Thomas Östlund
Foto: Fredrik Jax / Ronnie Rönnkvist / Bildbyrån
Old School Hockey

Old School Hockey - Thomas Östlund

ANNONS

Han har spelat för alla tre stora Stockholmsklubbar. Han har gjort 13 säsonger i Elitserien, spelat VM och utsetts till den bästa målvakten i Schweiz. Thomas Östlund berättar om karriären, de känsliga flyttarna, landslagsbesvikelserna - och sonen Viktors cancerbesked.
– Jag var i chock första dygnet. I familjen var jag den som tog det hårdast, berättar han.

SOLNA (Hockeysverige.se/OLD SCHOOL HOCKEY)

Thomas Östlund är en av få som vaktat målet i AIK, Djurgården och Hammarby. Rolf Ridderwall är en annan. Ändå var en stor del av hans mest framgångsrika i Schweiz där han bland annat utsågs till ligans bästa målvakt. På sitt CV har Östlund dessutom VM spel både 1995, då han var med om att ta Tre Kronor till final på hemmaplan, och 1996 i Wien. 

Hans hockeyresa började dock söder om Stockholm. 
– Jag växte upp i Skogås, men började spela hockey i Trångsund berättar Thomas Östlund och fortsätter:
– Då hade jag ”Honken” (Leif Holmqvist) som idol. På den tiden var det mycket landhockey. Sedan fick jag möjligheten att vara med i hockeyskolor på Stortorp. Jag var runt sju eller åtta år när jag gick på is första gången, vilket var ganska sent. Tack vare landhockeyn och ”Honken” fastnade jag för målvaktsspelet.

Vad var så speciellt med Leif ”Honken” Holmqvist?
– Precis som för många barn fastnade jag för någonting. Landslaget och ”Honken” var ett vid den tiden. Jag spelade, som sagt var, landhockey, vilket alla kunde göra oavsett ekonomi. 
– Jag hamnade tidigt i målet och hade egentligen inga ambitioner att spela ute. Visst kunde det vara kul att dra på sig utespelargrejer och ibland ploja på frivilliga träningar, men det var målvaktsspelet som lockade. 
– Ganska tidigt fick jag dessutom vara med äldre spelare i Trångsund. Stortorp var utomhus vid den tiden. Det startade vid skolan och jag hankade mig fram genom att få skjuts eller åkte buss dit och hem. 
– Jag hade talang som ung och fick när jag var elva år frågan om att komma till AIK. Min pappa var AIK:are så han var såklart glad och stolt över det. 

“Honken”. Foto: Ronnie Rönnkvist.

Minns du vem det var som värvade dig till AIK?
– I AIK hade vi en lagledare som hette Hedentorp. Han hade en grabb, Lasse Hedentorp, som spelade i laget. Nu kommer jag inte ihåg om det var pappan som kontaktade mig, men det var i samband med att jag var på en hockeyskola med AIK. 
– Att det blev AIK berodde också på att min pappa kunde tänka sig att skjutsa. Vi bodde då fortfarande i Skogås medan vi tränade på Ritorp som var utomhus på den tiden. Sedan byggdes Solna-IS i Hagalund så då körde vi där också.
– Jag är 65:a och Djurgården hade på den tiden Roger Bothén som värvade profiler som Challe” (Charles Berglund), Dick Larsson och många  från Tumbagänget blev värvade dit så småningom. 

Slog igenom i AIK

Trångsunds IF var då en okej Division 2-klubb (Dagens Hockeyettan) med en relativt bred verksamhet, men att komma till AIK betydde för Thomas Östlund att han som elvaåring kom in i en storklubb
– Det var ingen elitverksamhet utan det var mer namnet AIK. Sedan hade AIK bättre förutsättningar än Trångsund samtidigt som jag tyckte det var ärofyllt att få spela för en stor klubb. 
– Det Djurgården gjorde med Bothén och deras satsning var något som det skrevs väldigt mycket om. Sedan var det Tomas Storm som körde Tumba. Bothén och Storm var lite av pionjärer för min årgng födda 1965 kopplat till utvecklingen på ungdomssidan, vilket också kom att prägla ungdomshockeyn lite längre fram. 
– I ett litet senare skede hade vi Verner Persson i juniorerna. Han också var en person som var känd i hockeykretsar vid den tiden. Från början hade han Stocksund. Dessutom jobbade han på ryska ambassaden, säger Thomas Östlund med ett skratt. 

Thomas Östlund spelade i AIK under hela hans ungdoms- och juniortid.
– Det blev B-J och A-J, som det hette vid den tiden. Vi hade faktiskt lite framgångar med juniorlaget. Bland annat vann vi pojk-SM guld 1981 och sedan guld med juniorerna 1984.
– AIK hade en väl fungerande verksamhet som gjorde att klubben lockade till sig lovande spelare. På den tiden hade vi även en stark lagsammahållning. 

Thomas Östlund. Foto: Ronnie Rönnkvist.

Den som han konkurrerade med på målvaktsposten var Niklas Thorén som egentligen var ettan av de båda under tidiga junioråren. Thorén kom senare att spela för bland annat Hammarby, Sundsvall och Njurunda. 
– Från början var vi inte alls tajta eftersom vi var konkurrenter, men han var duktig. Niklas kom från Jönköping och fick då smeknamnet "Småland”. Ett tag hade jag smeknamnet Östergötland. Det var Kjell Nilsson (Senare Ordförande i Svenska Ishockeyförbundet) som tyckte det var lite roligt med Småland så han sa Östergötland till mig. På den tiden hade man alla möjliga smeknamn. 
– När vi kom i tonåren växeldrog vi med puberteten. Han låg före mig och hade förstaspaden under ett antal år. Jag var lite senare i puberteten och först i B-J åldern började det hända grejer för mig. Framför allt under första säsongen med A-juniorerna. 
–När vi vann pojk-SM var det Niklas som spelade mest, men i juniorerna spelade jag viktigaste matcherna. Vi blev väldigt goda vänner och är så än idag, vilket är fantastiskt. 

