När ljuset släcks — skedet efter ishockeyspelarnas professionella glansperiod

Vad händer när en framgångsrik hockeykarriär är över och hur påverkas spelaren av att tvingas lägga av? I uppsatsen ”När ljuset släcks — skedet efter ishockeyspelarens professionella glansperiod” tittar Angelica Lindeberg, student vid Linnéuniversitet Växjö, närmare på fenomenet i två gästartiklar som kommer att publiceras här på hockeysverige.se. 

Att träna, spela en intensiv och hård sport där skador bara är förnamnet gör att karriären många gånger har sitt slutstadium i en relativt tidig ålder, där åren kvar till pensionen är många. Ishockeyn är en social konstruktion, inte bildligt talat på isen utan i mening av att det från början utgick från en rad olika sporter där man tagit en sak från varje och som tillsammans utgör sporten ishockey.

Ända sedan den första officiella hockeymatchen spelades i Montreal den 3 mars år 1875 har ishockeyn expanderat, och i modern tid skulle man kunna klassificera den som en av de mer folkkära sporterna.

Inledningsvis ska noteras att ishockey i många decennier varit en sport vars expansion ökat och ökar för varje år och säsong som spelas. En sport som lockat till sig miljoner människor, både för att spela men också för att skåda, och heja fram det lag de håller varmt om hjärtat, eller också bara för att titta på denna till synes fantastiska sport. År 2015 mätte man upp till 1,9 miljoner aktiva ishockeyspelare, och av dessa försörjer sig en stor mängd på att utöva sporten, och har möjligheten att kunna titulera det som deras professionella sysselsättning.

För att förstå den svärm som spelar ishockey skulle det kunna jämföras med att hela Stockholms folkmängd på ca 1,4 miljoner adderat med Göteborgs folkmängd som i sin tur uppskattas på lite mer än en halv miljon, skulle försörja sitt levnadsbröd genom att spela ishockey.

Genom intervjuer med pensionerade ishockeyspelare som spelat på elitnivå, tänker jag försöka bena ut tankegångarna kring de praktiska men också mentala omständigheterna som blir när beslutet att avsluta ishockeykarriären är bestämt.

I del 1 kommer jag behandla frågorna, hur man kommer fram till att lägga skridskorna på hyllan? Vad för olika faktorer som spelar in?

I del 2, som publiceras på hockeysverige.se i morgon, kommer fokus ligga på den psykiska ohälsan som kan tillkomma efter en avslutad karriär, samt konsekvenserna som blir. Funderingarna är många, spekulationerna långa och jag vill förevisa en större förståelse, samt se om det skiljer sig åt i och med ålder, hur länge och högt upp man spelat i karriären.

Det är med ishallen som kontor, lagkamraterna som kollegor och matcherna som kan liknas vid deadlinepresentationerna på ett vanligt kontor, som dessa individer tränar och spelar frekvent för att bli bättre men också för att kunna leverera på den nivån som förväntas av dem. Det handlar om försäsongsträning, barmarksträning, isträning, fysträning, listan kan göras lång, och en sådan vardag blir om något påfrestande för både kropp och själ. I ett så kallat “vanligt” jobb förväntas man jobba tills 61-årsåldern då man har rätt att ta ut pension. I idrotten med fokus på ishockeyn håller en karriär vanligtvis till ca 30-40 årsålder, om ens det i många fall. Åtskilliga år återstår att jobba och försörja sig, men om olyckan är framme, motivationen går upp i rök eller annan rot till att sluta alstras, hur går då tankegångarna och vad är egentligen den vanligaste orsaken?

Christian Due-Boje. Foto: Bildbyrån

DUE-BOJE: ”…JAG KOMMER SPELA TILLS DE KASTAR UT MIG…”

Anledningarna till varför en spelare bestämmer sig för att lägga skridskorna på hyllan är med all säkerhet lika skiftande som huruvida man väljer en Bauer eller CCM när ishockeyklubban ska inhandlas. Skälet är för alla olika till varför just dom inte spelar ishockey längre. Att säga att alla spelare inte längre hade motivationen kvar, som Christian Due-Boje delar med sig i en intervju, var hans anledning till en avslutad ishockeykarriär, är befängt.

