Möt Göran Lindblom i Old School Hockey

Göran Lindblom var en av sin tids bästa offensiva backar och satte ett poängrekord för backar i Elitserien som stod sig i två decennier – och som fortfarande är den bästa säsongen sett till poängsnitt av en back i Elitserien/SHL. 
I Old School Hockey berättar Lindblom om SM-guldet med Skellefteå, åren i Tre Kronor och intresset från NHL. 

När Skellefteå vann SM-guld 1978 var Göran Lindblom en av lagets viktigaste spelare. Från sin backplats svarade han för 12 mål och totalt 33 poäng på 35 matcher under guldåret. Hans fina spel gjorde även honom till en viktig kugge i Tre Kronor under många år. I dag är han verksam inom Svenska Ishockeyförbundet.

Här bjuder vi er läsare på ett möte med Göran Lindblom då han var på besök i Segeltorphallen i Huddinge där han berättade om sin fina karriär.

– Jag är och har alltid varit skelleftebo, säger Göran Lindblom med ett leende på läpparna och en viss stolthet i rösten när vi slår oss ner i ishallens café.
– Under mitt första år i TV-pucken var jag faktiskt forward. Till andra året hade vi för lite backar så jag och Torbjörn Andersson i Björklöven, han var också forward, blev omplacerade till backpositionen. Det innebar att både han och jag fick en stor skjuts framåt i hockeykarriären.

Var det här också anledningen till att du var en kreativ back?
– Ja, det kan nog vara en stor anledning. Jag har aldrig varit någon skridskovirtuos, men på något vis hamnade jag rätt där jag fick hålla i lite mera puck och leverera passningar.

Skellefteå var en riktigt hockeystad redan då Göran Lindblom växte upp där och det var inte bara han själv från kompisgänget som skördade framgångar senare i karriären.

– Tom Stenberg var en som jag umgicks rätt mycket med. Han kom också upp i A-laget men spelade även någon juniorlandskamp. Jag levde kring hockeyn i Skellefteå och generellt kring idrott så alla mina kompisar var mer eller mindre idrottsintresserade.
– Pappa var mer intresserad av fotboll, men han hjälpte mig mycket. Han tog ut mig på isen, var målvakt så jag fick försöka dribbla och göra mål. Sedan har jag en brorsa (Ulf Lindblom) som också spelade ishockey. Han spelade i CRIF (Clemensnäs/Rönnskär) som det hette då. Sedan fick han även chansen en säsong i Skellefteå så vi spelade faktiskt i samma lag en säsong.

DEBUTERADE SOM 16-ÅRING

När TV-pucken spelades 1972 vann Västerbotten och Göran Lindblom utsågs till turneringens bästa back.

– Vi vann TV-pucken det året och det priset betydde en del eftersom det bara var första året som jag spelade back och ändå blev så uppmärksammad som jag blev. På den tiden hade vi två pojklandskamper, en mot Finland och en mot Danmark, där jag fick spinna vidare på framgången. Efter det rullade allt igång.
– Jag tänkte inte så mycket på allt som hände, men från det att jag hade spelat TV-pucken den hösten så fick jag debutera i A-laget samma år kring jul. Allt gick väldigt fort.

Hur minns du A-lagsdebuten?
– Det var mot Södertälje borta. Jag hämtade pucken i ett hörn. Det blev en situation där jag tvärbromsade. Sedan kom det en spelare som for rätt in i sargen efter det att han försökt tackla mig. Sedan vände han sig om och sa: ”Du ska nog se upp nästa gång”. Det var ”Stisse” (Stig-Göran Johansson). Det där minns jag väldigt väl.
– Jag spelade med Lasse Lindgren då och han hjälpte mig på ett bra sätt att komma in i A-laget. Från den matchen blev jag faktiskt bofast där uppe.

Vad kom Lasse Lindgren att betyda för dig?
– Väldigt mycket det första året. Dels för att han var en bra spelare, men också för att jag hamnade i en trygg miljö och fick spela mitt spel fast jag bara var 16 år.

