slog igenom internationellt och AIK gav mig chansen att få spela i elitserien, vilket jag är otroligt tacksam över. 

Hur tänker du kring AIK idag som tycks ha vänt på en negativ trend då Niklas Persson kommit in som sportchef?
– Jag tycker att det ser riktigt spännande ut och att AIK har spelat ett bra spel. Dessutom tycker jag att dom har två spännande målvakter, så det ska bli intressant att följa det här laget. 
– Tränare (Anton) Blomqvist brorsa, Axel, är här i Växjö och har hand om vårt J18. Han brukar avlägga en rapport lite då och då om hur det går för AIK. Kul att dom verkar vara på gång. 

30 år ung stod det klart att Viktor Fasth fått ett kontrakt med Anaheim i NHL. 
– Efter uttåget i kvarten mot Tjeckien 2012 kom jag till hotellet. Jag hade ett kontrakt som låg och väntade där och vi gjorde klart allt ganska snabbt efter sista matchen.

Det hade varit en hel del snack och proffsrykten redan innan VM kring. 
– Ja, så var det. Så var det även året innan, efter min första säsong i AIK. Då hade jag en agent i Nordamerika som värnade mycket om familjesituationen eftersom vi skulle få vårt första barn då. 
– Han fick mig att tänka till både en och två gånger. Jag hade kunnat skriva på ett tvåvägskontrakt som jag hade på bordet, men valde att, i samråd med agenten, att vänta in ett envägskontrakt i och med att jag var så pass gammal och hade den möjligheten.  
– Han tyckte att jag hade presterat så pass bra här borta i Europa så jag skulle vara värd ett envägskontrakt. Det kom också ett sådant året efter. 

Är du tacksam över att du väntade?
– Ja, men sedan har jag tänkt några gånger att det kunde ha gått åt helvete, säger förra NHL-målvakten med ett skratt. 
– Samtidigt var jag trygg i mig själv, min situation i AIK och visste vad jag hade med Stefan som tränare. Men också med Roger (Melin) och Gunnar (Persson) som tränare. Vi var ett fantastiskt härligt gäng. För mig fanns det inte att jag skulle bli sämre. Om jag bara följde min gameplan tillsammans med Stefan skulle det bara bli bättre och bättre. Det lönade sig för mig att vänta. 

NHL-resan började med en lockout. 
– Jag hade helt plötsligt checkat in en till barndomsdröm, att få ett NHL-kontrakt, men att då först inte skulle få spela. Det var en väldigt märklig känsla. 
– SHL var tydliga med att inga NHL-spelare skulle få spela i den ligan. Det blev lite panik hos mig. Jag hade skrivit mitt första NHL-kontrakt och nu skulle det inte bli av. Då stod Tingsryd där med öppna armar igen och tog emot mig. Jag fick komma dit och spela i Hockeyallsvenskan.
– Det var väldigt kul att komma till Tingsryd och försöka ge tillbaka något till den föreningen som har betytt mycket för mig på vägen. 

NHL drog trots allt i gång under säsongen och Viktor Fasth fick göra sin debut. 
– Första matchen är något jag aldrig kommer att glömma. Jag tror att jag släppte två snabba mål direkt. Jag kommer fortfarande ihåg att jag stod där och tänkte ”fy fan vad fort det går. Det här går aldrig”. 
– Vi lyckades vända och vann till slut efter straffar mot Nashville hemma. Det var en fantastisk känsla. Att göra NHL-debut som 30-åring är ytterst få som gjort. Om vi har pratat surrealistiskt innan så var det här ännu mer surrealistiskt. Hade någon sagt tre år innan att ”om tre år kommer du stå i en NHL-rink och möta världens bästa spelare” hade jag bara garvat åt det. 