Fick spela med legendaren

Som tränare i pojklaget hade Thomas Östlund och AIK en tidigare Djurgårds- och Nacka-spelare som även var en mycket uppskattad fotbollsspelare i Spårvägen, Lars Granlund. 
– Jag hade honom under ett antal år. Jag flyttade senare från Skogås till Åkersberga med mina föräldrar. Även Lasse bodde i Åkersberga så det hände att jag åkte med honom till träningarna. 
– Minns jag inte fel så tror jag att han fick något pris som Årets AIK-tränare. Vi hade honom som tränare då vi vann pojk-SM 1981.



Som 18-åring fick sedan Östlund kliva upp och träna med Gunnar Lejdborg och Peter Åslin i AIK:s A-lag. 
– Året jag kom upp i A-juniorerna hade AIK en annan tredje målvakt, Jan Teiner. Han spelade i Juniorlandslaget. Jag tror till och med att han tränade med A-landslaget och var väldigt lovande. 
– Den här säsongen gick han i motsatt riktning mot vad jag gjorde. Under första säsongen i A-J, dels fick jag spela JSM-slutspel och allt det där, dels börja vara med i A-laget. Åslin hade många skador och redan 1983/84 fick jag sitta med ganska tidigt och känna på A-laget.
– Säsongen 1984/85, efter SM-guldet, fick jag en permanent plats. Då var det jag och ”Lejdan”. 

Hur var upplevelsen att få träna med Gunnar Leidborg?
– Gunnar var legend på den tiden och en tongivande spelare i AIK. Han är tio år äldre än jag, men då inte ens 30 år utan strax där under. På den tiden var man gubbe i den åldern. 
– Generationen som var tio år äldre än vad jag var hade inte tränat försäsong i samma omfattning. Hela min generation var grundtränade på ett helt annat sätt. 
– Gunnar var en förebild som jag såg upp till och självklart lyssnade jag på honom. Jag fick lite tillrättavisningar, men jag tror att han gillade mig och stöttade i den mån han kunde. 
– AIK blev väldigt brandskattat efter guldet 1984 och gjorde sig av med spelare som man kanske inte skulle ha gjort. Säsongen 1985/86 åkte vi ur, men jag tror den resan neråt började redan säsongen innan med alla spelare vi tappade. När vi åkte ner och fick spela i Division 1 Östra kunde vi ändå behålla mycket av laget. Den säsongen var bra för min utveckling eftersom jag fick spela rätt mycket. 

Per-Erik Eklund, Peter Gradin, Thommy Lehmann, Tomas Nord, Ulf Isaksson, Mats Hessel, Mats Alba, Hans Norberg, Roger Lindström, Gunnar Leidborg… I det AIK Thomas Östlund skulle ta plats i vimlade det av väldigt starka profiler. 
– Nästan alla du räknade upp hade jag som förebilder, men som jag också lärt känna väl och faktiskt umgåtts privat med efteråt. Jag skulle även vilja nämna Hasse Cederholm. 
– De här killarna skolade in mig när det gällde ekonomi, träning och även lite nattliv, skrattar Thomas Östlund. 

Foto: Bildbyrån.

Ekonomi?
– Vi var tidigt ute med att spara i stiftelser. Killarna var på mig tidigt om att jag skulle sätta undan halva min lön. Även om jag bara hade ett par tusenlappar i lön på den tiden började jag spara rätt tidigt. 
– På den tiden jobbade alla i A-laget halvtid eller pluggade. Att dom var på mig om det här sparandet är jag tacksam för idag. Jag fick en ganska tydlig bild av hur viktigt det var att se om mitt hus medan jag var aktiv. Killarna i det här laget var väldigt om och kring sig.
– Senare hade jag bland andra Roger Lindström som tränare, men även Leffe Holmgren och så vidare. 

Var det lätt att som 18, 19-åring att komma in i det här gänget?
– Ja, det fungerade bra. Jag var allt mellan tre och fem år yngre än vad många av killarna var, men på något sätt har jag alltid fått hänga med dem här. Jag har umgåtts mycket med Mats Thelin med historiskt sätt. 
– Bosse Ericson var också en jag umgicks med. Däremot spelade jag aldrig med Bosse eftersom han gick till Södertälje 1984. Jag bodde i Älvsjö då medan han bodde i Hägersten och vi var ett gäng som har umgåtts mycket familjevis. 



AIK tog steget tillbaka till elitserien redan efter en säsong, men går det att jämföra ett avancemang med att exempelvis vinna ett SM-guld med tanke på värdet att spela i högsta serien?
– Ja, i sak kan man göra det. Däremot, för vår del var det aldrig spännande. Jag förlorade inte en enda match som jag stod den säsongen. Vi förlorade mot Örebro, som hade miljonkedjan, borta. Då hade ”Lejdan” fått hoppa in efter en period efter att jag fått en skridsko i magen och var tvungen att kliva av.
- Jag fick sy utan bedövning och idag ser det ut som jag har en krigsskada, men vi gick igenom serien överlägset. 

Fick chansen i landslaget: “Stor upplevelse”

Säsongen 1989/90 debuterade Thomas Östlund i Tre Kronor utan att  ha spelat varken TV-pucken eller i något juniorlandslag. 
– Jag var med mycket i Vikingarna och gjorde så även parallellt med Tre Kronor. Under mina säsonger i AIK hade jag duktiga konkurrenter, men jag fick aldrig riktigt att bli förstamålvakt där. 
– Det jag kommer ihåg från den tiden är framför allt jag fick chansen i Goodwill Games 1990. Mats Sundin och jag debuterade samtidigt där. Nu är han mycket yngre än jag, men som alla vet en superstjärna redan som ung. Det var även väldigt kul att få känna på Conny Evenssons ledarskap. Under Goodwill Games umgicks vi tre veckor totalt. En vecka i Sverige och två i USA. Det var en stor upplevelse och vi slutade totalt trea. Jag spelade bland annat bronsmatchen mot Kanada (vinst 6-1). 

