Sök
Old School Hockey

"Jag gillar att reflektera över saker och ting"

I dag känner vi kanske främst igenom honom som Leksand general manager. Men bakom sig har Thomas ”Tjomme” Johansson en gedigen spelarkarriär. I dagens Old School Hockey berättar han om spelarkarriären, livskrisen där hans hustru Camilla blev svårt sjuk samt om utmaningarna i Leksand.

Thomas Johansson, ”Tjomme” kallad, gick den långa vägen till elitserien. Han var aldrig aktuell för spel i varken TV-pucken eller juniorlandslaget. Trots det kom han som något av en ”late blommer” att bli en av elitseriens mest färgstarka backar och ta sig hela vägen till VM-spel.

Hans karriär började hemma i Vendelsö söder om Stockholm.
– Det var mycket hockey för min del. Jag spelade i Vendelsö IK och började i det som hette Björnligan ute på Haningevallen. Det låg ute vid sågen i Vendelsötrakten. Där var det naturis och vi samlades varje helg för att spela. Sedan tillhörde man björnarna, vargarna och så vidare och vi spelade ett antal matcher varje helg, berättar Thomas Johansson.
– Därifrån bildades ett lag med alla killar födda 1970. Vi var ganska duktiga och låg i högsta serien fram till U15-året då vi ramlade ur. Efter det lämnade jag för Djurgårdens U16-lag.
– Jag var dagbarn i ett område där det på den tiden var en pappa som skötte en sjumanna-fotbollsplan. Varje år sattes det upp en sarg och sedan spolade man planen då det vart kallt. När jag kom hem från skolan runt två varje dag var det på med grillorna. Sedan höll jag på till mamma kom och hämtade mig vid fem, sex. Så såg dagarna ut och ibland var det några träningar däremellan.

”Tjomme” kom att bli utlånad till Nacka redan som 19-åring, men han hade även hunnit med en sväng i en annan division 1-klubb.
– Jag spelade i Djurgårdens J18. Då var jag forward och vräkte in poäng (skratt). Säsongen efter hamnade jag i Djurgårdens J20 och där blev jag back. Det var Björn Ferber och ”Lelle” Carlsson som gjorde om mig till back.
– Djurgårdens 70:or var inte så starka, men 71:ornas forwards med Mats Sundin och Björn Hellqvist var bra. Då saknade man en back och jag sa direkt att jag inte ville vara back. Jag protesterade under två veckor, men sedan provade jag och det kändes faktiskt helt okej.
– Vi vann sedan J20-SM och efter det valde jag att flytta ner till Nynäshamn. Björn Ferber och ”Lelle” Carlsson lämnade Djurgården för att ta över Nynäshamn på dåvarande division 2-nivå och då följde jag med.

TACKAR ”LILLIS” FÖR LYFTET

Det här var säsongen 1988/89, men det skulle bara bli en säsong i kuststadens hockeylag.
– Efter det kom jag till Nacka och spelade en säsong samtidigt som jag hela tiden tränade med Djurgårdens A-lag. I april hade vi en uttagningsmatch med en massa djurgårdsjuniorer och en del Nacka-spelare. Vi skulle möta Göta. Jag blev inringd lite sent, men vi ledde med 7-0 eller något sådant. När det är sju sekunder kvar av matchen får jag pucken. Jag åker upp till rödlinjen och ska bara flippa ner pucken. Då kommer en kille och sätter upp rumpan. Där gick mitt korsband i knäet. Det innebar att mer eller mindre hela nästa säsong blev förstörd.
– Jag blev kvar ytterligare en säsong i Nacka där jag egentligen bara spelade matcher medan jag tränade med Djurgården eftersom klubbarna hade ett ganska bra ”farmar-utbyte” på den tiden.

Tränare för Nacka vid den här tiden var Stephan "Lillis" Lundh och Janne Järlefelt, två personer som kom att betyda en hel del för Thomas Johansson.
– ”Lillis” och ”Järlan” tränade Nacka under den tiden. ”Lillis” med sitt ledarskap och sätt att vara som person men även ”Järlan” kom att betyda mycket. Jag tror också att dom gillade mitt sätt att spela eftersom jag ville spela pucken.
– Jag tror inte att dom hade så höga förväntningar på mig då jag kom till Nacka för jag upplevde nästan att varje sak jag gjorde blev en positiv bild av mig som hockeyspelare.

Var det aldrig aktuellt med spel i Juniorlandslaget?
– Nej. Jag var ganska sen in i puberteten och utvecklingen. Jag hade inte kört någon skivstång eller fys så där jättemycket. Samtidigt hade jag inte några jättedrömmar om NHL. På den tiden stod det heller inte varje dag om NHL-spelarna i tidningarna.
– Jag började inte blomma innan jag var 18-19 år. Först då började det hända lite grejer. Det var ingen TV-pucken heller eftersom jag åkte ut redan vid första uttagningen.

