Han växte upp i Värmland, men var aldrig nära spel i Färjestad. 
I stället gick Stefan Canderyd från Karlskoga och blev en av Brynäs största profiler i ett decennium. 
Tre SM-guld senare möter vi honom i dagens Old School Hockey.

Det går inte att säga annat än att Stefan Canderyd, Karlskogasonen ni vet, har en stor del i att Brynäs återtog SM-guldtronen från Leksand 1976. Som bekant var det just Canderyd som satte dit den avgörande pucken bakom Färjestads Lennart ”Nenne” Andersson i den andra finalen den säsongen.

Stefan Canderyd har dock betytt så mycket mer för Brynäs genom åren än just det klassiska målet 1976. Tio säsonger som spelare och tre som tränare talar sitt tydliga språk. Lägg där till tre SM-guld, ett silver och ett brons så förstår alla att vi pratar om en av Brynäs riktigt stora spelare.

För att lära känna Stefan Canderyd lite bättre reser vi tillbaka till slutet av 1950- och början av 1960-talet och Karlskoga. En stad där Lars-Eric Lundvall härjade som bäst i stadens hockeyrinkar.
– Jag stod ofta på Boforsrinken och tittade då IFK Bofors spelade. Det började redan som grabb då man gick dit med pappa. Till saken hör att IFK Bofors var ganska bra på den här tiden.

Spelade din pappa också ishockey?
– Nej, bara fotboll. Han spelade i Bråten, men även i Karlskoga. Min farbror däremot, Gillis Canderyd, han spelade fotboll i allsvenskan för både Degerfors och Örebro.

Arkivbild

Ditt första minne som knattehockeyspelare?
– Från pojklagsåren kommer jag nog bäst ihåg när vi åkte ner till Göteborg och spelade GP-pucken. Det var ju övernattning i någon skola och så vidare.
– Sedan får det nog bli TV-pucken 1968 då Värmland slog Västerbotten i finalen med 3-0. Det var faktiskt första gången jag träffade på (Lars-Gunnar) ”Krobbe” Lundberg och Martin Karlsson, som senare skulle bli mina kedjekamrater i Brynäs.

”Var jämnt mellan Färjestad och Karlskoga”

Värmland vann även TV-pucken 1967, då med spelare som Lennart ”Nenne” Andersson, Willy Lindström och Dan Labraaten i laget. Guldlaget 1968 innehöll bland andra Dan Landegren, Lars-Göran Nilsson (Arvika), Malte Steen, Kent Bodin med flera.

Vilket av lagen var starkast som du ser det?
– Det var två bra lag och vilket som var bäst kan jag inte svara på. Jag var med länge i laget 1967, men blev utgallrad i sista stund.
– Det var inte bara dom du nämner som var framstående bland killarna födda 1952. Kent Bengtsson var en annan väldigt bra spelare, liksom en kille vid namn Jan Gimmå, båda faktiskt från Karlskoga/Bofors. Vi hade en bra stämning i laget, men det tror jag alla TV-pucklagen hade. Skillnaden var antagligen den att vi helt enkelt hade lite mer talang och, lite klyschigt, stolpe in och inte tvärtom.

Vid den här tiden var Färjestad på väg uppåt och Karlskoga/Bofors på väg nedåt i landets tabeller. Hur var rivaliteten mellan klubbarna?
– Det var ungefär 50/50 kan man säga. Just när jag växte upp var det ganska jämnt mellan klubbarna. Sedan gick Färjestad ifrån. Mycket tack vare Kjell Glennert som var en driftig man. Han lyckades bland annat värva Uffe Sterner till laget. Även Conny Evensson fick han ju dit från Malmö.

Var du själv nära spel i Färjestad vid något tillfälle?
– Nej, faktiskt inte. Rent konkreta bud, eller klubbar som jag träffade eller pratade med, förutom Brynäs, var bara Södertälje, Frölunda och Djurgården.

