Sök
Shin Larsson gick från Leksand till Japan och blev OS-spelare.
Old School Hockey

Leksingen som blev japansk OS-spelare

Shin Larsson lämnade Leksand för spel i Japan – där han fick spela OS.

Från Leksand till Japan via spel i Kanada, Frankrike och England. 
I veckans Old School Hockey möter vi Shin Larsson som var en viktig landslagsspelare för Japan under hemma-OS 1998. 

ULLVI/LEKSAND (Hockeysverige.se/OLD SCHOOL HOCKEY)

Nästan alla hockeyspelare har haft sin egen resa till toppen. För Shin Larsson från Tällberg mellan Leksand och Rättvik har den varit annorlunda. Från att testat på elitseriespel med Leksand under Wayne Flemings ledning kom han att spela nästa tio säsonger i den japanska ligan. Eftersom han hade ett dubbelt medborgarskap var han en av japanska landslagets viktigaste spelare. Bland annat fick han vara med och spela OS på ”hemmaplan” i Nagano 1998. Under sin tid som spelare i Japan gick han under namnet Shin Yahata. 

– Min mamma, Keiko, kommer från Japan och flyttade hit. När jag själv sedan flyttade till Japan tog jag min mammas namn, berättar den japanske landslagsspelaren då OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom hos en annan tidigare Leksandsspelare, Fredrik Jax, i Ullvi i utkanten av Leksand.
– Jag hade dubbla pass och i mitt japanska stod det Yahata som mitt släktnamn. Sedan var jag tvungen att välja medborgarskap eftersom man inte fick ha dubbla för Japan. När jag flyttade hem 2005 fick jag lov att säga upp det. Idag har ja inte namnet Yahata i passet. 

Mamma Keiko föddes i Tokyo men kom i början av 1970-talet hitta kärleken i Dalarna. 

– Hur hon hamnade här? Helt enkelt tack vare Nils Holgersson…

Det får du nog lov att utveckla. 
– Hon hade läst boken om Nils Holgerssons underbara resa och även andra svenska böcker. På så vis blivit fascinerade av Sverige. Hon kom sedan hit på en textilkurs på Klockargården i Tällberg. Min pappa, Bengt, jobbade som kock på hotellet där och gjorde så under 25 år.
– Mamma och pappa träffades i Tällberg och sedan blev hon kvar. Jag tror att hon kom hit 1973. Sedan föddes jag 1974. 

Hur ofta var du i Japan som barn?
– Ungefär varannan sommar. Då var vi där ganska länge, två eller tre månader i stöten. Jag fick en barndom med japanska inslag och lärde känna min släkt där borta redan då jag var liten.
– Sedan blev det en paus när jag var runt nio, tio år. Då var vi inte tillbaka lika ofta och det dröjde till det jag var dit med hockeyn innan jag fick kontakt med mina släktingar igen. 

Har du en japansk kultur i dig trots att du är uppväxt i Tällberg?
– Jo, det har jag absolut. Maten, språket…

Var du tvåspråkig redan från början?
– Jag pratade inte helt flytande japanska från början, men hyfsat kunde jag. Eftersom jag, som sagt var, varit där på somrarna och då kunde snappa upp en hel del. 

”INTE OVANLIGT ATT JAG FICK HÖRA GLÅPORD”

Resan som hockeyspelare i Sverige var inte alldeles enkel för Shin Larsson då han bland annat fick en del glåpord kastade efter sig för att hans utseende till viss del är asiatiskt. 

– Det var inte ovanligt att jag under matcherna fick höra glåpord. Nu var det inget jag egentligen reflekterade över då, vilket är sorgligt och tragiskt. Jag tror bara att tiden var så då. Jag är stolt över att vara halv-japan och är inget jag tagit illa upp för. Snarare tvärtom. 

Varför blev det hockey?
– Alla barn här i Leksand har provat på hockey förr eller senare. Jag tror att jag hade en baseboll-uniform på min första träning. Jag hade ingen koll och mamma slängde bara på mig den. Dessutom hade jag två storlekar för stora skridskor.
– Det var någonting i sporten som gjorde att jag fastnade för den. Sedan blev det mer och mer.