En av spelarna som återfanns i Skellefteå, då Göran Lindblom tog klivet upp i A-laget, var den karismatiske Hardy Nilsson.

– Det var mycket myter kring honom redan då, skrattar Göran Lindblom och fortsätter:
– När man är 16 år tänker man inte så mycket utan är mest glad över att få vara med. Sedan växte jag under åren på mig både mentalt och på isen. När vi kom upp mot SM-guldet hade jag lite mer skinn på näsan också och kunde säga saker även till honom, saker jag inte sa till honom när jag var 16 år, om man säger så, säger Lindblom och skrattar.

FRÅN DEGRADERING TILL GULD

Skellefteå åkte ur allsvenskan, som var högsta serien i Sverige, säsongen 1972/73.

– Klart att jag var ledsen, men ser jag det så här i efterhand kanske det var positivt också med tanke på att jag var så ung och hamnade på rätt nivå. Alltså mer rätt för mig och min egen utveckling. Sedan ville man ju givetvis vara kvar i högsta serien. Jag har egentligen inga känslor eller funderingar kring det. Det blev som det blev.

Var det då Skellefteå byggde upp något nytt som sedan skulle leda till SM-guldet 1978?
– På den tiden var trupperna mer stabila. Skellefteå tog in lite nya spelare när vi åkte ur och på så vis byggdes det något nytt. Men för att vinna ett SM-guld behövs det att alla var på topp. På den tiden var ofta spelarna från mindre föreningar runt omkring i Norrbotten och Västerbotten.
– När jag kände att vi kunde vinna guldet? Det var nog samma säsong. Det Hardy hade var att han hela tiden sa att vi kunde vinna. Vi behövde ha en kille som kunde förmedla det budskapet så att vi verkligen trodde på det. Det var klart att hela gruppen växte och kände att vi skulle vinna.

Vad var det som i slutändan gjorde att ni vann guldet?
– Standardfrasen som alla säger när man vunnit SM-guld är att laget fungerat jättebra ihop, att man haft en bra laganda. Så blir det ju på grund av att man vinner alltihop. Förlorar man sista sju matcherna för säsongen så känns det givetvis inte alls lika bra i laget.
– Det har något att göra med att man bygger upp någonting inom laget. Plus, om man ska vara ärlig, så var det Hardy-kedjan (Hardy Nilsson, Per Johansson, Martin Karlsson) som drog det tyngsta lasset i serien, men det var vi yngre som drog det tyngre lasset i slutspelet och gjorde väldigt mycket poäng där.
– Nu när man sett Skellefteå vinna SM-guld de senaste åren har det inte heller alltid varit förstafemman som varit avgörande i slutet. Det är femmorna som kan producera vid rätt tillfälle som hjälper laget till ett SM-guld.

I finalen 1978 ställdes Skellefteå mot AIK. I första finalmatchen blev västerbottningarna överkörda och förlorade med hela 5-1 på Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Det var ett AIK som hade en rad landslagsmän i laguppställningen varav fyra kom med till VM (Leif Holmgren, Rolf ”Råttan” Edberg, Bengt Lundholm och Thomas Gradin) mot ett Skellefteå som bara fick med Göran Lindblom till VM-turneringen i Prag efter slutspelet.

– Inför själva finalspelet var det som vanligt, att storstadslag som AIK och Djurgården var favoriter. Dessutom hade de alltid fler spelare i landslaget än vad landsorten brukade ha. Därför byggdes det också upp en sorts ”hatstämning” mot den typen av lag. Det blev lite vi mot dom. Det avspeglade sig också då vi fick den tredje och avgörande matchen i Göteborg, efter att vi hade vunnit hemma med 5-2, och vi kände att vi hade publiken med oss.

”VAR SVÅRARE ATT FÅ POÄNG”

Den tredje och avgörande finalen vann Skellefteå med 4-3 efter att Lasse Nyström satte 4-3-pucken 11.05 in i den tredje perioden.

