Old School Hockey Mats Sundin – Sveriges första draftetta

1989 skrev Mats Sundin både svensk och europeisk hockeyhistoria. Legendaren blev då, som första europé, vald som nummer ett i NHL-draften. I dagens Old School Hockey blickar vi tillbaka på en av de störstas karriär.
– Jag kommer så väl ihåg hur stort lyft det var att då få det här erkännandet, berättar 52-åringen.

Han vann SM-guld med Djurgården redan som 19-åring 1990. 22 år senare, 2012, valdes han in i hockeyns Hall of Fame. Däremellan har han samlat på sig en meritlista som få andra svenska hockeyspelare kan konkurrera med. Eller vad sägs om ett OS-guld, tre VM-guld och Mark Messier Leadership Award i NHL. Listan kan göra lång då det gäller en av svensk hockeys största spelare genom alla tider, Mats Sundin.

Den nu 52-årige stockholmarens resa har varit lång, men inte speciell brokig. Det började i Sollentuna och dom klubbar han har representerat efter det är Djurgården, Nacka, Québec Nordiques, Toronto Maple Leafs och Vancouver Canucks. Då ska tilläggas att Nacka gick under Djurgårdens flagg när han spelade där.

Hockeysverige.se reste in till centrala Stockholm för att träffa Mats Sundin och lät honom själv berätta om sin resa.

– Jag är uppvuxen invid sjön Ravalen vid Viby kan man säga, runt Norrvikens Centrum upp emot Järvafältet. Första skridskoåkningen var nog på garageuppfarten hemma, där jag och mina två bröder är uppvuxna, och på just sjön Ravalen, berättar Mats Sundin och fortsätter:
– När jag sedan började på hockeyskola, jag kan ha varit fyra eller fem år, så var det nere vid Sollentunavallen. Jag tror till och med att vi var borta vid Edsberg i början. Laget hette Edsberg då. Det här var innan man slog ihop klubbarna så det blev Sollentuna HC.

Det var inte bara hockey som gällde för Mats Sundin i unga år utan som för många andra ungdomar dubblerade han med fotboll.

– Det stämmer. Jag spelade fotboll i IFK Sollentuna, men jag tror även att jag var med och spelade lite med Edsberg.
– Jag tror stenhårt på att man ska hålla på med så många olika sporter som möjligt när man är barn. Att träna fotboll på sommaren när man är sju, åtta, nio år tror jag även hjälper dig inom hockey och vice versa. Det ska vara en lek och det man tycker är kul är också det som gör att man utvecklas under dom här åren.
– Allt som är roligt, oavsett om det handlar om att spela instrument, hockey eller vad man nu håller på med, sådant man blir stimulerad av och brinner för tror jag är viktigt att hålla på med för din utveckling.

Det var inte bara Mats Sundin som växte upp i Sollentuna vid den här tiden. En av hans kamrater som ung hockeyspelare i hemmaklubben var Per Eklund som senare skulle ha en framgångsrik karriär ibland annat Djurgården, Linköping och Tre Kronor.

– Vi spelade ihop i Sollentunas pojklag under några säsonger. Han är ett år äldre än jag. Vi hängde lite grann under dom här åren, men inte så jättemycket ändå. Vi bodde ganska långt ifrån varandra och inte uppväxta nära varandra direkt.

Hur blev det aktuellt med spel i Djurgården?
– Djurgården blev det väl när jag var tolv år. På den tiden hade Djurgården en hockeyskola samtidigt som Sollentuna Hockey spelade och tränade utomhus. Ibland började inte säsongen i Sollentuna förrän i november eller början av december eftersom det inte var tillräckligt kallt och så vidare.
– Djurgården hade tillgång till ishall och bättre träningsmöjligheter helt enkelt. Vi fick någon förfrågan om jag ville vara med där och då blev det så. Mina föräldrar ställde upp och skjutsade hela vägen från Norrviken och Sollentuna redan i den åldern, vilket är tidigt egentligen.

Var ni på Hovet och tränade då?
– Det var nog blandat. Jag tror att vi var mycket på lilla Hovet (där Globen ligger i dag, reds. anm.) den första tiden. Sedan var vi en del utomhus på Östermalms IP.
– Djurgården på den tiden, det kanske är så fortfarande, var så att pojk- och ungdomssektionerna var runt på olika ishallar i Stockholm.

Fick ett lyft i ”farmarlaget” Nacka

Efter att ha spelat med Djurgårdens J20-lag säsongen 1987/88 och dessutom JEM, där man slutade fyra, under Anders Melinders ledning, var det dags att flytta upp och spela seniorhockey. Men inte i Djurgården utan i Nacka tillsammans med bland andra Tommy Söderström, Joakim Musakka, Magnus Jansson och Stephan ”Lillis” Lundh.

