Alice Östensson ska leda "nya Djurgården": "SM-guld är målet"

Hon är bara 27 år, men Alice Östensson är trots det en av Djurgårdens äldsta spelare inför den kommande säsongen. Nu vill hon leda ett ombyggt Stockholmslag tillbaka till toppen av svensk damhockey.
– Jag kommer aldrig någonsin säga något annat än att jag vill ta SM-guldet, säger Östensson till Hockeysverige.se.

JOHANNESHOV/STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

För elva år sedan debuterade Alice Östensson i högsta serien. Idag är hon också en av spelarna i Djurgården som ska leda laget som tappat massor med rutin och erfarenhet inför säsongen. 

När Hockeysverige.se träffar 27-åringen från Örnsköldsvik för en intervju frågar vi inledningsvis om hur hon ser på ligans utveckling från det att hon debuterade med MoDo i dåvarande Riksserien till idag. Och det är en väldigt stor skillnad menar Östensson. 
– Det är hästlängders skillnad. Jag var egentligen väldigt tidigt, när jag började på gymnasiet, inne på college. Samtidigt såg jag utvecklingen med att fler och fler spelare ville hit. Idag är vi den andra eller tredje bästa ligan i världen, vilket är jätteroligt, berättar Alice Östensson och fortsätter:
– Största skillnaden på isen är det fysiska. När jag började var det väldigt mycket högt och lågt kring hur bra tränade spelarna var i ett SDHL-lag. Idag är det mycket jämnare fysik förmåga hos spelarna. När man kommer med i laget idag känns det mer att man kan spela hockey jämfört med hur det var för längre sedan bland tjejerna. 
– Allting har blivit mycket jämnare. Plus att det kommer många duktiga tjejer hit från andra länder. 

Finns det några enkla matcher idag, vilket kunde förekomma för bara fyra, fem år sedan?
– Nej, inte idag. 

Du nämnde själv college, men vad hade du för målsättningar med hockeyn då du kom upp i MoDo:s A-lag?
– För mig har målet alltid varit landslaget. Det är den största äran att få vara med om som damhockeyspelare. I alla fall för oss svenskar redan på den tiden. 
– Sedan har jag tittat åt USA och Kanada, men jag är väldigt hemmakär så min största bedrift jag kunde åstadkomma var landslaget. Även att bli etablerad i mitt lag såklart. 

Nordin var förebilden

Alice Östensson hade främst en annan tjej från Örnsköldsvik som sin förebild under uppväxten. 
– Från väldigt tidig ålder var det Emma Nordin och var så ganska långt in i karriären. När hon drog till Luleå blev det mer att jag såg mig själv som en förebild, att jag försökte driva mig själv framåt. 
– Annars har det varit spelare från NHL. Till exempel (Mika) Zibanejad för hans skott eller (Mats) Zuccarello för hans spelförståelse. Det har varit små delar från olika spelare. 

Vad är det som gör Emma Nordin så speciell både som hockeyspelare och person?
– Först och främst är Emma en otroligt jordnära person. Sedan hennes förmåga att hantera pucken, spelförståelsen och teknik. Allt sådant spelade en stor roll för mig. 

Stortrivs i huvudstaden

Inför säsongen 2018/19 lämnade Alice Östensson MoDo för en ny utmaning då Nils Ekman värvade ner henne till Djurgården. En flytt till Stockholm var inte direkt det som hon tidigare hade haft med i sina planer. 
– Jag har sagt under hela min uppväxt att det sista stället jag ska flytta till är Stockholm, men det blev första stället jag flyttade till, säger Alice Östensson med ett skratt och fortsätter:
– Jag hade mer energi efter att jag bott två veckor här än vad jag hade i slutet av min karriär i ”Ö-vik”. 

Det måste varit en stor kontrast hockeymässigt att få Alana Blahoski som tränare efter Björn Edlund?
– Ja, så var det. Det var Nisse som ville ha hit mig. Han hade hört av sig till mig tre år på raken så jag kände mig rätt säker på mitt val. 
– Sedan hade jag även med mig en kompis som spelade i MoDo, Mariam El-Mahmadi, så vi åkte tillsammans hit. Plus att jag hade Hanna Hållander här som är en barndomsvän. Jag kände ändå en trygghet. Plus att jag fick bo hos min moster i Saltsjö-Boo. 
– Det här gjorde att det inte var så svårt för mig utan jag tyckte att det var ganska lätt att komma in i vardagen och i laget här. 
– Sedan är det en stor skillnad med att spelarna är mer utspridda i stan. Det var svårare att föreslå ”Jag kommer över om fem minuter så käkar vi middag tillsammans och sedan går jag hem”. Det fungerar inte på samma sätt här som i ”Ö-vik”. Där kunde vi hänga några timmar till och från under dagarna. 

