Senaste nytt
Spelarövergångar
"Fick framföra den tillsammans med henne i Scandinavium"
Då snickrade Peter och Nanne Grönwall ihop en VM-låt – och använde sig av Damkronornas OS-bronshjältar som körsångare.
– Nanne är en energifull, härlig människa som verkligen bjöd på sig själv och fick oss att bjuda på oss själva, minns Kim Martin Hasson.
Inför VM 2002 i Göteborg hade Peter och Nanne Grönwall snickrat ihop den så kallade VM-låten. Som kör hade man tagit en del av spelarna som var med och vann det historiska OS-bronset 2002 i Salt Lake City.
”Stickan” Kenne:
– Det där var en kul grej. Det var väldigt trångt i studion där vi skulle trycka ihop alla tjejerna för en fotografering. Om tjejerna var bra på att sjunga? Det var väl lite blandat (skratt), men jag måste säga att alla var trevliga och då inte minst Nanne Grönwall.”
Mia Larsson minns tillbaka till inspelningen:
– Det här var 2002 på våren efter att vi vunnit OS-bronset i Salt Lake. Sverige arrangerade hockey-VM för herrar i Götebrog och Nanne Grönvall och Peter Grönvall hade skrivit VM-låten "Vi är dom tuffaste" och vi fick spela in den med henne, mest refräng och kör.
– Sedan blev vi inbjudna till VM och fick framföra den tillsammans med henne på invigningen i Scandinavium samt att vi blev lite firade då för OS-medaljen. Kul minne!
– Gud, jag minns inte så mycket av det, skrattar dubble OS-medaljören och fortsätter:
– Det var superroligt att få spela in en sång med Nanne. Nanne är en energifull, härlig människa som verkligen bjöd på sig själv och fick oss att bjuda på oss själva. Vem som hördes mest? Måste varit Krickan.
– Minns att grabbarna behövde stöd inför hemma VM i Göteborg 2002. Efter förlusten och uttåget ur OS kvartsfinalen på herrsidan var Damkronorna glödheta efter bronset som räddade en del av svensk hockeys anseende.
– Nanne Grönvall ville ha hjälp i studion och vi ställde upp. Det var ett roligt minne. Kristina ”Krickan” Bergstrand var såklart bäst även på att sjunga
– Vi var med och spelade in och körade på herrarnas VM-låt 2002. Det här var efter vårt OS-brons. Om jag inte minns helt fel så hördes Krickan mest.
"BLET ETT ANSIKTE UTÅT FÖR DAMHOCKEYN"
OS-turneringen tidigare på våren blev historisk i och med att det var första gången Damkronorna vunnit en OS-medalj.
– Hur jag minns den resan? Att vi var en grupp som knöts samman samtidigt som vi hade en fruktansvärt bra målvakt i just Kim Martin, säger Ylva Martinsen och fortsätter:
– Även då var det ganska turbulent. Vi hade haft Peter (Elander), men av någon anledning fick inte han åka med. I stället blev det Daniel Morger och ”Lillen” (Christian Yngve) som ledde laget.
– Innan vi åkte hade vi spelat fem matcher mot Finland. Vi förlorade fyra och vann en så vi blev lite ifrågasatat om vi verkligen skulle få åka. Det här var säsongen då SOK (Sveriges olympiska kommitté) tänkte att vi faktiskt inte skulle få åka. Det här tror jag gjorde att många av oss tänkte ”nu, jävlar ska vi visa dom”, och det gjorde vi.
– Det här var början till uppmärksamheten och respekten för damhockeyn och damhockeyspelare . Speciellt efter Evelina Samuelssons två mål i bronsmatchen och att ledarna våga ställa Kim (Martin-Hasson) i målet. Hon var bara 15 år då och blev ett ansikte utåt för damhockeyn, vilket hon också är fortfarande.
Rundqvist var själv bara 17 år vid turneringen.
– Jag gick där med min ”badge” som mitt pass. Utan den kom jag ingenstans och det var nästan så jag ville sova med den eftersom jag var livrädd för att tappa den, skrattar Danijela Rundqvist och fortsätter:
– Vi delade hus med andra svenska olympier och vi hade en väldigt bra stämning. Det jag också kommer att tänka på från OS är bussresorna till hallen då vi satte på vår favoritmusik och klappade igång varandra.
STARTSKOTTET FÖR SVENSK DAMHOCKEY
Det är så mycket annat kring ett OS än bara hockey, men det här var ingenting som störde tonåringen Kim Martin Hasson som blev stor hjälte i turneringen.