– Det var väldigt jämnt siffermässigt och först i slutet kunde vi dra ifrån. Det roligaste minnet från den avgörande finalen var då Hardy Nilsson tog bucklan och drog iväg själv. Annars brukar ju hela laget åka runt tillsammans, men han kände väl att han ville dra iväg. Det blev som det blev och så här efteråt ser vi det mest som en kul grej.

Vad hade hänt med din utveckling som hockeyspelare säsongerna innan SM-guldet?
– Jag spelade mycket juniorlandskamper så jag var där under ytan och bubblade hela tiden. Men att få en utveckling handlar om att hitta rätt i en femma, växa och att där göra poäng. Jag var ingen poängback tidigare utan det blev jag i efterhand.

Hur kunde det bli så?
– Ja, du… Jag kom in i ett flyt och behövde inte fundera utan allting bara fungerade. Men framförallt måste man hamna med rätt omgivning. Ska jag vara ärlig så var det svårare att få poäng vid den tiden. Nuförtiden får man passningspoäng utan att nästan inte ha varit i närheten av pucken. Så var det inte då kan man väl säga.
– När det rullar på växer du, vågar göra saker, slå passningar på ett bättre sätt. Men det finns ingen medicin för det. Då skulle man ju sälja den på burk.

Coach för guldlaget var den relativt okände coachen Anders Rönnblom som tagit över jobbet från den tidigare Skellefteå- och Djurgårdsspelaren Pelle Lundström.

– Anders höll i träningarna och körde stenhårt med oss. Vi fick åka skridskor väldigt mycket, tuff skridskoåkning. Rent taktiskt var det vi spelare och framförallt Hardy som styrde.
– Vi hade även ganska tuffa genomgångar. Det var inte så att vi hade varje match på video, men man blev korsförhörd på varje baklängesmål man var inne på, om vems fel målen var. Det var tufft mentalt och ingen skulle kunna smita undan.
– Hade man tur så kunde det finnas en match där vi hade bilder. Gick man igenom en match och någon sa ”det där är inte min gubbe” och vi såg på bilderna en eller två dagar efteråt att det inte stämde så blev han hängd.

NOBBADE NHL: ”VAR FÖR TIDIGT”

Säsongen 1980/81 gick Skellefteå också långt, men blev utslagna av Färjestad i semifinalen. Efter det började Skellefteå svaja som lag och tog sig inte till slutspel något mer med Göran Lindblom i laget.

– Miljonkedjan (Hardy Nilsson, Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg och Martin Karlsson) drog iväg och efter det skulle Skellefteå bygga upp något nytt. Men vi fick helt enkelt ihop ett för svagt lag.
– Framförallt sista åren, när vi blev ett lindansarlag, var det väldigt jobbigt. Ekonomin var kanske inte heller 100 procent. Man bröt sig ur och började kalla sig Skellefteå Hockey för att få ordning på ekonomin, men det fanns inte pengar för att köpa in bra spelare så man kunde hålla en bra standard.
– Det var aldrig konkursmässigt, men man gick ifrån de normala dräkterna och hittade på ett nytt märke. Klubben försökte amerikanisera sig och göra något snyggt och häftigt. Det blev inte så lyckat och då dog det. Sedan återgick Skellefteå till det normala igen.

Totalt kom Göran Lindblom att spela 16 säsonger i Skellefteå.

– Jag blev kvar av olika anledningar. Det fanns intressenter från Sverige och jag fick även något erbjudande från NHL. Men att åka till NHL var alldeles för tidigt vid den här tiden. Det var alldeles för få svenskar där så jag kände att jag inte skulle kunna prestera på det sätt som min spelstil var och som jag gjorde här hemma.

Vilka klubbar var du aktuell för i NHL, jag har för mig att en klubb var Chicago?
– Chicago var mest löst prat. Jag fick heller aldrig något förslag därifrån. Det var bara någon från en tidning i Chicago som hade med deras organisation att göra som hade kontakt med mig.
– Sedan var det blivande Atlanta Flames som kom med ett kontraktsförslag. Det var jag och Mats Waltin som diskuterade med dom. Det mynnade ut i att Atlanta ville ha en av oss och det var mig eftersom jag var yngre. Då kände jag att jag inte ville. Det var inte heller några summor som skulle göra mig ekonomiskt oberoende. När jag tackade nej tog man inte någon av oss.