Var det en besvikelse att du inte kom med till VM eller OS mellan 1990 och 1994?
– Nej, det kan jag inte påstå. Jag var nog hyfsat nära OS i Albertville 1992. Tommy Söderström och Roger Nordström var målvakterna där. Jag kommer inte ihåg varför jag inte kom med, men jag hade kanske haft möjligheten att komma med dit som tredjekeeper, men den platsen fick Fredrik Andersson som även han varit med under Goodwill Games. 
– Sedan var det ett antal säsonger där jag harvade på utan att få något riktigt genombrott. Det fick jag egentligen inte innan jag lämnat AIK och gått till Djurgården inför säsongen 1992/93. 



Du spelade i AIK till och med säsongen 1991/92, vad är det mest minnesvärda från de här åren?
– Det gjordes enskilda satsningar i AIK under de här åren. Bland annat värvade AIK Åke Lilljebjörnn inför säsongen 1987/88. Han var då Sveriges bästa målvakt, en superstjärna som kom till oss. Jag har även spelat med Sam Lindståhl så jag har haft bra konkurrenter att lära mig av. 
– Det mest minnesvärda, om jag backar tillbaka bandet, var när jag etablerade mig och gick upp med AIK. Då fick jag mycket ansvar fast jag var väldigt ung. 
– Självklart har jag haft enskilda insatser under åren som på ett eller annat sätt varit minnesvärda, men inte på den nivån som det sedan blev i Djurgården.

AIK-aren blev djurgårdare 

Varför valde du spel i Djurgården?
– Jag var på Kos med AIK på en avslutningsresa. Helt plötsligt fick jag höra från min fru att det stod i tidningen att jag skulle till Djurgården. 
– Det var en rockad där Tommy Söderström skulle bli proffs. Vid den här tiden var det ett väldigt stort fokus på hockeyn i Stockholm. Samtidigt hade jag ett femårskontrakt med AIK där det vara hade gått två år. Som jag varit inne på tidigare har AIK under åren gjort enskilda storsatsningar. Bland annat fick jag äran att spela med Börje Salming då han kom hem. 
– Ekonomin i AIK började svaja upp och ner. På den tiden fick AIK en miljon för mig. Det var mycket pengar 1992. Pengar som var välbehövliga. 

I Djurgårdens tröja. Foto: Ronnie Rönnkvist.

Hur tog fansen det här med att du lämnade AIK för värsta konkurrenten?
– För mig kändes det känslomässigt orealistiskt. Samtidigt kände jag att AIK ville sälja mig och Djurgården ville ha mig. 
– På den tiden var Lasse Falk och Åke Bergdahl tongivande i Djurgården. När jag träffade Lasse och Åke fick jag en bra känsla. Dom var tydliga med att Djurgården ville satsa på mig som förstakeeper, vilket kändes helt otroligt. Jag var ändå var en egen produkt från AIK-leden, vilket låg mig i fatet. Det var alltid lite flashigare att ta in någon utifrån. 
– Sedan var jag nog den första stora spelaren som vid den här tiden gick den här vägen. Samtidigt hade Rolf Ridderwall gjort ett mellanspår i Team Boro för att sedan gå till AIK. Klart att det fanns folk som inte förstod spelet varför. Så är det alltid, men det var inte på samma nivå som idag. Det går inte ens att jämföra och det fanns inte sociala medier på den tiden. 

“Då stod AIK-klacken och sjöng på mig…”

Första derbyt mellan AIK och Djurgården blev en speciell upplevelse för Thomas Östlund. 
– Det derbyt glömmer varken jag eller Roffe. Nu höll jag i och för sig nollan, säger Thomas Östlund med ett litet leende och fortsätter:
– Då stod AIK-klacken och sjöng på mig och Djurgårdsklacken på Roffe under första perioden. Så var derbyn på den tiden. 

Östlund i Djurgården - och Ridderwall i AIK. Foto: Bildbyrån.

För Thomas Östlund var det ett lyft att komma till Djurgården. 
– Ja, så var det. Framför allt fick jag då som 27-åring min första målvaktstränare 

Vad kom målvaktstränaren Thomas Magnusson att betyda för dig? 
– Han betydde allt då jag bytte till Djurgården. Dels kände jag förtroende både från styrelsen och tränare. Dels också då att få en målvaktstränare på heltid.
– Det var första gången en målvaktstränare sagt till mig att det var okej för mig att gå ner på isen. ”Du täcker ändå”. Jag är i generationen som växte upp som ”stand up-goalie”. Det skulle såklart inte fungera idag, men för mig var det första brytpunkten att spela lite annorlunda.

Blev det en stor kontrast rent hockeymiljömässigt att byta klubb?
– Vi satt i omklädningsrummet bredvid, men det var en annan anda. Den anda som den tidigare AIK-generationen byggt hade man börjat tappa. 
–Jag kom in 1992 i Djurgården, och det är oturen jag haft även i AIK, och har kommit in efter två framgångsrika sejourer. Djurgården hade blivit ganska hårt brandskattade. Det var inte bara Tommy Söderström utan även Micke Johansson. 
– Det var en helt annan mentalitet då jag kom till Djurgården. En mer inkluderande, men också en annan kravställning på varandra.  

Spelade du din bästa hockey under åren i Djurgården även om du senare var väldigt framgångsrik i Schweiz?
– Man ska komma ihåg att det spelsystemet som var initialt då jag kom till Djurgården med Lasse Falk, 1-3-1, var väldigt tacksamt för en målvakt. Om ni hade sett matcherna i Schweiz var det precis tvärtom. Där var det fem spelare som bara stack framåt. 
– Det var en kontrast åt andra hållet, vilket ställde hel andra krav på mitt målvaktsspel. Det var något helt annat som keeper att klara av. Man ska komma att det är en stor skillnad med bra försvar. 
– Absolut skapade spelsystemet en trygghet för mig i Djurgården. Jag slog ”nolle-rekord” och under första fem derbymatcherna mot AIK höll jag nollan fyra gånger, så visst gick det väldigt bra. 