Spelade pappa Bengt hockey?
– Nej, det gjorde han aldrig. Han var väldigt sportintresserad, men han spelade aldrig hockey, säger Shin Larsson som är uppväxt i Tällberg.
– Jag gick först i skola uppe i Tällberg. Vi hade en rink på Tällbergs skola. Samtidigt kom Lars-Erik Sjöberg och några gamla hockeyprofiler från Laknäs, så det fanns lite hockeykultur där också.
– Vi var bara sex stycken i min klass och jag var den enda som spelade hockey, men det finns nog ett stort hockeyintresse runt om i hela kommunen. 

Var du tajt med blivande NHL-spelaren Johan Hedberg och det gänget?
– När jag kom upp i elva-, tolvårsåldern då började hänga efter ”Jacken” (Fredrik Jax), Johan och dom här äldre för att försöka få vara med. Vi umgicks också mycket under pojk- men även junioråren. 

Säsongen 1992/93 kallade Wayne Fleming upp Shin Larsson för spel i elitserien med Leksand. 

– Det var fantastiskt. Jag tror det började redan den sommaren. Då gjorde jag min första hockeyresa till Japan. Jag spelade en turnering där med det japanska juniorlandslaget, Pacific Cup. Det var Japan, Kanada, USA och Ryssland.
– Dave King var involverad i Japans lag. Han och Wayne (Fleming) var goda vänner så jag tror han tipsade Wayne om mig redan på sommaren.
– Under jullovet var jag, Andreas KarlssonStefan Bergqvist och Johan Hedberg uppe och tränade med A-laget. Vi fick också veta att vi skulle vara med och spela med A-laget efter juluppehållet. Det här var verkligen stort.
– Debuten gjorde jag hemma mot Rögle. Jag tror vi vann matchen, men jag kommer inte ihåg resultatet (vinst 4-1). 


”Det var såklart nervöst att komma in i deras omklädningsrum”

Shin Larsson om att komma in i Leksands A-lag. 


I laget Shin Larsson kom upp till vimlade det av starka profiler och skickliga hockeyspelare som Tomas JonssonNiklas ErikssonJonas BergqvistGreg ParksPer-Olof CarlssonMarkus ÅkerblomJens NielsenÅke LilljebjörnJarmo MäkitaloMarcus Thuresson… Raden av storspelare kan nästan göras hur lång som helst.

– Ja, verkligen och det var såklart nervöst att komma in i deras omklädningsrum. Leksand var ett otroligt bra lag och jag tycker att dom var väldigt schyssta mot mig, bra killar som jag såg upp till. Det var bara roligt. 

Hur upplevde du Wayne Fleming som coach och personlighet?
– Wayne var en fantastisk hockeymänniska. Han kunde brinna till, men samtidigt kände jag att han verkligen brydde sig och ville hjälpa till så man skulle bli en bättre spelare. En stark personlighet som kom till Leksand och förändrade hockeyn här.

Det blev ingen fortsättning för Shin Larsson i Leksand säsongen därpå. Istället väntade en säsong i Kanada med spel i QMJHL för Verdun College-Francais. 

– Jag hade redan spelat fyra säsonger i juniorlaget och hade kunnat spela en säsong till och försöka slå mig in i A-laget. Jag var 19 år och 1994 då OS gick i Lillehammer hade Leksand med sju spelare (Niklas Eriksson, Jonas Bergqvist, Roger Johansson, Greg Parks, Magnus SvenssonPeter Ciavaglia och Tomas Jonsson) så det var inte lättaste att slå mig in.
– Samtidigt hade jag en dröm om att komma ut i hockeyvärlden. Då fick jag en möjlighet att åka till Kanada och spela juniorhockey där. Det var inte så många svenskar som varit där innan och spelat i juniorligan och tyckte det var en häftig utmaning.
– Jag gick i skola på något som heter College-Francais. Det var mest för att lära mig franska för när säsongen började var det bara jag och en amerikan (Jeffrey Viitanen) som inte pratade franska. Han åkte hem till USA i november eller december. Då var det bara jag kvar så fick jag lära mig franska ganska snabbt. 

Hur upplevde du tiden i Verdun?
– Laget hette ett tag Montréal Jr Canadiens, men under min tid var namnet Le College-Francais, Verdun. Det var oftast i Verdun Montréal hade sina träningsläger. Det var en arena som tog sex-, sjutusen åskådare.
– Jag tycker att det var en riktigt häftig upplevelse att få bo och spela hockey där. Sedan var det även väldigt tufft att flytta iväg dit som 19-åring. Speciellt med ett annat språk och en helt annan kultur, men det var väldigt lärorikt och något som jag är glad över att jag gjorde. 