– Jag spelade i både A- och B-juniorer i Djurgårdens system. När jag hade spelat en säsong i A-juniorerna som underårig fick jag chansen att spela seniorhockey. Då hade Djurgården en typ av samarbetsavtal med Nacka som gjorde att man fick slussas upp via den klubben. Nacka var som en farmarklubb till Djurgården.
– Det här var ett väldigt bra sätt eftersom man som 17-åring fick spela mot män, vilket man gör i division 1.

Du spelade även med män och Nacka hade ett bra lag, vad betydde den här tiden för dig?
– Nacka tiden var viktig, men ännu viktigare tror jag steget var då man kom upp i Djurgårdens A-lag. Jag tror att man var tio, tolv landslagsmän i Djurgården vid den här tiden och säsongen innan jag kom upp dit hade man vunnit SM-guld.
– Vi vann SM-guld även den säsongen jag var med och man vann även säsongen efter. Det var en fantastisk vinnarkultur i klubben och otrolig hård sommarträning. Hela det här året med Djurgården gav mig en otrolig skjuts i min karriär.

Hur minns du elitseriedebuten?
– Jag gjorde min elitseriedebut mot Brynäs i Gävle…

Den 24 september 1989 och Djurgården vinner med 2-1 efter mål av Anders Johnson och Mikael Johansson. Brynäs mål gjordes av Willy Lindström.
– … jag kommer inte ihåg så mycket från den första matchen, men självklart var det något enormt att få komma upp och spela i Djurgårdens A-lag. Som jag så var man omringad av tio, tolv landslagsmän och det var en perfekt miljö som unga spelare att komma in i och för att förstå vad som krävs för att vara en framgångsrik spelare på elitnivå i Sverige.

Djurgården tar sig till final efter att ha slagit ut Västerås i kvartsfinal och Luleå i semifinal. I finalen väntade Färjestad, en finalserie som Djurgården vann med 3-1 i matcher.

– För min egen del hade jag bara spelat sporadiskt under säsongen. Jag spelade tredjekedjan, fjärdekedjan och i vissa matcher fick jag vila och i stället träna mycket.
– Det var en ganska frustrerande grundserie, men jag kommer ihåg att Lasse Falk, som var tränare då, sa ”Mats, nu kommer du få spela mer i slutspelet. Du är vår svarta joker som vi kommer slänga in nu”, skrattar Sundin.
– Det gick väldigt bra och jag gjorde sju mål på åtta matcher i slutspelet. Jag fick mycket mer förtroende när slutspelet väl började. Färjestad hade några hemvändare. Bland annat hade Håkan Loob kommit hem efter att ha gjort 50 mål i mål i NHL. Även Bengt-Åke Gustafsson och Thomas Rundqvist spelade i Färjestad då så man hade ett väldigt bra lag.

Spelade JVM och VM under samma säsong

Säsongen 1989/90 kom att bli en mycket händelserik säsong för Mats Sundin. Dels fick han debutera och vinna SM-guld med Djurgården och dels var han med i det JVM-lag som slutade femma i Finland under förbundskaptenen Curt Lundmarks ledning. Samma säsong plockade även Tommy Sandlin med Sundin till VM i Bern. Detta trots att han alltså inte varit ordinarie hela säsongen i Djurgården.

– Jag spelade mitt första VM 1990 och samma sak där som i Djurgården, jag hade en mindre roll kan man väl säga. Jag tog en av dom sista platserna till VM.
– Det var också otroligt lärorikt, även om jag inte spelade så mycket, i den åldern att få vara med dom här betydligt mer erfarna killarna. Kenta Nilsson var med och att få se hur många av dom här stora duktiga proffsen förbereder sig var jättenyttigt.

Var det en stor skillnad mellan att spela JVM och kliva in i ett senior-VM?
– Är du en tillräckligt bra spelare är det nästan lättare att spela seniorhockey. Du har skickligare spelare runtomkring dig och det är ett annat ”flow” i spelet jämfört med hur det är i juniorhockeyn.
– Jag brukar säga att det är svårare att spela med Sollentunas veteraner i dag mot hur det var att spela i NHL. Folk i NHL vet var dom ska ta vägen när man slår passningar och så vidare. Det är mycket rörigare på en lägre nivå.
– Ju högre upp du kommer, om det nu är i Djurgården eller landslaget, så blir det lite enklare på ett sätt.

