Den lille vikingen

Han är en av tre spelare inom svensk hockey som vunnit såväl SM, VM, OS och Stanley Cup. I dag har han sin tröja hissad till taket i Timrå. Mats Näslund, som blev ”den lille vikingen” med hela hockeytokiga Montréal, möter vi här i Old School Hockey.

Är det en nackdel att som hockeyspelare vara liten? 

”Jag vet inte eftersom jag aldrig har varit stor…”

En klassisk fråga och ett ännu mer klassiskt svar från en av svensk hockeys allra största spelare, Mats Näslund.

Näslund tillhör tillsammans med Håkan Loob, Niklas Kronwall och Tomas Jonsson en exklusiv skara spelare som vunnit SM, VM, OS och Stanley Cup. I dag är han bosatt i Skåne, men sin dialekt har han behållit.

– Jag växte upp i Timrå med gångavstånd till Bert-Ola Nordlander. Mina föräldrar (Pappa Torsten, ”Tjotten” kallad, spelade för Wistavarvs IK som senare blev Wifsta/Östrand och idag Timrå mellan åren 1937 och 1955), Bert-Ola och Lena umgicks så vi kände väl varandra hyfsat.

Även Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg bodde väl nära dig?
– ”Lill-Strimma” lärde jag känna lite senare. Han spelade i Mora en tid och då han var till Timrå kom han ofta in och slipade skridskorna hos pappa.
– Pappa fick inget betalt, men jag kunde få en femma ibland för besväret. ”Strimma” var en mycket fin kille och kanske min första idol som grabb.

Det kom fram väldigt många bra spelare under flera år i Timrå, vad tror du låg bakom den framgången?
– Jag tror framför allt det handlade om att vi inte bara fick föräldrar som ledare till ungdomslagen utan riktigt entusiastiska hockeyälskare.
– Jag debuterade i elitserien med Timrå då vi var klara för att åka ur, 1976. ”Eje” Lindström var tränare och han släppte fram två juniorer mot Södertälje SK. Det var jag och Per Sjölander. Jag minns att jag drog på mig en utvisning sedan jag hakat Arne Carlsson och han var väl dubbelt så gammal som jag.

Vilka var Timrås så kallade stjärnor då du kom upp i A-laget?
– Mina två kusiner, Håkan Pettersson och Stefan Pettersson, spelade där då. Sedan har vi Olle Åhman, Åke ”Tåget” Söderberg, ”Bulla” Berggren och så vidare. Det var hur många fina killar som helst. Bra spelare som inte bara tog hand och utbildade oss yngre spelare utan även såg till att vi trivdes i laget.

Mats Näslund (25) i Timrå 1976.Foto: Arkivbild

Mats Näslund var ordinarie i Timrå under två säsonger. Första året lyckas Timrå ta sig upp till elitserien efter att man tillsammans med Djurgården kommit på rätt sida strecket i kvalserien. HV71 och Karlskoga/Bofors hamnade på fel sida och fick i stället fortsätta spela i Division 1. En kvalserie som för övrigt ännu inte är färdigspelad. Matchen HV71-Timrå i sista omgången spelades aldrig eftersom det redan var klart vilka lag som skulle gå upp till elitserien.

Andra och tillika sista säsongen för Mats Näslund i Timråtröjan var visserligen i elitserien, men den var inte lika framgångsrik. Timrå slutar näst sist och skrapar bara ihop 14 poäng på 36 matcher, vilket innebar att man fick försöka kvala sig kvar.

Tränaren Jan-Erik ”Biffen” Nilsson fick aldrig ihop sina styrkor i kvalserien utan Timrå kom bara fyra. Örebro och Björklöven tog klivet upp, men Timrå hade även Huddinge före sig i tabellen. Mats Näslund förstod att återvända till division 1 inte var något alternativ om han skulle fortsätta utvecklas som spelare.

– Vi åkte ur elitserien med Timrå IK och skulle jag fortsätta att utvecklas som spelare var jag tvungen att spela elitserien. Det blev Brynäs, som inte direkt var min favoritklubb som grabb, skrattar Näslund.

