Old School Hockey – Mattias "Notan" Norström

Mattias “Notan" Norström var en av Sveriges bästa backar under 90- och början av 2000-talet. I dagens Old School Hockey berättar han om resan från Sätra, via Mora, till AIK och vidare till att ta över kaptenskapet i Los Angeles Kings.
– Även om det var Rangers som draftade mig var Kings mitt hem under elva år, berättar den tidigare storspelaren.

STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Sätra Idrottsplats i Södra Stockholm var och är en oas för idrottsälskare. Här härjade bland andra Roland Stoltz som spelande tränare för Mälarhöjden/Västertorp under 1970-talet. Det var klassiska matcher i ösregn mot Bert-Ola Nordlanders Nacka. Här inledde även en av svensk hockeys meste NHL-backar, Mattias Norström, sin karriär. 
– Första gången jag var på Sätra IP? Det var nog innan jag kan själv komma ihåg. Jag gick på något som heter Lekis i Sätra och är ganska säker på att vi var där och åkte. Jag kanske var en fem eller sexåring då jag åkte skridskor där. Då fanns det en uterink och en lite isyta där idag hallen ligger. Det är nog mer att jag fått det berättat för mig än att jag kommer ihåg det själv, berättar Mattias Norström då hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom i Viaplays lobby på Södermalm i Stockholm. 

Det var flera sporter som gällde för Mattias Norström. Han spelade fotboll i Örnens FF, simmade för Polisen och spelade hockey med Bredängs BK. 
– Bredängs BK var ett kvartersgäng. Det fanns även Mälarhöjden/Västertorp och IFK Östberga. Sedan blev det M/B medan Östberga försvann ut. 
– Vårt lag i Bredängs BK fanns kvar under två, tre säsonger, Vi gick bland annat till St. Erikscupsslutspelet. Sedan fanns det inte längre tillräckligt med underlag. Då var vi fyra eller fem killar som gick till Huddinge Hockey.  

Han bodde inte heller långt ifrån nämnde Rolle Stoltz. 
– Det var lite ballt. Ibland kunde vi vara ute och cykla förbi där han bodde. Jag minns att det på grinden in till hans radhus stod ”Stoltz”, så jag hade stenkoll på vart han bodde. 
– Han morsade alltid på oss smågrabbar som spelade landhockey, vilket vi tyckte var coolt. 

Från Sätra kommer även bröderna Karim och Josef Boumedienne. 
– När Karim började i ettan gick jag i trean i Kungsätraskolan. Då blev jag hans äldre kompis som jag skulle visa till matsalen och vara med på rasterna. Så var jag första året.
– Josef är några år yngre än Karim. Vi var nere och spelade en del på allmänheten på Sätra IP. Där stack Josef ut redan som ung och var en duktig hockeyspelare. Däremot spelade jag aldrig tillsammans med Karim eller Josef. 
– Åldersindelningen var ganska strikt då. Det gällde även bästa spelarna, som exempelvis Micke Nylander i Huddinge. Han var med 72:orna och det var inte så att han spelade med exempelvis 70:orna. Han var uppe tidigt i B-juniorerna, men det var aldrig så att supertalangerna spelade med killarna som var två år äldre, vilket kanske är vanligare idag. 

Fick Leif Boork i Mora: “Väldigt bra för mig"

Och simningen?
– Min storasyster, Petra, simmade. Hon är sex år äldre än jag. Då blev det naturligt för mig att komma in i simningen. Jag tror jag började simma och tävla för Stockholmspolisen nästan innan hockeyn.  
– Jag lade ner det där som 12-13 åring. Det gjorde jag även med fotbollen och jag var den som hellre spelade landhockey på sommaren än fotboll. Vi spelade även landbandy och inte fotboll på rasterna under hela mellanstadiet. 
– Mitt största minne från just mellanstadiet är att titta på klockan när det skulle blir rast, ut och spela landbandy och sedan efter rasten halvsvettig sitta vid bänken, säger ”Notan” med ett leende och fortsätter:
– I lågstadiet fick vi bara spela ”minijotta” eftersom det var förbjudet att ha klubbor på rasterna. 

Varför slutade du med simningen?
– På den tiden tränade vi i Huddinge i alla fall fyra dagar i veckan plus matcher under helgerna. Simningen var likadan. 
– Jag ska inte säga att det var stora anledningen, men jag kommer ihåg att jag åkte på öroninflammationer. Under sista året var det proppar i öronen, tryckutjämna… Jag hade det stökigt med öronen helt enkelt.
– Största anledningen var ändå att var jag vara tvungen att välja skulle jag åka tio av tio gånger på hockeyträning i stället för simträning. Simning är precis som hockey i den åldern, en volymsport. Vi var i en brytpunkt där man pratade om att det skulle bli träning sex dagar i veckan. Samma sak hände med hockey. 
– Tyvärr blir det ibland, vilket jag är motståndare till, att man måste välja sport tidigt. För mig var det rent intressestyrt. Jag tyckte hockeyn var roligare än någonting annat som jag höll på med.

Efter Huddinge valde Mattias Norström spel för AIK. 
– Jag kan ha varit tre säsonger i Huddinge. Sedan gick jag till AIK. Jag spelade där från det att var 13 år upp till A-J. Säsongen efter A-J tog jag inte plats i AIK:s A-lag. Då var Leffe Boork i Mora och jag blev utlånad dit av AIK. 
– I Huddinge var jag en bänknötare, en tredjefemma. En kompis till mig, Stefan Ketola, gick till AIK. Vi hade mycket kontakt och han pratade sig varm om AIK ”Kom till AIK. Vi tränar mycket bättre och hårdare här.” Tränare där var Tomas Storm.
– Jag fick komma till AIK och provträna. Tomas har berättat efteråt att det var på håret. AIK och Tomas passade mig utmärkt. Han var mycket för volym, att träna mycket, repetera och sa till mig att hockey inte är en talangsport utan det är vad du sätter in. Det var perfekt för mig att höra i den åldern, att jag hade en chans att bli en bättre hockeyspelare än vad jag var om jag tränade mer. 