Livet i Nordamerika: “Jag kände mig som ett litet barn”

Ryan Getzlaf, Bobby Ryan, Saku Koivu, Teemu Selänne, Sheldon Souray… Raden av stjärnor i det Anaheim Viktor Fasth kom till kan göras lång. 
– Precis när lockouten brutits i januari fick jag tre dagar att ta mig över. När jag kom över hade vi någon vecka innan campen skulle dra i gång på riktigt. Vi var några spelare som tränade tillsammans i Anaheim Rinks. 
– När jag klev in i omklädningsrummet första gången kom Teemu Selänne fram till mig 
– ”Tjena Viktor”
– ”Han vet vad jag heter”. 
– Jag kände mig som ett litet barn. Det var fantastiska killar. Saku, Teemu och Tony Lydman var fantastiska på att ta hand om mig. Grymma idrottsmän och människor. 
 

Hur var livet vid sidan av hockeyn i Anaheim?
– Det är få ställen som det är bättre att spela hockey på än i södra Kalifornien. Klimatmässigt är det drömmen. 
– Det är få dagar där det regnar och är under 20 grader nere i Orange County. Man ville inte heller komma till träningarna solbränd för det togs inte emot så gott hos ledningen. Man fick passa sig lite, men över huvud taget var det ett ganska bekymmersfritt liv. Det var shorts och t-shirt på morgonen och på eftermiddagen då man skulle hem igen. Vinterkläder var inget ungarna fick uppleva innan vi hamnade i Edmonton. 

Som målvaktskollega i Anaheim hade Viktor Fasth bland annat Jonas Hiller.
– Jonas hade redan gjort några säsonger i NHL då jag kom dit. Han och jag fungerade superbra tillsammans och kom bra överens. Jag och min fru umgicks även en del vid sidan av med honom och hans fru. 
– Vi hade en jättebra konkurrenssituation på isen. På sidan om var vi bra kompisar. Han var också en av killarna som tog bra hand om mig då jag kom över. 

Blir det lätt att européer håller ihop?
– Ja, jag tror att det ligger närmast till hands. Det är lite samma kultur och mentalitet. 
– Det jag slogs av där borta, nu ska jag inte säga att vi hade någon dålig lagsammahållning, men var hur den är i Sverige kontra NHL. Det är verkligen vitt skilda saker. 
– Där slåss alla för sin överlevnad och existens i laget medan man här i Sverige har man en ganska stor trygghet som hockeyspelare. Man har sitt kontrakt medan du där borta är ett telefonsamtal från att bli skickad eller bortbytt. Det här tyckte jag att man märkte ganska tydligt, men jag vill ändå säga att vi ändå hade en fantastiskt bra grupp med killar i Anaheim. 

I mars 2014 trejdades Fasth till Edmonton. 
– Jag hade haft en skada och var tvungen att operera buken. Samma dag som jag blev avskriven från ”Long time injured list” drog jag på mig grejerna för att träna med Anaheim. Jag kom ut på isen och hann åka två varv innan assisterande coachen kom och knackade mig på axeln, ”(Bob) Murray vill prata med dig inne på kontoret”.  
– Det var bara att stövla in i tränarrummet med grejerna på. Jag förstod att det var någonting på gång eftersom det bara var två eller tre dagar kvar till deadline. Alla spelare går lite som på äggskal sista dagarna innan det datumet. 
– Vi låg ganska bra till med Anaheim. Jag tror till och med att vi ledde ligan vid den tidpunkten, men jag fick redan på att jag blivit trejdad till Edmonton. Det var tvära kast. Nu behövde jag inte åka samma dag så jag kunde åka hem och packa för att sedan åka dagen efter. Frugan och vår dotter stannade kvar i Anaheim medan jag åkte till Edmonton.
– Det var sju veckor kvar av säsongen och vi var så långt ifrån slutspel. Det fanns ingen möjlighet för oss att nå dit. 

Edmonton har en hockeykultur som är lite utöver det vanliga och ganska långt ifrån den i Anaheim. 
– Vi trivdes jättebra i Edmonton också. Det var ett lite annat klimat och det första jag fick köpa när jag kom tid var en vinterjacka för det hade jag ingen. När jag lyfte med planet från Orange County var det plus 23 grader. Då jag landade i Edmonton var det minus 25, så det var lite tvära kast. 
– Edmonton är en fantastisk hockeystad och hockey religion där. Klubben har en historia och hade fantastiska hockeyspelare som jobbade i organisationen. 
– Tommy Salo, som var en av mina förebilder, är en av alla som spelat i klubben. Det var en häftig upplevelse att komma dit. Tyvärr lyckades vi inte få ihop det riktigt där och det blev lite drygt en säsong för mig där. 