Shin Larsson upplevde också på nära håll hur stark hockeykulturen är i stan.

Mats Näslund har tidigare berättat i OLD SCHOOL HOCKEY om hur han minns när Montréal vann Stanley Cup.
– Vi spelade 118–119 matcher ihop innan vi blev mästare. Vi hade jobbat ihop hårt så länge. Att då vinna i den stad som kanske har det största intresset för ishockey i världen, tillsammans med Toronto, gör det hela lite extra kul.
– Paraden var en måndagsmorgon och folk hade tagit ledigt från jobben för att kunna vara med ut och hylla oss. Det var en miljon människor ute på gatorna. Det var äldre damer, strippor, ja alla sorts människor.

Shin Larsson:

– Hockeyn är verkligen som en religion där. Lite som Leksand, men många gånger större. Allt är verkligen ”hockey, hockey”.
– Mats Näslund var en av anledningarna till att jag ville åka dit eftersom han var en av idolerna då jag växte upp. Då var det extra häftigt att hamna i Montréal. Även om det inte var i det stora laget fick jag i alla fall vara i samma stad och spela hockey. 

Har du fortfarande kontakt med killarna från tiden i Kanada?
– Jag har sprungit på några genom åren. Vi hade en målvakt, Jean-Sébastien Giguère, som var lite yngre, men han fick en jättefin karriär i Anaheim. Han har jag bland annat sprungit på under VM.
– Joël Bouchard, en back, fick också en NHL-karriär. Han har jag sprungit på i scoutjobbet. Jag tror att han äger något juniorlag där borta nu (Blainville-Boisbrand Armada, QMJHL). 


”Ju mer jag funderade på det desto mer kände jag att det var en möjlighet som bara kommer en gång i livet så den måste jag ta”

Shin Larsson om att flytta till Japan för att spela OS 1998.


Efter en säsong i Kanada fick Shin Larsson kliva in i den japanska ligan där han alltså kom att bli Shin Yahata och spela för Kokudo. 

– Efter säsongen i Kanada, när jag kom hem till Sverige igen, funderade jag om jag skulle flytta hem och spela. Jag pratade med några svenska lag. Bland annat Mora och Vallentuna som då spelade i motsvarande Hockeyallsvenskan. Eller om jag skulle stanna kvar i Nordamerika och prova att spela för något proffslag där borta.
– Då hörde dom av sig från Japan och berättade om deras satsning inför OS 1998 i Nagano. Jag fick väldigt bra villkor direkt. Dom sa att jag skulle få ett fyraårskontrakt och vara med i satsningen mot OS. ”Gör du det bra så får du spela OS”. 
– Ju mer jag funderade på det desto mer kände jag att det var en möjlighet som bara kommer en gång i livet så den måste jag ta. Sedan hade jag kanske inte tänk att stanna under hela hockeylivet i Japan, men jag trivdes så pass bra där att det egentligen inte fanns någon anledning att flytta. 

Hur togs du emot av japanerna?
– Väldigt bra. Dom ville få in spelare utifrån och som kunde lyfta den inhemska hockeyn både i ligan och landslaget. Det var jag och säkert ett dussin lirare med likande bakgrund, men som kom från Kanada och USA.
– Även två tvillingar från Stockholm, bröderna Nihei (Jiro samt Taro), med japanskt påbrå var där och spelade. Vi blev otroligt bra mottagna där borta.
– Dessutom fyllde man på med två utlänningar per lag. Det var oftast gamla NHL-spelare, men även före detta landslagsryssar. Det gjorde man för att just lyfta upp kvalitén och statusen på ligan.
– Senare var även Greg Parks där. Jag kände honom lite grann sedan tidigare. Han hade frågat mig om Japan och ville prova att spela där någon gång. Han var äldre då och vi hamnade i samma lag, Oji i norra Japan, dit jag flyttade i slutet av min karriär.
– Det var jättekul att få spela med honom. Speciellt eftersom jag kände honom från tiden i Leksand och jag visste vilken bra spelare han var. Han var verkligen jättetrevlig samtidigt som det är ett härligt minne att ha spelat tillsammans med honom eftersom han tyvärr gick bort alldeles för tidigt. 

Greg Parks.Greg Parks.