Hur trivdes du i Mora där Leif Boork lät dig debutera i gamla Division 1?
– Leffe var väldigt bra för mig då jag kom dit. Redan då jag åkte upp dit skrev jag ett kontrakt med A-laget i Mora, men var på gärdesgården. Jag var mer i juniorlaget än A-laget. 
– På vårkanten kom jag upp i A-laget och vi gick till kvalserien. Då började jag etablera mig där. Det blev bara en säsong i Mora, men jag lärde mig mycket av Leffe. 
– När jag kom dit, 18 år och styv i korken… Leffe tränade laget bra i Mora och det kom fram många bra spelare. Ronnie Sundin var där på backsidan och Christer Olsson. Stefan Ketola var i Mora innan mig. Han åkte upp dit redan som 16-åringen. 
– Jag trivdes jättebra i Mora. Även om jag i den åldern många gånger ifrågasatte Leffes ledaskap är det något jag uppskattar och förstår bättre idag än som 18-åring. 

Plockades hem från AIK: “Efter den helgen ringde Anders Hedberg”

Hamnade du i klinch med Leif Boork under din tid i klubben?
– Ja, men så var det egentligen med alla. Det var hans styrka, att gick alla åt höger gick han åt vänster. 
– Jag tycker att han utbildade oss kanske mer mentalt än rent fysiskt. Vi tränade bra, hade mycket tester, löpning och belastning. Det har jag tagit med mig, att han var tidig med den mentala biten genom att testa och trycka på knappar i gruppen. Det är mycket auktoritet i Leffe. Det vet alla som har stött på honom. Leffe är tydlig i sina åsikter. 

Efter en säsong i Mora plockade AIK hem Mattias Norström.
– Man brukar prata om tajming. Jag spelade mest i juniorerna och var på Junior-SM-slutspel i ”Ö-vik”. Det var fredag till söndag. Under söndagen skulle AIK spela elitseriematch mot MoDo. Thomas Gradin, Leffe Holmgren och Anders Hedberg åkte upp redan på fredagen för att scouta Junior-SM slutspelet. 
– Jag och Mora hade en bra helg. Efter den helgen ringde Anders Hedberg och sa ”vi tänker erbjuda dig ett kontrakt och att du ska komma hem till AIK inför nästa säsong”. 
– Just den här tajmingen, att AIK skulle spela mot MoDo och att då dom var uppe där och såg tre matcher med mig och utifrån det kunde bedöma mig. Samtidigt tillhörde jag AIK under hela den säsongen jag var i Mora.

Från att knappt platsat i Mora blev det säsongen efter spel med bland andra Börje Salming i AIK. 
– Jag spelade inte första elitseriematchen. Vi hade en bra backuppsättning i AIK då. Börje och ”Frasse” (Rickard Franzén). Sedan var det Mats Thelin, Petter Sahlsten och Daniel Jardemyr.
– Efter första matchen spelade jag 41 matcher i rad i elitserien och bildade backpar med Petri Liimatainen. Andrabackpar efter ”Frasse” och Börje. 

Mattias Norström hyllar också Börje Salming som lagkamrat. 
– Börje var bra även i omklädningsrummet och var väldigt inkluderande. Det var viktigt för honom, att tränade och gjorde allt det där ja, men också det utanför. Då hade Börje bara varit hemma i Sverige ett år. 
– Vi spelade torsdagar och söndagar. Var det hemmamatch på torsdagen bjöd han laget på middag. Respektive, om man hade det, fick också komma med och äta middag på Sturecompagniet efter matchen. Sådana saker var viktigt för honom. 
– Det är något jag själv tagit med mig dit bort, att vi kan träna rätt, äta rätt och ha bästa förutsättningarna, men får vi inte ihop gruppen har vi inte en möjlighet att vinna. Att just inkludera var Börje väldigt bra på. 
– Sedan var Börje 41 år då medan jag var 18 eller 19 år så det var inte att vi umgicks privat på något sätt, men han hade alltid tid utanför. Det var inte så att Börje kastade sig in i bilen efter träningarna eller matcherna för att inte se honom förrän dagen efter.

Fick spela JVM: “Det var rena NHL”

Säsongen efter åkte AIK ur elitserien trots att man hade ett mycket starkt lag på pappret. 
– Vi hade ett jättebra lag. Det hade vi även säsongen innan då vi åkte ut mot Malmö i kvartsfinal. Redan där kändes det som en grupp och lag som hade kunnat spelat den där SM-finalen. 
– När vi åkte ur var det också en lärdom, att jag som ung spelare inte vågade ta ansvar. Man lutade sin mot Börje och etablerade spelarna, att dom skulle greja det här åt oss. 
– Alla i ett lag har ett ansvar. Inte bara för att du har bäst betald, som exempelvis Rasmus Dahlin, och är stjärnan. Att det är bäst betalda som ska göra det varje kväll. 
– Dom ska göra det oftare än övriga i laget, vilket dom vill göra och har kapaciteten till, men att luta sig mot det… Det är också vad jag funderat på efteråt. Jag tycker att allt från mig själv till våra yngre spelare tog för lite ansvar. Man bara åkte med. ”Vi är AIK, det här löser sig väl?”.
– Lärdomen jag fick var att i framför allt tuffa stunder för laget är det inte en eller två som ska kliva fram. Dom kommer få skiten efter säsongen ändå för att dom kanske inte klev fram. Men det jag tar med mig från den säsongen var att vi som lag vek ner oss. Det var inte ”våra toppspelare presterade inte…”
– Lika stort ansvar låg hos mig, Kristian Gahn, Niclas Sundblad och Micke Nylander. Vi var alla JVM-spelare och lika delaktiga i att vi vek ner oss som toppspelarna i AIK med (Patrick) ”Putte” Erickson, Tomas Strandberg, Peter Gradin, Börje, ”Frasse” och Petri. Kollektivt vek vi ner oss när vi behövde vara som bäst. 

