Djurgårdslegendaren som är pappa till VM-guldhjälten

Han är inte lika känd som sin puckmotande son, Anders Nilsson.
Men Peder Nilsson hade också en riktigt bra målvaktskarriär i framför allt Djurgårdens färger. Och i veckans Old School Hockey möter får vi en inblick i Peder Nilssons hockeykarriär. 

Det råder inga tvivel om var Tre Kronors VM-guldhjälte från 2018, Anders Nilsson, har fått sina målvaktsgener ifrån. Pappan är tidigare stormålvakten i Djurgården, Peder Nilsson. Han flyttade till Stockholm från Boden 1971 för att utbilda sig till polis. Där blev han kvar tio säsonger innan han återvände hem.

– Jag har två söner som har spelat eller spelar hockey. Det är Jens och Anders. Jag minns då Anders var liten att det blev mycket åka skridskor. Jag ville att han skulle spela ute till att börja med så han skulle bli duktig på att åka skridskor, berättar Peder Nilsson och fortsätter:
– Att det blev för Anders att stå i mål tror jag berodde på att Jarmo Myllys var den stora idolen här uppe i Luleå på målvaktssidan. Klart att målvakterna fascinerar unga grabbar och smågrabbar mycket. Han pratade rätt tidigt om att han ville stå i mål. Helt plötsligt tog han bara på sig grejorna och på den vägen blev det.

Anders Nilsson med VM-bucklan. Foto: Simon Hastegård/Bildbyrån

Peder Nilsson har ett stort hockeyintresse, men han har aldrig tränat Anders. Däremot har han tränat Jens som bland annat har spelat i Boden, Visby, Sudret, Olofström, Kalix och Älvsbyn.

– Man har följt med hela tiden från det att grabbarna var små. Jag har varit och tittat på matcherna, men jag var även tränare för Jens då han var liten. I det laget spelade bland andra Niclas Wallin. Dom båda är jämnåriga och spelade tillsammans i pojkhockeyn. Då var jag med där som tränare bland annat.
– Anders har jag inte tränat i något lag. Där har jag istället bara varit med och tittat på matcher, träningar och så vidare.

”SKILLNAD SOM NATT OCH DAG”

När jag ber Peder Nilsson jämföra målvaktsspelet då han spelade mot i dag så skrattar han först innan han svarar.

– Det är skillnad som natt och dag. När jag spelade var det inte så utstuderat. Det var mer att man skulle gå ut och täcka vinklar. Sedan spelade man på känsla mycket mera.
– Nu jobbar man med hur man ska jobba efter ett exakt rörelseschema på hur du ska förflytta dig i målet. Det kom mer och mer sista åren som jag spelade, att det kom målvaktstränare och så vidare. Från början var det inte alls så utan vi gick på känsla.

Peder Nilsson växte alltså upp i Boden och att det skulle bli idrott för hans del var det aldrig någon tvekan om.

– Det var idrotten som gällde hela ens uppväxt. Jag höll på med friidrott och fotboll. Sedan åkte jag mycket skridskor isbanorna som fanns där. Då kom det också naturligt att jag började med ishockey. På vintern höll jag även på med lite bandy, men sedan var det ishockeyn som tog över då jag blev lite äldre.

Varför valde du att bli målvakt?
– Det var en liten tillfällighet faktiskt. Jag hade stått i mål lite grann i både fotboll och bandy. När man sedan behövde en målvakt i något pojklag hoppade jag med. Vi skulle spela någon cup som en av lokaltidningarna här uppe anordnade varje år. Lilla VM hette för övrigt den här turneringen. På den vägen var det och så småningom blev det även TV-pucken.

Hur minns du idag TV-pucken 1967?
– Man hade läger innan TV-pucken ibland annat Boden. Jag var inte med på första lägren utan det var så att en av ledarna i TV-pucken, Hasse Lindqvist, även var med i Bodens BK. Han var någon instruktör för TV-pucklaget, men inte tränare. I all fall tyckte att jag skulle vara med och på den vägen kom jag med på ett läger. Sedan kom jag med i TV-pucken.
– Bland annat spelade Börje Salming tillsammans med mig i TV-pucken. Vi är samma årgång.

Det blev ingen lång TV-puckresa för Norrbotten. Man slogs ut redan i gruppspelet av Ångermanland med bland andra Anders Hedberg i laget som Peder Nilsson senare skulle bli lagkamrat med.

