"Det var en av de viktigaste segrarna i Färjestads historia"

Med Tre Kronor vann han OS-guld – med Färjestad tvingades han kvala för fortsatt spel i elitserien. Säsongen 1993/94 var den kanske märkligaste i Håkan Loobs karriär. Här berättar han historien om hur FBK slogs för sin existens.
– Det var nästan som att vinna Stanley Cup. Vilken glädje det var över att vi var tillbaka i finrummet, berättar Loob för hockeysverige.se.

KARLSTAD (HOCKEYSVERIGE.SE)

Färjestad har egentligen varit en förening symtomatisk med framgång sedan laget vann sitt första SM-guld säsongen 1980/81. Då hette en av stjärnorna i laget Håkan Loob. Inte helt oväntat hade han senare en fantastiskt fin karriär i NHL med Calgary Flames. Än i dag är han ensam svensk om att ha gjort 50 mål under en säsong i ligan.

Håkan Loob återvände till svensk hockey och Färjestad efter att han fått vara med om att vinna Stanley Cup 1989 och spelade där under den resterande delen av karriären.

Inför säsongen 1993/94 blev det omkastningar i Färjestads led. Harald Lückner klev av tränarjobbet. In kom istället tidigare FBK-spelaren Jörgen Palm. Samtidigt lämnade de dubbla världsmästarna, Thomas Rundqvist och Bengt-Åke Gustafsson, FBK lämnade för spel i Österrike medan Lars Karlsson slutade.

Även om optimismen var stor inför säsongen blev det klubbens sämsta prestation sedan 1970-talet. Färjestad hamnade näst sist i elitserien före jul och i stället för att slåss om en slutspelsplats hamnade man i dåtidens allsvenska, där man fick slåss för sin existens i högsta serien.

"AVSAKNADEN AV RUTIN MÄRKTES"

Håkan Loob berättar i en intervju till boken OLD SCHOOL HOCKEY 4 om mardrömssäsongen som trots allt slutade relativt väl.

– Säsongen var inte en chock, men alla förväntade sig att Färjestad alltid, oavsett spelartapp, har ett hyfsat slagkraftigt lag. Den säsongen blev det ändå tufft. Thomas och ”Bengan” försvann ner till Feldkirch. Lars Karlsson fick en ganska problematisk knäskada. Vi tappade tre landslagscentrar. Plus att vi hade nya tränare.
– Att vi hade nya tränare tror jag inte var något fel. Jörgen Palm kom och jag tycker att han gjorde det mesta rätt, men just avsaknaden av rutin märktes. Vi hade ett ungt lag där vi hade fått in Andreas Johansson och Mats Lindgren som var 19, 20 år gamla. De skulle sedermera bli kanonspelare, men vi fick det ändå tufft.

Jubel i Färjestad efter ett viktigt mål i allsvenskan i januari 1994.Foto: Bildbyrån

Efter 22 matcher delades serien upp och de två sämst placerade lagen i elitserien trillade ner i allsvenskan.

– Vi hade spelat elva träningsmatcher inför säsongen. Jag tror att vi vann tio och spelade en oavgjort. Alla trodde och tänkte att generationsväxlingen var klar. Sedan förlorade vi sju raka matcher.
– Klart att vi hade 15 matcher att få igång någonting, men vi hade ett dåligt självförtroende och hann aldrig ikapp.
– Sista seriematchen hade vi nere i Rögle. Vi behövde vinna för över huvud taget stanna kvar över strecket. Samtidigt mötte HV71 Leksand och måste förlora. HV71 vann och vi fick stryk av Rögle. Det gick något elakt rykte om att Olle Öst och en HV-ledare låg och kramade om varandra, vilket såklart bara var snack, skrattar Håkan Loob och fortsätter:

– Skit samma eftersom vi förlorade. Kjell (Glennert) var med ner till Rögle. Jag kommer ihåg då han kom i omklädningsrummet efter matchen med sin karisma. Han borde varit helt förkrossad, men det enda han sa var ”Jaha, då var det bara att börja om”.

Kamp mellan Bodens Tomas Holmström och FBK:s Leif Carlsson framför Jonas Erikssons kasse.Foto: Arkivbild

TUFFA STARTEN – OAVGJORT MOT HUDDINGE

8 januari 1994 inleddes allsvenskan. Färjestad inledde med att spela 2–2 mot Huddinge på hemmaplan.

– Vi var såklart tagna av stundens allvar. Vi skulle möta, inget ont i de lagen, Huddinge, Kiruna, Boden, Troja… Det var rena rama Cirkus Scott.
– Efter tre omgångar hade vi två poäng. Vi spelade oavgjort mot Huddinge och förlorade mot Boden, så det såg inte så väldigt bra ut.
– I slutet av januari kom OS-uppehållet. Då bytte vi tränare. Återigen, jag klandrar inte Jörgen Palm, Jan Ingman och Håkan Nordin som var tränare. Jag tycker inte på något sätt att de hade skuld i det här, men vi blev lite lurade av den här generationsväxlingen.
– ”Bäckis” (Per Bäckman) och Gunnar Johansson kom in. Allting gjordes om. Jag blev till och med lagkapten, något som jag aldrig någonsin varit någonstans. Allt stabiliserade sig i laget och vi förlorade knappt någon match.
– Då jag kom tillbaka efter OS gick vi till final mot Boden i bäst av tre och körde över dem fullständigt (7–3, 6–0, 6–2). När vi vann sista matchen mot Boden med 6–2, den lyckan… Jag har aldrig varit med om maken. Det var nästan som att vinna Stanley Cup. Vilken glädje det var över att vi var tillbaka i finrummet.
– Det var tufft eftersom vi också visste hur svårt det kunde vara att komma tillbaka, Björklöven, Västerås, Södertälje… Sista matchen mot Boden var kanske en av viktigaste segrarna i Färjestads historia.

Hela intervjun med Håkan Loob om hans karriär kommer i boken OLD SCHOOL HOCKEY 4 som kommer kunna beställas på Idrottsförlagets hemsida https://idrottsforlaget.se/