"En guldgruva om inte den där tokjäveln Bosman ställt till det"

BJÖRKLINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)

Olow Sundström hade en kort och intensiv karriär på våra svenska rinkar. Efter sin tid som både final- och kvalspelare för Leksand flyttade han över till USA för spel ”over there” i närmare tio år. Då bland annat som bland annat reservmålvakt under ett antal matcher i NHL för Pittsburgh. 

Nu är inte Sundström leksing från början utan hockeyresan och livet började i Ånge. 

– Jag hade egentligen en klassisk svensk hockeyuppväxt. Hockeylaget var det som gällde i Ånge, berättar Olow Sundström då hockeysverige träffar honom på HVB-hemmet han driver utanför Uppsala.
– Det handlar mycket om vad man har för föräldrar. Jag är bortskämd och har haft guldsked från mina föräldrar som varit otroliga. Jag hade ett hockeyintresse tidigt och min farsa (Eskil) köpte ett par skridskor till mig innan jag fyllt två år. Han tvingade mig mer eller mindre att åka skridskor. Det var inte så roligt när jag åkte på lädret.
– Jag minns att det fanns något som hette skridskor till tusen där dom hade spolat upp en liten cirkel. Där fick jag åka ”ett varv till” och jag grinade. Såklart dröjde det inte så länge innan jag åkte åttor runt dom andra. Då blev det istället väldigt roligt.

Från början var inte den idag 52-åriga före detta målvakten just målvakt. 

– Nej, det var jag inte, men jag var nog inte mer än fyra, fem år när jag fick mina första målvaktsgrejer. Sedan stod farsan och sköt på mig mot garageporten…

Har din pappa också spelat hockey?
– Nej, han höll på med backhoppning. Han tog med mig dit någon gång, men jag känner att det var en jäkla tur att jag inte började med. Det är ju galenskap, skrattar Olow Sundström och fortsätter:
– När jag var liten skottade han av taket hemma. Då hoppade tokjäkeln ner från taket med skidor på. Pappa finns kvar, men mamma (Mona) gick bort 2014. Hon fick cancer 1999 och läkarna i Sverige gav henne tre månader kvar att leva, men hon var tuff och levde, som sagt var, länge till.

FÖREBILDERNA - SOM OCKSÅ TOG SIG TILL ELITEN

Sundström höll sig i första hand till ishockeyn inledningsvis. 

– Hockeyn blev ganska intensiv och pappa sköt, som jag sa, ofta på mig vid garageporten. Jag hade en plastmask och då jag inte riktigt hängde med kunde jag få pucken i ansiktet. Jag grinade, men farsan sa bara ”Det är bara gummi och inte så farligt”.
– Det var bara att bita ihop och jag lärde mig av det där att bli rätt snabb. När jag sedan var fem år började spela matcher och pappa skjutsade runt mig. Det var så allt började.
– Då jag var sju år började jag på hockeyskola. Redan då var jag ganska duktigt på att åka skridskor och bra i mål samtidigt som jag spelade med lag som var lite äldre.

Olow Sundström var inte den första målvakt från Ånge som tagit sig hela vägen till elitserien. Både Göran Henriksson och Lars Eriksson har spelat för Brynäs.

– På den tiden var dom förebilder för mig. Då spelade Ånges A-lag i tvåan. Pelle Eriksson hette han som stod där då. Vi hade även Peter Lindström. Han var den första Ånge-målvakten som flyttade och spelade senare i Östersund och Brunflo. Självklart hade jag dom här i Brynäs, men även Anders Bäckström (pappa till Nicklas Bäckström) som förebilder.

Som bekant kommer även dagens stora svenska stjärna, Elias Pettersson, från Ånge.

– Farsan visste att han skulle bli bra. Han sa ”Det kommer en kille från Ånge som kommer bli grym. Varje dag står han och skjuter ute vid garageporten.” Jag sa ”okej, men det är lång väg dit” även om det är annorlunda nu och inte lika tufft för européer längre att ta sig till NHL. Självklart hade farsan rätt. 

Elias PetterssonFoto: James Guillory-USA TODAY Sports

Kan du själv känna lite extra värme kring hjärtat då någon som kommer från Ånge lyckas i NHL?
– Ja, det gör jag definitivt. Samma sak kände jag för Samuel Påhlsson, att det gick så bra för honom. Han är en väldigt lugn och försynt kille som spelade ganska tufft. Jag tror inte folk i Sverige vet hur uppskattad han var i Nordamerika.
– Samma sak med (Per-Johan) ”Pebben” Axelsson. Han är också otroligt omtyckt där borta. Här kanske en del tyckte att det inte var så märkvärdig.  

DEMENTERAR TRÄNARBRÅKET

Nu var det inte bara hockeyn som var Sundströms intresse då han var yngre, att spela fiol stod också på hans schema. 

– Det stämmer. Hela grejen bottnade i att jag inte gick på dagis eller lekis. I stället var jag hos min mormor och morfar hela dagarna. Det innebar att jag fick lära mig att snickra eller kanske baka med mormor. Min morfar var spelman, vilket innebar att jag fick lära mig att spela fiol.
– Allt som finns runt om dig och som vuxna gör blir intressant. Vuxnas problem är att dom tror att barn gör som dom säger, men dom gör som vuxna gör. I alla fall blev det ganska mycket tid för fiol när jag var hos mormor och morfar.