Det är en sen torsdagseftermiddag, klockan har precis slagit 17.00 när jag välkomnas in i det stora huset i Haninge. För första gången ska jag på ett formellt sätt ställa frågor till en för mig främling i hopp om att få större förståelse. I dag säljare för Djurgården Hockey, då elitspelare, personen i fråga heter inget mindre än Christian Due-Boje. Vi slår oss ner vid det rektangulära bordet och Due-Boje läser igenom frågorna, även om han redan har ett nys om dem mumlar han sig igenom dem innan han genast börjar berätta sin historia.

Hur gick tankarna kring beslutet att lägga skridskorna på hyllan? Vad var det som spelade in?
— Jag tror jag la av när jag var 35, och innan den säsongen så hade jag nog känt att jag kommer spela ända tills dom kastar ut mig, men jag kommer så väl ihåg, jag kommer inte ihåg när det var men det var innan jul, då spelade jag i Malmö och så spelade vi mot Frölunda borta. Så satt jag i båset kommer jag ihåg, och så sa jag till en kille bredvid mig, ”Fan, det här är sista säsongen”. Och det bara kom såhär *knäpper med fingrarna*. Det hade inte och göra med något annat än ren motivation. Jag kände bara att jag är klar. Det kändes bra.

En annan Djurgårdsprofil, Kristofer Ottosson, som spelade i Djurgården IF hela sin karriär instämmer även han, skriftligt i ett mail att en av faktorerna var bristen på motivation. Ottosson skriver även att beslutet växte fram under några års tid, och att den största faktorn till att han slutade var att motivationen och ambitionen att bli bättre blev svårare och svårare att hitta.

Två spelare, båda med liknande historier – brist på motivation. En term vars betydelse innebär de faktorer som både riktar, formar och väcker ett beteende mot ett mål hos en individ. Denna term som i början av deras karriär låg till grund för att lyckas, i slutet av karriären är en orsak att avsluta det kapitlet. Om motivationen går upp i rök eller efter några års tänkande inte längre riktigt finns kvar där måste i många fall en annan sysselsättning hittas. Due-Boje som varit väldigt säker i sitt svar kring varför han la ner med ishockeyn är minst lika säker i sitt svar kring framtiden efter elitsportskarriären.
— En ny huvudsyssla föll sig naturligt. På den här tiden när jag började spela så jobbade jag som försäljare, jag hade ett jobb så jag jobbade som försäljare på Falcon, jag var på ett truckföretag, sen att de var involverade i Djurgården också gjorde ju så att man kom in på ett lättare sätt. Som nu är det ju svårt att ha ett jobb. Dom tränar dagtid, vi tränade kanske fem på kvällen, så då kunde du ha ett arbete.

Foto: Bildbyrån

“LIDAS” : ”…VAR NÅGOT SOM JAG KÄNDE ATT JAG INTE SKULLE KLARA AV…”

När jag sitter där hemma en kväll och tänker vem mer jag skulle vilja ställa dessa frågor till, slår det mig att Nicklas “Lidas” Lidström, han vore det häftigt att få förhöra. Jag börjar genast söka på olika sidor efter kontaktinformation, utan framgång. Jag går in på Västerås Ishockeyhemsida då jag vet att han sitter i styrelsen där, och kollar om inte hans mailadress möjligtvis går att hitta där. Självklart finns den inte där. Varför skulle det vara enkelt? Jag fortsätter forska runt men bestämmer mig för att maila VIK:s styrelseordförande Camilla Törngren och frågar om inte hon kan vidarebefordra mitt mail till Lidström, det är värt ett försök. Någon dag senare har jag mottagit ett svar, och det är ett gynnsamt sådant. Hon ska ha skickat vidare mitt mail till Lidström och innan jag vet ordet av det har ett svar från Lidström ramlat ned i inkorgen.

