Foto: Ronnie Rönnkvist & Fredrik Jax.
Old School Hockey

Old School Hockey Mikael Andersson

ANNONS

I dag är han scout för Tampa Bay Lightning. Men Mikael Andersson har en gedigen spelarkarriär bakom sig med bland annat över 700 NHL-matcher, SM- och VM-guld. I dagens Old School Hockey berättar 56-åringen om karriären.
– Det gjorde beslutet att sluta enkelt – men det var inte många lediga dagar innan jag var i jobb igen.

GÖTEBORG (Hockeysverige.se)

Mikael Andersson är en av tre bröder från Kungälv som tog sig upp till Västra Frölundas A-lag. Micke och Niklas tog sig hela vägen till NHL medan äldsta brodern, Thomas, valde att varva ner i Mölndal, Kungälv och Härryda. Pappa var för övrigt den allsvenska målvakten Ronny Andersson som spelat för både Malmö och Västra Frölunda i högsta serien. 
– Hockeyn i Kungälv var väldigt stor då jag växte upp. Framför allt var det närheten. Skolan låg bara några hundra meter från arenan, berättar Mikael Andersson då vi slagit oss ner vid ett bord på ett hotell i Mölndal. 
– Folke Alfredsson var den som satte fart på grejerna där. När jag började var det bara en utomhusrink. Sedan blev det tak över huvudet. Det var väldigt många som ställde upp och hjälpte till. Pappa var med, men det var även många gamla Frölunda-spelare som flyttade dit. Kurt Olofsson, Björn Lindberg, Ingemar Caris…

Blev dom killarna förebilder för dig?
– Dom var med lite som ledare. Klart att det var bra. Framför allt hade jag under åren pappa mycket som ledare. Det var bra med ledare som hade lite hockeybakgrund, men det fanns många andra duktiga frivilliga. 
– Alla åldrar körde ihop. Var vi på allmänhetensåkning, delade vi upp och körde två mål. Naturligtvis var jag då även med dom som var betydligt äldre än jag. Det var bara att hoppa in någonstans. 

Var du, Thomas och Niklas tajta under uppväxten?
– Ja, men Niklas är lite yngre så egentligen var det mest jag och min äldre bror, Thomas, som körde på i samma årskullar. Jag var med dom som var två, tre år äldre. 
– Thomas spelade också i Frölunda och var med i allsvenskan. Även om han gjorde fem mål i första matchen så ville inte tränaren spela honom i serien. Efter den säsongen tappade han gnistan lite. Han gick då till Mölndal som också låg i Division 1. 
– Jag tror att han kände att det inte var Frölunda som var lite mer proffsigt. Alla i laget kanske inte heller var på samma nivå. Han tappade gnistan lite då och spelade senare i lite olika småklubbar. Han var absolut duktig och hade ett bra målsinne.

Foto: Arkiv. Mikaels pappa Ronny Andersson

Mikael Anderssons pappa var bortgångne Ronny Andersson som var stor publikfavorit under flera år i Frölundaborg.
– Jag såg honom spela, men det är klart att jag var rätt liten då. Jag kommer ihåg hur vi sprang i gångarna under Frölundaborg och grejade. Det var mycket skoj. ”Bittan” (Bengt Johansson) var stor man i klubben och den som värvade dom här gamla Frölunda-killarna. Han skojade man lite med. Man kan säga att jag är uppvuxen runt hockeyarenorna och jagade puckar eller vad jag gjorde, säger Mikael Andersson med ett skratt.

Förklädd skåning

Föddes du i Göteborg?
– Nej, jag föddes i Malmö då pappa spelade där.

Så du är egentligen skåning?
– Jag är egentligen skåning, men jag började aldrig prata innan vi flyttade hit. Vi bodde först i Tynnered innan vi kom till Kungälv. 

Foto: Ronnie Rönnkvist. Mikael Andersson är förknippad med Frölunda men föddes i Malmö.

När Mikael Andersson var 14 år fick han debutera i Kungälvs/Ytterbys A-lag som då låg i Division 2.
– Det var i Division 2 som idag är Division 1. Det gick ju bra och jag tror att jag vann skytteliga den säsongen. Jag tänkte inte så mycket på hur det var att debuterade där utan det var bara att gå in och spela. Jag levde i nuet. 
– Jag minns inte att det var några fler så unga killar som jag som kom upp samtidigt, men det var säkert några som var två, tre år äldre än jag. 

Inför säsongen 1981/82 värvades han till Västra Frölunda där det första säsongen enbart blev spel i J20-laget. 
– Brorsan gick dit samtidigt. Även farsan gick dit eftersom Frölunda ville ha honom som ledare. Vi stack dit hela gänget. Det var även en annan kille från Kungälv, Mats Olausson, som också var med på det tåget. 
– Mats är tre år äldre än jag, men vi var bra kompisar och han har alltid varit nära familjen på något sätt. Han och pappa kom också väldigt bra överens. Han spelade sedan vidare i Kungsbacka något år och sedan Kungälv igen.