”DÅ VAR JAG TRÖTT PÅ ISHOCKEYN”

Säsongen 1984/85 fick Skellefteå lämna elitserien, ett lag där nu Göran Lindblom var lagkapten.

– Från det fram till jag slutade 1987/88 var det tungt. Jag hade spelat ganska många säsonger i föreningen och slitit ganska tufft. Det var bara att försöka ta sig upp igen. Nu var vi bara nere en säsong och upp igen.
– Efter det blev vi ändå ett lindansargäng under några säsonger. Det gjorde så att det inte var något svårt beslut att sluta. Då var jag väldigt trött på ishockeyn.

Skellefteå är en hockeystad, hur reagerade folket där på degraderingen och även på att ni under så många år var ett lag i elitseriens nedre regioner?
– Nog fanns det ett intresse. Det var först senare som det dök, när vi åkte ur och hade dom riktigt tuffa åren. Det var bara runt 600-700 åskådare på matcherna, ett riktigt mörker.

SATTE POÄNGREKORD

Göran Lindblom satte under sin tid i elitserien poängrekord för backar då han säsongen 1978/79 gjorde åtta mål och totalt 43 poäng på 36 matcher. Ett rekord som stod sig i två decennier innan Pär Djoos slog det. Lindbloms poängsnitt på 1,19 poäng per match är fortfarande bäst någonsin av en back i Elitserien/SHL under en hel säsong. 

– Tittar man så här i efterhand på antalet matcher så är det fantastiskt bra och något som jag är stolt över. Nu är rekordet slaget, men det var ändå ganska bra statistiskt sett.

Efter att ha lämnat Skellefteå som spelare blev hans nya adress Malå, en Division 1-klubb ungefär 12 mil nordväst om hans hemstad.

– Jag började som spelare för att varva ner, men det kände jag ganska fort att jag inte skulle ha gjort. Det var inte samma sak, att varva ner i en lägre division. Efter det startade jag en kort tränarkarriär och inledde med att träna Malå.
– Efter det hade jag CRIF. Vi höll på att få kvala till elitserien. Bland annat slog vi Skellefteå. Men till slut kände jag att det skulle bli för mycket att kombinera det med andra saker så jag slutade. Efter det var jag inne i 82-landslaget en sväng. Efter det hade jag ett uppehåll. Jag har även varit inne lite i TV-pucken, men inte något som varit permanent.

Den spelskicklige backen från Skellefteå hade även en fin karriär i Tre Kronor där han matchades inte mindre än 106 gånger.

– Debuten var 1977 och det minns jag mest för att jag blev uppringd på luciakvällen. Man hade tagit ut ett lag och skulle åka ner till Tjeckoslovakien. Janne Asplund hade fått en klubba i ögat så jag fick hastigt och lustigt avbryta mitt luciafirande, packa grejerna och ansluta till laget nere i Prag.
– Jag spelade inte så mycket just då, men fick senare chansen igen och blev mer eller mindre permanent i landslaget.

VAR LAGKAPTEN I VM

Göran Lindblom fick sedan chansen att spela i VM 1978, en turnering som även den spelades i Prag.

– ”Virus” (Hans Lindberg, förbundskapten) var och tittade på slutspelet och sa till mig att jag hade en stor chans att komma med. Då hann jag bara hem från finalen i Göteborg och packa om grejerna. Sedan fick jag dra igen.

Sverige gjorde ingen lyckad turnering utan slutade på en fjärdeplats efter Sovjet, Tjeckoslovakien och Kanada.

– Jag spelade inte mycket i den turneringen. Det var jag och Thomas Gradin som hela tiden satt på reservbänken.
– Vid VM 1979 skulle jag också varit med, men jag fick en skada i handen just innan vi skulle åka och spela träningsmatcherna.