– Klart att jag gick och målade naglarna, klippte mig och allt sådan vi kunde göra i OS-byn. Vi var en äldre grupp och inte många som var i min ålder. Då blev det att jag anpassade mig efter dom.
– Tjejerna i laget kunde säga ”Kim, nu får du haka på oss”. Så blev det också och det var aldrig så att jag gick ut och gjorde saker själv. Laget såg till att jag gjorde rätt grejer, säger målvaktsstjärnan med ett skratt.
OS-turneringen var inte bara en framgång för att Damkronorna vann en bronsmedalj, även spelet i flera av matcherna var riktigt bra.
– Det var alltid jämt mot Ryssland som vi spelade mot i öppningsmatch. Det brukade bli 3–2 varje gång vi möttes och så blev det då med. Efter det mötte vi Kazakstan och vann med 7–0. Det var en relativt lätt match, men jag fick i alla fall göra några räddningar. Efter det förlorade vi mot Kanada med 11–0.
– I semifinalen mötte vi USA. Då fick jag stå, vilket var en liten chock för mig eftersom jag var med för att se och lära. I grundserien hade jag bara spelat mot Kazakstan. Jag tänkte att ledningen ändå trodde att vi skulle förlora eftersom det är ganska tufft att spela mot USA och Kanada och då ville vila Annica till bronsmatchen.
– Det blev bara 4–0 mot USA, vilket på den tiden var ganska bra siffror. Sedan blev det bronsmatchen och det var innan den ”Lillen” ställde den där frågan. Han kanske kände att det var dags för ett generationsskifte. Finland var i alla fall storfavoriter, vilket gjorde att vi som ”underdogs” kunde komma in med ett annat lugn.
– Det var en jäkla kämpaglöd och jag skulle säga att vi både 2002 och 2006 hade väldigt bra grupper med ledande spelare och bra sammanhållning. Det tror jag gjorde att vi båda gångerna vann medaljer.
Är den här medaljen egentligen större för damhockeyn i Sverige än silvret i Turin 2006?
– Det här var egentligen startskottet. Vi hade inte tidigare vunnit någon medalj och när vi blev ditskickade blev vi kallade blåbär. Ingen förväntade sig att vi skulle göra någonting på OS, så jag tror absolut att medaljen blev en milstolpe.
"EN ASKUNGESAGA"
Kristina "Krickan" Bergstrand:
– Det var lite som en Askungesaga. Jag, Rooth, Holst, (Maria) Mia Larsson och Gunilla (Andersson) hade blivit uttagna redan ett halvår före OS. Vi skulle representera det här laget på olika camper och så vidare. Det var rätt skönt att veta att man hade kommit med och dom sista blev uttagna först någon gång efter jul.
– Sedan blev det jättemycket snack om vi skulle få åka eller inte. Dessutom blev det här med Peter Elander, han fick inte ha kvar laget… Mycket som hände och det var väldigt turbulent.
– Varje månad den säsongen var vi i väg på någon resa. Peter var med på alla dom här resorna och han var väldigt bra. Han hade en jäkla förmåga att få ihop laget och vi hade rätt kul ihop, bra träningar och vi mötte Kanada, USA och Finland hur många gånger som helst och torskade nästan varje gång.
– Samtidigt kände vi själva att det hände något med laget efter varje resa och match. När vi åkte i väg hade vi bestämt oss för att det här skulle bli vår turnering och det gick verkligen jättebra
Hur var din roll i det här laget?
– Jag var rätt snackig kan man väl säga (skratt). Var det något som skulle hända så var jag med. Jag var ingen som satt tyst i ett hörn. Egentligen är jag inte så snackig, men i ett omklädningsrum kunde jag verkligen babbla.
– Jag tror att tjejerna ändå tyckte att det var rätt skönt att ha mig med eftersom jag först kunde snacka och har roligt med alla, men när det var match var det full koncentration.
Kände du press på att du skulle vara den som levererade då?
– Nej, ingenting. Den pressen hade jag inte känt på lång tid när det gällde landslaget. Från början var jag kapten i landslaget med i Salt Lake var jag ingenting sådant. Sedan hade jag en roll där jag skulle ta tag i mycket, men det var ingenting som stod på något papper.
"ALLT VAR SÅ KONSTIGT"
Den 21 februari 2002, efter det att Sverige slagit Finland i bronsmatchen och Kanada vunnit över USA i finalen, fick Kristina ”Krickan” Bergstrand från Bagarmossen i södra Stockholm ta emot en OS-medalj tillsammans med sina lagkompisar i Damlandslaget.