Kom upp som 16-åring

Var det en stor kontrast att komma till en så stor klubb som Västra Frölunda?
– Klart att det var ett stort steg då jag senare kom upp i A-laget. Då kände jag att det var lite stort, men på vägen dit kände jag nog mer att det bara var att spela på. 
– Det dröjde inte länge innan jag var med A-laget och tränade. Sedan gjorde jag min första match då jag var 16 år. 

Hur minns du debuten säsongen 1982/83?
– Jag gjorde bara en match den säsongen och då gjorde jag mål. Jag är ganska säker på att det var Brynäs vi mötte och det där var såklart en bra start. 
– Klart att det var stort eftersom det var många spelare jag suttit och tittat på från läktaren som jag nu fick spela med. 

I laget spelade bland andra Anders Broström, Christer Kellgren, Roger Hägglund, Stefan Larsson, Göran Högosta och Jan Karlsson.
– Det var fantastiskt att komma med i det här gänget. Jag kände mig väldigt välkommen och dom här killarna tog väl hand om mig både på och utanför isen. 
– Klart att det fanns en hierarki. Plocka puckar och grejer efter träningarna fick man alltid göra i början. Det fanns väl alltid någon som jag puttade bort och tog hans plats, vilket såklart inte alltid var så populärt. 

Idag är du social och verbal, men var du det även i omklädningsrummet som 16-åring?
– Nej, jag var väldigt försynt då, säger Mikael Andersson med ett skratt och fortsätter:
– Visst är det bra om man tar plats, men man får visa lite respekt för dom äldre också, kan jag tycka. Man ska förtjäna sin roll.

“Något man inte vill vara med om”

Säsongen 1983/84 utsågs Mikael Andersson till Sveriges bästa junior, något som även hans bror Niklas utsågs till några säsonger senare. 
– Det gick bra för mig som juniorspelare, men priset var inget som betydde något speciellt just då. 

Under sin andra säsong i Västra Frölundas A-lag degraderas laget till Division 1. 
– Klart att det var tufft. Det var nog ännu tuffare för det äldre gardet. Jag försökte då mer att spela mig in i laget, få mer istid och hela den biten. Men visst var det en besvikelse och något man inte vill vara med om. 
– Samtidigt var jag så pass ung. Hade jag varit äldre skulle jag antagligen ha påverkats mycket hårdare. Om det hade hänt andra gången jag var hemma hade det varit katastrof. Nu var det bara att ta nya tag och försöka gå upp igen säsongen efter. Det blev bara en säsong till innan jag stack över. 

Foto: Arkiv. Mikael Andersson i Frölunda 1985.

Mellan 1984 och 1986 spelade Mikael Andersson tre J20-VM. 
– Första året var vi på hemmaplan (Nyköping och Norrköping). Vi hade ett lag med Uffe Samuelsson, Tomas Sandström, Tommy Albelin… Det kändes som vi ändå hade ett rätt hyfsat lag, men givetvis hade dom andra också bra lag. 
– Det var alltid kul att spela turneringarna där man fick mäta sig med dom bästa. Sista JVM-året hade jag redan åkt över så då lånade Buffalo ut mig så jag fick vara med även då. 

Var det svårt att få komma loss från Buffalo till turneringen?
– Jag spelade redan en del i Buffalo och det är inte en självklarhet att dom släpper dig om du spelar i NHL-laget. Dom tyckte nog att det kunde vara en bra erfarenhet för mig att vara med där igen. Turneringen spelades i Hamilton så det var inte så långt från Buffalo. 
– Man ser på det där lite olika och har du en stor roll i ett NHL-lag släpper dom dig inte, men det är klart att dom kunde leva utan mig ett tag då, skrattar förre Buffalo-spelaren.

Draftades samtidigt som Lemieux

Trots starka årskullar 1964, 1965 och 1966 blev det aldrig några medaljer för Sverige i Junior-VM turneringarna. 
– Nej, konstigt nog. Vi fick antagligen inte ihop helheten. Om vi tittar på 66:orna var det bara jag och Fredrik Olausson som blev proffs i NHL. Sedan var det Calle (Johansson) och (Ulf) Dahlén, (Roger) ”Ragge” Johansson bland 67:orna. 
– Bland 64:orna var det några fler med Tommy Albelin, Uffe Samuelsson och Tomas Sandström. 

Saknades bredden?
– Ja, så var det naturligtvis. 