Hade du chans att stanna i NHL efter sista säsongen med Edmonton?
– Ja, jag hade något bud på bordet. Ett tvåvägsavtal. Just där och då kändes det inte som ett alternativ. I stället valde vi att hitta ett nytt äventyr och det blev till att resa österut. 

Valde Ryssland - och tog VM-guld: “Väldigt häftig upplevelse”

Österut innebar CSKA Moskva där han kom att stanna under två säsonger. 
– CSKA hörde av sig och det blev klart ganska tidigt att jag skulle dit. Jag hade även skrivit in en klausul i kontraktet så jag kunde vänta till ”free agent-fönstret” öppnade. Då hade jag en vecka på mig, men i och med att det inte kom något anbud vi tyckte vara värt att ta valde vi att åka till Moskva i stället. 
– Det var spännande att komma dit och en otroligt stor kontrast mot NHL med allting runtomkring. CSKA är också en gammal och anrik förening som framför allt tillbaka i tiden har fostrat de flesta ryska storstjärnorna. 
– Farsan tyckte nästan det var större än vad jag själv tyckte då jag hade skrivit på för CSKA eftersom det var därifrån alla gamla Sovjet-hjältar kom. 

Trivdes du med att bo i Ryssland?
– Ja, men det blev väldiga kulturkrockar ibland. Just det här med att bo på en bas tillsammans med laget dagen innan hemmamatcher var något jag inte upplevt tidigare.  
– Förlorade vi kunde det vara att vi inte fick åka hem utan då var det att åka tillbaka till basen för att vi skulle komma ihop som grupp. Det var jag inte riktigt van vid från NHL där det fanns olika regler om hur länge du fick vara på ishallen och så vidare. I Ryssland kunde vi vara i ishallen en hel dag för dubbla och trippla träningar. 
– Det var en större träningsmängd och ett häftigt äventyr. Vi hade en svensk skola i Moskva, vilket var en positiv grej för tjejerna. Att då få prata svenska samtidigt som min fru träffade många nya vänner. Där var det svenska pedagoger och en svensk studierektor som betydde oerhört mycket för familjesituationen. 

Hur upplevde du det hockeymässigt att spela i KHL?
– Det fungerade bra. Samtidigt var det en omställning. Första säsongen var det jag, en kille som heter Stanislav Galimov och Ilya Sorokin. Galimov hade spelat VM för Ryssland säsongen innan så det var en tuff konkurrenssituation. 
– Vi spelade i stort sett var tredje match och rullade konstant på tre målvakter, vilket var väldigt ovanligt men samtidigt var det vanligt för CSKA. Jag tror att vi dessutom hade fem eller sex femmor i truppen. Det spelade ingen roll om en center hade gjort hattrick i matchen innan. Var det hans tur att sitta på läktaren så gjorde han det matchen efter. 
– Runt jul blev Galimov trejdad medan jag och Sorokin blev kvar. Då fick vi spela varannan match fram till slutspelet. 

Sprang du på Vladislav Tretiak någon gång?
– Ja, det gjorde jag några gånger. Han är också en barndomshjälte och en fantastisk målvaktslegend. Väldigt vänlig och tillmötesgående. 

Under sin tid i Ryssland kallades Viktor Fasth hem till Tre Kronor och 2017 fick han vara med om att vinna VM-guld i Köln. 
– Det var också en väldigt häftig upplevelse. Egentligen var det här första titeln jag fått vara med om att vinna som professionell hockeyspelare. Att få göra det som 35-åring var rätt häftigt, säger målvakten från Vänersborg med ett skratt och fortsätter:
– Jag stod flesta gruppspelsmatcherna under det VM:et. Sedan kom ”Henke” (Lundqvist), ni vet Joels brorsa. Självklart blev jag lite besviken eftersom han kom precis när slutspelet skulle börja. Samtidigt kände jag att var det någon som skulle ta min plats så var det ”Henke”. Han var trots allt bäst i världen, så besvikelsen gick ganska snabbt över. 
– Att vi lyckades gå hela vägen och ta guldet gjorde det värt varje sekund på bänken i det slutspelet. 