AIK, Djurgården - och Hammarby

Säsongen 1993/94 var Thomas Östlund även nere en sväng i Hammarby. 
– Jag inledde säsongen där efter att ha haft någon typ utav skada och spelade Hammarbys öppningsmatch, så jag är en de som representerat alla tre klubbarna. 
– (Mariusz) ”Marre” Czerkawski var där och Hammarby hade ett duktigt lag. Hammarby och Djurgården hade samarbete som gjorde att jag kunde spela där för att komma i gång. 

Vid hemma-VM i Globen 1995 kom så chansen för målvakten från Skogås att debutera i VM-sammanhang. 
– Vi hade en väldigt stark säsong med Djurgården 1994/95. Samtidigt hade det varit en stor besvikelse för oss att åka ut i kvartsfinal mot HV71. Sedan gick i och för sig HV71 och vann allting, men vi hade ändå vunnit grundserien den säsongen. 
– Det här var min bästa säsong i Sverige både klubb och landslagsmässigt, blev årets försvarsspelare i elitserien Jag förlorade bara en match med landslaget den säsongen och det var tyvärr VM-finalen mot Finland. 

Hur upplevde du atmosfären när du klev in i ett fullsatt Globen för att representera Sverige?
– Jag var van vid att spela i Globen. Vid den tiden hade vi dessutom väldigt starka profiler i Tre Kronor och som var trygga. Även en ledarstab med bland andra Curre Lundmark som tidigare även varit assisterande och hade haft framgångar. Dessutom hade vi mentala tränare. Vi var sammansvetsade, drillade och fokuserade på uppgiften. 
– Det tråkiga var, som jag ser det så här i efterhand, att ett VM-silver vid den här tiden var en besvikelse om man hade svenska landslagströjan på sig. Idag skulle det vara en framgång, men vi hade hårdare krav på oss, men för mig var det mest kul att få spela på hemmaplan. 

I Tre Kronor-tröjan.

VM-besvikelsen: “De var i ett flow"

Finalen blev lite av en antiklimax då Finland vann den med klara 4-1.
– Vi ska komma ihåg att Finland hade ett väldigt bra lag. Vi som lag, alltså kollektivt, var starka, men Finland fick hål på oss ganska tidigt och hade bättre spets än vad vi hade. Bland annat med Saku Koivu, Jere Lehtinen och Ville Peltonen. 
– Finland var i ett ”flow” och vann sitt första VM-guld där och då. Jag vet inte om det kanske var starten på den finska hockeyresan och har haft väldigt stora framgångar efter det. 

VM 1995 i Globen var även Daniel Alfredssons genombrott. 
– Han var duktig, men att han skulle bli en sådan superstar i NHL senare trodde jag inte. 

Sin andra VM-turnering gjorde Thomas Östlund vid VM 1996 i Wien. En turnering där Tre Kronor blev utslagna redan i kvartsfinal av USA.
– Där hade vi en ny förbundskapten: Kent Forsberg. Jag hade varit med i landslaget hela den säsongen, men vi fick aldrig samma känsla i laget som året innan och väldigt ojämna resultat. Sedan åkte vi ut tidigt. 
– Jag spelade inte kvartsfinalen utan det var Boo Ahl som stod den. Jag spelade mot Finland i en match som slutade 5-5, vilket var min bästa under turneringen. 
– Vi fick inte till det och var en besvikelse. Samtidigt kände jag inte samma känsla i den truppen som vi hade VM:et året innan. Vi fick aldrig till dynamiken. 



Hur fungerade det att jobba med Boo Ahl?
– Det fungerade bra. Jag kommer ihåg att inför första matchen trodde de flesta att jag skulle få spela den. Då sa Kent ”Vi börjar med Osten… på bänken”. Normalt sett säger man vem som ska stå först. För mig blev det ”Jaha…”, skrattar Thomas Östlund. 

Lämnade för Schweiz: “Stort äventyr”

Foto: Fredrik Jax.

Efter VM 1996 lämnade Thomas Östlund Djurgården för att testa på spel i Schweiz för Fribourg-Gottéron. Där blev han kvar under fem säsonger. Fribourg-Gottéron tränades då av Kjell Larsson. 
– Till att börja med var det ett stort äventyr att ta beslutet att lämna Sverige. Jag hade chansen att ta en try-out i NHL, men jag var 30 år och hade precis bildat familj vilket gjorde att det kändes som en för stor chansning. 
– Schweiz var vid den här tiden det näst bästa du kunde göra. Jag visste att det skulle vara tufft med tanke på att säsongen jag kom ner fick man bara ha två utlänningar. Sedan utökades det till tre. Dessutom var jag den första utländska målvakten. 
– Vi hade två superstjärnor i (Vyacheslav) Bykov och (Andrey) Khomutov. Kjell Larsson trodde kanske att jag skulle spela både back och målvakt för vi hade inga backar. Han tyckte det var viktigt att vi skulle täppa till där bak och det var nog syftet med att ta ner mig. 
– Frånsett det hockeymässiga var det ett stort steg privat. Det blev ett litet uppvaknande, för att lyckas på planen behövde familjen må bra. När jag kom ner var det inte alls samma ordning i klubben som jag var van vid. Den styrdes mer av en högerhand, en president som var förmögen. Det var inga ”lönespecar” och när jag kom ner var inte lägenheten i ordning gjord som man hade lovat att den skulle vara. 

Khomutov och Bykov.

Men det var övervägande positiva saker som spelade in och gjorde att han blev kvar i landet under fem säsonger. 
– Det som var mest fantastisk där var engagemanget runt hockeyn, publiken, fansen… Jag kom från Stockholm till ett Fribourg som hade 30 000 invånare i kärnan och hockeyn där var otroligt stort, vilken den är överhuvudtaget i Schweiz.  
– För mig blev det ett helt nytt liv, vilket jag inte var van vid tidigare. Jag blev påpassad och behandlad som en stjärna. 