Efter säsongen väljer Mats Sundin att lämna Djurgården för att flytta till Québec som draftade honom som första spelare 1989. Övergången skapade svarta rubriker där det bland annat sas att Sundin ”skulle stoppas i framtiden för spel i Sverige” eftersom Djurgården ansåg att han brutit kontraktet med klubben.

– Det var en ganska tråkig tid, men som tur var så varade det här med flytten till Québec och turbulensen med Djurgården i några veckor. Till slut löste sig allt väldigt bra.
– Jag kommer inte ihåg så mycket av det i dag, men det är klart att det var mycket skriverier när jag åkte, men så här är det ibland.

Du var ändå bara 19 år då, hur hanterade du hela den här situationen med tanke på att du ansattes ganska hårt i media?
– Det var inte så kul samtidigt som man insåg att det handlade om en affärsaspekt inom professionell idrott. Då var det inte så vanligt, men i dag är den här typen av transaktioner vardagsmat.

Hur var relationen till sportchefen Ingvar ”Putte” Carlsson och Djurgården vid den här tiden, han sa ju bland annat efter att man vunnit SM-guldet 1991 att han aldrig skulle byta ut Magnus Jansson och Fredrik Lindqvist (idag Bremberg) mot Mats Sundin och Johan Garpenlöv?
– Utan att nämna några namn så tror jag att Djurgården Hockey och jag själv hade olika uppfattningar och åsikter om vad som var avtalat och sagt helt enkelt. Då kan det bli så här ibland.

Fick du några hot från några fans i samband med att du lämnade Djurgården?
– Nej, nej. Det fanns inget sådant då. Herregud, då höll vi på med hockey och inget annat, säger Mats Sundin med ett leende.

Skrev historia

Mats Sundin draftades som etta av Quebec 1989. Tidigare hade ingen annan europé gått så tidigt i NHL-draften.

– Ja, precis. Det var stor grej. Jag kommer ihåg att vi var i Minnesota. Jag, min kära far och Bengt Lundholm, före detta spelare som då jobbat för Mark Perron som var min agent vid den här tiden, åkte över dit.
– Det var en fantastisk upplevelse att vara på plats i hallen och höra sitt namn ropas upp och dessutom bli utsedd till den bästa spelaren i världen i sin årskull. Det här tror jag var ett väldigt lyft för självförtroendet eftersom jag då insåg att jag faktiskt kommer att nå NHL och förhoppningsvis ha en karriär där.
– Det var ett jättelyft att få ett erkännande och man är också ganska känslig i den åldern. Åldern 16-18 år en känslig ålder och det finns mycket osäkerhet som tonåring. Jag kommer så väl ihåg hur stort lyft det var att då få det här erkännandet. Jag spelade bra innan, när jag visste att jag skulle till draften, men även efter när man fått den här typen av erkännande.

Första säsongen i Quebectröjan blir Mats Sundin lagkamrat med storheter som Guy Lafleur, Ron Hextall och Joe Sakic.

– Jag brukar säga att det roligaste jag har fått göra är att spela med Guy Lafleur. Man tänker ju då – är du så där gammal? Han spelade då sista året i NHL och det var en fantastisk upplevelse att få spela med honom.

Hade han hjälm då?
– Nej, utan lockarna flög i vinden.

Var det tufft att komma in i det här gänget?
– Det var lätt. Vi hade ett ungt gäng. Jag tror att vi hade 15 eller 16 killar som var under 22 år. Det var ett bra och sammanhållet lag så det gick väldigt bra redan från början.
– Jag spelade mycket på högerkanten första tiden i Quebec och med Joe Sakic som center. Jag kommer ihåg att han sa att man hade missat slutspel många säsonger i rad och att det var kul att jag kom dit så han äntligen fick någon att spela med. Det var lite roligt faktiskt.

Poängmässigt gör Mats Sundin sin bästa säsong 1992/93 då han på 80 matcher svarar för 47 mål och totalt 114 poäng. Trots att både han och Joe Sakic producerade mycket poäng (Sakic 105) och Québec tar sig till slutspel åker laget ut i åttondelsfinalen mot Montréal.

– Allt gick väldigt lätt den här säsongen. Anledningen till det var att vi hade ett väldigt bra lag på pappret. När man spelar i ett sådant lag är det också lätt att göra mål och poäng.
– Vi var väldigt starka, men förlorade i första rundan mot Montreal med 4-2 i matcher även om vi vann dom två första matcherna. Vi var storfavoriter, men det blev Montréal som gick hela vägen den säsongen. Hade vi slagit Montréal vet man inte hur det hade gått.
– I alla fall var det en fantastiskt rolig säsong och jag tog några pinnhål till i mitt kunnande och erkännande i NHL.

I mål för Quebec säsongen 1992/93 stod den milt sagt hetlevrade Ron Hextall.