Vad var det som tog er till guldet?
– Vi hade en fantastisk grupp med spelare som kom samman väldigt bra under det VM:et. Vi fick in rätt spelare vid rätt tidpunkt. Det känns nästan fel att säga när jag själv blev petad (skratt), men vi fick in rätt karaktärer under hela turneringen, vilket gjorde att vi kom ihop som grupp. 

Lyfte det laget moraliskt att få in en kille som Henrik Lundqvist även om det nu var på bekostnad av speltid för dig?
– Absolut. Jag tror att det blir den effekten oavsett vilken position i laget du har. Får du in en Nicklas Bäckström, William Nylander, som också kom in och gjorde ett fantastiskt VM, får du lätt en sådan effekt. 
– Det är viktigt för framför allt unga spelarna vi har här hemma att få se att stjärnorna ställer upp på dom här turneringarna. Jag vet vad Tre Kronor har betytt för mig själv under min barndom, och förebilderna, och det här är något man bara inte får glömma bort. 

Återkomsten: “Vi hade någon liten sprätt från Ånge”

Efter tiden i Ryssland valde Viktor Fasth att flytta till Växjö Lakers HC för spel ånyo med Lakers. Att det just skulle bli Växjö var självklart för honom.
– Ja, så var det. Då vi bodde i Nordamerika köpte vi ett sommarhus här i Växjö. Dels för förutsättningarna vi har i lokalerna här. På försäsongen kunde jag träna på is med Växjö samtidigt som vi har gym och allt sådant i samma byggnad. Sådana förutsättningar hade jag inte hemma i Vänersborg. Plus att jag och ”Henke” (Evertsson) har hållit kontakten under hela tiden. 
– Det enda som hade kunnat störa var om AIK legat i SHL samtidigt, men för oss blev det ändå ganska självklart eftersom vi skaffat huset i Växjö och spenderade många somrar här. Det är ändå här i Växjö både jag och min fru har våra kompisar från vuxenlivet. 
– Vi bodde nere i Småland under nästan sex år och hade vårt sociala nätverk här innan vi flyttade upp till Stockholm. Många har bott kvar här och det kändes bra för oss att vara när dom, ha den tryggheten. 

Säsongen 2017/18 vann Växjö SM-guld. En säsong där Viktor Fasth delade på målvaktsjobbet med Viktor Andrén. 
– Det var en omställning för mig att komma hem till SHL. Jag ville väldigt mycket visa vad jag kunde och inte bli någon som kom hem och bara lade av för att man var färdig. Det var väldigt viktigt för mig att komma hem, prestera och visa vilken bra målvakt jag var. 
– Vi började säsongen lite halvtaffligt och det var inga självklarheter. Vi hade dessutom någon liten sprätt från Ånge som under försäsongen som sedan lyckades ganska bra sedan, skrattar Viktor Fasth som såklart syftar på Elias Pettersson som idag är en av NHL:s absolut bästa spelare. 

Fasth fortsätter:
– Det som är talande för alla grupper där jag varit med och vunnit är att det är just en grupp av individer som strävar åt samma håll. 
– Alla på den här nivån kan spela hockey så du kommer ner till det här med vilka som får ihop gruppen bäst, vilka som kan tänka sig att offra lite mer än andra lagen för gruppen. Jag tror att det var vad vi lyckades med 2018. 
– Som jag sa var det ingen spikrak väg under hösten och vi fick slita ganska hårt, men efter det började allt rulla på. Sedan kom vi in i ett slutspel där känslan kom att det är inget lag som kommer slå oss. Det är den enda grupp jag varit med i där jag känt den känslan, att det finns inget som kommer rubba oss. Vi hittade vägar att vinna oavsett vilka situationer som uppstod. Det var en häftig grej att få vara delaktig i. 