Under sommaren 1984 draftades Mikael Andersson i första rundan av Buffalo. I samma draft gick bland andra Mario Lemieux, Kirk Muller, Ed Olczyk, Al Iafrate, Petr Svoboda, Shayne Corson, Kevin Hatcher med flera. 
– Draften var ingen stor grej då. Jag var inte ens över. Björn Wagnsson var min agent och ett tag gick det lite rykten om att jag skulle till Edmonton. Så blev det inte utan det blev Buffalo. Det fick jag bara ett samtal från Björn Wagnsson om.
– Jag visste inte mycket om Buffalo och det hade inte heller varit någon svensk som spelat där tidigare. Klart att det då inte fanns någon riktigt ”connection” med klubben. Jag kände till Gilbert Perreault och French connection-femman (även Rick Martin och René Robert) och jag fick snabbt reda på att den funnits där. Perreault spelade fortfarande då jag kom över. 
– Sedan var det många andra duktiga spelare i Buffalo, Phil Housley, Dave Andreychuk, Tom Barrasso, Mike Foligno, Mike Ramsey… Vi hade ett bra lag och gick till slutspel ett år, men det var en rätt tuff division. Boston var bra, Quebec var bra… Samtidigt var det bara 18 lag i NHL på den tiden. 

Mikael Andersson var väldigt ung, 19 år, när han åkte över, vilket var väldigt ovanligt vid den här tiden. 
– Jag resonerade att jag nu fick chansen och att det var dit jag ville. Samtidigt ville Buffalo ha över mig. Jag hade även varit över på campen som 18-åring. Det gick bra på den och jag gjorde några poäng i träningmatcherna vi hade i Lake Placid. Dom ville att jag skulle stanna på en gång, men jag hade ett år kvar med Frölunda så det var inte aktuellt. 
– Samtidigt, om jag ska vara riktigt ärlig hade det varit bra för mig att stannat hemma lite längre. Det blir lätt att sticker man lite för tidigt får man inte den roll utifrån den spelare man är. Då här det lätt att hamna långt bak i hierarkin och få en annan roll, inte dom här offensiva rollerna. 
– Är du en offensiv spelare är det nog inte fel att fortsätta utöva dom kvalitéerna här hemma några år innan du åker över. Du kan lätt hamna i fel fack annars.

Från division 1 till NHL

Var det en stor omställning att kliva in i NHL efter att säsongen innan spelat i Division 1?
– Ja, men jag tror att jag hade nytta av att ha varit över på träningslägret året innan. Jag hade då träffat en del av killarna i laget och kört med dom där under tre veckor. 
– Klart att det blev en annan hockey och små rinkar. Buffalo har en ganska liten rink så det var tajt och tätt. Egentligen var det lite samma där, att det bara var in och köra. 

Det här var första gången du flyttade hemifrån, hur upplevde du det steget med tanke på att Buffalo inte ligger alldeles nära Kungälv?
– Mitt första år bodde jag med en annan kille som är lika gammal som jag, Bob Halkidis. Vi hyrde ett radhus. Det var till god hjälp för mig att bo med honom. Han kom från Kanada och kunde språket. Jag var inte som killarna är idag, så slipad på engelskan. Det var faktiskt lite så att jag mest kunde ”yes” och ”no”, skrattar Mikael Andersson och fortsätter:
– Skolan var inte det som intresserade mig mest. Fröken sa alltid till mig ”Engelskan kanske kan vara bra om du ska bli proffs.” När jag träffade henne i efterhand sa hon ”du blev bäst på engelska till slut”. 

Foto: Ronnie Rönnkvist. Mikael Anderssons NHL-karriär startade i Buffalo Sabres organisation.

Ångrar du idag att du inte lade ner mer tid på engelskan?
– Nej, det gör jag inte, men visst hade det underlättat om jag varit bättre på engelska då jag kom över. I början när vi skulle beställa mat sa jag oftast bara ”the same”. Det var ungefär vad jag kunde. 

Första tiden i Buffalo blev det mycket hattande upp och ner mellan NHL och farmarlaget Rochester för Mikael Andersson. 
– Det var bara att jobba vidare. Klart att det alltid var en besvikelse då jag blev nedskickad. Ibland var det på grund av olika omständigheter, lite skador som gjorde att jag fick gå ner och sedan återvända därifrån. 
– Klart att alla vill spela där uppe, men enda chansen att få spela där uppe var att spela bra och visa att jag ville upp. Det var så jag såg på det.