– En galning, han var tokig. Det var en ledartyp och han hade en jäkla vinnarskalle. Men han var också excentrisk och tog ut svängarna lite i sina anföranden i omklädningsrummet och så vidare. Samtidigt var han en rolig karaktär.

”Foppa” bakom trejden till Toronto

Säsongen 1994/95 står det klart att Peter Forsberg ska flytta till Québec. Det fick konsekvenser för Mats Sundin. Vid draften i juni 1994 trejdas han till Toronto Maple Leafs i en stor bytesaffär.

– Vi kom inte riktigt överens i kontraktsförhandlingarna med Quebec och då blev det en bytesaffär med Toronto. Med facit i hand var det fantastiskt och kanske det bästa som hänt i min karriär. Att få komma till hockeyns Mecka, Toronto, där jag sedan spenderade 13 år, är något jag är väldigt glad för.

I bytesaffären mellan Quebec och Toronto ingick bland andra Wendel Clark som var lagkapten och något av en ikon i Maple Leafs Garden.

– Jag förstod nog inte innan jag kom ner till Toronto vilken press och vilken enorm hockeystad det är. Den uppfattningen får man inte riktigt då man kommer dit som bortalag och spelar. Det är ett sådant otroligt intresse för klubben i stan där.

Kan du klä ord på känslan att skrinna in i gamla Maple Leafs Garden för att representera Toronto Maple Leafs?
– Det är som att representera ett Manchester United eller Barcelona i fotboll, eller New York Yankees i baseboll eller New York Knicks i Basket. Det är en otrolig kultur och karma runt organisationen. Något man inte kan förstå förrän man drar på sig Toronto Maple Leafs tröja. Det är en enorm press.

Svävar Börje Salmings ande fortfarande över Toronto trots att han nu bott i Sverige sedan början av 1990-talet?
– Den finns alltid där. Han är en legendar i Toronto.

Hur märker man av det?
– Man är duktig på att ta vara på sina gamla hjältar. Sedan kom Börje Salming över ofta för att vara med på olika ceremonier också, men framför allt är han hyllad i många sammanhang som en riktigt stor Toronto Maple Leafs-spelare.

Redan tredje säsongen får Mats Sundin ett A på bröstet och säsongen därefter får han ta över kaptensrollen efter att Doug Gilmour blivit trejdad till New Jersey Devils.

– Det funkade väldigt bra för mig att vara kapten. Jag har sedan barnsben varit en ledartyp vare sig det var inom hockeyn, fotbollslaget eller på skolgården. På så vis var det väldigt naturligt för mig. Ju mer ansvar jag får i en grupp desto bättre spelar jag.

Mats Sundin gör 13 säsonger i Toronto Maple Leafs och att då få honom att plocka ut det mest minnesvärda från dom åren är nästintill omöjligt.

– Det har var några fantastiska resor. Självklart, dom två resorna genom slutspelet till conferencefinalen (1999 och 2002) sticker ut lite grann.
– När jag gjorde mitt 500:e mål var en fantastisk upplevelse och match. Jag gjorde hattrick och avgjorde när vi spelade tre mot fyra mot Calgary hemma.
– Jag gjorde alltså det avgörande målet, det var shorthanded, innebar hattrick och dessutom det 500:e målet. Det här var ett speciellt ögonblick.

Förutom en elak ögonskada har du klarat dig näst intill skadefri genom karriären, vad är grunden till det tror du?
– Det är nog en kombination av flera saker. Jag tror att jag alltid varit väldigt vältränad samtidigt som jag är stor och stark. Klart att det har hjälpt.
– Jag har slitit sönder ljumskarna någon gång och även fått någon ögonskada, men jag hade aldrig några skador som skulle göra att det var någon fara för karriären. Fast å andra sidan har jag haft en del skador också, men de kanske inte har synts alla gånger.

Har den här ögonskadan påverkat din syn på något vis?
– Jag har lite nedsatt syn på vänster öga. Den är nedsatt tio procent ungefär.

Vad hände då du fick den här skadan?
– Jag fick en puck i ögat. Det var någon som skulle lägga in pucken i vår zon och då fick jag den i ögat. Okbenet gick sönder och ögat satte sig lite. Det gjorde lite ont, kan man väl säga.

Avrundade i Vancouver med sedinarna

Efter 13 säsonger i Toronto kommer Mats Sundin att flytta till Vancouver Canucks, men det var en viss turbulens innan klubben och Sundin kom överens om att bryta upp från varandra.