På tal om Sätra så kom även ovan nämnda Kristian Gahn därifrån. 
– Han var AIK, vilket också var en av anledningarna till att jag gick dit. Han, Stefan Ketola och Niclas Sundblad var förstakedja i AIK:s pojklag som vann pojk-SM-guld. Kristian spelade i M/V medan jag, som sagt var, spelade i Bredäng.

Allt går fort vid den här tiden för Mattias Norström och kring jul och nyår 1992 kom han med till Junior-VM i Füssen. 
– Innan det hade jag aldrig varit i närheten av pojk eller juniorlandslag. 

I laget spelade bland andra Michael Nylander, Peter Forsberg, Markus Näslund, Mikael Renberg, Björn Nord, Andreas Johansson, Jonas Höglund med flera. 
– 72:orna var en stark årskull. Internationellt också med Scott Niedermayer, Eric Lindros, Alexei Yashin, Alexei Kovalev, Alexei Zhitnik, Zigmund Pálffy, Martin Straka… Det var rena NHL. Om jag ser på listan av spelare som var med i Füssen kan man väl säga att det var en bra hockeygeneration. 

Draftades av Rangers: “Agenter fanns inte i Sverige”

Sverige slutade på en silverplats efter OSS (Ryssland). 
– Upplägget då var en rak serie. Vi förlorade med ett mål mot OSS som vann turneringen. För Kanada var det en stor fiaskoturnering. 
– Jag kommer ihåg då vi kom in i ishallen i Füssen. Där var det montrar med Eric Lindros klubba, tröja och handskar. Det kändes som att det skulle bli Eric Lindros show. Vi spelade 2-2 mot Kanada. Tjeckoslovakien hade vunnit mot OSS så hade vi vunnit över Kanada så hade vi antagligen vunnit guldet. En otroligt rolig turnering. 

Sommaren 1992 draftades Mattias Norström i andra rundan av New York Rangers. 
– Agenter fanns inte i Sverige då. I Füssen, efter det att turneringen var över, var det en mustaschprydd herre som kom fram och presenterade sig ”Hej, jag heter Don Meehan. Jag är agent i Nordamerika och vill bjuda över dig till draften”.
– Han hade antagligen sonderat lite med scouter och trodde att jag skulle bli draftad. ”Du får komma till Montréal i tre dagar. Jag står för hotell, flygresa och du får 40 dollar per dag så du kan äta middag. Ingen kontraktskrivning utan det här vill jag göra för dig.”
– Jag flög över själv. Ägde inte någon kostym så jag åkte med mamma till Skärholmen för att köpa en i en herraffär. 
– När jag kom över fick jag gå på intervjuer som Meehan hade bokat in. Varje dag fick jag en karta över Montréal där alla hotell stod utmärkta och olika tider. Då var det intervjuer med olika klubbledningar.

En som Mattias Norström då fick träffa på var Pat Quinn. 
– Det var den här härskartekniken. I sin svit hade han ett stort konferensbord och där satt Pat Quinn och vägde på en stol. Det viktigaste var handskaket, vilket också Dom Meehan sagt. Det var som knogarna krossades och man skulle stå där och hålla masken. 
– På halvknackig engelska fick jag svara på frågor om allt möjligt, socialt och vad jag hade för drömmar. Väldigt enkelt mot hur det är idag då det är idrottspsykologer med.  Vissa intervjuer kunde vara fem minuter och andra 20. Det fanns inga teman utan det kändes ungefär som att man kollade på hästens tänder, säger Mattias Norström med ett skratt. 
– Draften var i gamla Montréal Forum, vilket var en upplevelse. Det var bara förstarundor som blev uppkallade så jag satt där på läktaren i min kostym som jag köpt i Skärholmen och följde draften. Jag hade varit på två intervjuer med Vancouver och trodde att dom var riktigt sugna, men Rangers tog mig i andrarundan som nummer 48 ”over all”. 
– Jag blev egentligen draftad två år för sent. Det hade gått två drafter innan där jag var helt ointressant för att sedan gå i andra rundan. 

Inför säsongen 1993/94 åkte Mattias Norström över till USA där han mestadels fick tillbringa sin tid i AHL och spela för Binghamton med bland andra Fredrik Jax, som övrigt gjort karikatyren med ”Notan”. 
– ”Jacken” var där säsongen innan. Före det hade han spelat i East Coast. Vi hade så otroligt roligt tillsammans och han är väldigt snäll. Vi hade dessutom spelat Junior-VM tillsammans.
– Först hade jag varit över tre veckor efter det att vi hade åkt ut med AIK. Då var även Pär Djoos där som var toppbacken i Binghamton. Jag fick träna med laget då, men inte spela någon match. Jag reste även med laget och fick känna på klubben. Rangers hade varit tydliga med att det var där jag skulle vara. 
– När jag kom över säsongen efter var Mike Keenan ny coach i Rangers. Jag hade ett bra träningsläger och fick Lars-Erik Sjöberg Award som bästa rookie på lägret. Jag spelade faktiskt min första NHL-match innan jag spelade min första AHL-match. 