Spelar du fortfarande fiol?
– Ja, jag har fioler och spelade redan från tidig ålder. Det var inte spelmansmusik utan klassisk musik. Mamma spelade piano och pappa kan spela lite dragspel. Mamma tyckte också att jag skulle satsa på musiken samtidigt som mina kusiner idag är jätteduktiga musiker.
– Sedan jag var nio år satsade jag även på tennis under somrarna. Det fanns inga som strängade racketarna i Ånge så jag fick åka till Sundsvall två, tre gånger i veckan för att stränga om. Till slut tröttnade morsan och farsan så dom köpte en strängmaskin åt mig utav Peter Lundgren (tidigare tennisproffs). Jag blev ganska bra på tennis, men var lite tunn och så där.

Inför säsongen 1983/84 lämnade Olow Sundström Ånge för spel i Leksands juniorverksamhet. 

– Att vara målvakt var det jag ville hålla på med. Vad skulle jag göra efter nian? Då fanns det hockeygymnasium i Örnsköldsvik, Skellefteå och ytterligare ett ställe.
– Innan det fanns Junior center Cup och senare TV-pucken, vilket hade ganska mycket med den här grejen att göra. Jag kom med och spelade i Junior Center Cup med 67:orna (Sundström född 1968) och även året efter.
– När det var dags för TV-pucken var jag med och tränade med 66:orna, men jag kom inte med 67:orna. Det kan jag såklart förstå eftersom det var konkurrens och jag tänkte inte mycket på det. Sedan kom jag inte heller med 68:orna, men några av mina lagkompisar kom med.
– Då började det här konstiga kring mig och som alltid svävat som ett moln. Det kom ut någonting om att jag hade slagits med tränaren och druckit alkohol. 

Hur hanterade du den situationen som 15-16-åring?
– På den tiden visste jag knappt vad alkohol var. Det var verkligen jättekonstiga grejer och jag kom inte med till TV-pucken.
– Det här tände något hos mig. Jag blev vansinnig. ”Ni får göra vad fan ni vill, håll på med er TV-pucken”. Jag hade sagt redan i första klass att jag skulle bli hockeyproffs. På den tiden fanns det knappt så folk skrattade åt mig.

Fanns det någon substans i att du hade bråkat med någon tränare?
– Aldrig! Inte över huvud taget. Jag vet inte var det kom ifrån och allt var väldigt konstigt.

När han sedan sökte hockeygymnasiet kom han in som reserv i Örnsköldsvik och Skellefteå.

– Men jag blev aldrig antagen. Då jag inte kom in där visste jag inte hur jag skulle göra så jag ringde helt enkelt till Leksand som då inte hade något officiellt hockeygymnasium.
– Jag fick prata med Bengt Klingberg (Patrik Allvins svärfar) som nu tyvärr gått bort. Leksand skräddarsydde ihop någonting och allt blev klart ganska fort. 

Mamma Mona ville helst att sonen skulle satsa på något annat än hockey,

– Hon tyckte att jag skulle satsa på musik eller läsa något så jag blev vettig i huvudet i stället för att jaga en puck.
– Pappa sa ”När du är 45 år är det svårt att börja spela hockey så gör det här nu”. Det blev ändå tufft eftersom skolan där var Komvux, vilket man var tvungen att vara 18 år för att gå på, men skolan hade dispens till för elever som var 17 år.
– Jag var själv nyss fyllda 16 år så det blev ett år utan officiell skola även om jag gick i skolan ändå, men jag fick inga studiebidrag så mina föräldrar sponsrade mig första tiden.

"RENA CHOCKEN DÅ JAG KOM TILL LEKSAND"

Kom du snabbt in i gängen i och kring Leksand?
– Det var ett otroligt gäng, men det var rena chocken då jag kom till Leksand. Jag hade en egen lägenhet som min mamma och pappa ordnade och fyllde frysen med grejer. Samtidigt var jag uppvuxen med att laga mat en gång i veckan så det kunde jag redan.
– På ett sätt var jag bra förberedd. När jag var yngre visste jag att jag var bortskämd. Jag hade många äldre kompisar och när dom skulle göra någonting så brukade jag vara med på det. Men när dom skulle göra något tok, ”nej, det får ni göra utan mig” eftersom jag var lite rädd… Jag hade den här gränsen att löpa på, men gick jag utanför den då jäv…
– Likadant var det vid hockeymatcher. Jag kunde komma hem till farsan ”idag var jag kung och hade 40 räddningar”
– ”Vann du?”
– ”Nej, men jag var bäst på planen”
– ”Vad är du då så jäkla nöjd för?”
– Ibland kunde jag komma hem och vara deppad efter att vi vunnit med 6-5. ”Du räddade sista pucken, vad är du deppad för?”
– Han kunde också vara på mig ibland och säga ”Du såg trött ut i dag, vill du inte spela? Läs en bok och bli något annat i så fall för då håller jag inte på skjutsar dig”.

Det här var också något Olow Sundström upplevde som något bra att ha med sig då han flyttade till Leksand. 