– Runt mars 2008 var det mycket snack om en trejd. Vi var fyra, fem poäng från en slutspelsplats med Toronto. Jag gjorde mitt kanske bästa år på sju eller åtta säsonger i Toronto. Jag hade plus 17 och jag slutade på 78 poäng på 74 matcher, jag gjorde över 30 mål (32) och var över 20 poäng före tvåan i vår poängligan. Jag hade ett no trade-klausul i mitt kontrakt, men man kom ändå och frågade om jag ville lätta.
– Det här var när det var kanske 25 matcher kvar på säsongen. Vinner vi fyra, fem matcher i rad så är vi på slutspelsplats. Jag kände att va fan, det här är en businessdel av hockeyn. Det är sådant som händer och inte någon klubb som gjort något fel.
– Jag tog beslutet att jag ville vara kvar och inte lämna, om man nu säger, ett sjunkande skepp. Jag ville att vi skulle ta oss till slutspel och sa att jag ville avsluta säsongen i Toronto. I och med det blev det en enorm medial press på mig.
– Nu tog jag ett beslut som jag är stolt över att jag tog med tanke på den press som var. Jag hade gjort samma sak i dag.

Tanken var att Mats Sundin skulle sluta efter säsongen, men trots det skrev han så småningom på för Vancouver där han blev lagkamrat med bröderna Daniel och Henrik Sedin, Mattias Öhlund och Alexander Edler.

– Jag blev free agent i juli och då fick jag ett jättestort erbjudande från Vancouver. Då var jag också inne på att jag kanske hade spelat färdigt. Jag var ändå 38 år.
– Jag tog inte det erbjudandet utan väntade fram till december då jag kände att jag kanske ändå har lite krut kvar. Jag anslöt jag till Vancouver i månadsskiftet december/januari och spelade sedan där resten av säsongen 2008/09. Efter det kände jag att det var klart för min del.

Mats Sundin gör 41 matcher med Vancouver, nio mål och totalt 28 poäng.

– Det var skitkul i Vancouver. Vi hade ett kanonlag och då blev ju hockeyn väldigt enkel igen. Med facit i hand var det svårt att hoppa in mitt i en säsong när killarna är igång trummade samtidigt som jag själv inte hade tävlat på hela säsongen.
– Det tog några månader att komma i riktig form, men jag är riktigt nöjd med slutspelet där jag gjorde en poäng per match.
– Jag var, som sagt var, jättenöjd med säsongen, men kände också att jag var färdig. Jag hade tröttnat på resandet och allt det här.

Hur minns du idag återkomsten till Toronto och Air Canada Center med Vancouver?
– Det var 2-2 i straffar och jag hade den sista och avgörande straffar. Så det var ett bra läge att få avgöra, skrattar Sundin och fortsätter:
– Jag bemöttes bra generellt då jag kom tillbaka till Toronto, men jag hade fått mycket kritik året innan kring varför jag inte lämnade klubben och med det sett till att klubben fått några yngre spelare som man kunde satsa på i framtiden. Självklart var det mest positivt och det var ett fantastiskt mottagande. Så ser det ut idag också och jag älskar att åka tillbaka dit eftersom Toronto är mitt andra hem.

Det har blivit några fighter för Mats Sundin i NHL, men den som uppmärksammats mest är den med Boston Bruins tidigare backlegendar Ray Bourque.

– Jag har några fighter på mitt samvete. Bland annat då med Ray Bourque. Han och jag har varit i luven på varandra några gånger, men jag har även varit igång med Gary Roberts några gånger.

Hur var och är relationen med Ray Bourque?
– Vi känner varandra bra. Han var den bästa backen och jag fick alltid spela mot honom. Klart att det då blev tjuvnyp åt båda hållen.

Tre VM-guld – men framför allt ett OS-guld

Mats Sundins meritlista i Tre Kronor är lång. Trots att han bara har spelat drygt en säsong i Sverige har han ändå hunnit med 118 A-landskamper, tre VM-guld och ett OS-guld. Vi börjar Sundins landslagsresa med VM-guldet 1991 i Åbo.

– Det var mitt stora internationella genombrott, helt klart. Jag vann poängligan där och hade verkligen en genombrottssäsong 20 år gammal.

Hur minns du det avgörande målet på Andrej Trefilov i Sovjets mål i mitten av tredje perioden i den avgörande slutspelsmatchen?
– Det var mäktigt och med facit i hand såg jag ju att det dessutom var (Vjatjeslav) Fetisov som jag hade dragit. Det hann jag ju inte se när jag var på isen, men det var ett härligt mål.