Taro Nihei hade spelat i Kokudo en säsong innan Shin Larsson kom till klubben vilket givetvis betydde mycket för honom under första säsongen i sitt nya hockeyhemland. 

– Ja, så var det. Han är tre år äldre än jag och det var skönt att ha en till svensk på plats i Japan. Hela gänget som var lite av utbölingar i Japan blev också väldigt tajta och höll ihop en del.

Vilken nivå höll liga då du kom över?
– Förvånade bra. Vi hade en kanadensisk tränare som heter Billy Moores. Han blev senare NHL-tränare (New York Rangers samt Edmonton). Han var väldigt lik Wayne Fleming och kom även han från universitetshockeyn i Kanada.
– Han ställde höga krav och ville verkligen bygga upp allt från grunden. Jag hade det tufft första säsongen med att få den istid som jag ville. Jag fick verkligen förtjäna den. När jag väl kom in i det och fick spela mer och mer kände jag att det var en bra nivå där.
– Det var bara sex lag i ligan och var det något som saknades där så var det bredden. 

BLEV JAPANSK MÄSTARE FEM GÅNGER

Redan under sin första säsong i Kokudo blev Shin Larsson japansk mästare. 

– Vi blev mästare totalt fem gånger. Det var stort att vinna ett mästerskap. Dels hade dom så man kunde vinna ligan. Sedan kunde man vinna Japan-cup. Det var en turnering man hade mitt under säsongen och som var mer ärorik än att vinna ligan eftersom den säkert hade spelats under närmare sjuttio år (startades 1933).

Firades det på stan när ni vann?
– I Tokyo, jag tror det då bodde mellan 25 och 30 miljoner människor där då, och det var baseboll som regerade och var den stora sporten. Även Sumon, men fotbollen hade också börjat komma starkt.
– Det fanns en nisch för hockey, basket, rugby och lite mindre sporter. För den skaran som gillade hockey var det stort, men våran hemmaarena tog bara 3500–4000 åskådare.
– Det var tryck på läktaren, alltså japanske tryck med bjällror, klang och sådant, skrattar Shin Larsson. 

Det blev 15 matcher, fem mål och totalt sju poäng under första säsongen för den då 21-åriga hockeyspelaren från Laknäs. Säsongen avslutades med att han fick spela VM för första gången. 

– Då var Japan i B-VM. Vi spelade första gången i Bratislava. Det här var året då Slovakien skulle ta sig upp i A-gruppen. Dom hade ett magiskt lag med bland andra Peter Stastny. Det här var hans sista turnering med landslaget. Dessutom hade Slovakien ett koppel av yngre spelare med (Miroslav) Satan, (Zdeno) Ciger och allt vad dom heter.
– Det var en enorm upplevelse att spela inför en fullsatt arena i Bratislava där alla skrek ”Stastny, Stastny, Stastny…” 

Du som uppväxt i Sverige kände du att det fanns en stolthet i att få dra på sig den japanska landslagströjan?
– Ja, det tyckte jag absolut. Japan hade ändå funnits med mig hela livet. Sverige, jag är ju uppväxt här, känns mest som hemma och den tröja jag helst hade velat dra på mig. Det var något jag drömde om då jag var yngre.
– När jag sedan blev äldre fanns det absolut en stolthet i att få dra på mig den japanska tröjan. 

Vilken nivå höll spelarna i landslaget jämfört med exempelvis spelarna i Tre Kronor eller Leksand?
– Landslaget var, som sagt var, i en uppbyggnadsfas. I början, det är alltid svårt att jämföra mellan länder, men vi var där vi skulle vara. Det vill säga i B-VM.
– Innan OS hade vi laget samlat under hela året. Då åkte vi runt i Nordamerika och Europa för att spela turneringar och träningsmatcher. Jag tror bland annat att vi spelade 15 matcher mot Team Canada. I alla fall vann vi två eller tre av dom matcherna.
– Vi började då också känna att vi var hyfsade. Det var någon match som vi vann i Kanada, vilket dom inte kunde ta. Då blev det slagsmål. Alla i båda båsen åkte ut och slogs, verkligen ”old school hockey”.


”När OS väl började var det en enorm upplevelse. Dels öppningsceremonin, men jag tycker även OS-byn var mäktig. Man sprang på (Wayne) Gretzky, (Steve) Yzerman och alla dom här världsstjärnorna”


Shin Larsson gjorde bra ifrån sig i landslaget och kom med till hemma-OS 1998 i Nagano. 