“Du ska tackla allt som rör sig”

Det blev bara en match för Mattias Norström i första vändan. 
– Blev nedskickad dagen efter den matchen tillsammans med Sergei Zubov. Den historien är ganska intressant för tittar ni på Zubovs säsong 1993/94 vann han som back den interna poängligan i Rangers med 89 poäng, men spelade bara 79 matcher. 
– Han och jag spelade i min första NHL-match, blev nedskickade till Binghampton och var ”starting line-up” där. Jag blev kvar i månader medan Zubov var där en match och sedan upp igen dit där han alltså vann poängligan. Mark Messier var tvåa med 84 poäng. Brian Leetch och Adan Graves trea på 79 poäng var. 
– Jag spelade även med Zubov min sista säsong i Dallas. En sådan hockeyspelare. Helt fantastisk. 

Det blev nio NHL-matcher för tidigare AIK-backen under hans första säsong. 
– Jag blev uppkallad någon vecka och sedan ner igen där jag hade en bra roll. Rangers hade en annan andrarundan-back, Darcy Werenka, och en förstarunda som heter Michael Stewart. Han var egentligen före mig i hierarkin. Dessutom en annan Rangers trodde skulle bli duktig, Joby Messier, så vi hade en bra backbesättning i Binghamton. 
– För mig var det en bra skola att komma ner dit. Jag fick begränsat med powerplay redan då. För mig, att komma från Sverige och vara andra powerplay i AIK, blev det en omställning. Det var snabbt in i rollen och dom var tydliga med ”vi har Leetch och Zubov, ska du någonsin spela för oss ska du bli en light-version av Kevin Lowe eller Jay Wells. Stay home”. Du ska spela alla boxplay, tre mot fem och tackla allt som rör sig.” 
– Det var direktiven. På så vis var det bra att komma ner till Binghamton, men samtidigt var det ingen attraktiv stad, vilket jag tyckte var bra för en ung hockeyspelare eftersom man inte ville fastna där utan göra allt för att komma därifrån.

New York Rangers gick säsongen 1993/94 hela vägen och vann Stanley Cup. 
– Jag var med hela vägen under Stanley Cup-rundan. Det är kanske vad som påverkat min karriär mest, att vara runt New York Rangers 1993/94. Den kvalitén på spelare, hur träningarna genomfördes, tempot… 
– Att var runt spelare som Leetch, Zubov, Mike Richter i målet, Messier, (Alexei) Kovalev… Det var alltid en tävling att komma ut på isen först. Kovalev var där ute, stannade kvar längst. Vilken talang han var, men framför allt, vilken träningsprodukt. Han nötte, nötte, nötte och nötte. 
– Under hela resan var jag en av ”black aces” som tränade med laget, men spelade aldrig någon match i slutspelet. Bestående minnet är att jag tog is-uppvärmningen match sex och sju i Stanley Cup-finalen eftersom Kevin Lowe hade en axelskada. 
– Match sex kom Keenan och sa att jag skulle ta is-uppvärmningen. Det var borta i Vancouver och tur att jag spelade den matchen eftersom jag måste ha åkt 60 varv under uppvärmningen eftersom jag var övertänd. Efter match sex gav läkarna Lowe en spruta i armen och sedan sa han att det var okej. Det var så nära jag kom en Stanley Cup-final. 

Hur upplevde du Mike Keenan som coach?
– Mike var väldigt speciell. Tuff mot mig. Det var bara två spelare i laget han inte var på, Mark Messier och Steve Larmer. 
– En gång hade vi ett is-pass. Jag tränade med Rangers. Efter träningen sa man till mig ”Mike want to see you in his office” Jag satte mig på en stol utanför kontoret. Det gick tio minuter, 20 minuter, 30 minuter, 40 minuter, 50 minuter. Sedan hämtade han in mig ”come in kid”. 
– När jag kom in sköt han bara fram min flygbiljett till Binghamton. ”Good luck” och sedan gick han ut därifrån. Det fanns en lokal liten flygplats ute i Rye där vi tränade. Det var en kvart till Westporter Airport och flyget skulle gå inom en timme.
– In till materialförvaltaren ”Mina grejer, flyget går klockan tolv” När jag samlat ihop min utrustning var klockan kvart över elva. Då fanns det inga mobiltelefoner, men jag fick tag på min flickvän, som numera är min fru. Hon kom med bil, hämtade mig vid arenan, släppte mig vid flygplatsen och sa ”Vad händer nu?” Jag hade ingen aning utan det var bara för mig att flyga upp till Binghamton.

Trejdades till LA: “Betydde allting för mig"

Mattias Norström fick även känna på Mike Keenans ilska rent fysiskt. 
– Jag spelade första perioden. Åkte upp från egna zonen och dumpade in pucken. Motståndarna slog ner den på volley på offensiva blå och vände spelet. 
– När jag satt i båset såg jag Mike komma springande. Sedan sparkade han mig ryggen. ” Who the fuck do you think you are, Brian Leetch or…?” Det var mitt andra och sista byte i den matchen. Jag satt längst bort i resten av matchen. Inte ett byte till fick jag, skrattar Mattias Norström och fortsätter:
– Jag ska också säga att han var lika beskyddande av laget utåt mot New York-media. Men han gillade att spela mentala spel. Som ung spelare gick du på tå.  