Hur var den känslan?
– Det kunde vara jobbigt ibland. Samtidigt kunde det vara lite kul eftersom jag kom från en miljö där det inte var på det sättet. Generellt tyckte jag att det var väldigt kul. Fansen var alltid väldigt stöttande mot sina egna spelare. I Schweiz går man på ishockey mer som en familj med matchtröjor och allt sådant. 
– Som jag sa tidigare var det inte lätt att spela utan det var ostrukturerat och full fart framåt. Med två sådana superstjärnor som präglade laget låg fokuset där. När det gäller Kjell Larsson så hade han laget säsongen innan samtidigt som det här var lite i slutet av Khomutov och Bykovs karriärer som dessutom var skadade en del. Bykov var inte med i början av säsongen eftersom han var skadad. Tålamodet fanns inte hos styrelsen utan redan efter fyra matcher fick Kjell sparken. 

“För dem var hockeyn business"

Bykov och Khomutov är två helt olika personligheter enligt Östlund. 
– Ja, helt olika, men fantastiska personer på olika sätt. Bykov försökte hitta ekonomisk vinning till sig själv både privat och på planen. Han försökte också vara affärsman, hade en sportshop och höll på att trejda med Ryssland. 
– För Khomutov och Bykov var hockeyn business. Jag fick en bild av att han lidit rätt hårt i den ryska miljön som han fostrats i. Han var tillexempel uppväxt med att inte dricka vatten under träning och match. Vilket såklart var helt sjukt.  Khomutov var fortfarande som ett barn fast han var 35, 36 år då jag spelade med honom. När han klev ut på isen älskade han fortfarande det. 
– När Bykov och Khomutov var ihop på isen var dom helt makalösa och det är antagligen häftigaste jag sett då det gäller teknik och avslutningar. Det har varit riktigt kul att spela med dem och jag fick i slutet även mäjligheten att spela med (Sergei) Makarov under en säsong. 

Foto: Ronnie Rönnkvist.

Thomas Östlund hade en väldigt fin tid i Schweiz. Bland annat utsågs han till Årets målvakt 1998. 
– En säsong fick jag Jaques Plante Trophy, vilket jag fick av hans fru. Han levde inte då och hon bodde i Schweiz. Jag fick faktiskt en middag med henne, vilket var kul. Jag visste vem Jaques Plante var, men hade inte full koll på vilken legend det var. 
– Jag var väldigt påpassad i början som utländsk målvakt. Det finns ett reportage då TV kom och hälsade på. TV4 kom ner för att jag var Europas mest utvisade målvakt, skrattar ”Osten” och fortsätter:
– Det fanns en anledning till att jag var det eftersom jag inte hade några försvarare medan andra lag hade kanadensare som spelade väldigt tufft. Som första utländska målvakt var det mycket psykologi och man försökte få mig ur spel genom att göra jättefula saker mot mig. 

Som?
– Man körde över mig, det vanliga tugget och fula grejer. Jag var tvungen att stå upp både för mig och laget. Det blev fighter och jag har nästan slagits med motståndarnas tränare också (skratt). Dessutom har jag ett antal gånger fått poliseskort från matcher. 
– Vi hade derbyn mot Bern inför 16 000 åskådare och deras klack hade ett smeknamn på mig, ”Ötzi”. Alltså bergsmannen, så jag var verkligen deras hatobjekt. 
– Jag fick också ta ett ledarskap i laget tror det gjorde att jag blev kvar i fem år. Det är inte så vanligt att vara kvar så länge för utlänningar i Schweiz. Tillexempel överlevde Kent Nilsson en säsong. Det kan såklart även vara annorlunda. ”Lill-Kenta” (Kent Johansson) var där under många år. Samma sak med Micke Johansson. Hittar man rätt där är det fantastiskt. 



Har Schweiz blivit ett andra land för dig?
– Ja, det måste jag säga. 

Vad är det som gör Schweiz så speciellt för dig?
– Det har varit ett äventyr på alla sätt jämfört med Stockholm. Jag hade inte heller upplevt den här lilla miljön tidigare. Det blev kärlek både privat och hockeymässigt. 
– Jag trivdes bra, men jag är glad att jag inte bor där idag, men då hade jag faktiskt tankar på att stanna där privat. Jag blev erbjuden en tjänst utanför hockeyn. 

Hade du chansen att stanna som hockeyspelare också?
– Ja, det hade jag kunnat göra. Jag var 36 år när jag stack hem för att spela en säsong till med Djurgården.  Det sista jag gjorde i Schweiz var att spela upp Lausanne i högsta ligan. Grejen var den att jag hade en dialog med deras tränare (Riccardo Fuhrer). Våra söner spelade hockey tillsammans. Även Robban Burakovskys grabb, André, var med.  Vi stötte ihop på ungarnas hockeyträningar. Det började närma sig slutspel för Lausanne och när man går till finalspel i andraligan får man ta in en utlänning till. Då började han bearbeta mig. Den säsongen åkte vi ut ganska tidigt med Fribourg. Då fick jag förfrågan från honom och dessutom ett klartecken från min klubb så spelade jag upp Lausanne i finalspelet. 
– Det sjuka är att Riccardos son, Léonardo, och min son Viktor spelade tillsammans förra säsongen. När jag var nere förra året för att hälsa på och var inne i en affär kom Léonardo fram till mig. Han kände igen mig, trots att vi inte setts på 20 år. Han sa ”Monsieur Östlund. Det är en stor ära att träffa dig”. Folk är så artiga där nere. 