Var det skillnad när ni vann guldet 2021?
– Då var det inte heller någon spikrak väg. Lagom till slutspelet lyckades vi hitta den här lilla triggern. Vi hade även spelare som lyfte sig, Pontus Holmberg, Fredrik Karlström och (Marcus) ”Mackan” Sylvegård. Den kedjan som varit ”grounding-kedjan” under serien. Nu började alla tre helt plötsligt leverera och satte personbästa match efter match efter match…, vilket blev avgörande för oss i längden. 
– ”Holma” fick dessutom Stefan Liv Memorial Trophy det året och tog ett väldigt stort ansvar under slutspelet. Det var häftigt att se unga killar växa på det sättet. Växa in i stora kostymerna. 

Med tanke på att du var äldst i gruppen och med din erfarenhet, vilken roll hade du vid sidan av isen?
– Jag vet egentligen inte. Någonstans har jag alltid haft väldigt höga krav på mig själv. Då har jag oftast ställt lika höga krav på gruppen runtomkring mig. Det kanske är något som jag också bidragit med. 
– Min uppgift som målvakt är att sprida trygghet och ge laget chansen att vinna oavsett. Det vill jag tro i alla fall. 

“Gick på smärtstillande mer eller mindre hela sista säsongen”

Det blev fyra säsonger för Viktor Fasth andra vändan i Växjö. Under den tiden vann han två SM-guld, två av totalt fyra Honken Trophy och det var mycket snack kring hans fina prestationer under Växjö åren. Trots det slutade han efter guldet 2021. 
– Dels började kroppen säga ifrån och jag gick på smärtstillande mer eller mindre hela sista säsongen. Mina knän har fått sina smällar och gått igenom x-antal operationer. Jag hade säkert kunnat ”kräma” ut en säsong till om jag gjort någon ytterligare operation. 
– Samtidigt började jag känna mig ganska nöjd. När nöjdheten infinner sig är det jäkligt farligt. Vinsterna började mer kännas som en lättnad än en glädje. Där någonstans började jag tackla av. Framför allt var det nog ändå kroppen. 
– Jag hade en diskussion med läkarna här om en operation, men dom visste inte om det skulle bli bra eller inte. Då valde jag att hellre vika in årorna. Jag skulle ändå fylla 39 år och jag är väldigt stolt och nöjd över att ha haft en så lång och fin karriär. Att dessutom då få avsluta under mina egna premisser kändes såklart bra. Det finns dom som behöver sluta betydligt tidigare och som inte får välja. För mig kändes det som att jag var färdig. 

Är du även stolt över att du aldrig gav upp din resa?
– Så är det. Det är också något jag försöker förmedla med mitt jobb här i föreningen, när jag har ungdoms och juniormålvakterna och ser deras kärlek till hockeyn varje dag. 
– Jag har kvar den kärleken till hockeyn och brinner för den. Det spelar ingen roll vilken division du spelare i. Så länge du spelar hockey och tycker det är roligaste du vet kommer du alltid ha den här drivkraften. Sedan är det många grejer och tillfälligheter som kan inträffa efter vägen, men jag gillar inte att höra det är ”Jag var inte med i TV-pucken så jag kommer inte bli någonting” eller folk som lägger av då dom är 17-18 år för att dom inte får spela i ett elitlag. 
– Det är ingen som vet hur bra en spelare som är 16, 15, 14, 13 eller 12 år kan bli beroende på om dom har eller inte har drivet och tycker det är roligt. Har du det finns det alltid en chans. Det är min syn på det. 
– Man behöver inte heller bli hockeyproffs för att man kan spela hockey. Hockey är kul ändå. Det är världens roligaste sport. 

Hur ser Viktor Fasths liv ut idag?
– Jag är glad över att få gå kvar i dom här lokalerna och jobba med det jag ändå tycker är roligast, vilket är hockeyn. Framför allt att få försöka få bidra med min erfarenhet och så ett frö hos junior och ungdomsmålvakterna här. 
– Vi kör två pass i veckan för målvakterna i U11 upp till U16. Det är en så häftig känsla att se deras glädje på isen, hur dom brinner för att göra räddningar. Det är jäkligt kul, avslutar Viktor Fasth med ett leende. 

---

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"