Med tanke på att du inte fick fäste i Rangers, hur skönt var det då att komma till Los Angeles?
– Säsongen efter var det lockout. Rangers ville att jag skulle spela. ”Kom ner i Binghamton”. Jag hade en bra säsong där och NHL-scouterna hade inga jobb utan åkte och tittade på AHL. 
– Vi spelade tolv matcher mot Albany River Rats. Sex matcher hemma, sex borta under den säsongen. Dessutom kom jag med till All Star matchen där jag representerade Binghamton tillsammans med en annan kille från laget. 
– I Albany var Larry Robinson headcoach. Han såg mig då vi spelade mot dem. Dessutom coachade han något av All Star lagen. Det här var dessutom första All Star matchen i AHL sedan 1957. Evenemanget var i Providence och bland andra så var Bobby Orr där. 
– Det här tror jag var anledningen till att trejden blev av på vårkanten säsongen efter. Rangers hade en dålig säsong efter Stanley Cup-finalen. Messier villa ha dit (Jari) Kurri, (Marty) McSorley och Shane Churla som alla kom från Kings. Jag, Ian Laperrière, Ray Ferraro och Nathan LaFayette som gick andra vägen.

När Mattias Norström kom till Los Angeles Kings var just Larry Robinson coach. 
– Han sa ”Mattias, kul att du är här. I mina ögon är du en del av det vi kommer bygga laget kring.”
– Det betydde allting för mig. Att få den rollen i ett lag då jag var i den åldern, det är var 1996 och jag var 24 år. ”I våra ögon är du en del av framtiden”.

Vad hände med dig som spelare efter att få den självförtroende ”boosten”?
– Att jag gjorde alldeles för mycket under första säsongen med Kings. Precis som jag sa med Rasmus Dahlin ville jag göra allt för laget. 
– Jag ville vara offensiv, defensiv, tackla allt som rörde sig och ha mest istid. Den säsongen gick helt okej, men det var inte vad Kings behövde av mig. Det bästa för mig blev min backpartner, Rob (Blake). Han är den mest ödmjuka människa jag träffat och vi blev en tandem. 
– Vi spelade ihop till han trejdades till Avalanche och var rumskamrater i fem år. Han spelade alla powerplay, jag spelade inget. Han spelade boxplay med mig då han orkade. Annars var jag i första boxplay med någon annan back. 
– Från tränare till föräldrar och man tar bort det sociala så finns det ingen person som betytt mer för min karriär och hockeyutveckling än Rob Blake. Man kan säga att han var en tränare i laget. Att jag spelade med honom betydde att jag spelade minst tre minuter mer per match än vad jag skulle gjort annars. 

Fick C:et: “Något som spelarna själva fick välja”

Mattias Norström fick även snabbt en stor roll vid sidan av isen i Kings. Redan säsongen 1998/99 fick han ett ”A” på bröstet och 2000/01 utsågs han till lagkapten. 
– Det är alltid svårt att bedöma sig själv, men jag har alltid varit otroligt beroende av laget och ganska tidigt förstod jag vad det är jag tar med mig in. Redan i Rangers tänkte jag vad det är jag tar med mig till bordet och det var mitt spel. 
– Är du, vilket jag anser att jag själv var, en rollspelare finns det inget mer tillfredställande än att få beröm av toppspelarna. Till och med ”Zigge” Palffy kunde säga ”Anledningen till att vi vann idag var ditt uppoffrande spel i boxplay”. Det kunde betyda oerhört mycket för mig att få höra från den typen av spelare. 
– När jag kom in i laget hade jag med mig lärdomarna från Rangers att man måste våga bjuda på sig själv i en lagsport. Man måste våga utmana lagkamrater, men också stötta när tränarna är på lagkamraterna. Stötta på ett positivt sätt, att det är vi i laget mot världen, tränarna och allt runtomkring. Vi kan ha vilken tränare som helst, men är det inte vi på isen som gör det kommer det inte heller bli något. För mig är det ledarskap.

Säsongen 2000/01 gav coachen, Andy Murray, Mattias Norströn ett ”C”. 
– Jag sa faktiskt att det var något som spelarna själva fick välja. Vi hade tre kandidater. Jag, Ian Laperrière och Luc (Robitaille). Det var Andy och Dave Taylor som sa att någon av oss tre ville dom ha, men mitt krav var att lagkamraterna skulle få välja eftersom jag skulle representera dom.

Vilken ära. 
– Ja, det var en ära. Framför allt att jag fick den äran från både lagkamraterna och organisationen. Dessutom efter min bästa polare, Rob (Blake) som varit kapten innan, men också att en kille som Luc inte fick det. 
– Luc är en nära vän och efter att Rob försvann var det han och jag som bodde tillsammans under tre säsonger. Vi var tajta innan, men blev ännu tajtare då. Han var i slutet av sin karriär tidigare än vad jag var.