– Eftersom vi fick en gratisplats som värdnation ville vi verkligen visa att vi hörde hemma där. Målet i OS var att vinna minst en match.
– Vi spelade oavgjort mot Vitryssland, 2-2, och sedan vann vi mot Österrike i sista matchen. Vi kände efter det att vi kunde gå med högt huvud från turneringen. 

Hur upplevde du som spelare att vara med på ett hemma-OS?
– Alltihop kändes som en bubbla. Det kändes som vi hade levt i den där bubblan ett helt år innan. När OS väl började var det en enorm upplevelse. Dels öppningsceremonin, men jag tycker även OS-byn var mäktig med alla atleter som bodde där. Man sprang på (Wayne) Gretzky, (Steve) Yzerman och alla dom här världsstjärnorna. Det var otroligt stort.
– Jag hann inte med att se några andra idrotter, men jag stannade kvar i OS-byn under tre, fyra dygn efter det att vi spelat färdigt. Där såg jag naturligtvis mycket sport på TV och hängde med lite andra atleter. Det hände att vi var ute och tog någon öl några kvällar där i byn. Det var magiskt. 

Träffade du och umgicks även med svenska idrottare då du var kvar?
– Ja, Johan Hedberg var med som tredjekeeper i Sverige så vi hängde en del i OS-byn. 

Shin Larsson gjorde en mycket fin OS-turnering. Med två mål och totalt fem poäng på fyra matcher blev han lagets bästa poängplockare. 

– Det kändes någonstans som jag spelade min bästa hockey under åren runt OS. Det är också något jag är stolt över, att jag kunde prestera mitt bästa under en så stor turnering.
– Jag tror att det handlade om den här uppbyggnaden. Under ett års tid hade jag fått spela mot väldigt bra motstånd. Just turneringen, där och då, var det också mycket adrenalin och jag var verkligen laddad för att gå ut och visa. 

Du hade debuterat tre säsonger tidigare, hur kände du att din roll växte i landslaget under den här tiden?
– Den hade växt väldigt mycket. Första gången var jag en rookie som var med för att se och lära lite grann. Ju närmare OS vi kom så kände jag att jag var en av dom ledande spelarna. Även om jag fortfarande var ung räknade dom med mig i alla spelsituationer.
– Jag kände också ett väldigt förtroende från Dave King och Björn Kinding som var tränare där. 

Vad ser du annars som din roligaste VM-upplevelse under dina åtta säsonger i landslaget?
– Det var nog VM i Schweiz samma år och året efter, 1999, i Norge. Det var då jag kände mig som bäst själv också.

BJÖD JÁGR PÅ SUSHI

Vid VM 2002 bjöd Shin Larsson och det japanska landslaget Jaromír Jágr på middag. 

– Det var mitt sista VM. Tjeckerna bodde på samma hotell som oss i Jönköping. Min mamma och några ytterligare japanskor hade kommit ner och gjorde då sushi åt oss i laget.
– Vi satt där och åt när vi fick reda på att även Jágr gillade sushi. Då bjöd vi in honom så han fick äta av det som var kvar till det att han blev mätt.
– När vi sedan spelade mot tjeckerna höll vi jämna steg med dom länge. Det stod 2-2, men sedan gjorde Jágr två mål och bestämde att nu fick det vara nog. Det var tacken för sushin. 

Jaromir Jágr.Jaromir Jágr.

Hur upplevde du att ligan i Japan utvecklades under dina år där?
– Det var egentligen inte så många utländska spelare där. Varje lag hade två importer och sedan var det vi som var halvjapaner. Jag tror att det gynnade mer än skadade. I vissa länder kan det verkligen bli att det är för många utlänningar, men så tycker jag inte att det var här.
– Ligan växte och växte under alla åren under 1990-talet. Även någon säsong efter OS var det bra hajp kring hockeyn. Tyvärr gick det sedan åt fel håll där.
– Jag tror att det handlade om flera kombinationer. I grund och botten är hockeyn en liten sport i Japan. Man har inte den här riktiga kulturen som det finns i Sverige, Kanada och alla större hockeynationer.
– Lagen var ägda av stora och rika företag som pumpade in pengar varje år. Inte bara hockeyn utan i flera sporter som en PR-grej. Det i sin tur gjorde att dom inte behövde bry sig om det gick plus eller minus under ett år. Klubbarna fick sina pengar ändå.
– Jag tror att man där behövt bygga upp en hållbar framtiden för klubbarna. Att klubbarna behövde hitta andra inkomstkällor utanför dom här sponsorpengarna. Det lyckades man aldrig med. Antagligen är därför det blir färre och färre lag i Japan.
– Sedan handlar det om gräsrotsnivån, att dom inte har gjort den satsningen som krävs med att bygga fler hallar och skapa möjligheter för barn och ungdomar att börja spela hockey. 

