Spelet ishockey går ut på att göra mål. Därför kan jag tycka att det faktiskt är lite förvånade att gängen som vill tillhöra den absoluta toppen av Hockeyettan har sett om sitt hus så svagt på just den fronten.

Scrolla igenom trupperna hos lagen som har ambitioner att ta sig upp i Hockeyallsvenskan och vill tillhöra den absoluta toppen av Hockeyettan och ni kommer hitta ett gäng riktigt skickliga spelare. Men samtidigt se en påtaglig avsaknad av riktiga snajpers.

Det tycks vara lite av en trend just nu.

Troja/Ljungby har de senaste dagarna varit ute i lokalmedia och tvingats konstatera att de saknar den där riktiga ”snajpern” och Östersund har trots fina namn på papperet och ett spel som lovar mer förtvivlat svårt att få pucken i nät.

Östersunds bästa målskytt så här långt är Linus Wernerson Libäck med elva kassar. I fjolårets seriespel delade han på den tätpositionen med Elias Bjuhr, de gjorde 17 mål vardera. Det är knappast några starka papper för att vara i ett topplag i den ganska svaga norrserien. I Troja drar Mattias Åkesson som alltid ett tungt lass, men man har inte lyckats ersätta Mikael Roslund som sprutade in mål ifjol.

Boden har också haft problem med målskyttet och Hudiksvall vaknade ur sin dvala efter en och en halv säsong som målsumpare först till Allettan.

Då pratar vi ändå om föreningar med uttalade mål att ta sig till Hockeyallsvenskan.

Visst är det samtidigt lag som varit mån om att sätta ett fungerande försvarsspel, men det är inte så enkelt att man kan förklara impotensen framåt med ett sådant faktum. Den absoluta spetsen saknas. Den där typen av spelare som oavsett hur spelet ser ut eller hur formen är krutar dit ett gäng puckar oavsett om det skapas lägen eller inte.

Frågan är varför det är så att de uttalade favoriterna så uppenbart saknar specialiserade målskyttar?

Det är klart att Hockeyettan är tredjeligan och att lagen i Hockeyallsvenskan dammsuger upp de allra vassaste målskyttetalangerna (för att placera dem som gnuggare i fjärdelinor, lex Carl Becker i Södertälje). Men det är inte heller en förklaringsmodell som duger. För man kan ju tycka att de storsatsande favoriterna ändå borde stå först i kön för att locka till sig de målskyttar som ändå finns på nivån.

För de sevärda snajper-spelarna finns ju i Hockeyettan.

Då tänker jag i första hand så klart på uppenbara superspetsar som Markus Persson i Borlänge (som gjorde 36 kassar ifjol och har gjort 26 så här långt i år), Viktor Lennartsson (som avgjort fyra av Nybros fem vinstmatcher i Allettan och skjutit åtta mål på sju matcher) och Lukas Söderlund (som inledde Allettan-spelet med att göra två mål vardera i de tre första matcherna).

Spelare som vågar och får vara själviska, skjuter på allt och vet hur man hittar nätet.

Vi har spelare som Henrik Thegel (Skövde), Joakim Högberg (Piteå) och Max Lalander (Lindlöven), den senare tyvärr borta resten av säsongen, som i stort sett kommer med en garanti på att skjuta 20 mål eller fler varje säsong. Marcus Paulsson i Mörrum är förvisso allroundskicklig och för bra för nivån, men bommar inte ett läge när det dyker upp. Sebastian Magnusson har de senaste säsongerna visat sig vara en oerhört kompetent målskytt för KRIF på karriärens höst.

Det går att blicka mot vårserierna och hitta spelare som inte bommar en chans när den dyker upp. Som till exempel Romans Semjonovs (Vimmerby), Joakim Axman (Strömsbro) och Cheyne Matheson (Kiruna AIF). Med andra ord, det borde inte vara en omöjlighet för de riktigt stora och starka klubbarna att hitta den typen av spelare heller.

Hudiksvall tycks slutligen ha hittat sin skarprättare i Jesper Wiberg som klivit upp stort i Allettan (åtta mål på sex matcher så här långt). Boden trodde kanske att de hade löst den saken i och med värvningarna av Kevin Loppatto och Henri Tamminen, men kanadensaren är redan skeppad till Halmstad och Tamminen har varit klart nyttig men visat sig vara skickligare på utnyttja sitt vassa skott till att skjuta ”mitt på” än i nätet. Ineffektiva Troja och Östersund hoppas fortfarande att någon ska kliva fram och gå i bräschen för målskyttet.

Frågan är hur lagbyggena egentligen går till. Söker man inte efter de renodlade målskyttarna utan vill hellre att kollektivet ska göra det? Är det ofint att värva tydliga rollspelare som bara är bra på en sak?

För att ta Lukas Söderlund som exempel. Han satt i Växjö. På krypavstånd från Ljungby som dessutom samarbetat med SHL-föreningen tidigare. Men han hamnade i Mariestad, trots att det kan tyckas att en nättare flytt till Troja (som hade ett större behov) hade kunnat vara minst lika rimligt.

Man ser ju hur viktigt det är med spelare som vet var målet är beläget. Det blir avgörande i slutändan och just nu är det en tydlig brist hos flera gäng som vill uppåt.

Varken Troja eller Östersund har just nu den där killerinstinkten som tar dem till Hockeyallsvenskan.