– Jag fattade nog inte riktigt. Allt var så konstigt. Vi fick medaljen och det var inget mer med det. Sedan kom vi hem och då ”Herregud vad folk tycks ha tittat på det här”. När vi kom till Arlanda var det fullt med folk. Sedan ringde tidningar och det nästan något varannan dag.
– Det var häftigt som sjutton, men till slut blev det att jag tackade nej till en del saker. Nu efteråt har jag tänkt på hur det var, att jag verkligen tackade nej till grejer. Det var en häftig tid.
– Jag var borta i USA och fick två telefonsamtal. I det första sa man att vi kanske inte skulle få åka då vi var ifrågasatta eftersom vi hade för dåliga testresultat. Sedan fick jag ett telefonsamtal om att Peter Elander hade fått kliva av.
– Det kändes allmänt rörigt. Jag var ny som lagkapten, men jag var där borta medan mitt lag var här… Vi trodde hela tiden på laget även om ingen annan gjorde det. Att vi lyckades ta Finland i bronsmatchen tror jag var en lite vändning i svensk damhockey. Även om vi var ifrågasatta tycker jag att vi fick ihop laget otroligt bra.
– Vi hade spelat dåligt 2001 och inför OS 2002 hade vi mött USA och Kanada mycket och fått stryk i väldigt många matcher.
– Vår uttalade plan var att vi måste möta bästa lagen för att kunna slå lagen som låg snäppet under USA och Kanada. Vi skulle säkert få mycket stryk men vi skulle säkert också lära oss en hel del på vägen.
– Då var det snack hemma om vi skulle få åka eftersom vi hade så många förluster. ”Ska vi verkligen skicka dom här?” Det här gjorde också att vi gick ihop som grupp och blev starkare tillsammans.
Under OS-säsongen 2001/02 fick förbundskaptenen Peter Elander uppdraget.
– Det påverkade såklart gruppen. Vi var nog många som var ledsna, besvikna, arga på situationen, på Peter, på allt… Han var ändå på något vis med oss. Jag kommer ihåg att han skickade meddelanden till oss under turneringen. Han hade varit med och startat någonting, den här tankebilden kring vilka är vi och vad vill vi, att sätta ribban så mycket högre än vad den var innan. Vi hade hans ord med under OS, men vi hade också ”Lillen” (Christian Yngve) med oss som vi var trygga med och som varit med på hela resan.
– Vi hade gjort ett jättedåligt VM året innan och höll på att åka ur, men vi klarade oss kvar efter att vi vunnit sista matchen. Vi spelade en nedflyttningsmatch mot Kazakstan och Erika Holst, Annica Åhlén och ett gäng till var magsjuka. Vi lyckades i alla fall vinna.
– Efter det var det mycket snack om vi skulle få åka till OS eller inte. Det var då också Peter (Elander) kom in, vilket var jätteviktigt. Drivet han hade att göra oss bättre, ställa högre krav och så där, var helt avgörande för att det skulle bli något resultat överhuvudtaget.
– Det var stenhårt hela den sommaren och hösten. Vi körde nog på gränsen ibland för jag fick problem med ryggen och missade några turneringar. Jag blev i alla fall så pass frisk att jag kunde spela OS.
"JAG BLEV SOM I CHOCKTILLSTÅND"
Sverige vann en av matcherna mot Finland innan avresan till Salt Lake City, vilket kom att betyda mycket för laget.
– Det var nog den enda match vi vann på hela den säsongen innan OS. Vi fick i alla fall åka och den vinsten gjorde jättemycket för laget.
– Den säsongen mötte vi även USA och Kanada mycket. Visst kunde det bli stora siffror, men samtidigt måste man möta dom bästa om det ska bli någonting och komma upp i tempot.
– Vi fick möta Ryssland, som vi alltid fick göra i första matchen. Det var som vanligt helt avgörande om det skulle bli en bra turnering eller inte. Vi lyckades vinna den (3–2). Sedan slog vi Kazakstan med 7–0 innan vi hade Kanada i sista gruppspelsmatchen. Där fick vi hur mycket stryk som helst (0–11).
I semifinal väntade USA.
– Vi gjorde en ganska bra match där, men förlorade med 4–0. Man valde mellan Kim (Martin Hasson) och Annica (Åhlén) i målet. Det blev Kim och så här efteråt kan man säga att dom valde rätt.
– Hela tiden hade vi drivet och känslan att vi kunde ta bronsmatchen. Finland hade ett bra lag och hade haft det under många år, men Kim var hur bra som helst samtidigt som vi var effektiva och verkligen kämpade.