Kan du sakna den tiden i Örnsköldsvik?
– Ja, det gör jag. Det för ihop gruppen på ett annat sätt, att faktiskt umgås och inte bara hålla på med hockey hela tiden. 

Hur trivs du idag i Stockholm?
– Jättebra. Jag bor i Hammarby Sjöstad. Nära till Hovet. Dessutom jobbar jag på Kakelspecielisten nere i Årsta, så jag har allt inom en kvarts radie, vilket är få förunnat. 

Hur ser arbetsgivaren på att du måste i väg för matcher med Djurgården och nu även Damkronorna?
– Helt okej. När jag inte varit med i landslaget har det inte varit något problem eftersom jag inte varit borta så mycket. Plus att vårt spelschema varit ganska okej. 
– Nu kommer det bli lite svårare eftersom jag måste vara borta mer vardagar om jag förhoppningsvis aå mer möjligheter i landslaget om jag gör bra ifrån mig. 
– Det är inte så ”Du får absolut inte åka” utan vi ser över om det går att lösa. ”Du kanske kan jobba extra här eller då”. 

Ser ingen framtid i “Ö-vik”: “Det kommer aldrig hända”

Det måste ändå vara en speciell press att få vardagspusslet att gå ihop?
– Ja, men det fungerar bra. Jag lägger oftast mitt egna schema på ett eller annat vis. Sedan går vi igenom det tillsammans för att se om det går att göra små justeringar här och där, så det fungerar bra. 

Kan du se dig själv en dag flytta hem till Örnsköldsvik?
– Nej.

Oj, det svaret kom snabbt. 
– Det kommer aldrig hända. 

Är du numera stockholmare?
– Nej, jag är en örnsköldsvikare som bor i Stockholm. Jag kommer nog aldrig flytta hem. Mamma och pappa bor i ”Ö-vik”. Jag hälsar på hemma hos dom under sommaren och vid jul, men det räcker för mig, säger Östensson med ett leende. 

Det har blivit fem säsonger i Djurgården, en tid där Alice Östensson utvecklats som spelare och blivit mer komplett. 
– Jag skulle tro att jag har blivit en jämnare spelare. Förut hade jag höga toppar och djupa dalar i mitt spel. Där har jag utvecklats otroligt mycket. Att jag från att egentligen varit en väldigt offensiv spelare där jag bara tänkte framåt har jag blivit en ”både ochare”. En allroundspelare. 
– Jag har egentligen förändrat hela min spelstil. Det trivs jag och känner mig bekväm med. 

”Alice Östensson tar idag mer ansvar över hela isen”, känner du igen dig i det citatet?
– Ja, men det gjorde jag inte förut. 

Tillbaka i landslaget: “Blir stolt över mig sjäv"

Du hade en landslagsplats i början som djurgårdare, tappade den för att nu vara tillbaka i landslagströjan…
– När jag tidigare var med i landslaget hade jag Ylva (Martinsen). Sedan tog "Uffe" (Ulf Lundberg) över. Då hade han väl en annan typ av spelidé, tänk och ville ha med lite annorlunda spelare jämfört med vad kanske Ylva ville. 
– Det är egentligen inte någon jättestor grej att man vill se andra spelare i landslaget. Sedan är det tufft att vara mycket reserv, inte kommer mer och så där. 
– Senaste två säsongerna har jag inte lagt så mycket energi på ”jag ska till landslaget”.  För mig har det varit ”Okej, nu bygger jag min grund i min förening, bygger upp mitt ansvar och självförtroende här. Vad det genererar i och om det ger en plats i ett landslag är det bara positivt”.
– Det här har nog gjort att jag landat i mig själv både som person och hockeyspelare, att gör jag bra ifrån mig får jag chansen igen och den har jag fått nu. 

Du ska snart åka till Finland för matcher med Damkronorna mot Finland, vad betyder det för dig att just få den här chansen igen med tanke på det du sa inledningsvis, att landslaget är ett av dina mål?
– Det är jättekul och en ära att få ta på sig tröjan. Klart att jag blir stolt över mig själv att jag lyckats ta mig tillbaka, visa andra och mig själv att jag är tillräckligt bra. 