BLEV UPPLÄXAD AV ARTO BLOMSTEN  

Säsongen 1991/92 får Thomas Johansson äntligen chansen i Djurgårdens elitserielag.
– Min första säsong var då vi förlorade mot Malmö i finalen. Elitseriedebuten kommer jag ihåg väl. Jag var i väg uppe i Norrland med min dåvarande flickvän. Jag har för mig att det var ett bröllop. Vi åkte hem samma kväll, men var inte i Stockholm innan fyra på morgonen.
– Klockan åtta fick jag ett meddelande om att jag skulle spela på kvällen. Det var kanske inte dom mest optimala förberedelserna. Vi mötte Färjestad på Globen. Hur matchen gick minns jag inte utan det var mest en häftig grej där och då.

Hur upplevde du hierarkin i Djurgården vid den här tiden?
– Det var många av dom äldre killarna som försvann vid den tiden då jag kom upp i A-laget. Sedan hade vi såklart (Kenneth) Kennholt(Arto) BlomstenThomas Eriksson och (Christian) Due-Boje, så vi hade många kvar av den här djurgårdskärnan. Klart att det präglade laget.
– Jag kommer ihåg en situation med Arto. Som ung kille på träningen åkte jag och hakade honom på en övning. Efter det hamnade vi i samma kö. Då åkte han upp till mig och sa ”Du Johansson, gör du så där en gång till slår jag klubban i nacken på dig”. Det var lite den fostran jag fick. Det var en ganska tydlig hierarki och en bra fostran för oss unga killar med den djurgårdskultur som rådde och spelsättet man spelade på. Den ledarstruktur Djurgården hade med Lasse Falk och (Ingvar) "Putte" Carlsson och spelarna som hade varit med under många år och vunnit var stark. Det var en bra och kamratlig miljö. Var man i Djurgården så skyddade man alla som var i Djurgården.

Tränare för Djurgården var alltså omtalade Lasse Falk.
– Lasse, vilket geni utifrån själva sättet att spela. Sedan låg kanske inte hans stora begåvning på den sociala sidan, att ta människor och prata med folk. Han och ”Putte” var en fantastisk kombo i sig. – Sedan var (Tommy) Boustedt och ”Lillis” inne så man hittade en bra mix som kompenserade det här med hur olika alla var som ledare.
– På den tiden var det egentligen Lasse och ”Putte” som styrde Djurgården fullt ut. Dom hade sin idé. ”Putte” var den som satt med lite helikopterperspektiv medan Lasse var den som såg till att saker och ting föll på plats.

MATS HALLIN FILMADE – DÅ RÖK SM-GULDET  

Redan under sin första säsong i Djurgården får han alltså chansen att spela SM-final. En finalserie som Malmö vinner med 3–2 i matcher.
– Det var en tuff finalserie. Jag spelade matchen nere i Malmö när dom vann. Mats Hallin spelade i Malmö vid den tiden. Dom hade powerplay och jag spelade box. Då drog jag ner Mats Hallin och Malmö gjorde 3–1 i den vevan. Sedan vann Malmö SM-guldet. Det var ett ganska tråkigt minne.
– Hallin, stor som ett jäkla hus, han lade sig ner som om han vägde 20 kilo, men det ingick i spelet och jag var inte så erfaren vid den tiden.

Andra säsongen i Djurgården blir Thomas Johansson utlånad till Danderyd/Täby under 14 matcher, men får ändå vara med och spela slutspelet med Djurgården.
– Jag var skadad en sväng, hade fått en inflammation i en tå som gjorde att jag var tvungen att ta en kortisonspruta. I processen tillbaka behövde jag spela mig i form. Då fanns det inte den istiden och möjligheten i Djurgården.
– Djurgården hade ett samarbete med Danderyd/Täby så jag var där och spelade ett antal matcher under en dryg månad. Det var jag och Tony Skopac och Joakim Lundberg. ”Järlan” var dessutom tränare. Det var mer ett sätt för mig att få spela lite mer matcher och för att få spela mitt spel och inte bara sitta på bänken och tugga knopp.

Säsongen 1997/98 spelar Thomas Johansson sin andra SM-finalserie. För motståndet stod Färjestad.
– Under hela resan dit från första tiden i Djurgården handlande det om för mig att jobba med fysiken eftersom jag inte hade tränat så mycket under tiden Vendelsö-tiden, men även under juniortiden i Djurgården.
– Dessutom levde jag mycket på mitt spel och var inte speciellt fysiskt stark. Min resa i Djurgården blev därför att bygga upp mig rent fysiskt men ändå behålla mitt spel. Jag stannade upp lite grann utvecklingen. Många såg när jag kom fram 1991-92 att, ”okej ge den här killen en eller två säsonger så kommer han vara med i landslaget”. Där stannade jag av…

Varför blev det så?
– Jag tror att det hade och göra med att det blev en mycket tuffare träning. När jag blev 25, 26 år kom min kropp helt plötsligt ikapp och då började det hända grejer för mig. Det blev en resa att bygga upp mig fram till 1998 och jag skulle säga att jag spelade min bästa hockey runt 1997, 98.
– Sedan var vi en kärna av spelare med Nichlas FalkBjörn NordMikael Magnusson och dom här som Djurgården ville bygga kring på längre sikt. Vi fick långa och förmånliga avtal för att vi skulle vara den stomme som skulle ta över efter Blomsten, Kennholt och dom här lirarna i Djurgården.