“Ingen idé att sura”

Till säsongen 1987/88 kom även Mikael Anderssons kompis, Calle Johansson, över till Buffalo. 
– Calle kom över till min tredje säsong. Vi hade spelat med varandra i Frölunda, men också mycket mot varandra i ungdomen. Han var i KBA då jag spelade i Kungälv. Det var dom två bästa lagen i stan. 
– Vi var inte tajta innan Frölunda. Calle var med i Hallands TV-puck-lag och hela den biten. Vi blev närmare vänner då vi spelade ihop i Frölunda. Sedan blev det att vi spelade tillsammans i Buffalo och landslaget vid några tillfällen. 
– Christian Ruuttu kom över under mitt andra år. Han var ensam finne där då. Hannu Virta hade varit där i början då jag kom över. Även Timo Jutila var där en liten sväng. När Ruuttu kom kunde jag i alla fall snacka lite svenska med någon. Sedan kom även Calle. 

Träffar du Christian Ruuttu mycket nu då du jobbar som scout?
– Ja, han jobbar med Niklas (Andersson) så vi träffas och känner varandra väl.

Foto: Arkiv. Calle Johansson i Tre Kronor-tröjan.

Säsongen 1987/88 svarade Mikael Andersson för tre mål och totalt 23 poäng på 37 matcher. Trots det tillbringade han halva säsongen i farmarlaget Rochester. 
– Det var kanske en del politik också i det där, men jag resonerade att visst kunde jag vara besviken den dag jag blev nedskickad. Sedan är det bara att kavla upp ärmarna och köra på igen.

Har du haft den inställningen under hela karriären?
– Ja, det tycker jag. Det är ingen idé att sura över något för det hjälper inte. Det är bara att ta nya tag.

Vann Calder Cup

Är det här något du och Niklas pratat om med tanke på att han haft samma inställning under sin karriär?
– Ja, det tror jag. Niklas såg hur jag kämpade i början. Det var inte bara att ta plats så det där tror jag att vi har tagit lite från varandra på något sätt. 

Säsongen 1986/87 var Mikael Andersson med om att vinna Calder Cup (AHL) med Rochester Americans. 
– Det var riktigt stort, absolut. Vinner man så vinner man oavsett vilken liga det är.

Vad var det som gjorde att ni gick hela vägen?
– Vi hade många väldigt duktiga spelare, en del rutinerade killar som varit med ett tag och en del yngre som kom upp. Det var en bra mix och en bra målvakt i Darren Puppa. 
– Flera spelare hade spelat i NHL. Bland annat Don Lever och Richie Dunn, men också många duktiga AHL-spelare som Gaetos Orlando och Jody Gage. Även Uwe Krupp var med och som senare spelade många år i NHL. 

Du som NHL-spelare, upplevde du det som kul att gå ner och spela slutspelet i AHL?
– Slutspel är alltid kul eftersom man har chans att vinna något. 

Var Rochester en hockeystad?
– Ja, det tycker jag. I alla fall på den tiden. Jag vet inte hur det är idag. Det är en arbetarstad och dom gillade sin hockey där.

Trejdades från Buffalo

Säsongen 1990/91 fick han vara med om att vinna Calder Cup med Hartfords farmarlag Springfield. 
– Det var lika kul. Även där hade vi ett bra lag. Vi hade en del spelare som producerade rätt bra, jag också, i det slutspelet. 
– Vi hade ett skönt gäng som körde på. Coachen, Jimmy Roberts, var en härlig prick på något sätt. Han var från den gamla skolan. Han kallade in varje spelare på sitt kontor. Där satt han med en stor cigarr (skratt), men han hade glimten i ögat samtidigt som han krävde mycket av oss. 
– Han stod där ”speed, speed” hela tiden på träningarna. Han krävde mycket fart. Det var hans grej och vi var ett fartfyllt lag. Det var en hockey som passade mig väldigt bra. Roberts kom senare upp till Hartford och var där en del. 
– Det fanns säker många som tyckte att han var tuff, men jag tyckte han hade glimten i ögat och ville spela en rolig och fartfylld hockey.

Det var inför säsongen 1989/90 Mikael Andersson blev trejdad till Hartford. 
– Jag kände att det klickade på en gång och jag fick förtroende direkt. Där spelade jag ganska mycket med Kevin Dineen och Ray Ferraro som var två bra spelare.
– Första året i Hartford fick jag en knäskada och spelade nog bara runt 50 matcher. Jag producerade en del (13+24) och gjorde en bra säsong. Jag spelade så mycket det gick under dom 50 matcherna, men ibland gick det inte alls att spela på grund av knäskadan. 
– Under sommaren gjorde jag en operation och det tog en ganska lång tid att komma tillbaka från den. Det blev en tuff resa när det inte riktigt fungerade på en gång.

Foto: Bildbyrån. Mikael Andersson i Hartford Whalers.

