Djurgårdens projekt – för att få fler att börja med ishockey

Tanken med verksamheten är en organisationsanalys för hela hockeyn. Vi pratar mycket om att sänka trösklarna in i verksamheten. Identifiera trösklarna för att sedan försöka ta bort dem. Samma sak gör man i industrin, att hittar man en flaskhals tar man bort den och sedan hittar man nästa trånga bit man kan bredda. 

Det är Staffan Holmberg, Projektledare på Vår Stad, som berättar för Hockeysverige.se och Magasinet HOCKEY hur Djurgården Hockey idag jobbar för att rekrytera och nå ut till ungdomar i Stockholm, för att få dessa att börja spela hockey eller bara röra på sig mer.

– Vi menar att första problemen börjar allra längst ner, alltså i den första flaskhalsen. Där måste vi börja innan vi börjar adressera varför vi inte har fler ishallar eller får alla fantastiska utrymmen vi vill ha och så vidare.
– Utifrån ett Stockholmsperspektiv ser vi att det största problemet är hockeyns relevans som sport. Är hockeyn relevant?

Vad kom ni fram till?
– Att hockey fortfarande är en av våra största sporter, men vi ser ett minskande intresse hos nästa generation som kommer.
– Det beror delvis såklart på bristande framgång för Stockholmshockeyn samtidigt som Stockholmsfotbollen varit framgångsrik. Idag kan vi se ungdomar som håller på ett lag i fotboll men ett annat lag i ishockey.
– Det här har skapat ett problem även för Djurgården eftersom ungdomarna som valt att heja på ett annat lag än Djurgården i fotboll inte är intresserade av att diskutera hockey. Det är inget snack om hockey på skolgårdarna eftersom eleverna inte bryr sig om det. Vi i Djurgården pratade såklart både fotboll och hockey, men det var vi ganska ensamma om.
– Vad innebär det att vara relevant? Jo, att människor verkligen bryr oss. Då kan vi inte prata med människor utifrån vad vi har för behov. Jag kan inte gå ut till allmänheten och säga ”kolla vilka dåliga isytor vi har för vår elitverksamhet”. Folk bryr sig om frågor som är relevanta för dem, barnomsorg, äldrevård, trygghet på gator och torg, men inte elithockeyns förutsättningar.
– Vår tanke är att vi måste göra sporten relevant. Det gör vi genom att introducera den för så många som möjligt. Hitta flaskhalsen som gör varför inte folk kommer i kontakt med hockeyn.

Det är inget snack om hockey på skolgårdarna

Projektet har också funnits i tankarna hos Djurgården under flera års tid.

– Första riktiga is-passet gjorde vi i januari 2019, men tankarna började redan i november 2017. Vi såg att det här skulle vara ett bra sätt att jobba.
– Vi jobbar utifrån en modell som från början kommer från Harvard och är en vidare utveckling av CSR (Corporate Social Responsibility). Framförallt då jobbar vi med ”R:et”, alltså ansvarstagandet.

Kan du utveckla det?
– När du tar ansvar för något innebär det också att du ska kunna ställa till svars vid eventuella misslyckanden. Nu är varumärkena starka, men med tanke på hur små organisationer svenska elitverksamheter är framför allt till stora organisationer som egentligen har ansvar för det här. Exempelvis omsätter Arbetsförmedlingen enorma pengar i relation till vad hela svensk hockey gör sammanslaget. Samma sak med Migrationsverket då vi kommer till integrationsfrågor eller utbildningsdepartementet och så vidare.
– Vi sa att vi måste gå från ansvar till intresse, fråga oss vad vi idag har för intresse att bidra till en positiv samhällsutveckling. Då hittade vi den här modellen som bygger på en tanke om gemensamt värde. Vi tittade på vilka samhällsbehov som finns, vilken expertis vi hade i vår egen organisation och vilka resurser vi hade att tillgå. Sedan tittade vi på vilka affärsmöjligheter som öppnade upp sig. När de här tre sakerna möts i en brytpunkt, det är där vi verkar.
– Frågan som blev lätt för oss att adressera ur ett samhällsperspektiv var barn och ungdomars fysiska inaktivitet. Just fysisk aktivitet har vi så klart en expertis kring inom svensk hockey. Allt från vinterhockeyskolor till vår elitverksamhet. Är det något vi kan så är det att vara aktiva. Vi såg att det här fanns en affärsmöjlighet utifrån hockeyns försvagade relevans. 