Hamnade på sjukhus för blodförgiftning

Karriären avslutades med en säsong ytterligare i Djurgården. 
– Då var det Mikael Tellqvist som stuckit i väg. Jag hade min första agent vid den tiden, Gunnar Svensson. Jag visste inte vad jag skulle göra, hade visserligen anbud från KHL som börjat komma i gång då, men jag kände inte att det var aktuellt att sticka dit. Familjen ville hem och Viktor skulle börja skolan. 
– Det blev det jag och en lettisk målvakt, Sergejs Naumovs, i Djurgården den säsongen. 

Var det samma Djurgården som du lämnat fem säsonger tidigare?
Nej. Då var det dessutom torpedhockey. Mats Waltin steppade tillbaka och blev sportchef medan ”Lill-Kenta” fick ta ansvaret tillsammans med Per Nygårds. Då hade man tappat sju spelare från säsongen innan till NHL, vilket måste ha varit rekord.  
– Det var även väldigt många bra spelare som kom till Djurgården. Waltin ville att vi skulle spela torpedhockey, men det gick inte med det laget vi hade. Det var ett mer tekniskt lag. Vi gjorde ändå rätt hyfsat ifrån oss och kom trea i serien. Sedan åkte vi ut mot Frölunda i kvartsfinal.  Jag hade stora problem den säsongen. Visserligen inledde jag bra, men hade frånvaro vid två tillfällen. Andra gången låg jag längre inlagd på sjukhus för blodförgiftning.

Foto: Stickan Kenne.

Vad hade hänt?
– Det började med ett sår på armbågen från utrustningen, vilket gav en blodförgiftning. I samband med julen började benet svullna upp, men jag hade ingen feber som man kan få då. Jag hade (Bengt) ”Bengan” Gustafsson som läkare och han såg inte just då att jag hade blodförgiftning. 
– På julaftonen fick jag akuta problem med andningen så jag åkte ambulans in till sjukhuset, blev inlagd och fick till slut penicillin via dropp. Då hade jag en infektion i hela benet. 
– Totalt sett var jag borta nästan en hel månad och tappade mycket fysik. Jag kom aldrig riktigt tillbaka efter det där. 
– Jag inledde säsongen som förstakeeper, men sedan var det Sergejs som tog över. Med ålderns rätt kände jag mig inte lika motiverad längre och tyckte inte att det var lika kul att spela inför 4-5 000 åskådare i Globen. Jag var klar. 

Sonens cancerbesked: “Det var chockartat”

I januari 2015 fick Thomas och Cecilia Östlund, som föräldrar, ett besked som kastade om det mesta i deras liv. Deras son Viktor hade fått cancer. 
– Just då var Viktor nere i Lugano. Tanken var att han skulle stanna kvar där. Han hade Micce Andreasson som målvaktstränare och Peter Andersson som tränare. 
– Viktor blev sjuk. Det blev julbrejk, men han blev inte bra. Vi åkte in till Danderyds sjukhus, men han blev hemskickad. ”Vi kan inte se att det är något fel på honom”. Efter det åkte vi med familjen till Åre där han bara skulle vara med och fira jul. Tanken var att han sedan skulle åka tillbaka till Schweiz.  Han mådde inte bra i Åre heller utan svettades på nätterna och så vidare. Någon dag tyckte Viktor ändå att han var bättre så han åkte hem själv därifrån. När han kom hem kände han sig hängig igen. Då åkte vi också hem från Åre. När vi kommit hem åkte jag med in till akuten med Viktor. Det var tredje gången vi var där. ”Jag åker inte härifrån förrän ni har undersökt honom ordentligt”. 

Thomas och sonen Viktor.

Viktor Östlund röntgades på Danderyds Sjukhus. 
– Dagen efter fick vi svaret. Då låg han redan inlagd. Han hade fått svårt med andningen, vilket berodde på att han hade en tumör runt hjärtat och lungorna.  Han fick själv beskedet då han låg på Danderyd. Läkarna sa att han hade lymfom och pratade med honom om det som en cancerform. Han var 20 år då och förstod inte vad läkaren menade. Viktor sa ”ring upp min mamma”.   
– Då gick det upp vad läkarna egentligen menade, men det enda Viktor frågade var ”när kan jag börja spela igen?” Vilket jag och min fru fattade att det här inte handlade om det. Jag var på vårt kontor vid Slakthusområdet då jag fick beskedet från min fru och åkte till Danderyd. Det var chockartat. 

Som pappa, hur hanterade du ett sådant besked?
– Jag var i chock första dygnet. I familjen var jag den som tog det hårdast första två dygnen. Sedan var jag tvungen att ta mig samman. När någon nära anhörig blir sjuk på det sättet eller du får ett sådant besked är det något som man aldrig kan förbereda sig för. Någonstans måste man tillsammans ta tag i det. Det sjuka var, vilket jag är glad för, tog han det då inte lika hårt som vi tog det. 
– Vi hade lite tur eftersom vi kände han som var överläkare på Karolinska och som Viktor kom till sedan. Han var väldigt öppen mot oss. Det tog tre eller fyra dagar innan vi fick den riktiga diagnosen. Han berättade att så här och så här kan det bli. ”Han är ung och har goda förutsättningar. Även om det är elakartat kommer vi kunna köra hårt med cellgifter på honom”. 
– Nu visade det sig att Viktor hade en godartad form och läkaren sa snabbt att det kommer räcka med sex månaders behandling, men också att det kommer det längre tid innan han är fysiskt återställd. 



Som föräldrar måste ni vara starka utåt mot Viktor, men samtidigt måste det ha varit tårar när ni stängt dörren till ert sovrum.
– Man stänger inte sovrummet i det här läget utan min fru var hemma med honom hela tiden. Vi hade den möjligheten. Samtidigt förstod vi hur jäkla jobbigt och tufft det måste vara för många som kanske inte har den ekonomiska möjligheten eller familjära stöttningen som Viktor fick.  När man är sjuk, får besked, blir slussad hit och tid samtidigt som man ska hålla reda på allting orkar man inte. 