VM-guldet 1992?
– När vi vann guldet 1991 hade vi ett kanonlag. Vi var kanske inte favorittippade men vi hade ändå ett bra lag med (Håkan) Loob, (Mats) Näslund och så vidare. Nästan alla våra bästa spelare var där.
– 1992 var det tvärtom. Många av dom rutinerade spelarna var borta och in kom en massa yngre killar. En av dom var Peter Forsberg.
– Vi hade en jättetung grundserie och var helt utdömda fram till kvartsfinalen mot Ryssland som vi slog i en bra match. Sedan slog vi Schweiz i semi och Finland i finalen. Det var en annan väg till guldet, men ett lika lyckligt slut.

Peter Forsberg har sagt att hans viktigaste uppgift var att inte vara i vägen för dig…
– (Skratt) Nej, så var det inte. När man får upp en sådan talang som Peter är det väldigt roligt. Man känner att det här är någon som förstår spelet på samma sätt som än själv. Klart att det underlättar och det var verkligen jättekul att få spela tillsammans med honom.

VM-guldet 1998?
– Vid VM 1998 hade vi återigen ett superbra lag och hade nästan alla våra bästa spelare med igen. Då var vi favorittippade faktiskt och första gången vi vann under favorittryck. Vi var det bästa laget i turneringen på pappret och mycket riktigt vann vi också.
– Det här guldet var också ett jättefint minne. Vid alla tre gulden har vi haft olika typer av lag och olika förutsättningar, men vi har lyckats vinna ändå.

Det var en målsnål och annorlunda finalserie mot Finland. Finalerna gick i bäst av två matcher. Den första vann Sverige med 1-0 efter mål av Johan Tornberg och den andra slutade 0-0.

– Det var två finalmatcher, jättekonstigt egentligen, och det vart bara ett mål på dom här matcherna.

OS-guldet 2006?
– Det skulle man kunna säga är den anrikaste medaljen som jag har vunnit. Nu vann Tre Kronor både VM- och OS-guld 2006, men jag skulle vilja säga att OS-guldet är det största Tre Kronor har vunnit någonsin meritmässigt i och med att alla lagen var representerade av sina absolut bästa spelare.
– Att vinna ett OS-guld där alla lag har sina bästa spelare med är en enorm fjäder i hatten för svensk hockey.

Är det din största upplevelse som hockeyspelare också?
– Den största meriten är det, men sedan har jag varit med om mycket roligt i slutspelsmatcher borta i NHL som jag tycker är viktiga. Självklart, ska jag plocka fram den största prestigesegern så är det klart att OS-guldet väger tungt.

Fadäsen i OS 2002: ”Lite underskattning”

Andra spelare som varit med på den här resan pratar om inställningen i den här gruppen, att det inte fanns något annat än OS-guld som gällde på något vis.

– Så var det lite grann. Det är roligt att se hur idrotten är. Jag har spelat tre OS-turneringar och den bästa som jag och Tre Kronor har spelat var den i Salt Lake City. Där pulveriserade vi Kanadas superstarlag med 5-2 i grundserien. Vi slog även försvarande mästarna Tjeckien med (Dominik) Hasek och alla stor stjärnor.
– Snöpligt och anledningen till att ingen kommer ihåg alla fina resultaten är att vi förlorade kvartsfinalen mot Vitryssland. Den turneringen kanske vi spelade en bättre hockey i än den då vi vann i Turin 2006. Där förlorade vi mot Ryssland och Slovakien i grundserien vilken ingen kommer ihåg idag. Sedan var vi fruktansvärt bra i kvart, semi och final.

Vad hände mot Vitryssland?
– Det hände det som kan hända i sport, att en underdog vinner. När det bara är en match så kan det ske. Det kan ha varit en kombination av lite underskattning, att vi spelade elva på förmiddagen och hade tränat hårt kvällen innan. Dessutom såg man kanske lite förbi den här matchen eftersom det hade gått så otroligt bra innan i turneringen.
– Men vi hade också otur med det här långskottet och allt som händer runt det. Då kan det gå så här, det är sport helt enkelt och matchen måste spelas.

Hur tajta är du, Peter Forsberg och Nicklas Lidström vid sidan av hockeyn?
– Man träffas ibland och det är alltid kul när vi ses. Nu har även ”Lidas” flyttat hem till slut från Detroit och bor i Västerås. Vi träffas i olika sammanhang och nu ska jag åka upp till Örnsköldsvik när Peters tröja ska hissas i slutet av februari.
– Det är kul att vi kan ha kontakten och jag vet att Peter har sitt kontor i närheten av där vi sitter.

Nicklas Lidström, Rolf ”Råttan” Edberg, Ingemar Stenmark och Micael Bydén jobbar på olika sätt som inom Börje Salmings ALS-stiftelse. Så gör sedan en tid tillbaka även en annan av svensk ishockeys största genom alla tider, Mats Sundin, som spelat inte mindre än 13 säsonger för Toronto Maple Leafs. Alltså samma organisation där Salming var älskad under och efter sina 16 säsonger där. 