– Det här tror jag var en bra förberedelse innan jag kom till Leksand. Samtidigt var det, som jag sa, en chock eftersom vi tränade både på morgonen och eftermiddagen.
– Jag cyklade ner från Övermo på morgonen. Det var en bit att cykla i snöstorm och alla olika väder för att vara på isen en viss tid. Vi hade ett eget omklädningsrum, man behövde aldrig fundera över sina hockeygrejer och vi hade egna materialförvaltare. Det var en helt annan värld.
– Leksand hade hockeygymnasier för att skapa talanger, viket dom också gjorde. Redan första säsongen vann vi J18-SM-guld. Just i slutspelet spelade jag ingenting även om jag hade spelat mycket i serien. Det var en 67:a, Magnus Eriksson, som var före mig. Säsongen efter var jag fortfarande B-junior, men spelade även i A-juniorerna.

DEBUTERADE I HÖGSTASERIEN

Säsongen 1986/87 fick Olow Sundström för första gången istid i elitserien. 

– Jag fick hoppa in period mot Färjestad. Det var en helt annan inställning i Leksand och det fanns inte på kartan att vi kunde förlora matcher.
– Vi hade (Roland) Bond som tränare i juniorerna första säsongen. I A-juniorerna var det Roger Lindqvist. Det var en fruktansvärd fart då jag fick vara med och träna med det laget. Jag gillade det där.
– Efter det blev (Göran) Karlström tränare. Då spelade jag nästan hela tiden och då även i slutspelet. Jag kommer ihåg då vi var i väg och spelade ett slutspel med A eller B-juniorerna. Vi åkte i en buss som vi kallade stenkrossen. Den var säkert från 1712 och helt ihoptejpad.
– Den pajade naturligtvis och vi skulle spela match dagen efter. Då fick vi i stället åka med AIK:s lag. Dom hade restriktioner. Bland annat fick dom inte äta godis. När vi då skulle flytta över grejer till deras buss var det en del killar i vårt som hade läskedrycker med tre streck på. Folk tänkte nog ”vad är det här för outlaws”?

En person som gick igenom som en röd tråd stora delar av Olow Sundströms karriär i Sverige var den nu bortgångne stormålvakten Peter Åslin.

– När jag kom med i A-laget blev det en stor skillnad med allting. Man blev ”public figure” och jag tänkte mig inte alltid för. Jag var lite halvgalen och umgicks mycket med Heinz (Ehlers), ”Burra” (Robert Burakovsky) och dom här.
– Tvärtom vad människor tror var jag ointresserad av vad andra människor gjorde eller tog sig för. Jag gjorde min grej. Nu vet jag det då jag är 52 år att ska jag spela beachvolley på stranden i Tampa kan det komma någon som inte sett mig på 30 år och säga ”Olle”, är du här”?
– Peter Imhäuser såg mig efter 20 år och sa ”Hur fan kan du se likadan ut fortfarande”. Då kan jag väl förstå att jag har något som sticker ut. När sedan Peter (Åslin) kom till Leksand…

Vilket var inför säsongen 1985/86.
– … från Mora var han en målvakt så långt ifrån allt man tidigare sett då det gällde målvakter. Han ville inte åka skridskor och tränade lite mindre samtidigt som jag var ganska vältränad.
– Peter löpte mycket och var alltid i spetsen, medan jag inte gillade att springa. Hans spel handlade mycket om explosivitet och jag lärde mig otroligt mycket av honom. Han tog in mig väldigt bra och har haft en stor betydelse för mig. Peter stod högt i kurs hos mig.
– Det blev som det blev i Leksand. Jag tävlade och ville ha hans plats. Peter var naturligtvis en bättre målvakt än jag. Sedan var det saker runt om som hände runt Peter som folk kanske inte vet med skador och så vidare. Jag vet mer om det, men det var till min fördel. Det var inte så att jag gick emot honom, men jag ville skapa mig en plats.
– När konkurrensen blev lite hårdare mellan oss… Jag kommer ihåg att vi fajtades lite grann inne i ett omklädningsrum. Han skulle skojbråka med mig, men jag lärde mig något där när jag såg honom i ögonen att ”oj, det där var inte alls vad jag hade tänkt mig”. Det här påverkade mig lite grann, men inte på något dåligt sätt utan han stod fortfarande väldigt högt i kurs.
– Jag fick mer speltid och upplevde, vilket finns mer här än i Nordamerika och som jag inte gillar, att lag vänder sig mot personer och saker. Där vände sig laget lite mot Peter. Samma sak var det när laget vände sig mot ”Abris” (Christer Abris) och hur inside-storyn var med det. Det finns några människor som står högt i kurs i mångas ögon, men som inte står lika högt i kurs hos mig. Jag gillar inte sådana. 

Peter Åslin in action.

"SOM ATT SKJUTA SIG SJÄLV I FOTEN"

Peter Åslin lämnade Leksand efter säsongen 1989/90, vilket innebar att det var Olow Sundström tillsammans med Lars-Erik Lord som skulle slåss om förstaspaden. I bakgrunden som tredjemålvakt fanns även Jonas Levén. 

– Det uppstod en grej efter säsongen. ”Abris” litade mig och skulle ha mig som etta. I en Sportspegel-intervju fick jag frågan vad jag tyckte om Peter Åslin. Då svarade jag ”Peter vem?”. Om det hade var idag skulle nog folk sagt ”Vad kul sagt av en junior”, men på den tiden var det som att skjuta sig själv i foten nio gånger.
– Min tanke då jag svarade var bara ”hur kan någon tro att jag inte har respekt för någon som lärt mig så mycket”. Grejen var också att jag inte kunde stå där och säga ”oj, oj, oj… hur ska jag klara mig utan Peter”? Det var mer ett ”statement” att jag var etta nu. Sedan var jag såklart inte jättebra på att inte bränna broar.