Vad tror du den här brytpunkten betydde för damhockeyn i Sverige?
– Det var nog många som fick upp ögonen för damhockeyn. Så här i efterhand kan jag tycka att förbundet hade kunnat ta vara på det ännu mer och kunnat skynda på utvecklingen genom att ha gjort det där till något riktigt, riktigt bra.
Var det också många tjejer som fick upp ögonen för vad som krävdes för att ta medalj?
– Ja, så var det. Nu var det även lite turbulent innan OS eftersom Peter inte var med under turneringen. Det hade varit något strul där. Samtidigt tror jag att vi spelare bara knöt näven och sa till varandra ”Vi kör”.
– Dessutom var det kul att ”Krickan” fick avsluta sin landslagskarriär på det sättet efter att ha hållit på under så otroligt många år.
– Laget var också en blandning av spelare som hållit på ett tag med många yngre som Kim, Evelina Samuelsson och så vidare. En bra mix av den gamla delen och den nya.
Mia Larsson:
– Ett minne som kommer upp som speciellt är att sommaren innan ett OS-år tog man ut en ”för-trupp”. Det var fem spelare från damlandslaget som skulle vara förnominerade. Jag var ingen framträdande spelare poängmässigt, men jag fick ett samtal av Team Manager ”LG” (Lars G Karlsson) i början av sommaren.
– Han berättade att dom skulle ta ut fem spelare som var OS-klara och att jag var en av dom. Jag blev som i chocktillstånd eftersom det var en dröm för mig att få vara med. Jag blir rörd bara jag tänker på det, säger Mia Larsson som blir blank på ögonen.
– Jag var bara tyst och lyssnade på vad han sa ”Anledningen till att vi tog ut dig är för din inställning och att du tränar oerhört hårt, vilket gör dig till en bra förebild i ditt sätt att vara”.
– Vi hade många fys-tester på Bosön och en form av poängskala som visade ens fysiska status. Där hade jag väldigt bra resultat ganska tidigt som jag sedan byggde på under åren. Min grej har alltid varit att jag älskat fys-träning. Just fysiken är det som gjort att jag klarat mig bra.
– När jag lade på, jag var hemma hos en f d. pojkvän som hade besök av sin pappa, tog jag mina grejer och drog. Jag tog mig till en avskild plats, en skogsdunge, och där bara exploderade känslorna och jag grät av lycka.
– Jag kommer så väl ihåg resan innan OS, hur vi fick kämpa och var ifrågasatta. Inför turneringen mötte vi bästa lagen och förlorade oftast med stora siffror. Vi spelade dom här matcherna för vi trodde på vår grej och att vi skulle bli bättre av det, vara som bäst på OS i februari.
– Vi fick göra ”cooper-test”, alla som inte klarade den här 11.59-gränsen, om och om igen. Till slut var det bara två, tre stycken kvar som var tvungna att klara det och jag minns hur vi andra stod runt om och peppade och lyfte fram dessa tjejer som behövde klara gränsen. Att vi skulle klara den här gränsen var vad SOK (Sveriges Olympiska kommitté) krävde för att vi skulle få åka.
– Det var nog inte bästa förutsättningar om vi tänker uppladdning och att kunna koncentrera sig på turneringen, men det svetsade nog ihop oss som lag. Laget lyfte, vi skulle klara det och alla skulle med. En annan sak som var speciell var att vi knappt hade vunnit över Finland någon gång de senaste åren, men så vann vi den där bronsmatchen och då vände trenden. Därefter var det vi som nästan vann alla matcher mot dem.
Hur ser du tillbaka på själva turneringen efter ni fått klartecken att åka?
– Visst var det häftigt att vara på OS. Vi fick träffa hockeykillarna som bodde i samma hus och snacka med dessa hockeystjärnor. Vi såg även en ikon som Wayne Gretzky i hallen.
– Det jag ändå minns bäst… ”LG” hade förberett oss inför det här under så många år. Det var nästan som vi gick i skolan då vi träffades med landslaget. Det blev många uppgifter och vi skrev mycket och han hade en idé om att vi skulle vara förberedda och komma in i ett speciellt ”mood”.
– När vi var på OS besökte vi bla skolor för att visa upp sporten och få dem att komma på matcherna. Jag satte ihop en film, jag hade en kamera med mig till OS, och den brukar jag titta på ibland ”Ja, just det, vi gjorde det här”. Dessutom, alla våra möten med barn som sedan blev våra fans på läktaren.
Stig Kenne med boken "Den svenska hockeyadeln".Foto: Ronnie Rönnkvist