När Peder Nilsson spelade som junior och pojklagsspelare var Christer Sehlstedt förstamålvakt i A-laget. Sehlstedt som under två säsonger kom att spela i högsta serien med Djurgården (1968-70) och inte mindre än tolv säsonger med Timrå (1971-83).

– Han spelade i A-laget när jag var pojk och även då jag började i juniorlaget. Christer for ner till Stockholm och började spela med Djurgården. Efter det kom jag med i A-laget.
– Christer var en förebild för mig och som en idol. Christer Sehlstedt hade Seth Martin som sin förebild. Han var också som en kopia av Martin.
– Jag var med på A-lagets sommarträningar redan som junior. Då var Christer med och han var väldigt ambitiös och tränade jättehårt på somrarna. Jag minns att jag var med och tog efter honom av hans idéer om hur man skulle träna.

Christer Sehlstedt.

Säsongen efter TV-pucken, 1968/69, flyttar Christer Sehlstedt till Djurgården. In plockar Boden Bengt Persson från IFK Umeå samtidigt som man plockar upp Peder Nilsson från juniorlaget.

– Jag kommer inte riktigt ihåg första matcherna som jag spelade i Boden. I alla fall kommer var det väldigt stort och mycket folk på läktarna. Boden var ganska bra på den här tiden och vi hade flera tusen personer på varje match vi spelade hemma. Speciellt i derbyna mot Luleå var det fullsatt i ishallen.

När vi snabbt ögnar igenom laguppställningen från Peder Nilssons debutsäsong i Boden hittar vi bland andra Anders och Janne Olsson som senare flyttade till AIK. Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund, även han senare i AIK och Jan-Roger ”Jojje” Strand som blev svensk mästare med Brynäs.

– Vi hade ett väldigt talangfullt lag. Lasse Berglund var också med och spelade. Även han var en riktig talang. Christer Englund var också väldigt bra liksom Janne och Anders Olsson. För att inte tala om Jan-Roger Strand. Han var också en stor talang, men kanske inte använde den på rätt sätt, men han var en jätteduktig kille.

När upplevde du att förstaspaden var din i Boden?
– Det var andra året i A-laget. Jag fick spela mer och mer och säsongen 1969/70 spelade jag väl ganska mycket. Sedan flyttade jag 1971 ner till Stockholm.

Varför blev det Stockholm och Djurgården?
– Jag sökte in och började på polisskolan. I samband med att jag blev antagen till polisskolan blev jag kontaktad av Pelle Bergström i Djurgården. Han undrade om jag var intresserad av att komma dit. – Självklart var det något som jag blev väldigt glad över, att bli kontaktad av ett sådant storlag som Djurgården. Så jag började träna med dom direkt där på sommaren.

Peder Nilsson.

”SKULLE TRÄNA MED AIK OCH SPELA MATCHER MED BODEN”

Trots att flera före detta Bodenspelare spelade i AIK så var det aldrig aktuellt även för Peder Nilsson att börja spela där.

– Boden hade ganska bra kontakt med AIK och man pratade om en deal där jag skulle träna med AIK och sedan pendla hem till Boden och spela matcher, skrattar Peder Nilsson och fortsätter:
– Det var den idé AIK och Boden hade då. När sedan Djurgården hörde av sig och ville att jag skulle komma och spela med dom nappade jag på det i stället. Jag ansåg att det skulle bli ohållbart att hålla på och resa emellan. Visserligen spelade man mest matcher på helgerna, men det hade blivit för mycket och lite väl stressigt.
– Nacka hörde också av sig och frågade om jag var intresserad, men då hade jag redan bestämt mig för Djurgården.

Vilken nivå höll det Djurgården du kom till säsongen 1971/72?
– Jag tyckte att det var ett väldigt bra lag. Djurgården var som i en mellanperiod första åren jag var med. Dom hade varit väldigt duktiga under 1960-talet. I början av 1970-talet var det bara Björn Palmqvist som var den stora stjärnan i laget. Sedan hade du även (Stig) ”Stickan” Larsson och några till som var riktigt duktiga killar, men man kan väl säga att vi hade ett mittenlag i allsvenskan.

Hur skulle du beskriva Björn Palmqvist, Claes-Göran ”Myggan” Wallin med fleras driv vid den här tiden?
– Björn Palmqvist sa inte så mycket i omklädningsrummet. Han var ingen som surrade mycket och man hade en väldigt stor respekt för honom. Han kom ofta till mig och sa om han tyckte att jag gjorde rätt eller fel. Gjorde man rätt, även fast det blev mål, kom Palmqvist fram och sa ”Det är helt rätt, det är backarnas fel”. Jag gillar Björn Palmqvist.
– ”Myggan” och jag umgicks väldigt mycket. Vi bodde grannar med varandra på söder första åren. Det blev att umgicks mycket både hemma och när vi åkte på bortamatcher i och med att vi var jämnåriga. Jag tyckte att Björn var gammal då eftersom han var sju eller åtta år äldre än jag. Han var ju en ”gammal gubbe” tyckte man och en meriterad landslagsspelare.