BILDADE STARKT BACKPAR MED BJÖRN NORD  

Den som Thomas Johansson oftast spelade med i Djurgården var just Björn Nord som kom till Djurgården från Huddinge inför säsongen 1992/93.
– Vi spelade ofta ihop eftersom han var ”leftare” och jag ”rightare”. Vi funkade bra och umgicks utanför isen också. Vi hängde även ihop senare i landslaget, så vi hade många roliga år tillsammans.

Finalspelet mot Färjestad 1998 klassas fortfarande som en av dom bästa finalserier som spelats.
– Det var grymma matcher. På den tiden var Djurgården mot Färjestad ett riktigt rival-möte. Vi ärvde den mentaliteten från dom innan oss, säger den idag 47-åriga backen med ett stort leende och fortsätter:
– Vi spelade den avgörande finalen i Globen. Det var jag, Björne, ”Linkan” (Fredrik Bremberg), Mikael Johansson och Patric Kjellberg. Vi var en riktigt bra femma. Det var fantastiskt med ett utsålt Globen. Vi spelade bra i den matchen, men Färjestad krigade sig kvar. Det blir ett sudden-avgörande. Jag är inne på isen, Greger Artursson kommer upp med pucken. Jag backar av för att Tommy (Söderström) ska se pucken, men den går in mellan hans ben.
– Med facit hand skulle jag väl slängt mig och täckt det där skottet, men hade den då tagit på mig och i mål så hade jag antagligen fått skit för det i stället, haha…

Vad händer sedan med Djurgården då Mats Waltin och Hardy Nilsson kommer in som tränare?
– Först körde Mats själv en säsong, men vi fick inte alls ihop det riktigt. Vi slutade femma i grundserien och åkte ut mot Brynäs i kvartsfinalen.
– Efter det kom Hardy in och det blev en tydlig struktur samtidigt som dom hittade sina roller som tränarpar. Dom båda byggde den här torpedhockeyn där vi låg på och jagade. Vi spelade med en back. Resten var forwards.
– Mats och Hardy sa oftast till mig och Björne då vi spelade ihop ”Den som är först över offensiv blålinje är forward”. Jag och Björne hade tävling, vi åkte och tittade på varandra i mittzon för att se vem som skulle vara först över offensiv blålinje för att få vara en del i offensiven. Sedan hade vi spelare som Daniel Tjärnqvist som var lite av en chefsgeneral bakåt.
– Det var en fantastiskt rolig tid i Djurgården. Sett till alla mina år i Djurgården så är perioden med Mats och Hardy den absolut roligaste. Jag hade inte någon höjdarsäsong, men laget var bra, vi spelade bra och i slutändan gick vi hela vägen och vann. För mig var det tredje gången gillt och skönt att vi kunde vinna det där SM-guldet efter det att vi haft en lång era där vi var med i toppen men vi lyckades innan aldrig ta klivet hela vägen fram. Det var skönt mentalt för oss som varit med ett tag att vi nu faktiskt fick göra det.

”TELLAN” FICK SITT GENOMBROTT

Här får Mikael Tellqvist också sitt stora genombrott.
– Han tog över efter Tommy (Söderström). Tommy var vår förstakeeper. Jag kommer så väl ihåg när ”Tellan” fick hoppa in. Han var överlägset bäst och han vann, vann igen och igen… Det slutade med att Hardy samlades oss och sa ”Jag är ledsen Tommy, men jag kan inte plocka bort Tellan", så länge han spelar så här så kommer han att få spela”.
– Där någonstans tror jag att det blev så att Tommy inte orkade pusha i sin egen mentala kamp ”jag ska visa” utan istället blev det att ”Jag ska stötta Tellan” sedan satte han sig tillbaka och jag tror att han tyckte det var ganska skönt att någon tog tag i det där.
– ”Tellan” var grym sedan han kommit in men framför allt i finalspelet och efter det har han haft sin resa.

Inför säsongen därpå valde Thomas Johansson att lämna Sverige för spel i finska Jokerit.
– Jag hade då varit i Djurgården under nio säsonger. Det skulle vara en evighet idag om man ser på hur marknaden är. Hardy sa till mig att man inte skulle erbjuda mig något nytt avtal eftersom han tyckte att jag behövde göra något annat. ”Du behöver komma bort ett tag så kan du senare komma tillbaka till Djurgården”.
– Planen var att jag och min fru skulle vara ute i Europa i fem, sex år för att spela runt lite grann i Finland, Tyskland. När jag var och besökte Jokerit upplevde jag att det var en otroligt professionell förening. Bra arena, mycket folk på matcherna, bra förutsättningar och man hade alltid ambitionen att vinna. Alltså samma krav som vi hade här i Djurgården. Det var dessutom en ägare, Hjallis Harkimo, som såg att vinna i allting.
– Vi trivdes jättebra och Helsingfors är en fantastiskt fin stad. Lite som Stockholm med vatten runtomkring. Vi hade lille Simon som var ett och ett halvt år då. Planen var att vi skulle börja en ny era på min hockeykarriär där hela familjen var med på noterna. Tyvärr blev den inte så lång…