Kunde Viktors mamma vara med hela tiden?
– Ja, på allt…. Säger Thomas Östlund som tystnar en stund för att samla kraft och blir lite blank på ögonen innan han säger:
– Det är faktiskt än idag jobbigt att prata om det här. 

“Det är en fin historia i sig”

Samtidigt som det var som tuffast för familjen svetsades familjen  ännu mer samman. Även Viktors flickvän, Astrid, fanns hela tiden med. 
– Det är en fin historia i sig. Vi såg att Viktor kom hem med en ljushårig tjej några veckor innan han blev sjuk. Vi blev då aldrig introducerade för henne. 
– I samband med att han blev sjuk kom vi varann nära och då även med hennes föräldrar. Det här kan också vara en anledning till att Viktor och Astrid är så tajta idag. Det är som man alltid brukar säga, att det finns saker som alltid för med sig något gott. I det här fallet måste jag säga att det förde med sig något gott. 

Och nu är du farfar…
– Nu är jag farfar, fantastiskt, säger Thomas Östlund samtidigt som han bjuder på ett stort leende. 

Går det att beskriva den lyckan med tanke på vad familjen gått igenom?
– Vi var inte var förberedda på det. Fantastiskt roligt. Vi tycker också det är väldigt roligt att det blev en tjej. Vår familj har alltid varit så "killiga”. Till och med vår hund är hane. 
– Deras dotter är ett och ett halvt år nu. Jag var nere och hälsade på och kom nyligen hem. Det är en dimension till i livet.  
– Det fanns också en oro över att Viktor inte skulle kunna få barn naturligt. Det är den risken som finns med cellgifter, så det känns fantastiskt skönt att han har kunnat komma tillbaka till ett vanligt liv. 

Hur mår han idag?
– Idag mår han bra. 

Viktor Östlund spelar idag för La Chaux-de-Fond.

Så ser “Ostens” liv ut idag

Hur ser Thomas Östlunds liv ut idag?
– Det ser ut som livet gjort senaste 20 åren med den skillnaden att jag blivit äldre. Om jag jobbade halvtid i början av hockeykarriären så brukar jag lite skämtsamt säga när man pratar kring den karriär jag har idag att jag började jobba fört när jag var 37 år. Det har såklart sina för och nackdelar. Fördelen är kanske att jag idag har lite mer sug och inte lika trött fast jag är 58 år.  
– Jag bor i Åkersberga, men senaste två åren har vi även bott ganska mycket i vårt hus i Åre och spenderar en hel del tid där också. 
– Utifrån min roll idag och ägare… Jag har jobbat ganska hårt och i samband med Viktors sjukdom insåg jag det här med att värdera tiden, det blev ett uppvaknade. Ju äldre man blir tänker man annorlunda i de här delarna. Jag kan också tänka att jag har förmånen att kunna åka till jobbet och leda en verksamhet. Det är också vad jag tycker är roligt att få göra och det har blivit mer och mer är att jag har en coachande roll i verksamheten.
– Eftersom jag har en idrottsbakgrund pratar vi mycket i idrottstermer, teamchefer, teamledare, teamstrukturer. Jag försöker ta med mig vissa delar från idrotten, att ha olika typer av personligheter. Dynamiken är viktig att hitta tillsammans och bygga ett lag helt enkelt. Det är närmaste tränarjobb jag kommit, avslutar Thomas Östlund med ett skratt.  


Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"