Hur reagerade Peter Åslin på ditt uttalande?
– Peter tror jag inte reagerade alls. Jag är helt övertygad om att han förstod och vi har inte pratat om det efteråt. Han hade dessutom flyttat då.

Säsongen 1988/89 spelade Leksand final mot Djurgården i Globen. Då var Olow Sundström reservmålvakt bakom Åslin. Bara två säsonger senare var laget tvingade att kvala sig kvar i elitserien. Inte bara en säsong utan två säsonger i rad.  

– Det var tuffa tider. Jag hade en spelstil som var ganska kontroversiell där jag spelade pucken mycket. Folk verkade tro att det handlade om show, men för mig handlade bara om att göra det jag var bra på och få laget att vinna.

Fick du mycket kritik för det här?
– Ja, det var ett fruktansvärt kaos första säsongen och mycket kritik mot mig. Vi släppte in en del mål samtidigt som vi hade väldigt bra spelare…

Sundström och Jonsson.

Tomas Jonsson hade kommit hem från NHL…
– Vi kom inte överens så jättebra och vi gick några ronder då och då, men han var egentligen den första jag hade lätt att spela med. Han var van vid målvakter som spelade pucken.
– Tomas kom också att betyda mycket för mig. Även om vi inte alltid kom överens hade jag en väldig respekt för hans kunskap.
– I alla fall, jag framstod som ganska arrogant, vilket jag kan förstå att folk tyckte eftersom jag alltid försökt lita på mig själv och gjort det jag känts bäst för stunden. Det går inte att titta bakåt och säga att jag borde gjort på det ena eller andra sättet eftersom det inte går att väva tillbaka livet. 

Hur hanterade du det här då?
– När man sticker ut får man mycket smällar. Det berodde såklart på att vi inte låg bra till i serien och hade en rookiemålvakt. Att vi sedan inte gjorde så många mål, det var kanske något man glömde bort. Är jag anställd som 30-målskytt, men bara gör fem…
– Dessutom försvann Rich Kromm. Det tror jag gjorde mycket för Leksand, mycket av moralen försvann med honom. Sedan har jag alltid varit ganska bra på att hantera kritiken.

"SA ATT JAG SKÄMT UT LEKSAND"

Säsongen 1991/92 kom att bli Olow Sundströms sista i Leksandströjan. En säsong som slutade med andra raka kvalspelet. 

– På hösten, vi mötte Djurgården i Globen. Det var en match där spelarfruarna var med och vi hade utekväll efteråt. Vi hamnade i underläge i matchen och spelade inte alls bra. Då brann det i huvudet på mig. (Jan) Viktorsson gjorde mål.
– Jag tog ut pucken ur mål och sköt den där han stod och jublade. Den missade precis hans öga. Sedan hoppade jag på första bästa. Jag var helt vansinnig. Det var en spelare som kom ut och hjälpte mig lite grann. Jag gjorde några ytterligare fula grejer under matchen. Bland annat åkte jag ut och tacklade någon.
– Vi fick stryk med 6-3. På middagen efteråt sa man ”hade du inte varit så bra i dag hade vi fått stryk med tvåsiffrigt eftersom vi inte var med i matchen”. Sedan åker vi hem till Leksand. Då har vi frivillig träning. Jag blev då inkallad till Tobbe Vallin och någon ytterligare. Dom sa att jag hade skämt ut Leksand fullständigt med det sätt jag betedde mig på i matchen.
– ”Jag gör allt vi kan för att vinna. I går var vi inte med och jag var absolut inte bra”
– ”Nu ska du lyssna. Det har blivit för mycket. Du har böj på klubban och lyssnar inte på någon. Du har skämt ut hela Leksand och tack vare dig fick vi stryk igår. Nu är det nog och vi kommer försöka hitta något annat ställe för dig”. 
– En timme satt dom där och skällde. Jag var 23 år på den här tiden och tänkte ”vad är det som händer?” Efteråt var jag helt chockad. När jag sedan åkte ut för att träna var det en jättekonstig situation. Där ute var bara jag och (Fredrik) ”Frippe” Olsson.
– Hade jag varit 30 år skulle jag inte haft några problem alls att hantera det, men då var det en jättetuff situation och visste inte vad som hände.

Under säsongen tvingades tränarduon Staffan Tholson och Roger Lindqvist att lämna jobbet. In kom istället Dan Söderström och Olle Öst.  

– Jag gjorde min del och spelade ganska bra i kvalet. Inför nästa säsong skulle man göra om, men jag hade kontrakt. Då träffade jag Olle Öst.
– ”Så här är det, det är slut med din tid här.”
– ”Imorgon är första träningen och jag har kontrakt”
– ”Då skickar jag dig till Borlänge”
– Nej, det kommer inte gå så lätt för dig att göra det. Jag kontrakt här och till att vi kommit överens om något annat är det kontraktet som gäller”.
– "Det är ingen som vill ha dig här…”
– Jag gick in i omklädningsrummet och det var en del folk som satt och skruvade på sig eftersom det här var obekvämt som fan. Jag satt mig på min plats. Sedan var jag med och tränade.

Dagen efter blev Olow Sundström ånyo uppkallad till Olle Öst. 