Skulle “Lidas” anledning också vara att motivationen gick upp i rök, eller har han som var en otroligt framgångsrik ishockeyspelare i NHL en annan orsak, och vad skulle den i sådant fall kunna tänkas vara?
”Jag kände att min drivkraft började ta slut. Den som jag haft i hela min karriär och som gjorde att jag spelade hockey tills jag var 42 år. Att gå igenom ytterligare en sommar med hård barmarksträning och sedan spela på topp en hel säsong var något som jag kände att jag inte skulle klara av. Lagkamrater, agent eller andra faktorer spelade inte in utan det var att jag inte kunde ladda om igen som avgjorde”, formulerar Lidström.

Spelaren som efter en lång karriär valde att avsluta i Modo efter flera års spel i NHL är Samuel Påhlsson. Vid det här laget kan jag mer eller mindre visualisera hur svaret kommer se ut, men tänker att det kan vara förmånligt att ställa frågorna ändå, eftersom att det tenderar att bli mer empiriskt.
“Det var flera faktorer som spelade in. Främst att jag ville ge mer tid till familjen och att jag inte kände samma glöd för att spela hockey längre. Jag började känna mig färdig med den delen av mitt liv, och visste att även om jag hade velat fortsätta så hade jag inte haft så länge kvar ändå.”.

Samuel fortsätter i frågan om öppningen till en annan inkomstkälla:
“Jag funderade en del speciellt under slutet av karriären, men har inte fastnat för något speciellt. Annars hade jag gjort mer för att förbereda mig. Nu har jag ingen utbildning som ger mig något, och ingen arbetslivserfarenhet utanför hockeyn.”

Foto: Bildbyrån

ABBOTT: “…I WAS FORCED TO THINK OF MY ONGOING HEALTH…”

Att komma i kontakt med olika spelare som lagt karriären på is är inget lätt berg att bestiga, det är något jag lätt kunnat konstatera efter tonvis med försök att hitta kontaktuppgifter samt nyttjat mina egna kontakter, som är få till antalet. Eftersom att svaren från de olika spelarna har varit tämligen identiska, trots olika åldrar och ligor ville jag få tag på någon med en annorlunda historia, en historia där det inte var ett eget beslut att ta, inget val utan ett måste, kanske till och med en fråga om liv eller död, där ljuset släcktes av sig själv.

Sedan jag fått tag på SHL:s sportchef Johan Hemlins nummer, ringt honom och fått kontaktuppgifter till Cam Abbott, skickade jag iväg ett mail. Relativt kort tid efter mottog jag ett svar att han gärna svarade på några frågor. Score! Efter att ha haft lite av ett underläge ett tag fick jag äntligen ett numerärt överläge där jag nu skulle få ta del av en historia som utan några som helst tvivel skulle skilja sig från de andras svar.
“I was forced to think of my ongoing health, my responsibility to my family and the potential for further concussions to really limit my ability to have normal days when I am done playing hockey professionally.”

För Abbott var det inte ett dilemma att sluta spela hockey. Konsekvenserna och symptomen av hjärnskakningen är något han fortfarande hanterar och har gjort sen i april vilket också ger ett perspektiv på hur olycksbådande hockey kan vara.

Konklusionen vad gäller beslutet att avsluta den professionella ishockeykarriären är tämligen olika för alla spelare även om beslutet för majoriteten av dom jag intervjuat varit motivationen och drivkraften som legat till grund. Att beakta är dock att det i olyckliga fall inte är ett beslut att ta, där det enda alternativet på grund av hälsoskäl är att snöra av skridskorna, hänga utrustningen på kroken och börja rehabiliteringen, för kroppen, psyket eller båda delarna.  

Motivation är för alla jag har intervjuat, med undantag för Abbott som fick sluta på grund av hälsoskäl, det som kan konstateras är grundpelaren för att lägga av.

I morgondagens del av “När ljuset släcks – skedet efter hockeyspelarnas professionella glansperiod” tar jag reda på vad spelarna tycker om den depression som många professionella idrottare hamnar i när dom avslutar sin karriär och uppmärksamhet inte blir en central del i vardagen längre.

Angelica Lindeberg
Hockeyintresserad receptionist i Stockholm men har under hösten studerat på distans, kursen ”Hockey, kultur och samhälle” på Linnéuniversitet