Var det en stor kontrast mellan Timrå och Brynäs som klubbar?
– Brynäs hade mer stjärnor än vad Timrå hade. Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Stig Salming med flera var fortfarande kvar. Man kan säga att det var lite mer stjärnglans över Brynäs då, men det var bra killar i båda föreningarna.
– Ni vet, jag var 19 år när jag kom till Brynäs så man tänkte inte speciellt mycket på hur organisationen var uppbyggd, utan jag gick bara ut och körde.

Var det flera klubbar som ville se dig i sin laguppställning?
– Nej, eller rättare sagt, det vart klart ganska tidigt med Brynäs och det var så jag ville ha det. Den som tog kontakt med mig från Brynäs var Lennart ”Tigern” Johansson, som jag hade haft som förbundskapten i juniorlandslaget, och Lennart Jansson. Det gick ganska snabbt hela den där övergången.

Var det tufft att ta en plats i det ganska stjärnspäckade Brynäslaget?
– Nej, det kan jag inte påstå. Jag hittade snabbt en kedja där jag passade in. Det var med Conny Silfverberg, som jag spelat med i juniorlandslaget, och Janne Eriksson. Vi fungerade bra tillsammans redan från början i Brynäs. Tanken var väl också från Brynäs sida att man värvade mig för att spela tillsammans med just Silfverberg.

Mats Näslund i SM-finalen 1980.Foto: Bildbyrån

”DET VAR BÅDE ÄLDRE DAMER OCH STRIPPOR PÅ GATORNA”

I Brynäs får Mats Näslund doldisen Rolf Andersson som tränare under sin första säsong i klubben. Fast det blir ingen klang- och jubelsäsong för Brynäs. Laget slutar först på sjunde plats i elitserien och vid den här tiden gick bara fyra lag till SM-slutspel.
– Rolf var en mycket trevlig och sympatisk person som skötte sitt jobb på bästa tänkbara sätt utefter förutsättningarna. Jag antar att han hade lite svårt att sätta sig på några av dom här äldre spelarna som hade över 140-150 landskamper med sig i bagaget.
– Trots det tycker jag att han gjorde ett bra jobb och han vågade släppa fram flera unga spelare, som exempelvis jag själv och Silfverberg.

Inför säsongen 1979/80 kliver Lennart ”Tigern” Johansson åter in som tränare. Brynäs var långt ifrån favorittippade. Inför sista omgången av elitserien är redan Leksand, Västra Frölunda och Björklöven klara för slutspel. AIK, Brynäs och Djurgården kommer därefter på 37 poäng och Färjestad på sjunde plats hade 36 poäng. Ett lag ytterligare skulle alltså gå till slutspel. Djurgården och AIK spelar 1-1 på Hovet, Färjestad förlorar hemma mot Skellefteå och Brynäs åkte ner till Rosenlundshallen och vann över HV 71 med 5-2 och blev med det klara för slutspel.

I semifinalen krossades Leksand med 9-4 och 8-2 och i finalen besegrades Västra Frölunda med 3-2 i matcher. Stor matchhjälte var Stig Salming, med sitt avgörande 2-1 mål i den femte finalen.
– Vi hade en bra blandning av spelare det året. Det var flera äldre rutinerade spelare som visste vad det kostar att vinna ett SM-guld. När dom sedan började sniffa SM-final ”krämade” dom verkligen ur det sista ur sina kroppar och vi andra yngre spelare hängde på.

Hur viktig var Lennart ”Tigen” Johansson för det här guldet?
– ”Tigern” var givetvis jätteviktig. Jag har sagt det tidigare och jag säger det gärna igen – det är viktigare att ha naturliga ledare ute på isen än vem som står i båset. Det här året hade vi exempelvis killar som Stig Salming, Stig Östling med flera. Fast för den sakens skull vill jag inte ta någon ära av ”Tigern”, för han gjorde ett väldigt bra jobb med det här laget.

Mats Näslund i Tre Kronors dress.Foto: Bildbyrån

FICK KEMI MED LANDSMANNEN I NHL

I samband med VM 1982 väljer Mats Näslund att lämna Brynäs för att prova på proffslyckan borta i NHL.