– Då blev det en förhandling om vad som skulle hända. Han hade hittat ett lag i Tyskland där jag kunde spela. Jag tror det var Berlin eller något. På den här tiden ägde klubben spelarna.
– Jag gjorde vad många andra inte gjorde. Jag sa till Olle Öst att jag skulle skita i pengarna för skulle jag spela någon annanstans då skulle jag äga mig själv, vilket hade varit en guldgruva om inte den där tokjäveln Bosman hade ställt till det. Det sätt som Olle Öst behandlade mig och andra…, säger Sundström och skakar på huvudet. 

Olle Öst 

DROG TILL NORDAMERIKA

Istället för Borlänge valde Leksandsmålvakten att åka över till USA för att testa på lyckan där. Ett lyckat drag skulle det visa sig. 

– Jag ringde Nick Fotiu som jag kände sedan lite camper i USA. På den vägen hamnade jag i Nashville Knights i ECHL. Att komma dit var också en jättestor omställning. Jag hade ändå spelat på toppnivå i en svensk hockey under tre, fyra år. När jag kom dit gick allt för fort och jag hängde inte riktigt med. Jag visste att det kunde vara så här eftersom jag varit på någon ”pre-camp” i Montréal och Boston något år innan.
– I Nashville var det annorlunda. Allt som var fult och dåligt i elitserien var bra där borta. Vi fick stryk i någon bortamatch. På träningen dagen efter samlade Nick ihop alla. Han sa ”Ni ska skämmas. Den enda som har några 'balls' i det här laget är en jäkla svensk. Den jäveln är tuff”.
– Det här var som en chock för mig, men under matcherna åkte jag ut och gjorde, kanske inte allt för fula grejer, men jag ville markera att det var nog nu. Det var en helt annan mentalitet, men det tog ett tag för mig att komma in i spelet i Nordamerika.

Redan under sin andra säsong i USA fick han chansen att spela i IHL, som var en bra liga, för Pittsburghs farmarlag, Cleveland Lumberjacks. 

– Först hamnade jag i Erie Panthers där Fredrik Jax var, men jag avslutade den säsongen i Columbus (Chill). Efter det fick jag chansen i Pittsburgh på deras ”training camp”. Det var tack vare Uffe (Samuelsson). Sedan berodde det också på att jag antagligen kunde spela spelet.
– Det gick väldigt bra på ”training campen”, vilket gjorde att dom blev lite överraskade. Jag hamnade då i Cleveland. På den tiden var det Tom Barrasso och Ken Wregget som var målvakter i Pittsburgh och Rob Dopson och en veteran (Roberto Romano) i Cleveland. Dessutom ytterligare en som dom bjudit in till ”training camp”, så jag skulle egentligen bara bort.
– Nu blev det inte så eftersom jag var lite för bra. Jag minns första träningsmatchen jag spelade med Cleveland på bortais mot Rochester Americans. Jag spelade pucken mycket och jag kommer så väl ihåg att vi spelade fyra mot fem. Jag är i hörnet, tar pucken och skickar ut den. Sedan kommer det en kille och kör över mig.
– Jag får ett tokryck och jagar honom, men jag hinner inte långt innan min back, Rob Melanson, började jaga den där killen. Han fick tag på honom och sedan var det bara… Ja, ni förstår vad som hände. Han sa sedan till deras bås ”Är det någon annan som vill prova?”. Sedan var det lugnt och ingen mer som rörde mig. Jag minns att jag tänkte att ha sådana killar runt mig var kul. 

Hur minns du idag då du får chansen att hänga på båsdörren i NHL?
– Jag ledde ligan i ”goal against”, ”wins” och en massa olika i början av säsongen. Jag hade Rick Patterson som coach. På en morgonvärmning sa han till mig att jag skulle till Pittsburgh. Jag hade ingen aning om att det kunde ske eftersom jag bara vara på try-out i Cleveland.
– ”Du har blivit uppkallad och ska lira ikväll”. Ut, tränade, men under träningen sa han ”Det har hänt en grej så det blir inget Pittsburgh”. Det visade sig att eftersom jag var europé och odraftad fanns det ett datum, hade man inte skrivit på innan det så kunde man inte spela i NHL. Den dagen skrev jag på ett kontrakt med Cleveland, men hela den grejen var en väldig besvikelse. Speciellt eftersom allt var så uppåt just då.
– I slutet av säsongen kallades nästan alla upp. Även jag fick komma upp trots att jag bara kunde träna med laget, men jag valde att åka hem eftersom jag ändå inte kunde spela matcher. Det var ett dåligt val av mig. Jag skulle ha åkt till Pittsburgh och varit med och tränat med laget.

SAJNADE MED PENGUINS

Säsongen efter, 1994/95, skrev Olow Sundström på för Pittsburgh. 

– Jag inledde den säsongen med att spela fyra, fem träningmatcher med Pittsburgh. Det gick ganska bra. Däremot då vi spelade mot San José borta slog jag ut haj-ögat efter matchen eftersom det hade gått så dåligt. (Viktor) Kozlov hade gjort tre mål på mig. Han hade en räckvidd som var illegal.
– Annars gick det bra. Vi mötte bland annat Detroit både hemma och borta. Då var även både Kjelle och Uffe Samuelsson med. Det var otroligt att få spela med dom.
– Efter training camp, där jag hade vunnit något pris som bästa spelare, och när NHL skulle börja blev det naturligtvis lockout. Innan var Barrasso skadad så det hade varit jag och Wregget i Pittsburgh. Däremot håller jag inte på att prata om ”bad luck”. Varför vann Grant Fuhr fem Stanley Cup? Jo, han är en bättre målvakt.