Ni gick egentligen aldrig långt i slutspelet under dina år i klubben, vad fattades?
– Från laget som var i Stanley Cup-final (1993) var det egentligen bara Rob Blake och Kelly Hrudey kvar när jag kom. Rob Blake hade en korsbandsskada och var borta i nio månader. Kelly Hrudey var borta några veckor senare. Sedan var det några fjärdekedjespelare. Resten var ett totalt nytt lag. 
– Organisationen blev året efter sålt. Det var efter Bruce McNall och tomt i skattkistan. Det fanns ingen vision. Att komma ner från Rangers organisation till Kings kändes det som att komma till farmarlaget. 
– Det blev en ny ägare med Philip Anschutz. Där började resan med att förbättra laget. Det finns inga ursäkter utan vi var inte tillräckligt bra inom gruppen. Sedan var det eran innan lönetaket och det fanns organisationer som ”Philly”, Rangers, Colorado och Detroit som hade rena All Star lag utifrån deras lönebudget. Dom lagen hade dubbla lönebudgeten mot vad vi hade. 
– Mellan 1996 och 2001 var det så. ”Det har vi att röra oss med”. Målet var Stanley Cup, vilket det är för alla organisationer, men det var egentligen inte realistiskt. 

Trejdades igen: “Gör det du får mest för”

Om du tittar i backspegeln, vad betyder Los Angeles Kings som organisation för dig?
– Egentligen allting. Även om det var Rangers som draftade mig var Kings mitt hem under elva år. Hur den organisationen gett mig möjligheten och funnits där även efter mina elva år där har gjort att det blivit min familj. 
– Luc (Robitaille) är fortfarande där, Rob (Blake) är ”GM”. Båda är goda vänner till mig. Glen Murray, Nelson Emerson är assisterande ”GM” och så vidare, Relationen mellan oss har fortsatt efter min tid där. 

Vilket är ditt starkaste minne från tiden i Kings?
– Vi hade en säsong då vi slog ut Detroit med (Steve) Yzerman och (Sergei) Fedorov i förstarundan. Efter det hade vi Colorado i andrarundan. Det var då Peter (Forsberg) blev skadad. Colorado vann över oss. Vi hade då trejdad bort Rob Blake till Colorado och fått Adam Deadmarsh. Adam var förkrossad över den trejden eftersom han ville vara kvar i Avalanche. 
– Vi fick ihop en härlig grupp med det laget vi hade. Ett bra lag med Palffy, Deadmarsh, Bryan Smolinski, Jozef Stümpel… Vi var inget topplag, men den gruppen och den här korta tiden då vi gick vidare är ett starkt minne jag har tagit med mig. 
– Annars är det alla personligheterna. Några av dem jag träffade och spelade med där är mina bästa vänner än idag.

Under säsongen 2006/07 trejdades Mattias Norström till Dallas. 
– Dean Lombardi hade kommit in Kings som ”GM” efter att Dave Taylor sparkats. (Marc) Crawford kom in och det skulle bli en ny attityd i Kings. 
– Dean sa ”Du är vår kapten. Den här gruppen gillar jag och nu ska vi spetsa till den”. Det blev två säsonger ytterligare som inte var bra. Dean kom då till mig och sa
– ”Matty, jag måste göra en förändring”.
– ”Jag förstår”
– Kings hade trejdat bort toppspelare. Bland annat Luc och Rob.
– ”Jag skulle göra samma sak. Du har bytt ut alla omkring, men inte stommen i laget och vi har inte levererat. 
– Vi har fem lag som är intresserade av dig, vart vill du?
– Jag kände en lite sårad stolthet och sa att jag ville gå dit där man skulle ge mest. 
– ”Vill du inte vara med och bestämma?”
– ”Nej, jag vill inte bestämma vart jag ska. Gör det du får mest för.”

Då blev det alltså Dallas. 
– Jag förstod varför eftersom Dave Tippett hade varit assisterande coach i Kings under tre säsonger och nu var coach i Dallas. Den största anledningen till att jag kom till Dallas var för att Dave ville ha mig där. Dallas hade ett bra lag och vi hade alla möjligheter att gå hela vägen där. 

Fick spela med sin “tvilling”

I Dallas fick han spela med Nicklas Grossmann. 

Grossmann berättar:
– Jag kommer alltid se honom som en av dom viktigaste personerna i min hockeykarriär. Sedan vet jag inte hur han ser på det, säger Grossmann med ett leende och fortsätter:
– Vi fick ett par säsonger ihop i Dallas innan han lade av på grund av lite familjeskäl. Han blev som en mentor för mg då jag blev äldre. I början var det (Nicklas) Lidström och dom här stora. Sedan insåg jag att jag inte var som Lidström. Då behövde jag kanske kolla på någon annan. Då blev det ”Notan”. Han var identisk i den spelstilen som jag ville vara. Vi hade till och med samma frisyr ha ha…
– När vi varit ute på stan tillsammans har jag till och med fått höra ”Är du ute med farsan”, sedan garvar dom. Andra året flyttade man ner mig till AHL. Jag tänkte att jag gnuggar väl på där. Då blev ”Notan” skadad och då passade det väldigt bra att jag fanns där nere. 
– Killarna i laget skojade om det då jag kom upp ”Är det ”Notan” eller…” eftersom vi såg identiska ut. Jag passade bra för laget då eftersom dom plockade bort schackpjäs och satte in en som var nästan likadan. Han gjorde illa okbenet efter att ha fått en målvaktsklubba i ansiktet. 
– Jag önskade såklart aldrig att ”Notan” skulle bli skadad, men tack vare det fick jag chansen. Så är businessen.

Mattias Norström:
– ”Grossa”, skrattar Norström och fortsätter:
– En bra kille. Det var en bra situation och hockeymässigt spelade vi bra som lag samtidigt som det gick bra för mig där. Jag var där under ett och en och en halv säsong. Andra säsongen åkte vi på ”pumpen” mot Detroit i ”Conferens final”. Då hade vi innan slagit ut Anaheim och San José. Därefter var det rätt tomt i tanken. 