Det blev inget spel för Göran Lindblom vid OS i Lake Placid 1980, men han var tillbaka till VM 1981 som spelades i Göteborg där Sverige vann ett silver efter match mot omöjliga Sovjet.

– Då var jag lagkapten. Det var en fantastisk turnering trots att många bara vill komma ihåg ett av resultaten, 1-13 mot Sovjet. Jag brukar säga att jag faktiskt hade en assist i den matchen (Thomas Steen svarade för målet), skrattar Lindblom.

Vid VM i Helsingfors 1982 hamnade Sverige ånyo utanför pallen.

– Det var en av mina tyngre turneringar och jag tyckte att det gick tungt hela tiden. Jag fick även stå över någon match.

Varför blev det så tror du?
– Jag har inget bra svar. Jag var egentligen en varannan-årslirare och hade ”peakar” vartannat år kan man väl säga.
– Jag var faktiskt på presskonferens efter Kanada-matchen. Det var jag och någon i Kanada som hette (Wayne) Gretzky. Hela salen var full av journalister som började ställa frågor till honom, så jag smög ut eftersom allt fokus bara var på en spelare.

”BOORK VAR INTE INTRESSERAD AV MIG”

Sitt sista framträdande i stora internationella turneringar gjorde Göran Lindblom vid OS i Sarajevo 1984 där Sverige tog brons efter Sovjet och Tjeckoslovakien.

– Det blev min sista turnering för efter det kom ”Boorken” (Leif Boork) in. Den OS-turneringen var givetvis speciell med tanke på den inramningen som var kring spelen.
– Under en VM-turnering är det bara dom andra hockeylagen som man stöter på. Då bodde vi i en OS-by där jag fick chansen att lära känna andra idrottare också. Vi åkte och tittade på lite andra aktiviteter så fort vi fick lite dötid. Skridsko- och konståkningen var i samma arenaområde. Vi åkte även iväg och tittade på någon slalomtävling. Där träffade jag Stig Strand och några andra killar som vi snackade med samtidigt som jag tror att alla var lite nyfikna på varandra.

Hur gick tankarna då du såg bilder på TV hur allt där nere raserades under kriget?
– Eftersom jag hade varit där så tyckte jag att det var extra synd med tanke på vad man hade byggt upp. Jag vet att invigningsarenan som tog 60-70 000 åskådare blev en kyrkogård under kriget. Man samlade kroppar där. I dag har man svårt att förstå allt det där som hänt.

Du nämnde Leif Boork, varför blev du inte med i landslaget sedan han tillträde som förbundskapten?
– Det vet jag inte, men jag hade sökt in på GIH något år tidigare. Då hade jag en polare som var i Djurgården, Håkan Eriksson som flyttat ner från Skellefteå. Jag hörde av mig till både AIK och Djurgården men han sa rakt av, då han var tränare för Djurgården, att han inte var intresserad av mig.
– Sedan kom jag inte in på GIH, men jag förstod när Boork skulle ta över Tre Kronor att han inte var intresserad av mig och att min spelstil inte passade in i hans spelidé. Så att jag inte kom med blev ingen överraskning för mig.

Ni har jobbat under samma tak på Svenska Ishockeyförbundet, har ni pratat om det här?
– Nej, inte om det. Jag klöser inte ut ögonen på honom (skratt). Det är ett ställningstagande han har tagit. Jag har själv varit i samma situation själv med U16-landslaget. Man tar ut dom man tycker och tror ska passa för sitt tänk, så att säga.

Hur ser Göran Lindbloms liv ut idag?
– Jag jobbar som hockeykonsulent sedan 28 år tillbaka. Först var jag i Västerbottens Ishockeyförbund, sedan tog Svenska Ishockeyförbundet över det för ungefär tolv år sedan. Jag jobbar med hockey på heltid och är ute och besöker föreningarna som finns i mina områden. Jag har Västerbotten och Gotland. Jag är ute och utbildar ledarna i teman som vi hockeykonsultenter gemensamt kommer fram till. Så jag trivs, avslutar Göran Lindblom med ett stort leende.

TV: "Luleå är byggda för att gå långt i slutspel"