Just det här med att ha tagit sig tillbaka måste stärka självförtroendet?
– Klart att jag känt att jag inte varit bra nog när jag inte kom med. När jag ändå varit borta från landslaget i fyra säsonger och trots det få chansen nu då jag ändå blivit 27 år gammal gör mig stolt. 

Stora förändringar i Djurgården: “Många som undrar”

Alice Östenssons Djurgården gör en rejäl ”make over” till kommande säsong. Här är en lista över alla som lämnat klubben av olika anledningar: Josefine Jakobsen (Brynäs), Julia Östlund (Brynäs), Lova Blom (Linköping), Maria Lindberg (Merrimack College), Selma Luggin (Linköping), Tanja Eisenschmid (klubb ej klart), Nicola Eisenschmid (klubb ej klart), Alexis Mauermann (slutar), Marie Delarbre (Ingolstadt), Pandora Nåtby (klubb ej klart/slutar på grund av studier), Julia Tärnblom (klubb ej klart/slutar på grund av studier), Fanny Rask (Ambrì-Piotta), Fredrik Svensson (tränare SDE U16 herr), Josefine Holmgren (Ambri-Piotta).

– Jag har fått frågan lite överallt, på jobbet, från släkten och det är många som undrar hur vi tänker. Många av spelarna som fortfarande är väldigt unga har ändå varit här under några år och som nu dessutom tagit på sig ett väldigt stort ansvar.
– Även om det är spelare som inte fått så mycket speltid tidigare och inte har så mycket rutin ser jag en stor förändring redan nu hos dom spelarna. Att vi har tagit in väldigt många unga tjejer ser jag bara som positivt för det visar på en utveckling. Plus att dom har ett driv som heter duga. 
– Jag ser varje dag att dom vill förbättra sig och hela tiden sträva efter att gå åt samma håll som vi vill som lag. Det har varit lite av målet den här säsongen, att ha en trupp som vill ta roddtag i båten, ro åt samma håll, inte splittras och försöka göra något eget. 

Du är ”tanten” i laget med dina 27 år, hur ser du på din roll i den här gruppen?
– Att jag är äldst är nytt och en omställning, skrattar Alice Östensson och fortsätter:
– Bara för att jag är äldst betyder inte det att jag är den som måste ta mest ansvar. Som jag nämnde finns det många tjejer i vårt lag som varit här under många säsonger. Till exempel Wilma Wäng (Germundsson) som tar otroligt mycket ansvar, men det finns många ytterligare. 

Måste du ändå inte vara lite av en förebild för unga tjejerna i laget?
– Lite såklart. Jag har egentligen sedan jag kom till Djurgården varit ganska ansvarstagande till yngre tjejer, vill göra dom bättre och försöka pedagogiskt prata om hur man kan göra i olika situationer. 
– Till exempel våra nya tjeckiska spelare (Tereza Plosova och Linda Vocetková) som är 17 och 16 år. Nu är vi ”line mates”. I alla fall som det ser ut just nu. Jag pratar jättemycket med dem. ”Är det något ni inte förstår så prata med mig”.   
– Jag försöker succesivt prata med nya tjejerna för att höra var dom tycker och tänker om någonting, men det har jag gjort tidigare. 

“Det kommer alltid vara vårt mål”

Vad hoppas du av säsongen?
– Vi strävar alltid efter att gå så långt som möjligt. Jag kommer aldrig någonsin säga något annat än att jag vill ta SM-guldet. Det kommer alltid vara vårt mål. Sedan är det en resa dit också. SM-guld är målet. 

Ditt personliga mål?
– Mitt mål är att ta ännu mer ansvar på isen och visa en större ledarroll. Samtidigt vill jag försöka göra mer poäng än vad jag gjort senaste säsongerna, vara lite mer offensiv. 
– Såklart också landslaget, att försöka hålla mig kvar och göra bra ifrån mig i klubben och landslaget så jag får försätta spela där. 

Vad skulle det betyda för dig att få chansen att spela ett VM?
– Jättemycket. Jag har aldrig spelat ett VM så det hade varit mäktigt att få äran att göra det. 

Vilket lag vill du helst möta i en SM-final?
– Luleå. Vi har åkt ut mot Luleå flesta gångerna vi har varit i slutspelet. Det hade varit skönt att få sätta dit dom. 

Sätta dit Emma Nordin?
– (Skratt) Ja, lite så, avslutar Alice Östensson innan vi går ut till rinken på Hovet som ligger inbäddad i en dimma.

TV: Örebrotalangen om Kumla Hockey som talangfabrik