Istället fick Olow Sundström återvända till Cleveland i IHL. 

– Där var det sagt att vi skulle ha ett bra lag, men vi var inte så bra. Jag spelade bra, men vi fick stryk. Samtidigt hade organisationen en väldigt stor tilltro för sina ”prospects”, Phillippe DeRouville och Patrick Lalime.
– Lalime var inte ens sajnad eftersom dom hade mig och DeRouville. Sedan hamnade jag i en sits där jag spelade den tredje matchen när vi spelade tre dagar i rad. Det var en dålig sits och jag hade en katastrofal säsong.
– Under hösten kom ändå NHL igång. Jag hade då kontrakt med Pittsburgh och blev uppkallad. Det var lite oväntat. Även om jag inte spelade jättedåligt just innan så vann vi inte. Min grej har också alltid varit det här att kunna vinna.
– Jag blev uppkallad precis då morsan och farsan skulle komma över till Cleveland. Dom var på flyget när jag fick reda på att jag skulle ta mig till Pittsburgh för att sedan ta flighten till Miami. Jag lånade min polare Ed Pattersons jeep. Kom direkt till flygplatsen. Gick ombord på flygplanet. Jag kände igen alla och det är också ganska ”high profil players”, Jaromir Jagr, Rick Tocchet, Ronnie Francis… Alla var väldigt bra mot mig. Naturligtvis hade det att göra med att jag umgicks mycket med Uffe och Kjelle. I alla fall fick dom hålla planet så det blev ett jäkla liv (skratt).
– Tom Barrasso tog mig lite under sina vingar, men det var ett helvete att åka skridskor med honom och Wregget. Dom åkte som vinthundar. 
– När säsongen började satt jag på bänken i fem, sex eller sju matcher. Eddie Johnston var coach i Pittsburgh. Han sa till mig att jag skulle få spela när tajmingen var rätt. Vi vann fem i rad och det blev inget spela för mig. Då blev jag nedskickad och Patrick DeRouville uppkallad. Han var uppe i två veckor och fick spela.
– Sedan sajnade Pittsburgh (Patrick) Lalime och skickade ner honom till Cleveland. Han var då bara trea hos oss. Sedan fick han spela en del och vi vet hur det gick för honom så småningom. 

Tom Barrasso.Arkivbild

SKADAN 

Målvaktscoach var Gilles Meloche som kom från den fransk-kanadensiska delen av Kanada. 

– Han gillade inte hur jag spelade. Jag säger inte att han var taskig utan det var bara så. Han hade sin ”Canadian butterfly” medan jag spelade mer som (Tom) Barrasso, Ron Hextall och dom här målvakterna. Efter det kom jag inte upp något mer.

Efter att tillbringat säsongen 1995/96 med Erie i East Coast hamnade han hos sin tidigare coach Nick Fotiu i Johnstown Chiefs. 

– När jag kom dit, jag var van att åka Mercedes och vara klädd i kostym. Nu kom jag till ett ställe där man skulle köra en upphöjd Jeep med hjortronhorn på huven. Jag var inte alls omtyckt.
– Däremot blev jag omtyckt på isen eftersom jag ofta slogs efter att vi hade förlorat. Det var ”working class”-människor där och dom gillade när man visade känslor. Jag kommer ihåg då vi låg under i någon match. Jag var ute i hörnet för att slå iväg en puck efter glaset. Då kom det en kille som plockade ner pucken och sedan lade han in den i mål. Efter det åkte han och retade mig, vilket inte var så vanligt där borta. I alla fall åkte jag efter honom, fick tag på honom vid mittlinjen. Det blev inte så mycket kvar av honom och efter det älskade dom mig i Johnstown.
– Sedan blev jag trejdad och hamnade i Wheeling som jag hade gjort mål emot säsongen innan då jag spelade för Erie. 

Som coach i Wheeling hade Sundström legedariske Tom McVie, som innan dess hade haft en hel del jobb i NHL. 

– McVie har betytt väldigt mycket för mig. Han hade jobbat som scout åt Boston. Jag togs dit för att vara etta. Vi hade ett bra lag, men låg lite dåligt till. Sedan kom Kimbi Daniels dit och vi började vinna hela tiden. Dessutom hade vi den spelare som då sköt hårdast i världen, John Blessman. Han kunde inte så mycket annat än att just skjuta och slåss.
– Det gick bra och Tom McVie var en Old School-coach. Påminde om Abris, men tio gånger värre. Vi hade en agenda där vi skulle hålla honom utanför omklädningsrummet eftersom det bara kom skäll från honom.
– Det var också lite kul att dom hade målat en liten svensk flagga i hemmamålgården. När det var tre matcher kvar för säsongen, fredag, lördag och söndag frågade Tom hur jag ville göra föra att vara beredd till playoffs? Jag ville spela, men då fick jag en som landade över knäet så det brakade till och jag var tvungen att kliva av.
– När jag kom in i omklädningsrummet var doktorerna där. Dom sa att det inte skulle gå att spela. Tom blev helt galen ”han måste bli klar!!!”. Jag minns att doktorerna sa ”Vi drar ut benet. Är det menisk och grejer kan det hoppa rätt” Jag skrek rakt ut och knäet fastnade i en annan vinkel. ”Det blir operation imorgon bitti. Om du har tur kan du vara på isen om tio dagar”.