– Det var redan innan VM som jag skrev på för Montréal Canadiens. Jag och Björn Wagnsson åkte ner till Milano för att träffa deras bossar och det var nog bara min familj och förbundskaptenen ”Ankan” Parmström som visste om att jag åkte ner dit och skrev på. Vi höll på det fram till efter VM.

Var det en stor kontrast mellan spel i NHL och i Elitserien?
– Jo, det är klart, eftersom man spelar i små rinkar där borta så det gällde att veta redan innan du fick pucken vart du skulle göra av den. Allt gick i ett mycket högre tempo än hemma i Elitserien.
– Jag hade spelat både VM och OS innan jag åkte över till NHL och jämfört med spelet där var inte omställningen lika stor.

En hockey som passade ditt sätt att spela med andra ord?
– Visst, snabbheten passade väl mig ganska bra. Fast det var många så kallade experter som sa att jag inte skulle klara av det fysiska spelet i NHL, men även det gick ganska bra redan från början.

Vilken kedja fungerade du bäst i under åren i Montréal Canadiens?
– Jag spelade en säsong med Bobby Smith och Claude Lemieux. Det var en riktigt bra säsong.
– En annan säsong spelade jag med Bobby Smith och Kjell Dahlin och det var också en väldigt bra säsong. Kjell, som också växt upp i Timrå, gjorde framförallt en mycket fin rookiesäsong i NHL.

Mats Näslund och Kjell Dahlin.Foto: Bildbyrån

Mats, du har vunnit OS, VM, SM och Stanley Cup. Går det att värdera någon som den roligaste framgången?
– Jag brukar säga att Stanley Cup är roligast. Vi spelade 118-119 matcher ihop innan vi blev mästare. Vi hade jobbat ihop hårt så länge. Att då vinna i den stad som kanske har det största intresset för ishockey i världen, tillsammans med Toronto, gör det hela lite extra kul.

Hur minns du segerparaden genom Montréals gator?
– Paraden var en måndagsmorgon och folk hade tagit ledigt från jobben för att kunna vara med ut och hylla oss. Det var en miljon människor ute på gatorna. Det var äldre damer, strippor, ja alla sorts människor.

Du vann OS guld -94, ditt starkaste minne från Lillehammer?
– Det var en fantastisk turnering i ett underbart vinterlandskap. Norrmännen var otroligt entusiastiska. Det var ett sportsligt sett mycket lyckat OS.
– Jag vet inte vad jag minns bäst från finalen mot Kanada, om det var Tommy Salos räddning eller Peter Forsbergs straff. Det var i alla fall fantastiskt kul att vinna OS.

Håkan Loob, Mats Näslund och Tomas Jonsson efter OS-guldet i Lillehammer 1994. Foto: Bildbyrån.

FICK SPARKEN AV LUGANO

Mats Näslund vann även VM-guld tre år tidigare. Närmare bestämt i Åbo 1991. Sverige gör ett mycket imponerande slutspel och tappar bara ett poäng, mot Kanada, 3-3. Därefter besegrades USA med 8-4 och Sovjet med 2-1. Näslund, som spelade i en kedja med Thomas Rundqvist och Håkan Loob, svarade för åtta poäng.

– Egentligen var det samma sak i Åbo som det var då vi vann guld med Brynäs 1980. Vi var ett gäng lite äldre rutinerade rävar samtidigt som det kom fram flera unga killar. Jag tänker då på exempelvis Nicklas Lidström och Mats Sundin.
– Just den här blandningen tror jag var den största anledningen till att vi vann det här guldet. Trots finalen mot Sovjet den turneringen sätter jag nog OS-finalen i Lillehammer som min mest minnesvärda match i Tre Kronor.

Vid JVM 1978 i Kanada är Sverige mycket nära att vinna landets första JVM-guld. Sovjet blir för svåra och vinner finalen med 5-2. Mats Näslund, som spelar i en kedja tillsammans med Conny Silfverberg och Thomas Steen, gör en mycket fin turnering och kommer med i JVM:s All Star-lag.
– Visst var den här turneringen till en viss del mitt internationella genombrott. Fast egentligen var det nog redan året innan då vi vann JEM i Västtyskland.
– Det var efter JVM 1978 som jag blev draftad borta i NHL. Turneringen spelades i Montréal och vi slog Kanada med 6-5, vilket var otroligt överraskande. Det var väl efter det som Montréal blev intresserade av mig.