Roland Einarsson. Foto: Bildbyrån

Som målvaktskollega i Djurgården fick Peder Nilsson nu avlidne Roland Einarsson som då stod på gränsen till Tre Kronor.

– Det var aldrig några problem mellan oss. Klart att han inte blev så glad när jag fick spela mer och mer. Första åren var han etta, men sedan spelade jag mer. Trots det fanns det aldrig några ”hard feelings” mellan oss, absolut inte.

En match från första säsongerna i Djurgården som Peder Nilsson minns väl var mot Nacka säsongen 1971/72. 675 åskådare hade letat sig ut till Nacka IP i en match som Djurgården vann med 7-1 efter bland annat tre mål av Bengt-Åke Karlsson.

– Vi spelade på en utebana. Jag hade gjort illa mig innan matchen, sträckt ryggen. Vår massör, ”Putte” Asp, gav mig något specialliniment så det sved så förbaskat på ryggen. Man fick hela tiden försöka kyla ner den. Det är mitt minne från den matchen och jag vet att vi vann och det var speciellt att spela på en uterink.

LAGKAMRAT MED ANDERS HEDBERG

Säsongen 1972/73 plockar Djurgården ner Anders Hedberg från Modo. En spelare som kom att bli en av världens bästa högerforwards.

– Anders var otroligt ambitiös och speedig som få. Han var snabbt på rören och gav sig inte. Han nötte in det här med att han trampade in från kanten och lade puckarna på samma ställe varje gång. Vi målvakter visste vart han sköt, men det bekom inte Anders Hedberg. När han fick sitt genombrott i VM öste han in mål på just det momentet som han tränat in. Hela hans liv var framåt och det fanns inte något som kunde stoppa honom.
– Jag spelade mot Anders i TV-pucken. Vi fick stryk med 6-0 och jag tror att Anders gjorde fyra av dom målen. Det var han som sänkte oss i Norrbotten och det var något som man inte direkt glömde.

Säsongen 1973/74 tar Peder Nilsson över förstaspaden från Roland Einarsson.

– Jag växte in i rollen mer. I och med att jag fick spela mer och mer fick jag lite mer rutin och flyt i spelet. Einarsson hade varit i Djurgården under en tid och nu blev det en annan konkurrens mellan oss om vem som skulle stå. ”Lill-Stöveln” Öberg var tränare då och det här måste varit efter Vladimir Zabrodsky som jag hade första säsongen.

Hur var Davis Cup-spelaren i tennis, Vladimir Zabrodsky, som tränare?
– Jag var så ny i Djurgården då så jag hade en väldigt stor respekt för honom. Han hade ett otroligt kunnande och aldrig något papper då han var ute på isen. Varenda övning som vi skulle köra hade han i huvudet.
– Samtidigt var han ju tennistränare. Han kom i stort sett från tennishallen till ishallen och körde isträningar med oss.

Säsongen 1975/76 åker Djurgården ur nystartade elitserien vilket är en stor besvikelse för den klubb som var mesta mästarna i svensk ishockey.

– Det var en väldigt jämn serie och vi hade ganska många poäng (nia med 31 poäng, åttan AIK hade 32) då vi åkte ur. Det hängde på den sista matchen. Det skilde inte heller många poäng (sju poäng) för att vi skulle gå till slutspel, men vi åkte ur i stället.
– Vi hade även ett ganska bra lag och jag vet att det gick ganska bra för mig ändå. Jag minns att jag spelade samtliga 36 matcher den säsongen.