Fyra instruktörer från Djurgården.

Hur menar ni med affärsmöjlighet? 
– Vi tittar på att om vi ska vara relevanta, om vi tar det till nästa steg: Varför vill en sponsor sponsra ett hockeylag? Jo, eftersom det finns ögon som tittar på hockeylaget. Det är inte fråga om att någon ska köpa något i vår verksamhet. Däremot, om vi väcker intresse hos barn, ungdomar och vårdnadshavare med det vi gör kommer vi även väcka intresset högst upp.
– Om vi ska kunna kila in hockey bland barnomsorg, trygghet och så vidare då måste vi skapa ett värde för stockholmarna. Bästa sättet att göra det på, tror vi, är att ge av det vi kan, det vi är bäst på, till så många stockholmare som möjligt. Då behöver adressera frågan med trovärdighet.

– Skulle jag säga att vi i Djurgården adresserar frågan om regnskogsskövling. En jätteviktig fråga att lyfta. Men hur mycket trovärdighet har vi i att lyfta den frågan, är vi experterna och ska prata om den här frågan?
– Vi borde kanske adressera frågan internt i vår egen organisation eftersom vi kan för lite om den, men vi är inte organisationen som ska prata om frågan externt. Vi har inte tagit bort ansvarsbiten, men den tar vi internt. Vi har ett jättestort ansvar för våra barn och ungdomar som är i vår verksamhet, för hur vårt språkbruk på våra läktare är e t c.
– Däremot har vi inte ett ansvar för hur det ser ut utanför vår verksamhet. Där kan vi ha intresse av att vara med och vara en del av lösningen i olika frågor.

Ska få barn att upptäcka hockeyn

Hur är tanken att ni ska nå dit?
– Första är att introducera sporten, få barn att upptäcka hockeyn och att den är kul. Då blir den naturliga samarbetspartnern skolan eftersom alla barn är där. Skolan är kanske enda platsen där det är fler barn än i idrottsrörelsen.
– Sedan börjar vi identifiera vad vi har för trösklar. En jättestor tröskel vi har för hockeyn är is. Då körde vi landhockey istället. Asfaltsytor finns överallt. Material kunde vi delvis få gratis och delvis väldigt billigt eftersom vi har CCM som samarbetspartner. Det ska finnas till full utrustning om vi går ut på is.
– Det ska inte finnas någon annan anledning än ”jag vill inte” som gör att barnen inte kan vara med och köra. Vi har sedan en stor bil där vi lastar in allt i och som vi kör runt med.

Vart i Stockholm landar ni bilen med utrustningen?
– Till skolgårdarna, idrottshallarna, under vintern till isytor som spolas eller ishallarna. Vi får leta lite med ljus och lykta, men innan idrottsrörelsen säger att det är brist på idrottsytor ska vi nog kritiskt fråga oss själva om det är brist på idrottsytor generellt eller är det brist på idrottsytor specifikt för oss i idrottsrörelsen?
– Finns det platser att röra sig på eller finns det ingen plats alls? Är det bara hus överallt så det inte går att vara fysiskt aktiv. Ska vi vara ärliga så finns det massor av platser där du kan vara fysiskt aktiv. Skog, parker som inte rivits, skolgårdar som står tomma…
– Dessutom byggs det massor av spontanidrottsytor som bara står tomma. Då måste det vara någon annanstans skon klämmer.

Vad tror du att det är?
– Vi har idag byggt ett samhälle där vi har underhållningen i fickan så vi har aldrig tråkigt. Barn har inte tråkigt på det sättet vi hade. Som barn kunde vi ha sjukt tråkigt, men då aktiverade vi oss. Ofta gick man från dörr till dörr, knackade på, till du hade en tillräckligt stor grupp för att göra någonting. Det var inte alltid att vi lirade landhockey utan det kunde vara att vi lekte Röda vita rosen eller vad det var.
– Allt det byggde på att vi sprang, gömde oss, var i skogen och så vidare. Saker barn inte gör idag eftersom dom har underhållningen i telefonen. Det har även jag. Har jag tråkigt tar jag upp telefonen och börjar titta.
– Jag tror att vi då måste göra två saker. Dels måste vi få en annan relation till telefonerna och den tekniken. Sedan måste vi också komma in med vårt erbjudande. Vi kommer aldrig kunna vinna över tekniken, men vi måste hitta roliga sätt att göra det vi gör så man väljer vår verksamhet framför tekniken. 