TV: SVEP: Alla svenskmål från nattens NHL-matcher

Den här artikeln handlar om:
Hockey PÅ TV
fredag 01 mars
17:30 JYP - Ilves Liiga
17:30 Lukko - KalPa Liiga
17:30 SaiPa - Jukurit Liiga
17:30 Vaasan Sport - HPK Liiga
18:05 Frölunda - Djurgården SDHL
18:30 Helsingfors IFK - Kärpät Liiga
19:00 BIK Karlskoga - Tingsryd Hockeyallsvenskan
19:00 Björklöven - Mora Hockeyallsvenskan
19:00 Almtuna - Djurgården Hockeyallsvenskan
19:00 Östersund - Västervik Hockeyallsvenskan
19:00 Brynäs - Kalmar Hockeyallsvenskan
19:00 AIK - Västerås Hockeyallsvenskan
lördag 02 mars
01:00 Ottawa Senators - Arizona Coyotes NHL
01:00 Washington Capitals - Philadelphia Flyers NHL
01:30 New York Islanders - Boston Bruins NHL
04:00 Anaheim Ducks - New Jersey Devils NHL
15:00 Nybro - Södertälje Hockeyallsvenskan
15:00 TPS Åbo - Tappara Liiga
15:15 Linköping - HV71 SHL
15:15 Frölunda - Modo SHL
15:15 Luleå - Rögle SHL
16:00 Jukurit - SaiPa Liiga
16:00 Ilves - KalPa Liiga
16:00 HPK - JYP Liiga
16:00 Pelicans - Lukko Liiga
16:00 KooKoo - Ässät Liiga
16:00 Kärpät - Helsingfors IFK Liiga
18:00 Västerås - Djurgården Hockeyallsvenskan
18:00 Timrå - Skellefteå SHL
18:00 Örebro - Växjö SHL
18:00 Oskarshamn - Färjestad SHL
18:00 Leksand - Malmö SHL
18:30 Carolina Hurricanes - Winnipeg Jets NHL
21:00 Detroit Red Wings - Florida Panthers NHL
22:00 Seattle Kraken - Edmonton Oilers NHL
00:00 Nashville Predators - Colorado Avalanche NHL
00:00 St Louis Blues - Minnesota Wild NHL
söndag 03 mars
01:00 Philadelphia Flyers - Ottawa Senators NHL
01:00 Buffalo Sabres - Vegas Golden Knights NHL
01:00 Tampa Bay Lightning - Montreal Canadiens NHL
01:00 Toronto Maple Leafs - New York Rangers NHL
02:00 Dallas Stars - San Jose Sharks NHL
02:00 Chicago Blackhawks - Columbus Blue Jackets NHL
04:00 Calgary Flames - Pittsburgh Penguins NHL
19:00 Washington Capitals - Arizona Coyotes NHL
21:30 Los Angeles Kings - New Jersey Devils NHL
måndag 04 mars
01:00 Buffalo Sabres - Winnipeg Jets NHL
01:00 Minnesota Wild - San Jose Sharks NHL
02:00 Anaheim Ducks - Vancouver Canucks NHL
03:00 Edmonton Oilers - Pittsburgh Penguins NHL
tisdag 05 mars
01:00 Columbus Blue Jackets - Vegas Golden Knights NHL
01:00 New York Rangers - Florida Panthers NHL
01:00 Toronto Maple Leafs - Boston Bruins NHL
01:00 Philadelphia Flyers - St Louis Blues NHL
03:00 Colorado Avalanche - Chicago Blackhawks NHL
03:30 Calgary Flames - Seattle Kraken NHL
17:30 SaiPa - Ässät Liiga
17:30 Tappara - Lukko Liiga
19:00 Rögle - Leksand SHL
19:00 Malmö - Växjö SHL
19:00 Skellefteå - Färjestad SHL
19:00 HV71 - Örebro SHL
19:00 Timrå - Oskarshamn SHL
19:00 Frölunda - Linköping SHL
onsdag 06 mars
01:00 New Jersey Devils - Florida Panthers NHL
01:00 Pittsburgh Penguins - Columbus Blue Jackets NHL
01:30 Boston Bruins - Edmonton Oilers NHL
01:30 New York Islanders - St Louis Blues NHL
02:00 Winnipeg Jets - Seattle Kraken NHL
02:00 Nashville Predators - Montreal Canadiens NHL
03:00 Arizona Coyotes - Chicago Blackhawks NHL
04:30 Los Angeles Kings - Vancouver Canucks NHL
04:30 San Jose Sharks - Dallas Stars NHL
17:30 Helsingfors IFK - HPK Liiga
17:30 KalPa - KooKoo Liiga
17:30 Jukurit - Ässät Liiga
19:00 Djurgården - Östersund Hockeyallsvenskan
19:00 Kalmar - Almtuna Hockeyallsvenskan
19:00 Brynäs - Västervik Hockeyallsvenskan
19:00 Nybro - BIK Karlskoga Hockeyallsvenskan
19:00 Björklöven - AIK Hockeyallsvenskan
19:00 Södertälje - Tingsryd Hockeyallsvenskan
19:00 Mora - Västerås Hockeyallsvenskan
torsdag 07 mars
01:00 Toronto Maple Leafs - Buffalo Sabres NHL
03:30 Colorado Avalanche - Detroit Red Wings NHL
04:00 Anaheim Ducks - Ottawa Senators NHL
17:30 Kärpät - KooKoo Liiga
17:30 Lukko - Vaasan Sport Liiga
19:00 Luleå - Frölunda SHL
19:00 Färjestad - Malmö SHL
19:00 Leksand - Modo SHL
19:00 Örebro - Skellefteå SHL
19:00 Växjö - HV71 SHL
19:00 Linköping - Timrå SHL
19:00 Oskarshamn - Rögle SHL
fredag 08 mars
01:00 Tampa Bay Lightning - Calgary Flames NHL
01:00 Boston Bruins - Toronto Maple Leafs NHL
01:00 Pittsburgh Penguins - Washington Capitals NHL
01:00 Florida Panthers - Philadelphia Flyers NHL
01:00 New Jersey Devils - St Louis Blues NHL
01:00 Carolina Hurricanes - Montreal Canadiens NHL
01:00 Columbus Blue Jackets - Edmonton Oilers NHL
02:00 Nashville Predators - Buffalo Sabres NHL
03:00 Arizona Coyotes - Minnesota Wild NHL
04:00 Vegas Golden Knights - Vancouver Canucks NHL
04:30 Los Angeles Kings - Ottawa Senators NHL
04:30 San Jose Sharks - New York Islanders NHL
17:30 HPK - KalPa Liiga
17:30 Helsingfors IFK - TPS Åbo Liiga
17:30 Pelicans - JYP Liiga
18:31 Ilves - Tappara Liiga
19:00 Västervik - Björklöven Hockeyallsvenskan
19:00 Kalmar - Djurgården Hockeyallsvenskan
19:00 Västerås - Brynäs Hockeyallsvenskan
19:00 AIK - Almtuna Hockeyallsvenskan
19:00 BIK Karlskoga - Mora Hockeyallsvenskan
19:00 Östersund - Södertälje Hockeyallsvenskan
19:00 Tingsryd - Nybro Hockeyallsvenskan
lördag 09 mars
03:00 Colorado Avalanche - Minnesota Wild NHL
03:00 Arizona Coyotes - Detroit Red Wings NHL
04:00 Anaheim Ducks - Dallas Stars NHL
04:00 Seattle Kraken - Winnipeg Jets NHL
15:00 Tappara - Kärpät Liiga
15:15 Rögle - Linköping SHL
15:15 Frölunda - Färjestad SHL
15:15 Skellefteå - Växjö SHL
15:15 Timrå - Luleå SHL
16:00 KooKoo - Pelicans Liiga
16:00 Lukko - TPS Åbo Liiga
16:00 Ässät - JYP Liiga
16:00 SaiPa - HPK Liiga
16:00 KalPa - Jukurit Liiga
16:00 Vaasan Sport - Helsingfors IFK Liiga
18:00 Modo - Malmö SHL
18:00 Oskarshamn - Örebro SHL
18:00 HV71 - Leksand SHL
18:30 Columbus Blue Jackets - Nashville Predators NHL
18:30 New Jersey Devils - Carolina Hurricanes NHL
18:30 Buffalo Sabres - Edmonton Oilers NHL
21:00 Boston Bruins - Pittsburgh Penguins NHL
22:00 Florida Panthers - Calgary Flames NHL