Var ni närmast att vinna JVM-guld 1978 eller 1979?
– Det blev brons 1979 och silver 1978, men vi orkade aldrig hela turneringarna. Sovjet var för starka för oss. När vi började bli trötta i slutet av turneringarna blev ryssarna bara piggare.

Det måste ändå varit en fjäder i hatten att komma med i All Star-laget 1978?
– Absolut. Just då kanske man inte tänkte på det, men i dag, nu då man börjar bli gammal, är det något som jag är väldigt stolt över.
– Risto Siltanen och ”Slava” Fetisov var backar, jag och Wayne Gretzky var forwards tillsammans med Anton Stastny. Målvakt var Sovjets Tyzhnych. Ett skapligt gäng.

Efter åren i NHL återvänder Mats Näslund till Europa. Ny adress blev schweiziska Lugano. Trots att han vinner lagets poängliga och starkt bidrar med att Lugano går till final får han sparken efter säsongen.

– Det var inte roligt. Jag hade ett tvåårskontrakt med Lugano och visserligen förlorade vi finalerna mot Bern med 3-1 matcher, varav två av förluster efter sudden. Klubben var inte nöjd med varken mig eller Magnus Svensson så vi fick helt enkelt lämna efter säsongen.

– Med facit i hand känns det bra att jag lämnade klubben eftersom det här sättet inte verkade vara något ovanligt i Lugano. Även Igor Larionov och Brian Propp har fått sparken därifrån eftersom dom inte heller var tillräckligt bra. Jag är i gott sällskap med andra ord.

Mats Näslund firar SM-guldet med Malmö 1992.Foto: Bildbyrån

INSPIRERADES AV ATT SPELA I ”HATADE” MALMÖ

Efter VM 1991 i Åbo presenterar Malmö Mats Näslund som sitt senaste nyförvärv.

– Jag gjorde klart med Malmö redan före VM 1991. Det var min advokat, Björn Wagnsson, som hade kontakter i Malmö. Jag ville få klart vart jag skulle spela så snabbt som möjligt och då jag fick det här förslaget tackade jag ja.
– Min fru har flera släktingar här nere i Malmö och hon var inte sen att bli glad över valet av klubb. Just det var också en bidragande orsak till valet av Malmö.

Fanns även Brynäs med i bilden?
– Ja, Tord Lundström ringde mig på uppdrag av Tommy Sandlin och frågade om jag var intresserad av att komma dit och spela. Det stod egentligen bara mellan Malmö och Brynäs.
– Det handlade heller inte om pengarna. Jag visste egentligen ingenting om Malmö då och framförallt inget om Percy Nilsson. Å andra sidan visste han inte heller vem jag var. Fast då Tord ringde mig från Brynäs hade vi redan bestämt oss för att flytta till Malmö.

Du vinner två SM-guld under dina år i Malmö, 1992 och 1994, men klubben målas även upp som det svarta fåret i hockeysverige. Hur tacklade ni det?
– Det var väl mest inspirerande. För mig som spelat i Montréal var inte det något speciellt stort eftersom det finns en väldigt mycket större rivalitet mellan klubbarna i NHL. Jag tror mer att det svetsade samman gruppen.

Hur viktig var tränaren Timo Lahtinen för era två guld?
– Timo var väldigt nyttig för gruppen med sin ganska tuffa filosofi. Det här gänget passade hans ledarskap väldigt bra. Fast jag återkommer till det här med vikten av bra ledare på isen och det hade vi i Malmö, precis som i Brynäs.

Du avslutar din tid som spelare med en säsong i Boston Bruins.
– Ja, jag var egentligen inte så sugen på att åka över. Jag ville inte tacka nej till pengarna som Boston erbjöd för mina tjänster så därför tackade jag ja.

Och i dag?
– I dag jobbar jag som snickare fyra dagar i veckan. Dom andra tre dagarna kör jag hästar. Med andra ord har jag ett ganska bra liv här nere i Skåne.

TV: Är P.K. Subban slut som spelare nu?