Efter sin andra säsong i Dallas valde han att avsluta karriären. 
– Jag fick ett erbjudande om ett tvåårskontrakt av Dallas. Jag lovade mig själv innan jag började spela A-lagshockey att om jag inte brinner som en fackla ska jag sluta. 
– Största anledningen till att jag slutade var det här löftet jag gett mig själv 15 år tidigare. Också att familjen går först och vår dotter hade fått sin diagnos då. Jag hade fått ett kontraktserbjudande på värt ganska stora pengar för två år, men vågade säga nej. 
– Samtidigt hade jag en liten rädsla för att sluta eftersom jag sett andra idrottsmän och nära hockeyvänner, att när lampan slocknat och ingen applåderar är det många som haft väldigt jobbigt när någon annan avslutat karriären för dig. 
– Nu fick jag avsluta på mina villkor. Många idrottare säger att dom inte gör det för pengarna, men det kan ge dig en ekonomisk trygghet som du aldrig varit i närheten av då du växte upp. Det var en liten egotripp att kunna säga nej till kontraktet. 
– Det roliga var att i maj gick jag ut med att jag skulle lägga av, vilket jag även meddelade agenten och NHL. På midsommarafton det året fick jag ett samtal från Ron Hextall. Jag hade precis börjat med sillunchen. ”Hej, Matty, how are you? Jag vill sajna dig ett tvåårskontrakt eftersom vi fått in en unik ung back. Två år är vad jag vill ha av dig där du får skola in honom i ligan”. Backen var Drew Doughty.

VM-debuterade: “Den turneringen var inget vidare”

Givetvis var det jättesmickrande för Mattias Norström men…
– Jag svarade att jag hade bestämt mig. Han skulle ringa mig om en eller två dagar så jag kunde fundera på det. Ron ringde efter två dagar. ”En ära att ni erbjuder mig det här, men nej”. 

Innan Mattias Norström ska ta hissen upp i Viaplays lokaler för att spela in en pod med Niklas Jihde och Jacob Josefson blev det snack om hans fina landslagskarriär som gått både i dur och moll. VM-debuten gjorde han 1996 i Wien. En turnering som slutade med uttåg i kvartsfinalen. 
– Med Kent (Forsberg) som tränare. Jag kan inte säga att det var bästa svenska landslaget, vilket inkluderar mig också. Jag var ett oprövat kort. Innan hade jag spelat 18 matcher för Rangers och ett tiotal för Kings. 
– Kent ringde och gav mig möjligheten att åka. Självklart tackade jag ja direkt. Det var också en dröm som gick i uppfyllelse. 
– Det blev en dålig turnering av Tre Kronor och vi kom aldrig upp i nivå. Många bra spelare, men den turneringen var inget vidare.

OS 1998 i Nagano, där var det Finland som slog ut Tre Kronor i kvartsfinal. 
– Där blev det lite för mycket fokus på Uffe (Samuelsson). Att han inte fick spela vidare efter passtrul. Det påverkade laget såklart, men jag har alltid svårt att sätta fingret på vad det är som händer. Även i turneringar som gått bra. 
– Tittar man på manskapet vi hade i Nagano… Tjeckien vann finalen med 1-0 mot Ryssland och sedan tittar vi på Kanadas lag där… Det var fullproppade turneringar med duktiga hockeyspelare där det tråkiga svaret att det är dagsformen och så vidare som avgör. 
– Jag har varit med många matcher mot Finland ”mot finnarna löser det sig alltid”. Det har lyckats fler gånger mot finnarna än misslyckats i matcherna jag spelat. För oss var Finland lillebror. Det där kanske vi får ändra idag. Spelar du mot lillebror kommer dom en dag nypa oss även om vi vinner fyra av fem. 
– Det var en tät match och inget hockeygodis direkt. Dessutom var det här under en era där hockeyn var tillknäppt. 

Vi kör ett tufft negativ minne ytterligare, Belarus (Vitryssland) i OS-kvartsfinal 2002. En av svensk hockeys stora debacle.
– Det är mitt mörkaste Tre Kronor-minne. Matchen vi spelade mot Kanada i inledningen av turneringen kan vara den bästa jag spelat i Tre Kronor. Jag kunde inte se vilket lag som hade kunnat stoppa oss. I mina ögon körde vi över Kanada, med den laguppställningen dom hade, och vann med 5-2. 
– Vi åkte ifrån Kanada, spelade bort dom och stod upp fysiskt. Kanada kunde ”kötta” ner den gruppen vi hade. Där tänkte jag att här har vi verkligen en möjlighet. 

Otroliga vändningen: “Nästan att man inte ville ha periodpaus”

Så kommer den numera klassiska, i negativ bemärkelse, kvartsfinalen mot Belarus.  
– Tyvärr är det bestående minnet för mig från Vitryssland, det som ska vara glädjefylld idrott på högsta nivå, hur det påverkat en persons liv. Hur en person fått ”pynta” i det offentligt och numera även personligt. Jag tänker då såklart på Tommy (Salo). 
– Det är vad jag tar med mig och känner ”Det är fan bara en sport”. Eftersom jag varit inne i det vet jag att den här sporten är på liv och död, vilket är en inställning man måste ha då man är på elitnivå. Men där blev jag besviken på sporten, på mig själv och allt. 
– Just att från det bästa Tre Kronor jag fått representera till att det ett par dagar senare får uppleva det mörkaste ögonblicket. Framför allt resultatet och konsekvenserna från en sådan match. Det gör mig besviken än idag. 