Nyopererad gick Olow Sundström till söndagens match för att få lite inspiration.  

– När jag kom dit var det mycket prat om jag kunde spela eller inte. Doktorn hade sagt att det var mekaniskt och jag skulle kunna spela om i tio dagar.
– Första rundan i slutspelet började på fredagen och coachen sa att jag måste åka med på trippen och vara med och även vara med och träna samma dag.
– ”Jag kan inte röra benet”
– ”Det spelar ingen roll, gör vad du måste”.
– Konstig nog gick det att åka skridskor. Första matchen förlorade vi. Jag satt på bänken och tänkte hur det skulle gå om jag måste hoppa in. Vi förlorade även andra matchen. När vi sedan kom hem, på morgonvärmningen sa han åt mig ”Sunny, get ready tonight”. Jag hade inte ens gått ner på knä efter operationen. ”I don't give a fuck, Just stand there”.
– Det var bara att gilla läget. Man körde i mig så många grejer att jag inte kände inte någonting. Jag lirade bra, men vi fick stryk. Efter matchen kom vår fighter fram och sa ”Jag har aldrig träffat någon som dig”. Det sitter kvar fortfarande, säger Olow Sundström samtidigt som han lägger handen mot hjärtat.
– Det var också en grej jag lärde mig där borta, att många grejer man inte trodde skulle gå fungerade bara man testade. Man lär sig hantera det. 

Foto: Ronnie Rönnkvist.

Var du nära spel i NHL ytterligare någon gång?
– Jag fick en tryout med Boston. Jag kom dit och där var Anders Myrvold, Elias Abrahamsson och ”Pebben” (Per-Johan Axelsson). Vi mötte Pittsburgh i en träningsmatch. Jag stretchade och då satt Tom Barrasso där bredvid. Det var länge sedan jag hade träffat honom. ”Hey, Olli, how you doing? I saw where you had played”. Det här kändes ändå rätt kul, att han mindes mig.

"HADE HELT ANDRA KRAV PÅ VARANDRA" 

Bostons två målvakter säsongen 1997/98 då Olow Sundström var på camp med klubben var Byron Dafoe och Jim Carey. 

– Jag var bara med några träningsmatcher. Över huvud taget gjorde jag en dålig säsong och var till och med nere i Louisiana och spelade. När jag sedan blev uppkallad till Wheeling igen var jag skadad och kände mig osäker på hur jag skulle klara det. Tom McVie sa bara ”Det blir inga fler chanser så det är bara att gilla läget”. Jag åkte dit. Det fungerade och jag kände att jag var tillbaka.
– Sedan spelade jag i olika klubbar fram till och med 2003. Bland annat var jag i Alaska och spelade…

Vad kom det att betyda för dig socialt att spela i så många olika lag i USA och Kanada?
– När jag bodde i Nordamerika var jag amerikan i mina och alla andras ögon. Det var nästan aldrig någon som pratade med mig som att jag vore svensk och jag pratade aldrig svenska.

Du kom till nya städer, lag och kulturer mer eller mindre varje år, hur påverkade det här dig?
– Det där är en grej. Många tror att det inte är någon bra lagsammanhållning där borta. Jag upplevde att den var mycket bättre där. Alla hade som mål att spela så pass bra som möjligt så man kunde få ett nytt kontrakt.
– Allt handlade om att vinna och för jag ska vinna måste jag se till att du också vill vinna. Det här gjorde att vi hade helt andra krav på varandra. Det var en otroligt bra tid, men också tuff eftersom det inte nästan var några européer i ”miners” på den här tiden.

"FICK REDA PÅ VAD DE BETALADE RÖNNQVIST..."

Du tycks ha haft en förkärlek till Olofström där du spelade både säsongen 2000/01 och 2002/2003
– Säsongen 1999/00 var jag i Iserlohn och säsongen efter i Olofström. När min mamma skulle operera sig var jag hemma i Sverige två veckor och spelade med Olofström i ettan. Det var bara ett gästspel. Sedan åkte jag tillbaka till USA och efter det åkte jag till Frankrike, men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.
– Jag var förlovad länge i USA, men sedan träffade jag min nuvarande fru (Sara). Hon pendlade i fyra månader till Alaska. Det tar tio och en halv timme. Hon var där i två dygn. Sedan flög hon hem. Så här pendlade hon minst en gång i månaden. Hon ville bo i Sverige och då blev det att flytta hem.
– Jag tänkte att jag skulle spela i elitserien och jag hade något på gång i Björklöven tillsammans med Petter Rönnqvist. Det var så dåliga pengar. Jag sa att jag kunde spela gratis inledningsvis. Sedan fick jag reda på vad dom betalade Rönnqvist och då kändes det inte seriöst.
– Efter det sa jag till några klubbar att jag kunde spela gratis. ”Gillar ni inte vad ni ser, vilket jag garanterar att ni kommer göra, då kan ni skicka mig”, men det var ingen som köpte det.

Istället hamnade Olow Sundström då alltså i franska Besancon. 

– Jag fick välja mellan en månad och hela säsongen. Jag valde en månad. Frankrike var en ”nightmare”. Det var inte min grej och dessutom fransmännen som upplevde mig som en amerikan…
– Då åkte jag tillbaka till Olofström. Från början var det ett bud där jag skulle spela en match. Efter det fick jag ett bud från ett lag i ettan, men Olofström var styrda av lite starka personer så det gick inte att hoppa av.
– Olofström sajnade mig för att jag skulle hjälpa laget att gå upp i ettan, vilket vi lyckades med.