Hartford var en klubb och stad där han trivdes bra. 
– Ja, jag trivdes väldigt bra där. Uffe Samuelsson och hans fru Jeanette var också där. Dom tog väldigt bra hand om mig då jag kom dit. Jag fick bo hemma hos dom i början, vilket nog var väldigt bra för mig. Senare bodde jag bara 100 meter ner för gatan ifrån dom. Vi klickade bra. 
– Framför allt är det skönt i dom lägena när man kommer till en ny klubb att ha någon ytterligare svensk där. Eller då jag var helt ny i den åldern jag var då jag kom över hade det såklart varit skönt att haft någon som stod där och hjälpte mig med alla praktiska sakerna. Nu fick jag hjälp ändå som tur var och bodde med den här kanadensiska killen som hjälpte mig runt i början så han kunde hjälpa mig att fixa med allting. 

Hartford hade tidigare spelat i WHA, men då som New England. När Mikael Andersson kom dit var det ändå som vilken annan NHL-klubb som helst. 
– Så var det. Vi hade många bra spelare där som exempelvis Ron Francis och Uffe Samuelsson. Det är många från det laget som efter karriären gjort många grejer inom hockeyn. Jag såg en lista på det och det kändes som varenda en hade gjort något. Nästan alla hade hamnat som General Manager, coach, scout, agent eller någonting.

“Har dom båda att tacka för mycket”

Vad var storheten med Ron Francis som spelare?
– Han var fruktansvärt smart. Inte världens snabbaste på något sätt, men klok i båda ändarna av rinken. Han hittade dom här små enkla lösningarna. 

Var han underskattad?
– Väldigt underskattad. Det är bara att titta på dom poäng han skrapat ihop under sin karriär (1 798 på 1 731 matcher). Han hade en väldigt bra karriär, helt klart. 

Efter tre säsonger i Hartford gick resan vidare till Tampa Bay Lightnings som då var helt nya i NHL. 
– Jag hade möjligheten att gå dit eftersom jag blev ”free agent”. Hartford ville ha kvar mig så jag hade kunnat stanna. 
– Jag fick en bra möjlighet att skriva ett fyraårskontrakt med Phil Esposito. Jag tänkte att det var en ny klubb, lite spännande och kul. 

Foto: Arkiv. Bröderna Esposito. Tony till vänster och Phil till höger.

Phil Esposito var inte känd för att direkt älska svenska spelare då han själv var aktiv, men Mikael Andersson och den ganska tuffa kanadensaren kom bra överens. 
– Han var fantastisk och jag älskade både honom och hans bror Tony. Vi har alltid haft en kanonkontakt. Jag har dom båda att tacka för mycket. Tyvärr gick Tony bort för ett tag sedan. 
– Phil springer jag på nästan varje gång jag är över. Han gör radio och grejer ibland. Sedan kanske han är med och gör lite PR-grejer och sådant. Tony gjorde mycket sådant i Chicago även om han bodde i Tampa.

Tampa etablerade sig i ligan

Med tanke på att du skrev ett fyraårskontrakt fick du även en stor roll på en gång?
– Det var så mycket nytt från alla håll och kanter så det är klart att jag hade en hyfsad roll. I alla fall när det kom till att döda utvisningar och vanliga byten. Sedan gick det neråt lite grann och jag blev lite mer en fjärdelinare. I och med att jag jämt dödade utvisningar blev det en bra roll ändå. 

Hur upplevde du Tampa som ny organisation inledningsvis?
– Klart att det var många spelare första säsongen. Jag tror att det var runt 50 in och ut. 
– Organisationen, för det första var vi i en liten arena. Där fick vi spela under ett år för NHL:s skull, för att trampa i gång det hela. Publiken kunde inte så mycket hockey i början. Det räckte att någon drog ett hårt skott i plexit så jublades det, skrattar Mikael Andersson.

Foto: Bildbyrån. Mikael Andersson under en NHL-match med Tampa Bay.

Fick ni lära folket där hockey?
– Ja, lite så var det. Sedan var det också kunnigt folk som ”retired” där och äldre som följt hockeyn på annan ort innan. Så var det, men lite nytt var det säkert för en stor del av massan.  
– Sedan flyttade vi ut till St. Petersburg och spelade där ute under några år. Egentligen var det en inomhusbasebollarena. Den tog kanske 40 000 åskådare och vi hade ändå runt 28 000 mot Florida, men även i slutspelet när vi mötte Philadelphia, så intresset fanns där. Just slutspelet när vi spelade mot Philadelphia var stort. 
– Sedan kom vi in i den nya hallen inne i stan där Tampa spelar idag. Alla vi bodde närmare den hallen eftersom det var meningen att den skulle byggts redan från början, men det drog ut på tiden. 
– Tanken var från början att den skulle ligga vid fotbollsarenan så många i laget flyttade ut åt det hållet. Till slut blev det i stället en ganska lång körning bort till St. Pete och arenan där borta. Tampa var fint och ett fantastiskt ställe att bo på. Klimatet, solglasögon… Det var lätt då folk kom och hälsade då vi hade nära till beachen och allt det där. 