HUSTRUN DRABBADES AV SVÅR SJUKDOM  

I stället för att slappna av och spela hockey i Jokerit hamnar hela familjen i en situation som man inte ens önskar sin värsta ovän.
– Min fru (Camilla) hade sedan Lucia haft lite ont i huvudet till och från. Vi var inne i stan och handlade julklappar tillsammans med ”Challe” och Tova Berglund. När vi bodde på ett hotell inne i stan blev min fru otroligt dålig så vi var tvungna att åka upp med henne till sjukhus.
– Vi firade i alla fall jul nere hos hennes mamma samtidigt hon bara blev sämre och sämre. Dagen efter julafton åkte vi tillbaka in till sjukhuset och jag skulle på annandagen flyga ner till Schweiz och spela Spengler Cup. På sjukhuset röntgade dom henne och man misstänkte att hon hade en tumör i skallen. Då blev hon inlagd på sjukan, men det visade sig att den här tumören var en hjärnabscess. Alltså en varhärd som satt sig i huvudet och som i sin tur hade gjort att det blev inflammation och mycket vätska. Det var också vätskan som tryckte i skallen och gjorde att hon fick en sådan huvudvärk.

Det här gjorde att läget blev väldigt kritiskt för Camilla Johansson.
– Grejen var den att då vi körde in henne till sjukhuset för att operera henne för det alla trodde var en tumör var det så otroligt mycket vätska i huvudet. Vi hade en sådan jäkla tur för läkaren som var inne och undersökte Camilla vände henne från sidan och lade henne på rygg. Då åkte all vätska ner och lade sig på andningsnerven så hon slutade tvärt att andas.
– Det var som att se akuten på tv eftersom det började springa folk och det gick larm. Jag och hennes mamma blev utslängda i ena hörnet samtidigt som dom lade Camilla i respirator. Det var ett jäkla ”hullabaloo”. Sedan var det ner för en akut operation och man körde in en nål i skallen på henne. Då visade sig att det var den här varhärden och inte en tumör. Det innebar att man sög ut varet och satte in penicillin.
– När hon sedan vaknade upp var hon förlamad i halva sidan efter det tryck som hade varit i huvudet. Läkarna visste inte riktigt om hon skulle bli helt återställd eller hur det skulle se ut. I den vevan, i och med att huvudet är så isolerat, var man tvungen att skjuta in penicillinet i blodet. Då var hon tvungen att ligga med dropp och vara på sjukhuset, Karolinska i Solna, under en och en halv månad. 

FICK DRA PÅ SIG AIK:s TRÖJA EFTER MÅNGA ÅR SOM DJURGÅRDARE

Givetvis var det ohållbart för Thomas Johansson att stanna kvar i Helsingfors under den här tiden.
– Simon var, som sagt, ett och ett halvt år då och jag kunde inte sitta kvar i Finland. Jag och Simon flyttade hem till min mamma som hjälpte oss med honom. När det här hade landat, det var någon gång efter nyår, och eftersom Jokerit och AIK hade ett samarbete samtidigt som Djurgården inte var intresserade av mig fick jag frågan om AIK var ett alternativ.
– Mitt alternativ var hela tiden att fortsätta spela hockey men ändå vara nära Camilla. Alternativet hade annars var att jag sagt att jag ställt in säsongen och tagit det vidare därifrån. Istället fick jag nu möjligheten att spela vidare i AIK. Dom bytte spelare helt enkelt. En kanadensare (Ray Giroux) flyttade över till Jokerit medan jag flyttade över till AIK. 

Hur mår din fru Camilla i dag?
– Hon mår jättebra. Det tog några år för henne att bli helt bra. Från AIK valde vi att gå till Linköping. Det berodde ganska mycket på att man hade specialistvård i Linköping med ”neuro”, arbetsträning och hur man jobbar med folk som ska tillbaka.
– När hon vaknade upp efter ett tag visade det sig att hon inte kände igen sig själv och sådana bitar som skapade en livskris i sig. Hon fick sluta på sitt jobb och hade svårt att komma tillbaka. Då hade man den här typen av rehabilitering i Linköping så när vi flyttade ner blev hon inskriven på en fantastiskt bra neurorehabilitering där nere.
– Vi fick inte heller skaffa några fler barn eftersom läkarna inte visste om hon skulle klara av det. Men efter fem år fick vi klartecken så då kom både Anton och Viktor. Det var en turbulent tid i mitt liv och mitt i det ska man försöka spela hockey samtidigt som det var otroligt skönt att ha hockeyn en stund för att sedan åka upp till Karolinska.
– Simon ville inte åka med upp till sjukhuset eftersom han inte ville se sin mamma ligga där. Han tyckte det var jättejobbigt, men det har gått bra och idag är Camilla fullt frisk.

Det måste ha varit en konstig känsla att dra på sig AIK-tröjan?
– Klart att det var speciellt. Dessutom vart jag kapten i AIK. Det var Pär Mårts och Mats Hallin som var tränare i AIK då jag kom dit och jag vart väldigt väl omhändertagen.
– Jag hade ändå 16 år i Djurgården med ungdom, junior och A-lagsspel. Vi mötte sedan Djurgården i kvartsfinalspelet och vi åkte ut efter 4–1 i matcher. Det här var då Djurgården vann sitta andra SM-guld i rad. Det var en konstig känsla efter så lång tid i Djurgården och sedan skulle jag spela för rivalen, men jag tycker alla runt omkring, utifrån rivaliteten mellan AIK och Djurgården, har visat en otrolig respekt för situationen som var. 
– Jag har sluppit påhopp, men sedan finns det säkert folk som idag tycker jag var en svikare. Men där och då var det ingen som var på om dom sakerna. Vi var även ganska öppna med hur situationen var så ingen skulle behöva spekulera i dom delarna. Det var en otrolig respekt både från fansen i Djurgården och AIK.

