Tiden flyger. Till hösten är det fyra år sedan den senaste upplagan av World Cup spelades i Toronto. Tyvärr får vi inte se någon ny turnering då, men det skadar inte att fantisera om hur ett svenskt landslag bestående av NHL-spelare anno 2020 skulle kunna se ut. Här är mitt förslag.

Om du vill ha mer av sporten du älskar kan du skaffa Hockeysverige Plus här. Nu har du även möjlighet att skaffa Everysport Plus, vilket ger dig tillgång till unikt innehåll och en bannerfri upplevelse här på Hockeysverige.se, men även på våra systersajter SvenskaFans, FotbollDirekt, och Innebandymagazinet, för 99 kronor i månaden. 

World Cup 2016 var en surrealistisk upplevelse. Turneringen pågick i Toronto i nästan två veckor och bjöd på två olika ansikten. Dels den kanske bästa hockey som jag beskådat live – för vem kan glömma Tre Kronors sinnessjuka match mot Team North America? – dels den märkliga känslan som infann sig när allt skulle till att avgöras och det bara blev en enda lång väntan på finalerna i bäst av tre matcher mellan Kanada och uppstickaren Team Europe. Det var som om luften gick ur hela grejen där och då.

Men även om det var med lite snopen min man lämnade Toronto blev det ändå ett minne för livet. Att se världens bästa spelare mötas i en och samma turnering är få förunnat. Det har vi inte minst blivit varse om nu när vi inte fick se NHL-spelare i den senaste OS-turneringen 2018 – och dessvärre inte lär få göra det 2022 heller. 

IIHF med ordförande René Fasel i spetsen har satt augusti som deadline för ett besked från NHL gällande ligans deltagande i turneringen i Peking 2022. NHL-klubbarnas ägare är uttalade motståndare till OS. För dem är det viktigare att sälja biljetter och casha in på hemmaplan än att få sporten att växa globalt. Så det kommer att krävas enorma uppoffringar från spelarna och spelarfackföreningen NHLPA i nästa förhandling om ett nytt kollektivavtal för att OS ska bli aktuellt. Tyvärr.

Connor McDavid under World Cup 2016.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

MINST FYRA ÅR TILL NÄSTA WORLD CUP

När det gäller World Cup uppges NHL:s plan vara att anordna nästa upplaga av turneringen 2024. Att man inte lyckas genomföra en turnering tidigare än så är högst beklagligt eftersom bristen på kontinuitet tar udden av traditionskänslan. Men framför allt går vi miste om möjligheten att se några av världens bästa spelare delta i en sådan här turnering i sin absoluta prime.  

Jag tänker inte minst på Connor McDavid. Han var 19 år när han representerade Team North America under World Cup 2016. Nu är han 23 år och spelar kanske den bästa hockeyn vi någonsin kommer att få se honom spela. Att då inte ge honom möjligheten att visa upp sig i ett sådant här internationellt sammanhang är banne mig på gränsen till kriminellt.

Men i stället för att vara bitter ska jag försöka vara konstruktiv.

Här har jag satt ihop vad jag som får mig skulle vara Tre Kronors World Cup-lag om turneringen skulle ha genomförts i år. Givetvis har jag till stor del tagit nuvarande form på spelarna i beaktande, men även försökt tänka i taktiska banor. Det som är positivt med hockeyn i dag är att man inte behöver tänka på rollfördelning på samma sätt som tidigare. Visst, alla kommer inte att kunna spela powerplay, men i dagens hockey skulle jag hävda att de flesta av de bästa spelarna är så pass mångfacetterade att de klarar av att hantera alla sorts roller. Det gäller inte minst svenska spelare som till mångt och mycket är erkänt duktiga tvåvägsspelare.  