Valde du själv att lämna Tampa för Philadelphia?
– Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag fick frågan av Phil Esposito året innan då Philadelphia ville ha mig. Då lät han mig bestämma om jag ville stanna. Han ville ge mig chansen att vinna någonting, men jag tackade nej till det erbjudandet. 
– Sedan fick vi en ny General Manager, Jacques Demers, och då blev den här flytten av. Han fick inte lära känna mig på den korta tiden vi var i Tampa tillsammans och det här kom mitt under säsongen. 
– Philadelphia var en riktigt hockeystad när jag kom did. (Eric) Lindros, (John) LeClair, (Mark) Recchi och (Mikael) Renberg var där. På backsidan hade vi (Éric) Desjardins… 
– Vi hade ett kanonlag. Det är nog det absolut bästa lag jag spelat i och enda lag där jag känt att vi hade haft chansen att vinna. 
– Jag kom in sent den säsongen. Samtidigt blev tyvärr Lindros skadad innan slutspelet. Det här påverkade första femman, andra femman och gick sedan i hela ledet bakåt på något sätt. Han var så pass stark, dominant och kunde fälla avgörande i vilken match som helst.

Mötte brorsan i NHL

Hur viktig var Mikael Renberg för det här laget?
– Han var också jätteviktig. Micke hade kommit tillbaka efter att ha varit i Tampa med mig. Han åkte tillbaka till Philadelphia innan jag kom dit. Vi har kamperat ihop lite både där och i landslaget. Klart att han var en stor del av den femman som var en av dom bästa i ligan. 
– Vi hade, som sagt var, ett bra lag men i slutspelet kunde vi inte göra mål. Det var som förgjort. Det kanske hade räckt att vi haft med Lindros så kunde det blivit annorlunda. 
– Under min andra säsong slutade vi etta i ligan, men precis i slutet blev jag trejdad till Islanders. Där var jag kvar i två månader. Efter det kände jag ”nu tror jag faktiskt att det räcker”. Min son skulle födas två veckor efter att jag blivit trejdad så jag tyckte det var en väldigt dålig tajming. 

Även om Niklas Andersson spelade många säsonger i Islanders spelade aldrig bröderna tillsammans där. 
– Nej, det gjorde vi aldrig. Däremot spelade jag mot honom. Han försvann under samma säsong till Nashville innan jag kom dit. Vi spelade däremot ihop i landslaget och Frölunda. 
– Vi har stått jämte varandra vid någon tekning, men jag tror inte någon tog bild på det vilket hade varit kul att ha haft. 

Minns du första mötet i NHL med Niklas?
– Ja, det gör jag. Niklas hade två poäng i den matchen och jag typ noll. Någonting säger mig att dom vann med 3-2 eller liknande. Det var hans chans att komma in i ligan. Jag ville såklart att det skulle gå bra för honom, men inte att vi skulle förlora. Det var den känslan jag hade. 

Foto: Arkiv. Conny Evensson blev Mikael Anderssons huvudtränare i Frölunda.

Efter avslutet i New York Islanders blev det tre säsonger i Frölunda. Där fick han avsluta karriären med att vinna ett SM-guld. 
– Klart det var kul att komma hem igen. Jag önskar bara att jag hade varit i bättre form för jag hade både ont i knäet och ryggen. Det var som att jag spelade på ett ben samtidigt som jag hade haft ganska stora problem med ryggen. Det är bättre idag. Det vill säga om jag inte börjar hålla på i trädgården för mycket för då smäller det till. 
– Det var vad som var jobbigast, men samtidigt var det många roliga säsonger. Först var (Tommy) Boustedt tränare. Sedan var det Conny (Evensson) under två säsonger. Conny hade jag haft i landslaget tidigare. Bland då vi vann VM-guld 1992. 
– Jag gillar Conny jättemycket. Inte bara som coach, men som ledare får han alla att känna sig viktiga och delaktiga. Det är en av sakerna som absolut är hans styrka. Han fick även spelarna som inte spelade så mycket att köpa in. Om du spelade i fjärde femman förklarade Conny vad han ville ha från dig.

"Det gjorde beslutet att sluta enkelt"

Hur viktig var Conny Evensson för SM-guldet 2003?
– Jätteviktig naturligtvis. Att han stannade kvar där ett år till så det blev guld. Vi var bra året innan också. Sedan måste vi också säga att vi hade ett väldigt bra lag. Det går inte att vinna annars, men framför allt var väldigt bra på att få med sig alla.

Foto: Bildbyrån. Frölundas trupp 2003.