Arkivbild

Säsongen 1970/71 ligger IF Karlskoga/Bofors i det som då kallades Division 2 och idag motsvarar Hockeyallsvenskan. K/B går obesegrade genom serien och en ung Stefan Canderyd, som debuterar i A-laget, skrapar ihop imponerande 21 poäng på 18 matcher.
– Vilken som var första matchen i A-laget minns jag faktiskt inte. Däremot var jag första målskytt både i seriespel och i träningsmatcher i den då nybyggda Nobelhallen.  Det är extra kul och något som ingen kan ta ifrån mig, säger Stefan Canderyd med ett skratt.
– Vi hade ett bra gäng med Kenneth Holmstedt, Curt och Per Edenvik, Lennart ”Lillen” Gustafsson och Kjell Nilsson. Kjell var för övrig ordförande i Svenska Ishockeyförbundet under en tid. Sedan var ju Kent Bengtsson med. Vi kände varandra bra från juniorlaget och han blev en perfekt draghjälp för mig. Kedjan med mig, Kent och Stig-Olov ”Bullen” Persson blev en succé.
– Annars var den här mixen där bland andra Curt Edenvik, som spelade i allsvenskan både i hockey och fotboll, och Lennart ”Lillen” Gustavsson tillsammans med oss unga spelare väldigt bra.

Flyttade till Brynäs och blev mästare

Kvalserien säsongen 1970/71 började inte som Karlskoga/Bofors hade förväntat sig. När fyra av sex omgångar är spelade ligger bara värmlänningarna på en tredjeplats, två poäng efter Nybro och tre poäng efter Surahammar.
– Det vände i fjärde omgången mot Nybro borta. Vi hade en skön kanadensare, Danny Malone, som coach. Han sa till mig på sin svensk-amerikanska innan matchen: ”Come on Stephane, nu kör vi” ha ha…
– Vi vann ganska stort mot Nybro och efter det avgjorde vi hemma mot Örebro.

Där Stefan Canderyd satte spiken i kistan med sitt 4-2-mål (K/B vann med 6-3).
– Jaså, gjorde jag det? Jag kom bara ihåg att vi vann och hur otroligt glada vi var efter matchen.

Efter två säsonger i allsvenskan med Karlskoga/Bofors tar Stefan Canderyd steget över till Brynäs.
– Sista året i Karlskoga kom jag med i Vikingarna (B-landslaget). Där hade jag Lennart ”Tigern” Johansson som förbundskapten. Han var dessutom tränare i Brynäs tillsammans med Tommy Sandlin. Därför kändes det helt enkelt rätt och ganska tryggt att flytta till just Brynäs. Dessutom spelade Jan-Erik Silfverberg där och han liksom några ytterligare kände jag ganska bra sedan tidigare.

Arkivbild

Var det tufft klimat att anpassa sig till då du klev in i Brynäs omklädningsrum första gången?
– Nej. Det var jättebra stämning redan från början. Självklart tittade man upp och funderade lite när man på ena sidan om sig hade William Löfqvist och på den andra Lars-Göran Nilsson.
– Brynäs har hela tiden stått för en bra idrottskultur och man höll ihop. Visst fanns det många som borde haft en högre status än andra med tanke på vad man presterat genom åren. Fast så var det aldrig utan alla höll verkligen ihop som ett lag. Det fanns en sådan härlig vinnarmentalitet. Brynäs skulle bara vinna till vilket pris som helst. Just därför tror jag våra träningar verkligen var stentuffa, ofta tuffare än själva seriematcherna.

Säsongen 1975/76 återtar Brynäs guldtronen efter att ha lånat ut den till Leksand under tre säsonger.
– Vi hade ett fruktansvärt bra lag. Sedan fick vi nästan en fenomenal fart på vår femma.

Hur såg den femman ut?
– Stefan Persson och Jan-Erik Silfverberg var backar. Jag var center och på kanterna spelade ”Krobbe” Lundberg och Martin Karlsson.
– Just att vi nya spelare hade kommit in i Brynäs på ett så pass bra sätt i kombination med den här äldre generationen spelare blev en perfekt blandning.

”Tigern gjorde ett stort avtryck i Brynäs historia”

I final två i bäst av tre går matchen till förlängning efter att Färjestads Gunnar Johansson kvitterat med tre och en halv minut kvar.
– Det jag givetvis minns bäst från den finalen var att jag fick avgöra matchen 16.23 in i ”sudden”. Målet? Jag var ruskigt trött och lär ha svarat TV-reportern Fredrik Belfrage direkt efter slutsignalen att jag kom fri och lade upp pucken i krysset. Då sa Belfrage: ”Men Stefan, den gick ju in mellan benen på Andersson.” 

Stefan Canderyd sätter segermålet mot Färjestad. Foto: Arkivbild

Året därpå kör ni fullkomligt över Färjestad i finalspelet och vinner med 6-2 och 9-3. Var ni ännu bättre som lag den säsongen?
– Det var då som ”Krobbe” var i högform. ”Krobbe” var otrolig när han hade en bra dag. Inte nog med att han var en artist, en ”Nacka” Skoglund på rinken, han hade antagligen även seriens hårdaste handledsskott.
– Om vi var bättre det året vet jag inte, men liksom säsongen 1975/76 var vi ruskigt bra.