ÅKTE UR SHL – FLYTTADE TILL LINKÖPING

Andra säsongen Thomas Johansson är i AIK ramlar klubben ur elitserien. Säsongen därpå flyttar han och familjen alltså till Linköping. Ett lag som även dom tillhörde bottenskiktet av serien.
– När jag kom till Linköping den sommaren var jag ganska mentalt trött. Jag hade varit kapten i AIK och innan Tommy Sandlin kom in och det fortfarande var Kari Jalonen och Per Ljusteräng som var tränare snittade jag, nu skojar jag inte, runt 30-35 minuter per match. Jag hade galet med istid. När säsongen började lida mot sitt slut och det skulle bli kvalserie så fanns det inte så mycket kräm kvar i Johansson.
– Det tog ett tag för mig att komma in i gängorna och landa in allt i skallen. Vi fick en bra start i Linköping, men efter ett tag blev det en turbulent tid där också med Mats Weiderstål, (Niklas) Czarnecki, Torgny Bendelin och något brev. Man hade inte städat klart i Linköping med ”Toggan” som hade fått lämna så det låg kvar som ett töcken över föreningen.
– Sedan hade klubben visioner och ambitioner men man visste inte hur det skulle lira med varandra. Första säsongen där nere var väldigt turbulent för mig men även runt allt i föreningen. Det var även höga förväntningar. Jag och ”Musse” (Mikael Håkanson) flyttade ner och man värvade lite andra spelare, man skulle börja bygga någonting. Då låg det ändå gammalt skit kvar och det vart choke i systemet, tränare ut, tränare in…

Vad var det för brev?
– Jag vet egentligen inte, men det var säsongen innan, då Torgny var tränare, som ett brev florerade som någon spelare hade skrivit. Det där låg kvar och spökade. Sedan hade man inte riktigt satt organisationen eftersom Linköping då var nya i elitserien.
– Första säsongen klarade man sig kvar i elitserien och andra säsongen spände man bågen lite för högt och förstod inte riktigt att andra året är det absolut tuffaste.
– Räddningen för Linköping, enligt mig, var att Johan Hemlin och Roger Melin kom in med sin erfarenhet och styrde upp hur man skulle jobba både med sporten och organisationen. Helt plötsligt blev det ett lugn i hela Linköping och därifrån började deras resa att etablera sig i elitserien.

”HELA STAN BÖRJADE LEVA UPP KRING HOCKEYN”

Thomas Johansson var också med på hela resan med Linköping från en osäker nykomling till en etablerad storklubb i elitserien.
– Jag hade skrivit ett fyraårskontrakt och hade efter första turbulenta säsongen Roger under tre år. Det var säsonger som var betydligt roligare. Hela stan började leva upp kring hockeyn och det blev en ganska stor hysteri. Det gick inte att vara den här anonyma killen där nere vilket jag var van med från Stockholm.

Vad var höjdpunkten i LHC?
– Jag har svårt att sätta fingret på någonting som jag tyckte var en höjdpunkt. Jag är otroligt tacksam och glad att jag fick vara med på den resan där vi gick från att vara ett bottenlag till att bli ett topplag.
– Bland annat kommer jag ihåg att vi åkte ut i semin mot Frölunda. Vi ledde med 3–2 i matcher och skulle slå in spiken på hemmaplan. Vi missade det, 3–3, och sedan åkte vi till Scandinavium och förlorade.
– Att få vara med på en resa, se en förening ta sina steg och utvecklas var fantastiskt häftigt.

Nu avslutade du visserligen med några matcher i Mjölby, men det riktiga avslutet kan man väl säga var i Djurgården. Var det viktigt för dig att just få avsluta i din gamla klubb?
– Det var jätteviktigt och det var kul att få komma hem och knyta ihop säcken utifrån var allt började en gång och vart det sedan tog mig vidare i min hockeykarriär.
– Vi valde att flytta tillbaka med tanke på att Simon skulle börja plugget så det passade in ganska bra in i den familjesituation som var. Vi hade inte några planer på att sticka någon annanstans. Det var Stockholm och Djurgården som gällde.

Trots att Thomas Johansson lagt rören på hyllan, som Rolle Stoltz skulle ha uttryckt sig, gör han ett inhopp säsongen 2008/09 i Division 1-laget Mjölby.
– Det var en ganska rolig företeelse. Under min tid i Linköping vart vi väldigt goda vänner till en kille som heter Thomas och som var en väldigt stor sponsor till Linköping vid den tiden. Vi umgicks en hel del. Sedermera vart han sportchef i Mjölby Hockey.
– Han hade ett landställe nere i Loftahammar som ligger vid kusten ungefär tio mil utanför Linköping. Vi var där, det var ganska sent och vi hade druckit en och annan whisky. Det här var i juli och han frågade mig ”Du, Thomas, kan du tänka dig att spela i Mjölby om vi får en massa skador”. Jag slutade spela för att jag var mentalt trött och inte orkade träna längre, det är därför som jag ser ut som jag gör i dag i kroppen (skratt). Jag hade inte rört mig en meter, men jag svarade sittande på bassängkanten klockan tre på natten ”ja, ja för fan, klart att jag gör det”.
– Sedan kommer det där samtalet i november (skratt) ”Tjena, kan du tänka dig att spela för oss?”. Jag svarade ”Absolut, jag har ju lovat dig det, men ge mig ett par månader så jag kan träna ikapp lite grann” ”Du, vi behöver hjälp om två veckor så kom ner och träna med oss veckan innan”.