Däremot var Mattias Norström även med vid VM 1997 i Finland där Sverige vann ett silver efter att förlorat en finalserie mot Kanada med 2-1 i matcher, men även 2003 då Sverige vände ett 1-5 underläge till vinst med 6-5. 
– Att ligga under med 5-1 och vända är en av roligaste matcher jag spelat med Tre Kronor. När jag kom in efter första perioden var jag en av killarna som hade känslan att vi skulle ta det här. Det var nästan att man inte ville ha periodpaus utan ut och spela igen. Det här var ändå en av matcherna då det var ett visst lugn i omklädningsrummet. 
– Farsan var över med en kompis. Finnarna på läktaren applåderade och ville skåla när det rullade i väg i början. Sedan blev två, tre stolar tomma runtomkring honom när vi vände. Det var som att vi skrivit ett filmmanus om hur det kan gå i idrotten. En typ av känsla, energi, glädje, att vända en situation vi hade skapat själva. 
– När vi såg finska båset, hur dom följde matchklockan och det märktes att spelarna tänkte ”hoppas (Saku) Koivu gör det eller att Teemu (Selänne) kliver fram och avgör”. Finland fick powerplay, men inget hände. Samtidigt fick vi mer och mer energi. Vi var ostoppbara. När ”Pebben” (Per-Johan Axelsson) gjorde 6-5 och att då se hur Mats (Sundin) skriker räcker för att beskriva den känslan.

Det blev bara en match för dig vid VM 1998, hur delaktig kände du dig i guldet?
– Noll. Samma sak 1994, att jag inte fick mitt namn på Stanley Cup. För mig tillhör det dom som var ute där och gjorde det. Rangers var fantastiska under hela det slutspelet och jag var med på alla morgonvärmningar. Där var Messier fantastisk på att inkludera. ”Ska vi gå långt är det ni som kör backskate varje dag och kanske att någon av er kommer in i slutspelet som är viktiga”
– VM var annorlunda och det guldet tillhörde den gruppen som var ute på isen och med ”Pudding” (Anders Weidertål), materialförvaltarna, tränarna och hela staben. 
– Det var någon som kom efteråt och sa något om att jag inte fick någon guldmedalj, men för mig var det aldrig en grej. Jag var med i laget och förtjänade att bli uttagen dit, men VM-guldet var inte mitt i mina ögon. 
– Hade det varit som Messier sa vid finalerna 1994, att det var en spelare som inte fått spela och varit med på is-uppvärmningarna men inte platsat riktigt, klart att dom ska ha en guldmedalj eftersom dom varit så pass delaktiga.  
– Dels var jag så besviken på att jag bara kunde spela 18 minuter. Sedan pratade jag med Kings och dom ville ha tillbaka mig inom 24 timmar. Jag hade droppfot efter att man slagit av en nerv. Kings kände paniken och hade bokat läkarbesök två timmar efter att jag landat. 

Blivit tv-expert: “Jag brinner tillräckligt”

Mattias Norström spelade två World Cup där turneringen 1996 omnämns som en av bästa insatser som Tre Kronor stått för. Detta trots att man blev utslagna i semifinal mot Kanada. 
– Det var inte riktigt samma känslor som mot Vitryssland. Vi spelade bra mot alla toppnationer och stötte sedan på Kanada i Philadelphia. Det är också vad som är charmen. Vi hade inte någon svag lagdel eller någon som spelade dåligt. Det var två bra hockeynationer. 
– Ofta hade vi fått höra att Sverige alltid viker ner sig i viktiga matcher. Jag tycket inte att det fanns någon i den turneringen eller matchen som vek ner sig när det var som viktigast. Det var ett måls skillnad. 
– Det var en av roligast turneringar jag spelat. Allt från att starta den i Stockholm och det stort intresse kring hockeyn. 

Du har spelat sex VM, två World Cup och två OS, vad har landslagsspel betytt för dig?
– Att ens få frågan är en ära. Jag har tackat nej till ett VM på grund av en armbågsskada som behövdes opereras direkt. Det var aldrig något snack om att jag inte skulle opereras från min eller Kings sida. 
– För mig har det aldrig funnits en större ära att få representera mitt land. Under uppväxten var det stort med Ingemar (Stenmark) och Gunde Svan, men för mig smällde Tre Kronor högst. Att då själv få den möjligheten… 
– Jag representerade mig själv och min familj, men framför allt fick jag representera mitt land. Då jag växte upp var det stort att få göra det, större än vad det är idag. 
– Två OS som spelare, ett som assisterande tränare till ”Bengan” (Bengt-Åke Gustafsson), sex VM, två World Cup. Det trodde jag aldrig skulle ske när jag stod på Sätra IP.

Hur ser Mattias Norströms liv ut idag?
– Det ser bra ut. Direkt efter att jag lade av med hockeyn började jag jobba. Bland annat drev jag en båtverksamhet där jag var återförsäljare åt Nimbus. Jag älskar båtlivet och jobbade nästan fyra och ett halvt år med det. Under den tiden började jag lite med Viasat som idag är Viaplay. 
– Där har jag hela tiden haft en viss kontakt med sporten, men jag har aldrig jobbat med det på heltid. För mig är det inte hockeykunnandet utan kan inte jag förmedla ”brinnet” i ögonen till unga spelare eller ett A-lag är jag fel man på fel plats. Även om man har erfarenheten och kunnat. 
– Jag brinner tillräckligt för det jag gör idag, in och ”nörda” kring en match, sändning eller turnering. Att göra det på heltid har ännu inte funnits där hos mig, avslutar Mattias Norström.

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"

TV: Magnus Hävelid om Leo Carlsson: “Det bara lyser om honom”