Stefan Canderyd får även vara med på guldresan 1980 då Lennart ”Tigern” Johansson, helt otippat, tar Brynäs till ytterligare ett SM-guld.
– ”Tigern” hade en väldigt stor del i guldet 1980. Hans personlighet där han verkligen levde för hockeyn och samtidigt mitt i det allvarliga kunde komma med ett kul skämt gjorde att man som spelare upplevde honom som en underbar person och tränare.
– Jag tycker att ”Tigern” gjort ett otroligt stort avtryck i Brynäs historia och taktiskt var han före sin tid.

Finalspelet vinner Brynäs med 3-2 i matcher över Frölunda.
– Det blev extra het final efter att Anders Broström crosscheckat Janne Kock.

Anders Broström hävdar att Kock filmade en del i det ögonblicket.
– Jaså? Det kan inte jag svara på, men det blev ett jäkla liv och publiken buade när han och Frölunda kom hit upp till Gavlerinken i matchen efter den smällen. ”Kocken” var liten och spänstig samtidigt som Anders var stor, vilket gjorde att det antagligen såg värre ut än vad det var.
– Anders spelade fysiskt, det var ju hans sätt och spela. Trots att man ofta minns Anders för sitt fysiska spel så går det inte att säga annat än att han var en skicklig back.

Arkivbild

Varför valde du att sluta efter säsongen 1982/83?
– På den här tiden hade man jobb vid sidan av hockeyn. Jobb hela dagen och sedan träning tjugo i sex på kvällen. Man spelade inte så ofta längre än till 30 år, speciellt inte om man hade familj som jag. Mina döttrar är födda 1978 och 1981 och krävde sin tid.
– Jag varvade ner som spelande tränare i Hofors, ett år i Sandviken och ett år i Skutskär. Sista året satt jag dessutom med i Brynäs sportkommitté. Då plockade vi hit Staffan Tholsson som tränare. När han behövde en hjälptränare gick frågan till mig. Eftersom jag varit med och tagit hit Staffan var det ganska svårt att säga nej till det jobbet.
– Det blev tre och ett halvt år tillsammans med Staffan och vi båda fungerade bra ihop. Jag tycker att han gjorde ett väldigt bra jobb under sin tid i Brynäs.

Fick aldrig chansen att spela VM

Det blev aldrig något VM-spel för Stefan Canderyd även om det var nära 1977. Själva landslagsdebuten skedde i Prag december 1976. Hela Brynäsfemman med Persson, Silfverberg, Karlsson, Lundberg och Canderyd var uttagna av förbundskaptenen Hans ”Virus” Lindberg. Sverige vann med 3-1 och ”Krobbe” Lundberg svarade för ett av målen. Lasse Lindgren och Per-Olov Brasar svarade för Sveriges två andra mål.

Dagen efter debuten förlorade Tre Kronor mot tjeckerna med hela 7-3. Glädjeämnet var just Canderyds kedja där Martin Karlsson svarade för två av målen. Det tredje gjordes av Lars-Erik Eriksson (I dag Ridderström).
– Man kan säga att just vår femma hade ett väldigt brett sortiment. ”Silfver” var den defensiva som täckte upp. Persson den offensiva. Jag som center var defensiv och satte upp anfallen. Martin var ruskigt målfarlig och sedan hade vi ”Krobbe” där precis allt kunde hända.
– Framförallt hade vi fem väldigt kul tillsammans. På träningarna med Brynäs spelade vi ofta femmorna mot varandra. Då blev det att man gaddade ihop sig lite extra för att vinna smålagsspelet.

Många tog för givet när VM i Wien närmade sig 1977 att hela femman skulle komma till spel. Nu blev det aldrig så. Stefan Canderyd blev kvar hemma i Sverige.
– Jag visste att det fanns en chans att jag inte skulle komma med. Nu blev jag bortgallrad som sista spelare och visst kändes det trist eftersom det hade varit kul att fått vara med i ett VM. Samtidigt känner jag i dag att jag har haft nytta av just den här motgången. Jag lärde mig väldigt mycket av det. Just det här att bita ihop och komma tillbaka.
– Du måste försöka hitta det positiva när något sådant sker och i stället dra lärdom. Nu kom Roland Eriksson in från Minnesota North Stars i stället och han gjorde en fantastiskt bra turnering.

TV: Så har Färjestad vänt på säsongen