TACKADE NEJ TILL ERBJUDANDE FRÅN LEKSAND

Sagt och gjort, Thomas Johansson åkte ner till Mjölby för att inleda en kort division 1-karriär.
– Jag åkte ner på tisdagen och tränade med dom då och på torsdagen. Sedan var det läge att åka och spela mot Skåre borta en lördag. Jag slängdes in mot ett hungrigt juniorlag från Karlstad där Leffe Carlsson var tränare. Jag hade egentligen inte rört mig en meter från sista matchen med Djurgården säsongen innan.
– Jag hade sagt att jag ställer upp i sju matcher och det gjorde jag också, men ingenting mer. Daniel Rydmark var tränare, men det tråkiga var att jag tänkte att det skulle vara kul att få spela med Uffe Söderström, som spelade i Mjölby då, men matchen innan fick han ett skott på foten och kunde inte vara med och spela.

Det fanns faktiskt möjlighet för backen från Vendelsö att fortsätta sin karriär högre upp i seriesystemet efter dom sju matcherna i Mjölby.
– Vi spelade mot Kumla borta. Då kommer Daniel Rydmark fram till mig efter första perioden och säger ”Det är ett allsvenskt lag som är här och tittar på dig, hur mycket vill du spela, är det viktigt” Haha!
– ”Nej, det är inte viktigt, det är lugnt”. Jag fick ett erbjudande från det allsvenska laget, som var Leksand, men jag var fullständigt ärlig mot dom och sa ”Jag är hemskt ledsen, men jag är inte längre den ni tror att jag är”. Jag skulle säkert kunna spela hockey, men jag var inte där mentalt.
– Det var Micke Lundström som var sportchef. Han tyckte att jag skulle komma upp och träna i en och en halv månad och sedan vara redo inför kvalspelet. Men jag sa till Micke att det är bättre att han lägger pengarna på någon annan för jag var inte kommer inte vara där mentalt när dom behövde det som mest. I stället tog Leksand backen (Antti-Jussi) Niemi som hade spelat i Frölunda.

VM-DEBUTERADE SOM 29-ÅRING

Landslaget då? Jo, det kom att bli en del framträdande där också. ”Tjomme” gjorde VM-debut så sent som 1999 i norska Lillehammer. Då var han 29 år gammal.
– Det var skithäftigt. Jag hamnade utanför laget initialt eftersom vi väntade på att Marcus Ragnarsson skulle komma. I sista matchen med sju minuter kvar åker han i en båsdörr som var öppen och får en smäll på låret som gör att han inte kan komma. Då fick jag möjligheten. Det här var samma år som bröderna Sedin (Daniel och Henrik) gjorde debut i A-landslaget.
– Det tråkiga i kråksången var att jag kom in, gjorde två assist mot Lettland och fick spela powerplay. Sune Bergman var coach. Sedan krockade jag med Saku Koivu i första semifinalen mot Finland. Hans skridskospets träffade mitt på ett av mina mellanfotsben så det gick av. Jag spelade bara tio minuter i den semifinalen och sedan kunde jag inte fullfölja resten av VM-turneringen.
– Det var fantastiskt roligt att få vara med, ett skönt gäng men ett tråkigt slut för mig i den turneringen. Vi slutade trea och vi hade ett väldigt bra lag där Daniel Alfredsson och Markus Näslund var med. I mål hade vi Tommy Salo och Petter (Rönnqvist). Hasse Jonsson och Kim Johnsson var också med.

2002 gör han sin andra turnering. Då på hemmaplan med ett välbekant ansikte i båset.
– Det var i Scandinavium och vi hade Hardy (Nilsson) som coach. Jag hade haft en väldigt bra säsong i AIK. Det tråkiga var att jag var, precis som när jag kom till Linköping, att när jag kom dit var jag så mentalt slut att jag inte kunde spela det spel jag ville på den nivån.
– Samtidigt var det troligt roligt och häftigt med den inramningen som var i Göteborg. Nu mötte vi Slovakien i semifinal och det gick till straffar där vi förlorade, men återigen vann vi bronset. Den här gången mot Finland.

Är du glad över att du fått spela så pass mycket som du gjort i Tre Kronor eller är du besviken över att inte fått spela mer?
– Nej, jag är inte besviken. Det var lite synd för när jag blev lite landslagsaktuell så tillät man proffsen att vara med i OS, alltså 1998. Jag gjorde debut i landslaget den säsongen under rysslandsturneringen. Jag gjorde alltså debut i landslaget som 28-åring så det var lite fel tajming om jag skulle spela OS, vilket jag tror att jag hade fått göra annars.
– Det jag kan ångra från min karriär i dag och som jag försöker tala om för mina barn är jag inte förstod hur bra jag var då jag var ung. Jag hade heller inte några föräldrar som var hockeymänniskor. Därför förstod jag inte riktigt vad jag behövde göra varje dag, hur jag behövde träna och hur jag skulle äta, när jag var 15-16 år. Jag kan tycka att det är synd idag att jag inte hade någon som talade om det för mig eller att jag förstod det bättre själv. Hade jag förstått det hade jag kanske haft en annan resa även om jag kanske inte hade kommit till NHL ändå.