Blir man rik på att spela hockey i Japan?
– Vår ägare, Yoshiaki Tsutsumi, ägde två lag i ligan, Kokudo och Seibu. Det var dom två bästa lagen i ligan så det hände flera gånger att vi spelade mot varandra i finalerna. Ägaren kunde sitta på läktaren och se sina båda lag spela mot varandra.
– Han var världens rikaste man på 1980-talet och även på 1990-talet tror jag. Han ägde största järnvägen i Japan, men hade även en hotellkedja och så vidare.
– Om jag jämför med elitserien så tjänade man då mer som utlänning i Japan, men rik blev jag inte. Budgeten för vårt lag låg redan då på runt 70-80 miljoner kronor. 

Shin Larsson bodde under första åtta åren i Tokyo, en stad han lärde sig att uppskatta. 

– Det var magiskt. Världens största stad, men ändå så rent, lugnt och säkert. Allt utbud där med restauranger och olika kulturer… Det var fantastiskt att få bo där under dom här åren av mitt liv.

Kan du sakna pulsen?
– Ja, det kan jag absolut göra. Nu har jag barn så jag skulle inte vilja bo där med familjen. Just som det var där och då kan jag sakna ibland, helt klart. 

Efter åtta säsonger i Tokyos puls lämnade han Japan för spel med Mulhouse i franska ligan.

– Jag hade blivit lite mätt på att bo i storstan. Även hockeymässigt och allting runt om gjorde att jag behövde en paus och göra någonting annat. Då blev det Frankrike en säsong.
– Christer (Eriksson) hörde av sig under slutet av sommaren och frågade om jag ville komma ner dit. Jag kände inte honom sedan tidigare, men jag hade kollat upp laget och det var ett topp fyra lag i Frankrike.
– Geografiskt tyckte jag att det låg häftigt nära Tyskland, Schweiz och Italien. Det var ett äventyr. Samma sak var det året efter då jag flyttade till Manchester i England, för att få se något annat medan jag kunde.
– Det blev två bra år. I Frankrike hade vi två veckor ledigt under jul och nyår. Då åkte jag till Alperna för att åka skidor, vilket jag aldrig kunnat göra tidigare eftersom det var hockey varje dag i Japan. Här fick jag se lite annat än bara hockey, vilket var det roliga. 

Säsongen 2003/04 inledde Shin Larsson i Manchester innan han i slutet av säsongen återvände till Japan för spel med Oji. 

– England var också häftigt. Vi var väldigt få spelare, bara två, tre femmor, och jag tror att jag aldrig någonsin har spelat så mycket. Det spelades dessutom en ganska ful hockey med crosscheckingar i huvudet och så vidare. Jag kände att jag kanske inte skulle spela så många år till och tänkte ”Jag åker tillbaka till Japan och kör några år till”. 
– Oji hörde egentligen av sig redan innan den säsongen. Sedan hörde dom av sig mellan jul och nyår igen och kollade med mig. Jag kände då att jag ville åka tillbaka.
– Det blev två fina år. Oji kommer från en mindre ort som heter Tomakomai. Jag säger mindre, men det bor nästan 200 000 personer där. Det ligger utanför Sapporo som är en storstad.
– Det var så nära japansk hockeykultur jag kunde komma. Dom flesta japanska hockeyspelarna kommer från norra ön Hokkaido. Tomakomai har en lång historia av hockey. Samtidigt var det häftigt att få bo och spela där. Det blev också en kontrast mot Tokyo.
– Allt var mycket mindre. Jag hade bil och kunde upptäcka ön där uppe då jag hade lediga stunder och även åka lite skidor eftersom det fanns fina skidbackar i närheten. Vissa morgnar när jag vaknade upp kunde det vara snö över biltaken. 

Säsongen 2004/05 blev Shin Larssons sista som spelare, men han lämnade aldrig hockeyn. Redan säsongen därpå inledde han sin resa som scout. 