Hur har bemötandet varit hos rektorer och lärare ute på skolorna?
– Jättepositivt. Rektorerna är inte åtta år utan de är äldre och kommer ihåg när de lirade landhockey samtidigt som dem ser att det här saknas. Oftast blir rektorerna och pedagogerna oerhört glada när en hockeyförening vill adressera den här frågan. Det vi då främst jobbar med är från förskoleklass till årskurs sex.

Har varit ett enormt positivt gensvar

Hur blir bemötande hos barnen eller ungdomarna då ni kommer ut med ett Djurgårdsmärke på bilen?
– Att det är superkul. Det kommer ner barn med alla möjliga lagtillhörigheter, men det är inget problem.
– Vi är inte där för att rekrytera spelare till Djurgården eller säga att vi är bäst och alla andra är sämst. Vi är där för att lira hockey och vara fysiskt aktiva ihop, att få barnen att upptäcka hockey. Alla får vara med.

Om ni vill ut till ett ställe som inte är en skola eller idrottsanläggning, hur når ni då ut med budskapet vart ni finns någonstans?
– Vi har plattformar som är bra att kommunicera i, sociala medier, nyhetsbrev och så vidare. Sedan handlar det mycket om att hitta platser där människor redan är.
– Det är inte så att människor vägrar gå ut när det blir helg. Folk rör sig ute. Det gäller bara att hitta dem. Exempelvis i Vasaparken centralt här i Stockholm är det hur mycket folk som helst. Då vill vi vara där och göra någonting bra av det.
– Om vi ser att samhället förändras i någon speciell riktning. Ska vi då försöka kämpa emot eller ska vi anpassa oss efter den förändringen? Nu är människorna här. Då måste vi också vara där och relevanta för dem. Det är ingen, som vi stött på, som tycker att det är negativt eller dåligt att vi gör det här. Tvärtom. Det har varit ett enormt positivt gensvar hos allt från vårdnadshavarna till pedagogerna i skolan till rektorerna, sponsorer, våra egna supportrar och så vidare. 

Staffan Holmberg. 

Damhockeyn har lyckats få in många med invandrarbakgrund i hockeyn, hur är motsvarande inom herrhockeyn?
– Vi tar in alla som vill och vi upplever inte att den gruppen är mer eller mindre intresserade än någon annan. Intresset sitter inte i hår eller hudfärgen. Inte heller i namnet.
– Hockeyns problem är snarare en klassfråga, en ekonomisk fråga. Det är förbaskat dyrt att spela hockey. Det gör att föräldrar som har mindre pengar väljer att deras barn inte ska lira. Utifrån hur samhället utformats har vi också fått en grupp människor som invandrat till Sverige och som har ont om pengar.
– Självklart kan det också vara så att man inte har någon hockeytradition i hemlandet. Man vet inte vad hockey är. Dessutom är, traditionellt, idrottsrörelsen och skolan separerade, vilket gör att du inte vet hur den svenska idrottsrörelsen fungerar. Du måste själv söka upp idrottsrörelsen, men då kanske du inte gör så. Någon måste jobba uppsökande mot den andra. I vår idé om att bedriva affärsverksamhet är det smartaste att vi är den uppsökande.
– Om vi bara går ut och säger att lördag klockan 16 är vi i Husby. Då kommer några Djurgårdare som hoppas A-laget ska vara där, men ska vi nå barnen och ungdomarna vi vanligtvis inte når måste vi ut till forumen där de befinner sig. Vi måste också få ungdomarna att testa på och upptäcka att det är kul.
– Vi måste börja med att lära känna barnen och vara i deras absoluta närområde så föräldrarna kommer och ser att vi har en bra verksamhet, att det är lugnt, tryggt och att jag kan lita på att det är bra då Djurgården är där. Då vågar också föräldrarna släppa ungarna till nästa steg, avslutar Staffan Holmberg. 

Foton: Djurgårdens IF och Ronnie Rönnkvist

HÄR kan du beställa Magasinet HOCKEY.