Peder Nilsson vaktade kassen för Djurgården i SM-finalen 1979. Foto: Bildbyrån

Det var egentligen bara Kent Nilsson och backen Lars-Göran Nilsson som lämnade Djurgården efter degraderingen. Hur viktigt var det att ni fick behålla ungefär samma lag i ettan?
– Björn Palmqvist, som var en av stöttepelarna, sa direkt ”Har jag varit med och spelat ner laget ska jag också vara med och spela upp det igen”. Det här vart något som genomsyrade oss i laget och inställningen var direkt att vi skull tillbaka.
– I början på serien hade vi det lite tufft. Vi förlorade några matcher mot Hammarby, Huddinge och Almtuna. Ulf Adelsohn var ordförande i Djurgården då. Jag glömmer aldrig då han kom in i omklädningsrummet. Han ställde en pall mitt på golvet och sedan började han skälla ut hela laget, haha…
– Det här var då vi hade fått stryk mot Almtuna borta. Efter den matchen vände det och vi fick inte stryk en match i serien efter det. När vi sedan spelade seriefinal mot Huddinge vann vi med 18-3. Då minns jag att Ulf Adelsohn kom in efter matchen och sa ”Grabbar det var efter min utskällning som det vände”.

Ni gör en ganska häftig resa och redan andra säsongen i elitserien efter återkomsten. Ni tar er till final mot Modo.
– Då hade vi (Eilert) ”Garvis” Määttä som tränare. Det var ett otroligt slutspel. I semifinalen spöade vi Färjestad med 5-1 i den avgörande matchen som spelades i Göteborg. Då hade vi ett riktigt flyt i laget och medvind.

”EN PSYKISK KNÄCK FÖR HELA LAGET”

Djurgården vinner den första SM-finalen mot Modo på Hovet med 6-4, men sedan vinner Modo två raka matcher och blir svenska mästare.

– Vi vann första matchen men sedan fick vi stryk borta. I första matchen fick vi Anders Kallur skadad. Jag tror att det blev som en liten psykisk knäck för hela laget.
– Vi spelade som i ett rus innan. Vi kanske inte var bäst tränade av alla lagen, men vi hade många talanger. Vi spelade på den här fighting spirit som vi hade och det flöt på. När sedan knäcken kom var det som att luften gick ur oss.

Reservmålvakt SM-finalsäsongen var blivande VM-målvakten Reino Sundberg. En uppskattad kollega för Peder Nilsson på samma sätt som Roland Einarsson varit tidigare.

– Det samarbetet fungerade bra. Vi delade alltid rum på matcherna han och jag när vi åkte iväg. Jag tyckte aldrig att det var några problem mellan oss. Klart att bägge ville spela och man blir liksom lite tjurig för sig själv när man inte får stå, så var Reino också.

Peder Nilsson. Foto: Arkiv

Säsongen 1980/81 kom att bli Peder Nilssons sista i Djurgården. Trots bra spel när han fick chansen så blev det bara tio matcher i elitserien för honom den säsongen.

– Jag tror att det handlade om att jag redan tidigare hade signalerat att jag hade börjat tänka på att flytta hemåt. Då fick inte jag spela mer för Bert-Ola (Nordlander). Hade jag fått fortsätta spela hade jag kanske varit kvar i Djurgården.
– Det var bittert att jag inte fick spela och det bidrog verkligen till att jag tog steget att flytta hem. När man var 30 år inom hockey på den tiden, som jag var då, började man vara gammal. Idag är du en ungdom om du är 30 år och är i dina bästa år, ha ha…

Mellan åren 1981 och 1984 spelade Peder Nilsson i Boden, säsonger som kanske inte blev vad han hade hoppats på.

– Boden hade inget bra lag då. Hade jag vetat vad jag märkte då jag kom dit så hade jag kanske inte gått till Boden. Man trodde att det skulle vara bättre än vad det var. Där blev jag besviken eftersom det inte alls var samma satsning varken från klubben eller alla killar i laget.
– Man hade mentaliteten att man var borta för att man skulle vara hemma och plugga eller något annat. Många gånger var det så att vi inte var fullt gäng på träningarna. För mig var det som en chock och inte alls på samma nivå som jag var van vid. Sommarträningarna var heller inte lika ambitiösa som när jag spelade i Djurgården.
– Sedan hade jag lite otur och gjorde illa mig. Jag skadade knä och fick operera menisken under en av säsongerna. Då spelade jag halvskadad vilket inte var så bra.

Peder Nilsson spelade aldrig i Tre Kronor, men det blev ändå en match med Vikingarna (B-landslaget) mot Finlands U-landslag i Oslo. Svensk vinst med 5-3 efter mål av ”Myggan” Wallin, Stefan Canderyd, Peter Gudmundsson, Martin Johansson och Finn Lundström.

– Det var roligt att få vara med. ”Honken” (Leif Holmqvist) var med i samma turnering. Det tyckte man var lite häftigt, att få spela tillsammans med en sådan legendar.

TV: Linus Andersson om sin rookiesäsong i SHL