HAMNADE NÄSTAN I NEW YORK ISLANDERS  

Det var ändå nära att han skulle åkt över och spelat i NHL.
– Jag hade ett NHL-kontrakt på bordet som en ”late blommer” i 29-30 årsåldern från New York Islanders. Dom valde mellan mig och Marko Kiprusoff, Miikka Kiprusoffs brorsa. Tyvärr valde dom Marko istället för mig.
– Nu hade jag min boost då jag var 26, 27 år. Hade jag istället fått den då jag var 22 eller 23 år så kanske jag hade haft en annan möjlighet. Sedan spelades hockeyn lite annorlunda på den här tiden med Derian Hatcher och dom här grabbarna som var två meter långa.
– Det jag försöker pränta in i mina barn att kör, bara kör för det är ”once in your lifetime”. Älskar ni det ni håller på med så ta vara på det. 

Varför blev det tv efter karriären som spelare?
– När jag flyttade tillbaka och började spela med Djurgården fick jag även jobba med slutspelet på Kanal 5. Jag fick åka upp och prova i Gävle så dom fick se om jag kunde vara något. Då följde jag med slutspelet den vägen eftersom vi i Djurgården inte hade gått till slutspel den säsongen.
– Sedan gjorde jag samma resa säsong två efter att vi hade åkt ur med Djurgården. Därefter rullade det här med TV igång. Jag och Petter (Rönnqvist) gjorde alltid slutspelet på Kanal 5 och sedan körde vi grundserien på C More. Därav hamnade jag i tv-svängen. Mycket var det också via Jonas Cederqvist och Tommy Åström som jobbade mycket med hockeybiten.

BLEV GENERAL MANAGER I LEKSAND

I slutet av november 2018 blev det officiellt att Leksand anställt en ny general manager. Valet föll på en 48-årig ”Djurgårdare” från Vendelsö i södra Stockholm, Thomas Johansson. Tidigare har han varit sportchef i Djurgården under tre säsonger och har en stor del i del lagbygge som tog stockholmarna till SM-final. Men någon tidigare koppling till Leksand och Dalarna har han inte, förutom att han med Djurgården som spelare slagit Leksand ett antal gånger, men även förlorat.
– Det stämmer att jag inte hade några kopplingar till Dalarna överhuvudtaget, berättar Thomas Johansson.
– Jag har självklart varit här och spelat hockey. Det var alltid kul samtidigt som det alltid var en fantastisk inramning när vi var i Leksand. Det var också en stor rivalitet mellan Djurgården och Leksand vid den här tiden.
– Matcherna drog alltid mycket publik och det var heta matcher. Vi vann dessutom oftast, vilket jag tycker var ganska skönt, säger Thomas Johansson med ett leende.

Förra VM-backen lämnade Djurgården efter säsongen 2017/18. Efter det hade han ett kortare uppehåll innan han tog över jobbet som sportchef för Leksand. Det var också en kontrast för honom att ta sig an sin nya klubb.
– Ja, så var det med tanke på hur den struktur man jobbade med i Djurgården, tydlighet med roller, vem som gör vad och hur man driver processen framåt.
– När jag kom till Leksand fanns det en ganska felaktig bild av att vi hamnat i en negativ snurra. På så vis blev det väldigt rörigt då jag kom upp, speciellt eftersom vi förlorade en massa matcher. Då ville såklart alla påverka och det kändes som det var kaos i själva föreningen rent generellt.
– Om det berodde på tiden innan jag kom till Leksand eller om det var tiden där och då som skapade det där har jag svårt att sätta mig in i. Då kändes det lite som ”Shit, vart har jag kommit någonstans”?

Du kom med två tomma händer och möttes av ett kaos, hur bemötte du det?
– Jag försökte vara lugn (skratt). När det är kaos och händer många grejer måste det finnas någon som lägger handen på axeln och säger ”Det är lugnt, vi fixar det här och det finns en plan”.
– Sedan får man försöka prata om vilken plan man har så folk känner sig trygga. ”Det kanske finns någon som kan driva det här åt rätt håll”.
– Det var mycket så jag kände då jag kom upp, att det handlade mest om att skala bort den här pressen och trycket som var rakt ner i omklädningsrummet. Leffe (Carlsson) var dessutom sportchef vid den tiden och då hamnade positivt, negativt eller åsikter direkt i tränarrummet. Sedan skulle dom parera det samtidigt som dom skulle träna laget och driva det framåt. Det kändes som en ohållbar situationen.

Handlade det om att lyfta en onödig börda från Leif Carlssons axlar?
– Ja, lite så var det. Att låta dom vara tränare. Det var ändå att träna laget dom var anställda för från första början och göra det bra.