– Jag visste egentligen inte först att jag skulle fortsätta hålla på med hockeyn. Dessutom var jag ganska mätt på det och ville helst göra någonting annat. Jag flyttade hem, träffade min fru, Linda, här i Leksand och slog mig i ro i Tällberg där jag kommer ifrån.
– Jag startade några egna företag, ett fastighetsbolag men även ett företag som producerade hockeyklubbor i Kina som vi försökte slå oss in på hockeymarknaden med. Det var väldigt tufft eftersom dom stora drakarna hade lite monopol på det där.
– Sedan ringde ett gäng finansmän från Stockholm som ville starta upp ett hockeylag i Peking, Vikings. Jag blev fast med Per-Erik Holmström, ”Perka”, några timmar på telefon och han var väldigt övertalande att jag skulle bli sportchef för Nordic Vikings i Peking. Då hade jag två veckor på mig att samla ihop ett skandinaviskt lag. Vi skulle helst ha spelare med från alla skandinaviska länder.
– Jag tyckte att det lät alldeles för intressant för att inte hoppa på. Jag hjälpte det där laget igång. Sedan jobbade jag med det fram till nyår ungefär. När jag jobbade med det här kände jag att jag saknade hockeyn. Hockeyn var ju mitt liv och det som jag tycker är det absolut roligaste och egentligen det enda jag kunde.
– Min vän, Patrik Allvin, hade då redan börjat som scout. Dessutom hade vi Dan Labraaten, vilken är vår mentor här i Leksand, som pratade varmt om jobbet som scout. Jag började då söka scoutjobb. Det tog säkert ett halvår innan jag fick min första intervju med Atlanta Thrashers. 


”Det blir tretton året med San José nu och det tog nog fyra, fem år innan jag började göra min röst hörd. Jag fick verkligen förtjäna min röst där”

Shin Larsson om scoutingjobbet i San José Sharks.


Värvades du sedan över till San José?
– Ja, efter två år i Atlanta. I Atlanta jobbade jag som pro-scout på halvtid. Då åkte jag runt och såg dom här lite äldre killarna på Sweden Hockey Games, Karjala Cup och så vidare. Plus att jag skulle hålla koll på framförallt elitserien.
– Efter två år där tyckte jag om yrket så pass mycket och ville fortsätta med det. Då fick jag helt enkelt en större chans i San José. I San José jobbade jag sedan heltid med både amatörer och pro. 

Under din tid i San José, vilka spelare ser du som lite extra fjäder i hatten att fått dit och in i NHL?
– Det blir tretton året med San José nu och det tog nog fyra, fem år innan jag började göra min röst hörd. Jag fick verkligen förtjäna min röst där.
– Från draften är det Tomas Hertl som jag känner mig mest stolt över. Han är en kille som vi draftade i första rundan 2012. Alltså samma år som Filip Forsberg blev draftad lite tidigare. Utav ”late bloomers” har vi plockat in flera duktiga killar på senare år.
– Det började egentligen med Melker Karlsson som vunnit två SM-guld med Skellefteå. Han hade haft ett väldigt bra slutspel men han hade aldrig varit draftad så vi plockade över honom.
– Sedan har det blivit några sådana killar varje år. Joonas Donskoi plockade vi över året efter, Marcus SörensenTim HeedRadim Simek
– Jag är stolt över att vi gett dom chansen och att dom har också tagit plats i vårt lag under åren. Sedan blev det väldigt bra när Johan (Hedberg) var hos oss i San José. Vi hade bland annat en jättebra säsong 2015/16 då vi gick till final, avslutar Shin Larsson

FOTON: 

På Greg Parks: Bildbyrån.

Nya bilder på Shin Larsson samt bild på Jaromir Jágr: Ronnie Rönnkvist

Gamla bilder: Privat 


TV: Håkan Loob i Wikegård vs

Den här artikeln handlar om:
×

Välkommen till vårt lag!

Som plus-medlem har du nu tillgång till ALLT material på Hockeysverige.se

Tack, ditt köp är nu genomfört. Du har nu tillgång till ALLT material på Hockeysverige, FotbollDirekt, Innebandymagazinet och Svenska Fans (bannerfritt).

×

Grattis, du har nu blivit medlem!

Framöver kommer du få nyhetsbrev från Hockeysverige, glöm inte att du även kan bli plusmedlem för att få tillgång till ALLT material på sajten