Glädje och sorg - Leksand sedan senaste guldet

45 år har gått sedan Leksand vann sitt senaste guld. Sedan dess har klubben upplevt glädje och sorg, i form av kvalframgångar och kvalfiaskon. Vi ser tillbaka på de drygt fyra decennier som passerat sedan den folkkära klubben senast var bäst i Sverige.

Senaste gången Leksand vann SM-guld var säsongen 1974/75. Stjärnorna i laget var en storspelande Göran Högosta, Mats Åhlberg, Dan Söderström, Dan Labraaten, Roland Bond, Per-Olov Brasar, Hasse Jax, Nils-Olov ”Djura” Olsson, Kjelle Brus, Roland Eriksson och Bengt Lundholm. Lagkapten för laget från Siljans strand var Gunnar Andersson.

Den avgörande finalen vann Leksand över Brynäs med 3-2 efter förlängning. Roland Eriksson blev stor matchhjälte. Mer kontroversiellt var att i slutet av tredje perioden trodde alla att Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson gjort 3-2 bakom Göran Högosta. Men då ”Lill-Prosten lagt pucken under Högosta kom han åt målburen så den lyfte ur sitt läge, vilket i sin tur gjorde att pucken gled ut på andra sidan av målet. Domarduon Orwar Cerwall och Åke Södergren trodde aldrig att pucken var inne och friade helt enkelt.
- Här kan man väl prata om en skandal! Jag tror alla på hela Scandinavium såg att pucken var inne utom domaren. Jag fick en törn av Högosta så jag flög över honom men jag ser ändå att pucken ligger inne i målet, berättar Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson och fortsätter:
– Domarna (Orwar Cerwall och Åke Södergren) kom med någon konstig bortförklaring att jag hade varit inne i målgården före pucken eller något liknande. Klart att jag blev förbannad då eftersom vi missade SM-guldet på det domslutet.

Målvakten Göran Högosta är mer diplomatisk då ”målet” kommer på tal.
- Det stod 2-2 länge. Brynäs tyckte att dom hade en puck inne och jag kan inte svära på att den inte var det för jag låg på rygg och det var omöjligt att säga på vilken sida av mållinjen pucken var.

Första guldet vann Leksand redan 1969 Sedan kom det att dröja till säsongen 1972/73 innan guld nummer två bärgades. Säsongen efter vann Leksand sitt tredje guld och därefter ovan nämnda fjärde och senaste guldet. 

"EN OTROLIGT BRA TRÄNARE" 

Säsongen därpå drog elitserien igång. Samtidigt började flera av lagets yngre och mest lovande spelare att lämna för NHL. Göran Högosta valde spel i New York Islanders, Per-Arne ”Pirro” Alexandersson gick till Toronto Maple Leafs, Roland Eriksson till Minnesota North Stars, Dan Labraaten till Winnipeg Jets och så vidare. Även om toppspelare så som Mats Åhlberg, Dan Söderström med flera fortfarande höll hög nivå så blev dom inte yngre. Ett stort tapp var också att guld tränaren mellan 1973 och 1975, förre landslagsmålvakten Per-Agne ”Pära” Karlström lämnade tränarjobbet även om han gjorde en kort återkomst i rollen mellan 1978 och 1980.

Mats Åhlberg, vad gjorde att Leksand kunde hålla en så hög nivå och tillhöra toppen under så många år?
– Vi hade i första hand otroligt bra tränare i Rune Mases och ”Pära” Karlström. Visserligen var vi ett gäng väldigt lovande spelare men styrkan hos oss låg nog i att vi hela tiden ville utveckla och förbättra oss. Vi pratade mycket hockey inte bara utanför isen utan även på isen. Vi kunde stå länge och diskutera om vi skulle stå en halv meter åt ena eller andra hållet på tekningar eller andra små detaljer.
– ”Pära” var ju också en föregångare vad det gällde den taktiska biten. Han kunde säga åt oss att bara spela försvarshockey i första perioden för att sedan slå om till anfallshockey i den andra perioden och överraska motståndarna.
– Vi var ganska bra även åren efter gulden men blev utslagna i semifinalen av Färjestad något år och av Modo ett annat år. Några av kuggarna i laget slutade eller blev proffs och Leksand hittade väl inte riktigt rätt spelare som kunde axla deras mantlar. Samtidigt blev vi det lag som alla ville slå på samma sätt som vi ville vinna över Brynäs under deras mästerskaps-år.

Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten var Leksands stora anfallshot under 70-talet.Foto: Ronnie Rönnkvist

Leksand vann också elitserien säsongen 1979/80, men blev utklassade av Brynäs i semifinalspelet. Trots att Leksand hade fått in en finsk trio, Kari Eloranta, Erkki Laine och Jarmo Mäkitalo, började Leksand bli mer och mer urvattnat. Trots att stjärnor som Roland Eriksson, Dan Labraaten, Christer Abris och Per-Olov Brasar återkom till Leksand efter proffslivet lyckades inte laget få fäste i elitserietoppen. 

DE YNGRE TOG ÖVER

Samtidigt började en ny generation spelare ta över skeppet. Magnus Svensson, Jonas Bergqvist, Ove Olsson, Ulf Samuelsson är bara några av namnen. Robert Burakovsky, Jens Nielsen, Heinz Ehlers, Thomas Forslund, Niklas Eriksson och Örjan Lindmark var också spelare lät höra talas om sig. Till det värvade Leksand målvakten Peter Åslin från Mora. En rospigg från Norrtälje som tidigare vunnit SM-guld med AIK. Men framförallt anställde klubben Christer Abris som coach 1987. Han var en gruppbyggare av högsta rang och tog Leksand till SM-final mot Djurgården 1989. 

Jens Nielsen berättar:
– Det var Christer Abris som tog upp mig i A-laget och visade att han trodde på mig. Det var även Christer som så småningom tog med mig ner till Rögle, visst har han varit en viktig person för mig under åren.
– Sedan vet alla hur speciell Christer kan vara och man har sällan tråkigt med honom som ledare. Han är ju spelarnas tränare som exempelvis ”Svennis” (Sven-Göran Eriksson) är inom fotbollen. Christer hade även en förmåga att tagga upp oss spelare inför matcherna och han hade verkligen respekt med sig hos alla spelare i laget.

Thomas Forslund:
- Abris kom in i rätt tid kan man väl säga. Vi hade ett väldigt bra lag med en bra blandning av spelare med erfarenhet och många unga lovande spelare. Abris fick oss spelare att svetsas samman och verkligen tro på oss själva. Det hände så otroligt mycket kul när han var med. Han är en otroligt skön människa. Det är mycket svårt att inte tycka om honom.
- Personligen spelade jag med Dan Labraaten mina första år i A-laget och han liksom Abris kom att betyda väldigt mycket för mig som hockeyspelare.
- Vi kom tvåa i serien det året efter Djurgården. Trots det hade vi haft lätt för Djurgården under säsongen och inte förlorat något av mötena mellan oss. Djurgården hade då börjat spela 1-3-1 och vi hade ingen speciellt uttalad taktik för att bemöta det spelet. Det var väl mest så att vi hade individuellt spelskickliga spelare så som Ivan Hansen, Robert Burakovsky, Heinz Ehlers med flera som lyckades lösa upp det här spelet.
- Vi vann första matchen på Globen med 5-4. Då lade Djurgården om sitt spel och det var ett helt annorlunda spelande lag som vi mötte i dom resterande tre matcherna. Något som vi inte hade något recept emot.
- Vi hängde med ganska bra i matcherna och det var väl egentligen bara i den fjärde matchen som det rann i väg och Djurgården vann den med 6-1.

FLEMINGS INTÅG  

Trots att Leksand plockade till sig NHL-stjärnan Tomas Jonsson började en riktigt tuff period för Leksand med två raka kvalserier. Christer Abris fick lämna tränarjobbet och tog i stället upp Rögle till elitserien efter kvalspel mot just Leksand. En tränarkarusell utan dess like tog fart i Leksand. Bengt ”Fisken” Ohlson, Dan Labraaten, Hans ”Lill-Mele” Eriksson, Staffan Tholson, Roger ”Sotarn” Lindqvist, Dan Söderström och Olle Öst stod alla på Leksands coachbänk fram till det att en kanadensare vid namn Wayne Fleming klev in som coach. Han hade tidigare varit coach på University of Manitoba och för Kanadas landslag vid OS 1992. Fleming lyfte klubben till en ny nivå, från ett gäng som fightades i nedre regionerna av elitserien till en toppklubb. 

Tomas Jonsson:
– Första året i allsvenskan och kvalserien var jobbigast. Vi vann den allsvenska finalen, som det då hette, mot Frölunda med 3-1 i matcher och höll oss kvar i elitserien. Jag hade satt en enorm press på mig själv och när vi väl hamnade i kvalserien tappade jag all glädje och kände i stället bara oro för att vi skulle åka ur. När slutsignalen ljöd efter den fjärde matchen och det stod klart att vi var klara för elitserien släppte all press och en enorm glädje och lättnad infann sig. Känslan var fantastisk när vi åkte omkring där på isen i ”gamla ladan” och blev hyllade av alla fansen.
– Andra året i kvalserien var jag egentligen aldrig orolig utan vi hade ett så pass bra lag att vi visste hela tiden att det skulle ordna sig.