– Första gången jag träffade Börje? Det var en tuff fråga så här direkt, säger Mats Sundin med ett leende då hockeysverige.se träffar honom för en intervju om Börje Salming och ALS-stiftelsen. 
– Jag tror att det måste varit inför Canada Cup 1991. Då hade vi träningsläger här i Sverige under augusti. Turneringen gick på den tiden i september. Vi var i Värmland, Sunne. Börje var 40 år då samtidigt var jag helt grön. 
– Jag hade varit med och vunnit VM-guld på våren och Canada Cup spelades på hösten. Jag hade en otrolig respekt för honom. En sak som sitter kvar är från det vi skulle ut och springa. Vi bytte om och hela laget skulle ut och jogga en sväng. Det varmt och jag minns att Börje bara hade shorts på sig och man såg hur vältränad han var. Dessutom hans ärrade ansikte till det. 

Hur var Börje mot er unga spelare?
– Hans storhet låg i att han var en fantastiskt bra person för alla runtomkring honom. Trots att han var en superstjärna i Toronto, Kanada och hela Nordamerika med NHL så var han som vem som helst vid sidan av isen. 
– Börje värderade alla runt laget lika oavsett om man var 20-årig rookie, materialförvaltare eller tränare. En varm människa. 

Vad tror du han betytt för svensk hockey och kanske främst din generation med Nicklas Lidström, Peter Forsberg, Daniel Alfredsson, Mikael Renberg med flera?
– Det var ändå några som hade åkte till NHL innan Börje och generationen med Anders Hedberg och ”Lill-Pröjsarn” (Ulf Nilsson) åkte över.
– Börje var viktig eftersom han fick sitt genombrott under den här tiden då det var som absolut råast i NHL. NHL, vilket inte alla här hemma vet, var då väldigt konservativ liga. Synen på européer och det här hotet ”nu kommer européerna och ska ta våra jobb”. 
– Tränare, spelare och ledare i NHL, men även fans, var väldigt skeptiska till européer. Speciellt då svenskar ”chicken swedes”. Jag tror att det hänger ihop med andra världskriget. I Kanada var det andra generationens Irländare och så vidare som kom ihåg att Sverige inte riktigt tog del i kriget och inte heller riktigt sida. 
– Sådana saker spelade faktiskt in i det här då han kom dit. Därför var Börje otroligt viktig med det här hjärtat han spelade med som jag tror var ett uppvaknande för nordamerikanska ledare, fans och spelare. 
– Han vann en så otrolig respekt med att han inte bara var duktig på skridskor och en skicklig ishockeyspelare utan han spelade också ett otroligt uppoffrande spel på isen, vilket han vann många hjärta med.

Går det att beskriva hans storhet i Toronto?
– Det är svårt för svenskar, speciellt om man inte har en relation till ishockeyn, att föreställa sig vad Toronto Maple Leafs betyder för hela NHL och fortfarande idag gör. 
– Ska jag sammanfattade det så är det som Barcelona i fotboll, Manchester United eller någon av dom här riktigt stora klubbarna. Det är den bästa parallellen man kan dra med hur stora Toronto Maple Leafs är i NHL och hela Nordamerika. Här är alltså Börje en av dom största.
– Toronto är ett av ”original six”, ett av lagen som helt enkelt var med och startade NHL. Då var det bara sex lag i NHL. Varför Toronto fick en sådan genomslagskraft i Kanada, men också hela Nordamerika, är att CBC, som är Kanadas motsvarighet till SVT… 
– Det var två lag från Kanada, Montréal från fransktalande delen och Toronto som representerade den anglosaxiska Kanada. 
– Det här gjorde att bodde man i exempelvis Edmonton, Vancouver eller Winnipeg hejade man på Toronto. Man fick med sig nästan hela landet och blev hela landets lag. Sedan hade du fransktalande Kanada och, vilket alla som var insatta visste, där hejade man på Montréal. 