Thomas Johansson har tidigare varit med då Djurgården har haft en del kaos i laget och organisationen. Från den tiden har han tagit med sig en del erfarenheter upp till nya jobbet i Leksand.
– Att allt kan hända. Man måste vara förberedd på att allt kan dyka upp. Allt ifrån hur man hanterar media eller supportrar till organisationen.
– Det är lite skillnad på klimat när vi ser till hur supportrar agerar i dom här sammanhangen. I Djurgården är det mycket kallare, hårdare och en annan attityd till det här. I Leksand är det en humanare dialog kring saker och ting.
– Framförallt handlar det ändå om att vara beredd på allt. När jag var här uppe och fick tid över försökte jag fundera igenom nästa steg, vad kan hända nu, hur kan situationen vara då, vad ska vi säga till media, så vi hela tiden kan ligga ett steg före i tanken men ändå vara öppen för att ”Oj då, här kommer något från högerkanten som vi inte var beredda på”.

"DET BLEV EN ÖVERRASKNING"

Var det en stor besvikelse då du inte fick fortsätta jobba i Djurgården?
– Mitt treårsavtal gick ut. Jag hade gärna fortsatt, men Djurgården ville gå en annan väg.
– Jag tycker att vi jobbade bra och hade framgång med det vi gjorde. När Djurgården då ville ändra kurs och färdriktning blev jag väldigt ställd eftersom jag inte hade någon aning om att dom tankarna fanns.
– Det blev en överraskning för mig. Där och då kändes det väldigt tråkigt. Klart att det också gjorde lite ont eftersom jag tycker att vi gjorde ett extremt bra jobb. Efter en lite tuffare inledning hade vi fått saker att börja rulla. När det började snurra och rulla kom också framgången. Det kändes därför märkligt, konstigt och gjorde ont. Jag tror det var mest för att jag inte var förberedd på att Djurgården ville gå den vägen.

Gick du till Arbetsförmedlingen då eller började kika på andra jobb inom hockeyn?
– Jag var rätt lugn med att söka jobb. Dels behövde jag få reflektera över mina tre år i Djurgården, skriva ner och dokumentera vad vi höll på med. Det var rätt skönt att få distans till saker och ting och få det att landa in.
– Sedan började jag jobba på C More igen. Dom startade ett nytt program som hette Hockeylabbet. Vi körde inspelning en gång varannan vecka och det blev ett sätt att hålla anknytningen till ishockeyn.

Thomas Johansson bor till och från på Leksands Strand, men det blir också många resor mellan hemmet i Nacka och jobbet i Leksand.
– Jag tycker att det fungerar rätt bra eftersom jag har det jobb jag har. Vi är dessutom två. Jag har Christer Siik som hjälper mig extremt mycket. Han är lite mer den administrativa och fixaren. Dessutom bor han här i Leksand.
– Han är alltid på plats på kontoret. Där kan killarna eller tjejerna oavsett nivå sticka in huvudet och fråga om material, boende, bilar och så vidare. Där är Christer en klippa.
– Det här gör att jag har ett väldigt flexibelt jobb. Min uppgift kommer dels vara att vi sätter en plan för Leksand och driver den, men också att titta på olika spelare och åka runt för att se andra matcher. På så vis är mitt jobb mycket mer mobilt. Tre timmar ner till Stockholm gör att jag hinner avhandla en del telefonsamtal.

"GILLAR ATT REFLEKTERA ÖVER SAKER OCH TING"

Vad använder du tiden i bilen till?
– Under dagen då jag är här får jag ihop en ”ringlista” som jag försöker beta av på vägen hem.

Är det också ett bra tillfälle att reflektera, tänka och planera framtiden?
– Absolut. Jag gillar att reflektera över saker och ting vilket jag helst gör när jag åker bil och är i min ensamhet. Däremot har jag svårt att reflektera då jag är mitt uppe i någonting.
– Skulle jag bo här jämt så hade jag varit mitt uppe i hockeyn hela tiden. Nu tycker jag det är skönt att komma hem till familjen och någonstans stänga hockeydörren, vara lite pappa och ta hand om familjen under ett antal dagar. Samtidigt har jag mail och telefon så det är inte så att jag stänger av.

Gör du kanske rent av ett bättre jobb när du får lite distans till allt som är kring verksamheten i Leksand?
– Jag tror det. Framförallt blir jag extremt effektiv när jag är här i Leksand. Då jobbar jag från tidiga morgonen till sena kvällen. Sedan åker jag hem och sover för att komma tillbaka till jobbet igen nästa dag.
– Jag försöker också planera in möten. När jag är på plats behöver vi göra det här och det här. Jag tycker att jag blir effektivare och tycker det är skönt att få distansen då jag åker härifrån. Sedan har jag ett sådant jobb där jag kan vara väldigt mobil.

Foton: Ronnie Rönnkvist och Bildbyrån

Den här artikeln handlar om:
×

Välkommen till vårt lag!

Som plus-medlem har du nu tillgång till ALLT material på Hockeysverige.se

Tack, ditt köp är nu genomfört. Du har nu tillgång till ALLT material på Hockeysverige, FotbollDirekt, Innebandymagazinet och Svenska Fans (bannerfritt).

×

Grattis, du har nu blivit medlem!

Framöver kommer du få nyhetsbrev från Hockeysverige, glöm inte att du även kan bli plusmedlem för att få tillgång till ALLT material på sajten