”Bil! BIL!”, ropar alla i munnen på varandra när strålkastarna lyser upp gatan vi spelar på. 

Klubborna ligger redan kastade på marken och vi är redo att dela in nya lag då vi abrupt blir avbrutna av dåtidens powerbreak. Målburarna måste flyttas, knuffas upp hela vägen mot de höga snövallarna och det är inga lätta målburar. Tre rejäla, kantiga svarta stålstolpar, ihopsvetsade av morfar och ett nät med mer hål i maskorna än en schweizerost. De borde verkligen veta att vi spelar på den här gatan vid det här laget. 

Varför åker de inte bara en annan väg?

Ivrigt vinkar vi mot trafikanten att passera, som hetsiga trafikpoliser för att det ofrivilliga avbrottet ska vara över och att vi så snabbt som möjligt ska kunna återgå till matchen. Det här är viktiga grejer! Mycket viktigare än någon trött pappa som måste hem från jobbet på pappersbruket för att sätta sig och titta på Rapport. Mycket viktigare än allt annat. Mamma står borta vid köksfönstret och kollar så att vi inte bråkar, eller bråka kommer vi med allra största sannolikhet göra, men att vi inte bråkar för mycket. 

"INGA REGLER - BARA DÅLIGA FÖRLORARE"

Man kan lugnt säga att det ibland blev rejält grinigt. Det fanns inga regler - bara dåliga förlorare. Det mesta löste vi på plats men när det gått överstyr och man fått en blindeside-tackling rakt in i snövallen fick man springa in till situationsrummet, eller rättare sagt in till farsan i vardagsrummet. Man skulle kunna säga att han jobbade med premissen hellre fria än fälla. 

Minst sagt. 

Jag kommer faktiskt inte ihåg en enda gång någon åkte dit. Jag minns speciellt en gång när jag fick en rejäl tryckare och dök ner i diket bredvid vägen. Ansiktet var fullt av snö och jag sprang in till situationsrummet helt blöt i ansiktet, skrikande efter rättvisa, men ordföranden som satt i soffan tittade till mig och kom snart med sitt utlåtande: “Spelar man med de stora pojkarna är det deras regler som gäller.”

Ute på gatan igen. Det är kallt och kinderna är rosenröda, lika röda som min Chicago Blackhawks-tröja som sitter alldeles för tajt över vinterjackan. Vantarna är nedtryckta i mina hockeyhandskar för att inte fingrarna ska domna bort och tennisbollen som vi spelar med har helt fryst till is. Ni kan nog tänka er hur det kändes att få den där isprojektilen på smalbenet när Danne laddade stora kanon. Eller... det kan ni nog inte. Danne var min brors kompis. Han hade underarmar som en vuxen och ett slagskott som man bara kunde se på tv. Jag vet att alla säger att det fanns en sådan kille på sin gata när de växte upp - men jag lovar er att det här var något annat. En gång när jag såg brorsans match höjde han klubban vid mittlinjen och alla i motståndarlaget kastade sig ut mot sargen för att söka skydd. En annan gång sköt han av en puck på mitten och då var det inte ens speciellt kallt ute. Ni som sett de klassiska Mighty Ducks-filmerna och kommer ihåg tuffingen ”Fulton Reed” vet vad jag snackar om, precis sån var Danne.

Tobias Forsberg, Dan "Danne" Johansson, Niklas Åström, Johan Forsberg och Niklas Lindberg.Foto: Privat.

"TRE ÅR ÄLDRE - TVÅ HUVUDEN HÖGRE"

Det är jag, brorsan och hans fyra kompisar som spelar och som alla andra gånger låter de mig snällt vara med. Det är tre år äldre än jag och minst två huvuden högre. Men en sak har vi gemensamt: hockey i alla dess former. Det här är en stor anledning till varför det blev just hockey, att min bror Johan och hans kompisar spelade. Det är ju inte helt ovanligt att man följer sina syskons fotspår, särskilt inte när det kommer till idrott.

En annan anledning var alla de spelare från min hembygd Piteå som under min uppväxt hade flyttat över pölen och gjorde succé i NHL. Idoler som Tomas Holmström, Mattias Öhlund och inte minst Mikael Renberg som alla visat att det var möjligt. Detta hade gjort att många små grabbar hade fått stora drömmar och den drömmen var så klart  att bli hockeyproffs. Så var det också för mig. Det är klart att dessa profiler betydde mycket för mig men det kanske inte är hela sanningen. En dag kom pappa hem med en överraskning som han såklart trodde skulle göra sin tioåriga son överlycklig:

Han hade fixat Luleå hockey-legendaren Lars Hurtigs autograf på min skolryggsäck. 

Reaktionen var inte riktigt den han hade väntat sig, då jag började gråta för att han hade "förstört” min nya Eastpack-ryggsäck. Förlåt Lasse, idag skulle jag med stolthet bära din autograf.

BARA EN MATCH TILL

Salivet på hakan har frusit till is, benen och fötterna är både kalla och blöta och det är efter många ”bara en match till” dags att gå in i värmen och jag längtar redan till nästa gång jag får hålla klubban i handen igen. Kompisarna går hem till sig och jag och brorsan hänger av oss utrustningen i garaget. Händerna är kalla som norra Norrland men hjärtat klappar för det roligaste jag vet. Nästa dag är det match igen och någon gång i framtiden ska jag spela med “de stora pojkarna”.

Någon gång ska jag också skjuta slagskott från halva plan precis som Danne. 

Tobias Forsberg.Foto: Fredrik Jax

Tobias Forsberg tvingades avsluta sin spelarkarriär under säsongen 2018/2019 efter att ha ådragit sig en allvarlig skada. Numera är han expertkommentator på C More under deras allsvenska sändningar, och krönikör för Hockeysverige.se.