Tomas Jonsson.Foto: Bildbyrån

Wayne Fleming plockade till sig två viktiga spelare från Nordamerika i form av Greg Parks och tekningsspecielisten Peter Ciavaglia. Dessa två tillsammans med Roger Johansson, Niklas Eriksson, Jonas Bergqvist, Tomas Jonsson och Magnus ”Sigge” Svensson blev dessutom uttagna att representera OS för sina respektive länder 1994. Något som kanske kom att bli Leksands öde. Även om Flemings lagbygge vann elitserien så orkade inte laget stå emot Peter Forsberg och Markus Näslunds Modo i kvartsfinalspelet. Dessutom hade nu Leksand två målvakter av absolut högsta klass i Åke Liljebjörn och Johan Hedberg. Kanske den bästa målvaktsduo klubben någonsin haft i konkurrens med 50-talets ”Pära” Karlström och Rune Gudmundsson. Samt 2007/08 då målvaktsparet kom att heta Ed Belfour och Eddie Läck.

Jonas Bergqvist:
– De var omvälvande kan man väl säga. Fleming var ju en lärande coach och han började från grunden. Det var som att åka tillbaka i tiden till då man gick på hockeyskola. Vi hade till och med våra namn på hjälmarna till att börja med.
– Fleming visste vad han höll på med och byggde upp ett lag till den nivån som han förväntade sig. Från elfte till första plats i elitserien på två år talar sitt tydliga språk.
– Efter sista matchen mot Frölunda 1996, och ännu mer då bilen rullade ut ur Leksand, så trillade tårarna ner för kinderna på Mr. Fleming. Avskedet blev svårt. Och trots att jag inte fick mitt SM-guld den gången heller, så har jag mycket att tacka Wayne Fleming för.

 HISTORISK NEDFLYTTNING

Efter ett tårfyllt farväl lämnade Wayne Fleming Leksand 1996. In kom gotlänningen Torgny Bendelin. ”Toggan” och senare även Sune Bergman höll tillsammans med assisterande tränaren, Tomas Jonsson, kvar Leksand som topplag under några säsonger. In som ledare i klubben dessutom Jonas Bergqvist och Anders ”Masken” Carlsson. Två personer som kom att betyda mycket för klubben, men man misslyckades också med rekryteringen av tränarduon Tommy Sandlin och Björn Åkerblom. Leksand gjorde en svag säsongen och åkte ur högsta serien sedan säsongen 1950/51.

Här började Leksands resa som hissåkargäng. Detta trots att ishallskomplexet som idag går under namnet Tegera Arena började byggas. Det stod för övrigt färdigt 2005. Under stora delar av 2000-talet har Leksand åkt upp och ner mellan elitserien/SHL och Hockeyallsvenskan.  

Claes Tirus jobbade på Leksands IF mellan 2007 och 2019.
- Under mina år på Leksands IF var det många personer som kom och gick. Det pratades mycket om att vi skulle uppnå kontinuitet och tålamod i vårt arbete, men jag räknade till att vi bytte VD sju gånger på tolv år mellan 2007 och 2019.
- Det som var bra ena året var inte så när det kom in en ny person som skulle styra skutan. Så höll det på mer eller mindre under hela min tid i föreningen.

Starka värvningar som exempelvis Pelle Prestberg, Jonas Frögren och Mattias Timander har fått laget att ändå lyfta till och från. Dessutom har klubben hela tiden fostrat nya talanger som tagit resan över till NHL. Bland andra Filip Forsberg, Victor Rask och Jacob de la Rose. Dessutom studsade även Oliver Ekman-Larsson och Michael Raffl vidare till NHL via Leksand.

Pelle Prestberg, vad är det som tog Leksand upp till SHL säsongen 2012/13?
– Den stora anledningen var att vi hade ett bra lag. Tommy Salo hade byggt upp laget på ett väldigt bra sätt där vi hade en mycket bra blandning av karaktärer och vi hade i stort sett samma lag som säsongen innan. Bland annat hade vi Mattias Timander, en fantastisk ledare och personlighet som var viktig för laget.
– Sedan hade vi en målvakt (Oscar Alsenfelt) som stod på huvudet och räddade i kvalserien. Flytet vi kanske hade haft emot oss förut hade vi med oss nu. Stolpe in istället för stolpe ut. Marginalerna på vår sida. Det var en jobbig säsong för alla i föreningen med rekonstruktion och så vidare, men detta tror jag sammansvetsade oss ännu mer.