Ni hade ett bra lag, men vad var nyckeln till att ni vann det här guldet?
– Vi hade spets. Förstafemman (Jonas Johnsson, Tomi Kallio, Niklas Andersson) var riktigt bra, två målvakter som var fantastiskt bra. Både Henke (Lundqvist) och (Fredrik) Norrena var kanonmålvakter. Vi hade även dom här unga killarna, dragkedjan (Jari Tolsa, Joel Lundqvist, Magnus Kahnberg) som den kallades. Det kryddat med några äldre gubbar naturligtvis. 
– Det var en bra mix där alla köpte sina roller, vilket jag tror var viktigt. Det där kunde Conny se till eftersom han var bra på att, som sagt var, få alla att köpa in. Första och andra femman är en sak, men tredje och fjärde med killar som vill ha mer istid och få större roller, det gäller att få med dom och även killarna som inte spelar just den kvällen med sig. Det är en konst och jag tror det är många tränare som inte är så bra på det. 

Om ni inte vunnit SM-guld 2003, hade du då fortsatt spela ytterligare några säsonger?
– Nej, jag hade redan bestämt dig. Jag kände att min sista säsong var för tuff. Sedan hade jag klart med att jag skulle scouta. 
– Jag hade fått erbjudande om att scouta redan året innan, men vi hade pratat om det tidigare också, men då hade vi sagt att vi skulle vänta ett år. Det gjorde beslutet att sluta enkelt, men det var inte många lediga dagar innan jag var i jobb igen. 
– Jag hann njuta av guldet, men samtidigt var det skönt att jag hade något att gå till efter att jag slutat spela. 

Foto: Bildbyrån. Det sista Mikael Andersson gjorde som spelare var att vinna SM-guld med Frölunda.

Mikael Andersson var tillsammans med sin bror Niklas med i Canada Cup 1991, vilket var hans första stora internationella turnering. 
– Det var fantastiskt att vi båda två fick vara med där. Jag tänkte nog mest på att Börje Salming var med. Han hade varit min idol sedan jag var knatte. Det var stort att få spela med honom, men också att få vara med honom i Toronto. Folk på gatan var ”Hey BJ”.

"Jag och Niklas spelade i samma kedja flera av matcherna"

Inför Sveriges match mot Kanada ströks line-upen innan matchen för att Börje Salming inte skulle få en liknande ”standing ovation” som vid Canada Cup 1976. Arrangörerna sa att det handlade om tidsbrist. Däremot hade man tid att presentera Torontos tidigare lagkapten, Darryl Sittler, så han kunde få en ”standing ovation”. 
– Klart det var en häftig turnering att fått vara med i. Det var stjärnstatus på turneringen och alla dom bästa var med. 
– Jag och Niklas spelade i samma kedja flera av matcherna. Oftast hade vi antingen Tomas Forslund eller Lasse Edström med oss i den kedjan. 

Era föräldrar måste ha varit stolta då två av deras söner var med i Canada Cup?
– Klart att det överhuvudtaget var spännande att följa oss där borta. Det var många resor över och dom tyckte det var kul. 

Bild: Fredrik Jax.

Var även er mamma hockeyintresserad?
– Ja, hon var väldigt hockeyintresserad. Hon gick bort före pappa, fem, sex år innan. Tyvärr gick dom bort ganska unga båda två. Ska man glädja sig i något så fick dom vara med om hela våra karriärer. 

Niklas Andersson:
– Det var en chock för mig att komma med. Jag satt vid radion för att lyssna om Micke skulle komma med, men då hörde jag mitt namn i slutet också. Jag tror att det handlade om att man, precis som i dag, ville ta med några för att få erfarenhet inför framtiden. Det var nog aldrig tänkt att jag skulle gå in och göra skillnad.
– Jag var ombytt i alla matcher, men jag spelade inte så mycket. Det var fantastiskt att sitta där och vara en del av den här turneringen. Det var hur stort som helst och jag minns att jag hoppades att Börje Salming skulle få vara med på line-upen mot Kanada i Toronto, men det blev inte så. Det vågade dom inte göra om det misstaget igen.
– Jag fick spela med många av spelarna jag hade sett upp till, även mot i motståndarlagen. Pappa hade en bensinstation då och han hade en kund som hade Sky Sport. Där var det mycket Edmonton Oilers så jag hade sett mycket NHL om och om igen på videoband som det var vid den här tiden. Så visst var jag lite starstruck, så var det.

“Pang så fortsatte blodet att pulsera”

Sverige gick till semifinal, men förlorade den mot Kanada med 4-0. 