Så här ser mitt lag ut:

Målvakter  

Robin Lehner, Chicago

Jacob Markström, Vancouver

Linus Ullmark, Buffalo

Kommentar: Jo, ni ser rätt. Henrik Lundqvist saknas. Jag tycker fortfarande att han är en bra målvakt vid 38 års ålder, vilket inte hör till vanligheterna. Däremot känner jag att vi har minst två svenska NHL-målvakter som är bättre just nu. Att ta med Henke som tredjemålvakt... Nja, det är inte aktuellt. Vem av Lehner och Markström man skulle matcha som förstakeeper är hugget som stucket. Jag skulle ge Lehner ett visst försprång i dagsläget, men det här känns som en klassisk "hetast står"-situation. Ullmark är för all del inte långt efter dessa herrar och ska på intet sätt räknas bort ur diskussionen.  

Backar  

Victor Hedman, Tampa "A"

Oliver Ekman Larsson, Arizona "A"

Mattias Ekholm, Nashville

Erik Karlsson, San Jose

Hampus Lindholm, Anaheim

John Klingberg, Dallas

Oscar Klefbom, Edmonton

Kommentar: Det råder allt jämt lite brist på högerfattade svenska spetsbackar. Erik Karlsson och John Klingberg är, som inte har någon av sina bättre säsonger, är de enda som kvalar in här. Ekholm och Lindholm är starka defensiva kort utan att vara kreativt hämmade. Ekman Larsson och Klefbom är två andra som kan "städa" efter mer offensiva partners om det skulle behövas. Jonas Brodin, Rasmus Dahlin och Rasmus Andersson är de som står närmast på tur. Det går att argumentera för att var och en av dem skulle ta en plats här.

Elias Pettersson.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Centrar

Elias Pettersson, Vancouver

Mika Zibanejad, N Y Rangers

Nicklas Bäckström, Washington

William Karlsson, Vegas

Kommentar: Fyra offensivt starka kort, men i Nicklas Bäckström och William Karlsson finns även defensiva egenskaper tillräckligt bra för att rendera i Selke Trophy-röster. Det finns inte speciellt mycket att orda om här. De här fyra centrarna kändes självskrivna.  

Vänsterforwards

Gabriel Landeskog, Colorado "C"

Filip Forsberg, Nashville

Rickard Rakell, Anaheim

Marcus Johansson, Buffalo

Kommentar: Skicklighet, tyngd, målskytte och smartness. De här fyra vänsteryttrarna ger lite av varje. Marcus Johansson får en plats framför offensivt sett sexigare alternativ som André Burakovsky och Victor Olofsson på grund av att han är mer allround, mer erfaren och erbjuder ett paket av kvalitéer som gör honom mer gångbar i det här laget. Jag sätter Gabriel Landeskog som kapten i det här laget. Det vimlar av starka ledare, men ingen har lika mycket erfarenhet av att bära C:et som han har.  

Högerforwards

William Nylander, Toronto

Jakob Silfverberg, Anaheim

Elias Lindholm, Calgary

Viktor Arvidsson, Nashville

Jesper Fast, N Y Rangers  

Kommentar: Några rätt givna namn. Nylander och Silfverberg är på väg mot sina bästa säsonger i NHL-karriären och Lindholm är fortsatt stark i Calgary. Arvidsson har en med sina mått mätt tung säsong. Mycket på grund av skador, men hans unika spelstil gör att jag inte har mage att peta honom. Hans speed och oförutsägbara spelstil gör att hans känns gångbar här. Jesper Fast är en perfekt joker att kasta in när det behövs. Han fungerar i de flesta sammanhang och även om han inte har det offensiva spelet för att lyfta en kedja kan man alltid räkna med en hundraprocentig arbetsinsats.

Victor Hedman och Gabriel Landeskog under World Cup 2016.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Backpar och kedjor  

Victor Hedman – Oliver Ekman Larsson

Kommentar: Stabilt första backpar där Hedman får en lite mer offensiv roll. "OEL" tvingas spela på sin svaga sida, men är tillräckligt skicklig för att klara av det.  