Bildbyrån

Efter åren du slitit med Leksand, kan du klä ord på känslan när du står i Tegera Arena efter matchen mot Rögle i kvalserien och ni är klara för spel i SHL?
– Det var en fantastisk glädje att få vara med på isen först och främst. Jag hade tillbringat många matcher på läktaren och det hade inte varit samma sak att sitta där som att vara med på isen just när det här händer.
– Ser jag tillbaka till 2008 när jag kom upp till Leksand så har hela föreningen hela tiden haft som mål att komma upp till SHL. Att då få vara med på isen efter två skadefyllda säsonger var fantastiskt. Att se alla glädjetårar runt omkring sig på isen var fantastiskt. En härlig känsla.

GÅR UPP - EFTER KAOSARTAD SÄSONG

Vi flyttar fram klockan till säsongen 2018/19. Leksand spelar ånyo i Hockeyallsvenskan. Annandag jul chockas hela hockeysverige och berörs av skadan på Tobias Forsberg. I en match mot Almtuna faller han olyckligt in i sargen och blir förlamad från bröstet och nedåt. Laget tar sig dock samman på ett mirakulöst sätt och hittar en gemenskap i katastrofen, en gemenskap som skulle ta laget långt. Efter att coachen Leif Carlsson fått lämna över tränaruppdraget till Roger Melin samtidigt som klubben tillsätter en ny sportchef i Thomas Johansson, tar sig Leksand till Direktkval till SHL mot Mora. På Tobias Forsbergs födelsedag tar Leksand åter klivet upp till elitserien. Stor matchhjälte var backen August Berg. 

August Berg blev Leksands kvalhjälte.Bildbyrån

Nu skriver vi snart säsongen 2020/21. Egentligen skulle Leksand kvala för att hålla sig kvar i SHL, men Covid-19  gjorde att allt hockeyspelande avslutades i förtid. Det innebar i sin tur  att Leksand, som slutade näst sist senaste säsongen, får en ny chans i vår högsta serie.   

Thomas Johansson är idag sportchef i Leksand. Tidigare har han haft samma roll i Djurgården. Därifrån har han genom åren sett Leksands och klubbens arbete lite utifrån.
- Jag såg då att Leksand är en väldigt folklig förening som berör väldigt mycket samtidigt som klubben har supportrar över egentligen hela landet. En stor klassik förening.
- Hur Leksand hade jobbat är det svårt för mig att ha en riktig åsikt om. Egentligen har det nog varit ett väldigt hoppande i sidled. Min bild av Leksand var att klubben inte hade någon riktig plan att hålla fast vid. Det var lite så jag såg på Leksand innan jag hoppade på.

När du väl hade hoppat in i det, hur upplevde du det då?
- Det var mer att jag fick det här bekräftat. Det var väldigt många som ville vara inne för att tycka, tänka, bestämma och peta. Det här tror jag också gjorde att man var mer påverkbar vilket resulterade i att man gick med i sidled än rakt fram.
- Samtidigt fanns det inte direkt något självförtroende kring sin plan. Ofta hade klubben en plan första augusti, men rätt som det var slängdes bara planen över bord. Istället började man gå åt sidan för att hitta lösningar. 

"Tjomme" Johansson.Ronnie Rönnkvist.

"ETT JOBB SOM TAR TID"

Var det här något som var viktigt för dig att få stopp på när du klev in i föreningen?
- Det var där jag kände själv att jag kunde göra skillnad. När jag tog jobbet kände jag att viktigaste parametrarna var en tydlig plan och idé. Sedan också att få föreningen att köpa in på det, att styrelsen gillar den, vi i organisationen köper in på det och att vi får jobba tålmodigt framåt med den planen.
- Att ha en röd tråd och en tanke på hur saker och ting ska drivas, framförallt då sportsligt, var det jag kände var nummer ett som jag kunde bidra med.

När ser vi Leksand som topplag i SHL igen?
- Det är pussel och då inte bara ett pussel med att bygga ett lag. Du måste också bygga ett pussel med ledare som har någotsånär samma bild och vision så man blir stark och enad. Motgångar kommer att komma, det vet alla. Då gäller det att ha en organisation som står stark, enad och tror på det vi gör och finner ett självförtroende i det.
- Det här tar tid och är jättesvårt att säga om det tar tre, fyra eller fem år. Ibland kan det gå rätt fort eftersom man kan få in ett antal människor och spelare som gör att det går snabbt.
- Att sätta någon slags press på oss att inom två år ska det här vara klart, nej det har jag svårt för. Jag vet att det är ett jobb som tar tid. Självklart hoppas jag att det ska gå fort. 

 
Här kan ni prenumerera på Magasinet HOCKEY där du även kan läsa den här artikeln i sin helhet.