Vad betydde Börje Salming för dig personligen?
– Jag hade inte så mycket tidig kontakt med Börje eftersom jag åkte över som 19-åring till Quebec. Första kontakten var, som sagt var, med landslaget. Självklart hade jag koll på Börje och hans karriär innan jag lärde känna honom. 
– Innan jag skrev på för Toronto 1994 var jag av en tillfällighet på Börje Salmings hockeyskola. Jag hade fått frågan av Börje om jag ville vara med där. I samband med det, när jag var uppe och fiskade, blev den här trejden klar, att jag efter fyra år i Quebec hamnade i Toronto Maple Leafs. 
– Det var bra för mig eftersom vi direkt då fick en relation samtidigt som han varit under många år i Toronto. Jag har rötterna från Tornedalen och varit mycket där uppe och fiskat, senaste tiden även jagat. Tack vare Börje Salming har jag under 27 år varit i samma sameby och fiskat. 
– Det började med att jag frågade Börje ”Jag skulle vilja åka och fiska i fjällen och har alltid gillat flugfiske, öring, röding…” ”Jag kan nog hjälpa till med det”. Då fick jag kontakt P-O Svonni och vi är fortfarande goda vänner. 

Börje Salming och Mats Sundin fortsatte att ha en bra kontakt med varandra. 
– Jag var uppe några somrar på Börjes hockeyskola. När jag sedan fick en fråga om jag ville vara lagkapten i Toronto var det naturligt att fråga Börje om vad han tyckte. 
– Börje svarade direkt ”Det måste du tacka ja till”. Han berättade också att han själv också hade fått den frågan och ångrade sig att han inte tackade ja. Han ville inte ha det här mediaansvaret som han visste att lagkamrater innan honom, bland annat Darryl Sittler, hade haft. 
– Beslutet blev väldigt enkelt för mig och jag tackade ja direkt. Man kan säga att Börje blev och var en viktig mentor för mig i Toronto.

Under sensommaren 2022 berättade Börje Salming att han drabbats av ALS. Något som tog hårt på Mats Sundin. 
– Det var en chock. Det här var på sommaren och vi var på landet ute i Roslagen. Min fru sa att det var något från TT som ringde och ville att jag skulle lämna en kommentar. 
– ALS är kanske den värsta sjukdomen man kan drabbas av så det var, som sagt var, en stor chock. I samband med beskedet var det många tankar på Börje och hans familj.

Vad visste du då om ALS som sjukdom?
– Jag visste så pass mycket att det inte finns något botemedel mot den. Utöver det hade jag inte så mycket mer koll än att det finns olika aggressiva varianter av den, men jag förstod att det här inte var något bra.

Hur var känslan när du stod bredvid Börje i Scotia Bank Arena och hela arenan, med tårar i ögonen, och gav en sista hyllning till honom, ett sista farväl.
– För mig var det otroligt tungt. Jag hade pratat lite med Börjes fru (Pia) innan vi åkte över till Kanada. Hon sa ”Mats, du får stålsätta dig lite för Börje är inte som när du träffade honom senast utan han har blivit ganska mycket försämrad.” 
– Det var en tung helg. Samtidigt kändes det otroligt skönt att få vara med där. Att få vara med Börje och se alla fantastiska hyllningar från Toronto-fansen och det som Hockey hall of fame arrangerade för Börje under helgen. Toronto Maple Leafs gjorde även dom ett fantastiskt jobb för Börje och hans familj. 

Vad tror du hyllningen i Toronto betydde för Börje?
– Ja hoppas verkligen, för Börje och hans familj, att han tog det till sitt hjärta. Det kändes som att han gjorde så. Var det någon som förtjänade den här hyllningen så var det Börje med tanke på att han var en sådan person som aldrig ville sätta sig själv i fokus utan alltid satte laget och familjen främst. 
– Jag tror också det var därför att folk slöt upp på det sättet man gjorde, Hall of fame, Toronto Maple Leafs och alla fansen där. Alla visste vad Börje var för typ av person. 

Stig Salming har berättat att Börje kände en stolthet att få komma ”hem” och ta emot den här fantastiska hyllningen, är det även din känsla?
– Ja, verkligen. Har man varit där och representerat Toronto Maple Leafs… Den uppslutning som var från hela staden…
– I veckan träffade jag en kvinna från Toronto under ett möte som jag hade. Då fick jag en koppling tillbaka och insåg vad Toronto Maple Leafs och alla spelare som representerat klubben genom åren betyder för stan och fansen. Det är så mycket större än bara ishockey. Toronto Maple Leafs är en institution i Kanada.

Fått rollen som ambassadör: “Inget svårt beslut”

Den 24:e november 2002 kom beskedet att en av svensk ishockeys största spelare genom alla tider, Börje Salming, hade gått ur tiden.
– Jag tror att det var en ännu större chock. Allt gick så fruktansvärt fort från det att Börje fick en diagnos till att han var borta. Jag var otroligt chockerad och då framför allt över att han försvann så fort. 
– Samtidigt, när jag träffade honom sista gången såg jag att det var en fruktansvärd aggressivitet i sjukdomen som gjorde att det gick så fort.

TV: Erik Karlssons magiska slutspel 2016/17