Mattias Ekholm – Erik Karlsson

Kommentar: Ekholm, allmänt erkänd som en av NHL:s bästa defensiva backar, ger den försvarsmässiga stabiliteten som förhoppningsvis låser upp Karlssons fulla offensiva potential.

Hampus Lindholm – John Klingberg 

Kommentar: Lindholm är ett tvåvägsmonster vars enorma vingspann får honom att likna en bläckfisk på isen ibland. Med sina tentakler suger han upp motståndare och tillåter Klingberg att regera offensivt. Precis som under VM i Köpenhamn 2018 då de fungerade ypperligt tillsammans.

Oscar Klefbom

Kommentar: Vilken ynnest att ha Oscar Klefbom som sjundeback! Han kan lätt och ledigt slinka in i vilket backpar som helst och hålla flaggan högt. 

William Nylander och Nicklas Bäckström efter VM-guldet i Köln 2017.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Gabriel Landeskog – Nicklas Bäckström – William Nylander

Kommentar: Det är svårt att prata om hierarki när man har har ett sådant överflöd av talang till sitt förfogande. Men någonstans landar jag i att bygga en toppkedja kring Nicklas Bäckström som center. Han och William Nylander skapade magi tillsammans under VM i Köln 2017 och har alla möjligheter att göra det igen. Gabriel Landeskog har visat i Colorado att han är som bäst när han får skapa ytor åt skickliga kedjekamrater. Bäckström och Nylander påminner kanske inte om Nathan MacKinnon och Mikko Rantanen, men Landeskog skulle fylla samma funktion här.

Filip Forsberg – Elias Pettersson – Viktor Arvidsson

Kommentar: Tre riktigt bra skyttar skulle kanske vara en för mycket, men när det kommer till fenomenet Elias Pettersson känns han lika mycket som playmaker som avslutare. Här får han ynnesten att servera två potentiella snipers i en dödlig formation där Forsbergs driv på kassen och Arvidssons oförutsägbarhet känns som en perfekt kombination. Det här är tveklöst en kedja folk skulle betala pengar för att få se i aktion.  

Rickard Rakell – Mika Zibanejad – Elias Lindholm

Kommentar: Tre rightare i en och samma formation. Funkar det verkligen? Ja, jag vill i alla fall tro det. Rakell och Zibanejad var magiska ihop på VM i Köpenhamn 2018 och Elias Lindholm är en man med många olika talanger som båda kan agera avslutare och framspelare. För mycket av det goda? Nej, jag tror att det här kan funka.

Marcus Johansson – William Karlsson – Jakob Silfverberg

Kommentar: En fjärdeformation med lite mer defensiva uppgifter. Johansson, Karlsson och Silfverberg är alla väldigt pålitliga spelare på motsatt sida pucken, men har också skickligheten för att kunna bidra framåt och kan alla gör 50-60 poäng under en NHL-säsong. 

Jesper Fast

Kommentar: En "gubbe i lådan" att kasta om laget behöver en gnista. Fast kan egentligen ta sig an vilken roll som helst i ett lag. Det gör honom värdefull och gångbar.  

Hur skulle det gå för Sverige? 

På pappret ser det här lagbygget sexigt ut. Men hur står det sig mot den uppsjö av talang som USA, Ryssland, Finland och framför allt Kanada kan ställa på isen? Det skulle bli troligt tufft att vinna turneringen, men semifinal och kanske till och med final är inte alls uteslutet. Det Sverige saknar i offensiv bredd när det kommer till superstjärnor tar man igen med den kanske starkaste blålinjen i hela turneringen liksom ett djup på forwardssidan som känns betryggande. Med rätt coachning och lite fingertoppskänsla i matchningen av laget skulle det kunna bli succé. 

Tyvärr förblir det inte mer än en våt fantasi i det här skedet. Det bästa vi kan hoppas på är många heta NHL-stjärnor i den svenska VM-truppen i Schweiz i vår.