Kvarnvallen i Piteå. 

Så hette ishallen som jag spenderade stora delar av min tid i som ung. Idag heter den något helt annat, men det spelar ingen roll för mig. Mina minnen skapades i Kvarnvallen. Björnligan, pojklagsträningar och det var även här a-laget spelade sina hemmamatcher. 

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att jag kollade särskilt mycket på själva matcherna och det gjorde ingen annan av det andra jämnåriga barnen för den delen. Det är inte spelet, målen eller tacklingarna som jag kommer ihåg mest.

Det är allt annat runtomkring som gjorde att det alltid var lika roligt att gå på hockey.

"LETADE EFTER AVSLAGNA KOMPOSITSKAFT"

Allt hade sin charm, till och med de långa bilköerna hem och den karaktäristiska lukten i ishallen. Ja du vet säkert vilken lukt jag menar:

En blandning av lössnus, bränt kaffe och korvspad. 

Viktigast av allt var ändå att få träffa sina kompisar, allt annat var mest en kuliss. Där hängde vi under det stora träläktaren och man kunde se fötterna på de som verkligen kollade på matchen. Papporna som skrek och gubbarna som gnällde. Vi barn jublade ovetandes när det blev mål och ropade "SKJUT” när hemmalaget hade powerplay. Där har inte mycket förändrats, jag menar hur svårt kan det vara egentligen?! Det är ju bara skjuta, vi är ju för sjutton en man mer. 

Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi snackade om när vi satt där under läktaren men jag kommer ihåg att jag gillade atmosfären. I ishallen kände jag mig som hemma. Vi käkade kalla varmkorvar, drack avslagen läsk och åt godis som man kunde köpa i de små kioskerna. Utbudet var inte stort och i princip detsamma på alla rinkar men det gjorde ingenting: trossar, remmar, Dubbel-dip och så klart den givna klassikern Hockeypulver. För er som inte vet så är Hockeypulver ett fint godispulver med lakritssmak som kommer förpackad i en liten rund svart plastförpackning och på den ville man definitivt inte vara tvåa på bollen eller rättare sagt pucken. Efter första ”slicket” skickades den laget runt, som en fredspipa, tills det torra lakritspulvret blivit en kletig gegga och dosan fick agera riktigt puck när vi behövde leka av oss sockerkicken.

Vi sprang runt i det långa korridorerna och letade efter avslagna kompositskaft och halvtaskiga träblad i soptunnorna. Ibland kunde man ha tur och hittade riktiga fynd bland kaffesump och annat skräp. Som till exempel ett Easton Ultra light-skaft eller ett blad med vinkel Sakic. Efter lite snickeri hemma i garaget; en såg och en rasp, några sekunder med en värmepistol och lite lim så hade man fixat en fullt duglig klubba. Bättre begagnat fungerade ibland riktigt bra. Tänk om man hade kommit ihåg det här när man blev äldre och skyllde på materialet så fort man missade ett flippass. 

Bild: Jessica Ström.

"KANSKE INTE LÅTER MÄRKVÄRDIGT - MEN BETYDDE MYCKET"

Efter matchen fick man snabbt skynda sig till spelargången för att få en high-five, en autograf eller i bästa fall en klubba av någon av spelarna. Det kanske inte låter märkvärdigt men för oss unga hockeykillar betydde det mycket. Jag skriver hockeykillar för att det på den tiden bara var killar som stod där. Det gör mig glad att det har förändrats och att det numera även finns många hockeyintresserade tjejer. Jag tror att de här mötena är något jag tog med mig då jag en dag själv fick förmånen att vara den som fick åka av isen och ha möjligheten att göra någons dag lite bättre. Stanna till och prata, kasta en matchpuck till en liten supporter och ge tillbaka till andra. Precis det jag själv fick när jag stod där utanför Kvarnvallen för många år sedan. Nu när jag har lagt skridskorna på hyllan och ser tillbaka på min karriär är det så klart mycket man saknar. Som att få vara inne på isen och tävla eller sitta och snacka med grabbarna i omklädningsrummet. 

Men möten som dessa är något jag saknar extra mycket.

När jag säger att alla ishallar rymmer samma sak, samma atmosfär och nerv, så måste ni tro mig.

Det är faktiskt en hel del rinkar och arenor man har hunnit besöka under åren. Från Matojärvi ishall i norr till Kirsebergs ishall i söder. Även om flera år har gått så är känslorna och intrycken desamma än idag. Förväntningarna innan, glädjen efter en vinst och till och med frustrationen efter en förlust. Ramsorna på läktaren och inte minst känslan av gemenskap. Allt finns där precis som förr. Oavsett var. Detta är så klart något man saknar extra mycket under rådande omständigheter med Covid-19 och tomma läktare. Nu mer än någonsin har publiken och dess frånvaro visat vilken stor roll den har för idrotten. Idrott utan publik är som palt utan lingonsylt.

Helt fantastiskt, men ändå något som saknas. 

Tobias Forsberg är en tidigare elitspelare med JVM-spel, 323 allsvenska matcher och 210 SHL-matcher på meritlistan. Som senior representerade han Modo, Björklöven, Västerås och framför allt Leksand.

Tobias Forsberg tvingades avsluta sin spelarkarriär under säsongen 2018/2019 efter att ha ådragit sig en allvarlig skada. Numera är han expertkommentator på C More under deras allsvenska sändningar, och krönikör för Hockeysverige.se.