Året efter, 1992, var Mikael Andersson i det nederlagstippade svenska lag som vann VM-guld i Prag. 
– Jag missade dom tre första matcherna. Calle (Johansson) och jag kom in samtidigt. ”Garpen” (Johan Garpenlöv) kom också, men han var med redan från början. När jag och Calle kom dit var det svarta rubriker i tidningarna. Allt var katastrof, skrattar Mikael Andersson och fortsätter:
– Första matchen vi var med förlorade vi mot Finland (1-3). Sedan fick vi ihop bitarna och spelade bra. Det var bra spelare med där också. Bland annat (Mats) Sundin och ”Foppa” (Peter Forsberg). 
– Det här var ”Foppas” första stora turnering. Innan förstod vi nog inte riktigt hur bra han var, men jag har haft förmånen att spela med dom båda och senare även ”Lidas” (Nicklas Lidström). Fantastiska spelare naturligtvis. Jag vill påstå att det var dom tre största svenska spelarna under min tid i NHL, men det är alltid svårt att säga vilka som är dom bästa. 
– Jag har även följt killarna innan och tyckte att Bengt-Åke Gustafsson var en väldigt bra spelare. Thomas Steen var duktig, Mats Näslund, ”Tjompen” (Tomas Sandström)… Det var så många bra och jag kan känna att det är svårt att sortera upp det hela.

Foto: Bildbyrån. Mikael Andersson under VM-finalen mot Finland 1992.

Vad kom målvakten Tommy Söderström betyda för det här VM-guldet?
– Han var naturligtvis bra. Det var han och Peter Åslin som var målvakter där. 
– Conny (Evensson) var såklart också viktig för att få ihop det. Alla kämpade för varandra och gav allt. Då kan det bli bra ibland, säger världsmästaren med ett leende. 

Mikael Andersson var även med vid VM 1993 där Tre Kronor vann ett silver. 
– Jag tycker att vi var rätt bra där också. Där spelade jag med Micke Renberg och Thomas Rundqvist. Vi fick stryk mot ryssarna i finalen med 3-1. Det där sved lite. 
– I finalen fick jag en skridsko i ansiktet i första bytet. Det var in och sy på bänken. Ut på isen och pang så fortsatte blodet att pulsera. Vi fick inte stopp på det så jag fick till slut gå in i omklädningsrummet och sy ihop det lite bättre.

“Det var en chock för alla”

Blev du rädd av att få en skridsko i ansiktet, vilket kunde slutat värre?
– Nej, det blev jag inte, men det var en chans att få vinna ett VM till. Klart att det då, som sagt var, sved lite grann. Året efter fick vi brons och det svider alltid när man är så nära. 

Foto: Arkiv. Mikael Andersson under VM 1993.

Du var även med vid OS 1998 i Nagano där ni var ett av dom favorittippade lagen, men föll mot Finland i kvartsfinalen. 
– Det jag tänker på är min gode vän, Uffe Samuelsson. Det kändes fruktansvärt. 

Det skulle visa sig att Ulf Samuelsson hade dubbla pass, men i och med att han hade ett amerikanskt så gällde inte längre det svenska längre. Det innebar att han inte fick spela fler matcher i turneringen utan fick återvände gråtande till USA. 
– Det går såklart inte skylla på sådana saker, men det var en chock för alla. Vi skulle in och spela en viktig match dagen efter. Klart att det påverkade oss. Uffe var bra och hade varit nyttig för oss på isen.

Var med och draftade Hedman

Hur upplevde du kvartsfinalen mot Finland där ni förlorade med 2-1?
– (Teemu) Selänne gjorde båda målen. Det kändes som en match vi skulle ha vunnit. Jag vet inte om vi var bättre än Finland, men vi borde ha varit det i alla fall. 
– Vi hade spelat väldigt bra fram till den här matchen. Till exempel mot USA, men mot Finland kom vi inte upp riktigt upp. Det blev en match där ingenting hände fram till Finland gjorde målen. Det var en besvikelse att vi var utslagna och det kändes tufft när vi hade ett så bra lag. 

Hur ser Mikael Anderssons liv ut idag?
– Livet idag är bra, säger Tampa-scouten med ett leende och fortsätter:
– Jag är inne på det 19:e året som scout. Det är fortfarande mycket hockey och jag gläds som scout med framgångarna som Tampa har. 

Var du även med och plockade över Victor Hedman till Tampa Bay?
– Jag var med, men jag kan inte säga att det bara var jag. Det är kul att se hur han utvecklats under åren. En riktig klippa och en väldigt fin kille som har betytt mycket för vår organisation. 


TV: Här skriver Rasmus Dahlin historia

Den här artikeln handlar om:
Hockey PÅ TV
fredag 14 juni
02:00 Edmonton Oilers - Florida Panthers NHL
söndag 16 juni
02:00 Edmonton Oilers - Florida Panthers NHL