LURADES - AV LEIF BOORK

Säsongen 2003/04 flyttade Olow Sundström till Stockholm. Han skrev på för Hammarby i Hockeyallsvenskan som hade en viss Leif Boork som en av ledarna kring laget. 

– Jag har haft att göra med ganska många tränare under åren. Leffe står ganska högt i kurs hos mig, men jag må säga att han lurade mig där. Han lovade att jag skulle få slåss om förstaspaden. Det blev inte riktigt så.
– När vi hade spelat sex, tio matcher in på säsongen hade jag bättre stats än den andra killen (Carl-Johan Klint). Det gick bra även om jag spelade på ett annat sätt. Då började Leffe sätta folk på läktaren och allt sådant.
– Vi hade fått styrk av Sundsvall. Då kallade han in mig och sa ”Jaha, det här är clownen Olle Sundström.” efter att jag gjort något dumt under matchen. Jag svarade att det där inte fungerade på mig och vi kom ihop oss. Sedan skickade han mig till Vallentuna.
– Leffe är Leffe, en bra prick. Det finns en grej jag minns från honom då jag var 16 år och i Leksand. Då var han ”the big chief” i svensk hockey. Jag värmde upp på läktaren. Då kom han fram och sa ”Tjena Olle Sundström, hur är läget?”. Jag tänkte att det här var landslagschefen, hur kunde han veta vem jag var? Det här gjorde mig väldigt imponerad.

Leif Boork 

Efter tiden i Hammarby tog Olow Sundström plats i Team Uppsala som hade tagit klivet upp i Hockeyallsvenskan. Det var alltså två uppsalaklubbar uppe samtidigt i vår näst högsta serie. 

– Jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig. Det var ett rock 'n roll-gäng man hade plockat ihop. Hockeyallsvenskan var väldigt bra den säsongen eftersom det var lockout i NHL. Efter omkring tio omgångar låg vi trea.
– Vi mötte Almtuna som skulle vara så bra, men vi slog dom med 6-3. Sedan tog pengarna slut. Du måste ha en helt annan organisation än i division 1. Det slutade med att jag styrde ihop resorna så att det skulle gå ihop ekonomiskt. Jag är trots allt rätt bra på siffror.

"DOM HATADE MIG FORTFARANDE..."

Bland annat fick Olow Sundström och Team Uppsala möta Leksand. 

– Dom hatade mig fortfarande där, skrattar förra elitseriemålvakten och fortsätter:
– Francis Bouillon spelade i Leksand då och honom hade jag spelat tillsammans med i Wheeling. Det var kul att ses såklart.
– I Uppsala fick vi skramla ihop spelare eftersom halva laget lämnade under säsongen. Det var mest division 2-spelare, men för att få in lite tuffhet i laget tog jag dit Fredrik Oduya. Det var ingen här som visste vem det var. Jag sa ”Han kommer göra det han ska som back och händer det andra grejer kommer ni få se på fan”.
– Boden hade (kanadensiske fightern Andrew) Peters i laget. Det hände något vid målet och jag gav honom en crosschecking så han åkte i backen. Jag försökte utmana honom, men Peters, som var tuff i NHL, ville inte gå eftersom han visste hur tuff Fredrik var. Nu har Fredrik gått bort, men jag tycker att det var en kul att fått spela med honom.

I dag har Olow Sundström släppt hockeyn och driver ett HVB-hem i Björklinge utanför Uppsala. 

– Efter Uppsala-tiden insåg jag att jag inte kunde ha hockeyn som jobb i Sverige eftersom det fattades en nolla i lönekontraktet.
– Jag spelade i Botkyrka (06/07) för att hålla igång. Då fick jag en deal i Finland. Jarmo Myllys skulle till Sverige (HV71) och jag skulle dit där han var. Det jävliga var att jag drog av lårmuskeln dagen innan så det gick inte att åka. Jag rehabade inte heller speciellt bra.
– Jag var 37, 38 år och kände att kroppen höll, men jag kunde inte spela för fem dollar. Det gick bara inte. Jag har fru (Sara) och barn (Julia). Det gick inte att fortsätta flacka runt.
– Då ringde min tränare från Uppsala, Hans Bauman, och frågade om jag kunde sköta om det här hemmet. Då visste jag ingenting om det här. Han berättade att det kunde vara mördare och allt möjligt. ”Jag har sett hur du kan hantera saker så ta tag i det här”.
– Det var 2007 och det handlar om att hjälpa ungdomar mellan 14 och 21 år. Ungdomar som har sociala problem, kriminalitet och droger. Det handlar om att få in folk i fyrkanten.

Trivs du med det här jobbet?
– Jag vet inte, men jag är nog ganska duktig på det. Samtidigt, jag måste väl tycka om det eftersom jag hållit på med det så pass länge. Det som är givande är när jag fått jobba med personer där polletten trillat ner.
- Jag har några som bott här och som det har gått riktigt bra för och idag har stora företag. Vi pratar alltså om folk som varit uträknade. Dom hör av sig och jag har fått vara med på deras bröllop. Sådant är roligt och självklart värmer det, avslutar Olow Sundström med ett leende.  

Olow Sundström. Foto: Ronnie Rönnkvist