Höll på att sluta – nu har talangen debuterat i SHL: ”Funderade över vem jag var utanför hockeyn”

Han flyttade från lilla Segeltorp till stora Djurgården och började tvivla på sig själv. Motgången gjorde att Christoffer Jona höll på att lägga av i fjol. Ett år senare har han både hunnit debutera i SHL och spela för Småkronorna.
– Det jag funderade mest över var vem jag var utanför hockeyn. Nu har jag mitt hockeyrykte, men vem är jag som person? berättar Jona för hockeysverige.se om den tuffa tiden.

SEGELTORP (HOCKEYSVERIGE.SE)
Juniorlandslagsmannen Christoffer Jona var nära att sluta med hockey under förra säsongen. Nu har dock den 17-åriga forwarden hittat tillbaka och är bättre än någonsin. Hans insatser under säsongen har lett till både A-lagsdebut och spel i U18-landslaget. Även om Jona är uppväxt och bor i Segeltorp och spelar i den svenska landslaget är han född i San Francisco.
– Det började med att farsan, som är halv-ungersk, fick jobb där på Ericson. Han jobbade där i två år och där föddes jag då. Jag bodde där i sex månader innan vi flyttade hem igen, berättar Christoffer Jona när hockeysverige.se träffar honom för en intervju på ett kafé i Segeltorp.
– Då fick jag mitt amerikanska medborgarskap, men det är inte så att jag är bättre på engelska eller något sådant, tyvärr, men i dag har jag dubbelt medborgaskap. Jag har alltid velat ha båda kvar för att ha lite alternativ.

Någon kilometer från kaféet där vi ses ligger en nu riven idrottsanläggning som hette Västerängs IP. Det var på uterinken där som Jona började spela hockey.
– Det var i ”Torpet” (Segeltorp) och borta på rinken i Västeräng som allting startade. Det fanns en uterink som jag spelade på och jag minns när jag var liten hur vi fick skotta isen i periodpauserna. Jag tror att det var 2007 som man sedan byggde Segeltorpshallen. Då fortsatte jag där fram till jag skulle börja i U15. Då fick jag i stället spela med Djurgårdens U16.
– Jag spelade även fotboll i Segeltorp och den fotbollsplanen ligger precis bredvid så det fungerade bra, men sedan valde jag hockeyn före fotbollen när jag var runt 11-12 år. Jag tyckte alltid hockeyn var roligare och det var faktiskt så att jag inte gillade att träna fotboll utan jag ville helst bara spela matcher, säger Jona med ett leende.

Hade du redan då tankarna på att komma någonstans med hockeyn eller var tiden i Segeltorp mer att du tog det på lattjo?
– Jag hade mina drömmar, men jag vet inte om det var vad jag kunde tänka mig. När jag sedan bytte till Djurgården så vart det en helt annan miljö.
– I Segeltorp sågs jag kanske som den stora stjärnan. När jag sedan kom till Djurgården fick jag ta en annan roll.

”FRÅN ATT VARA LAGETS STJÄRNA TILL ATT HA SIN ROLL I LAGET”

Det är inför säsongen 2014/15 som Christoffer Jona lämnar Segeltorp för Djurgården.
– Det var min tränare som jag hade då och har nu också, Mattias Zackrisson (för övrigt bror till OS-spelaren Patrik Zackrisson), som ringde mig och ville att jag skulle komma dit. Det var jag och Niklas Sandberg Örnmarker som skulle komma till Djurgården, men Niklas valde att stanna i Segeltorp. Jag kände att det var dags att byta upp mig till en större klubb och elitsatsa lite mer.
– Det var, som jag sa, att ta ett kliv från att vara lagets stjärna, eller vad man ska säga, till att ha sin roll i laget och spela ”en riktig hockey”.

Var det svårt för dig att rätta in dig i ledet?
– Jo, så var det i början. Det gick ändå så pass bra första säsongen att det inte var några problem. När det sedan blev J18 och spel lite högre upp så blev det lite motgångar.

Innan vi tar oss an motgångarna så fick Christoffer Jona var med och vinna U16 SM-guld med Djurgården.
– Det var något helt fantastiskt och det bästa hockeyminnet jag har än så länge, finalen när vi kör över Modo i första perioden där vi leder med 5-0.

Foto: Ronnie Rönnkvist

”JAG SÅG BARA DET DÅLIGA I MIN INSATS”

Motgångarna då? Under förra säsongen var det faktiskt nära att 17-åringen slutade med hockey.
– Det var en tuff säsong för mig. Jag hade kommit från en småklubb till en storklubb och när jag skulle anpassa mig blev det lite motgångar. Dessutom hamnade jag i det här med att jag inte ens visste om jag ville fortsätta lira, vilket var hårt.
– Det jag funderade mest över var vem jag var utanför hockeyn. Nu har jag mitt hockeyrykte, men vem är jag som person? Det där försökte jag skilja på samtidigt som hockeyn inte är allt. Det är en stor del, men det finns ett liv utanför också.

Kan du utveckla det här med motgångar?
Christoffer Jona tystnar lite först innan han fortsätter:
– Det var tufft första säsongen i J18 när jag mötte 99:or och 98:or. Det var mest det, att det var tuffa matcher.

Kände du dig inte tillräckligt bra?
– Nej, exakt. Då såg jag i stället bara det dåliga i min insats och jag gjorde kanske inte några poäng. Det är ändå saker som man får lära sig att hantera, men förra säsongen var riktigt jobbigt. Det var mest mentala saker som spökade.

Vad var det som fick dig att börja satsa igen inför den här säsongen?
– Mattias Zackrisson, tränaren som jag hade i U16, berättade att han skulle bli tränare för J18. Han ringde upp och sa ”Hörru, nu får du komma tillbaka” för jag hade varit lite fram och tillbaka under hela förra säsongen. Jag hade kört under en månad i november, men sedan var jag och körde med Segeltorps veteraner bara för att få stå på is. Mer gjorde jag inte den säsongen så det blev nästan en hel säsongs brejk.
– Mattias har alltid varit hård och rak så när han ringde sa han också ”Nu kommer du till sommarfysen och kör, sedan får vi se hur det går”. Det var en stor bidragande faktor till att jag tog klivet tillbaka.

Är det skönt att ha haft det här uppehållet också?
– Jo, så är det. Jag behövde också någon som sa till mig att jag inte kunde tappa bort det här nu och lyfte fram mina förmågor och talanger. Det kändes bra.
– Det var, som jag sa, en jobbig säsong och jag började må dåligt för att jag inte tränade och så vidare. Jag tog mig ändå upp ur det där och började träna sommarfysen och sedan har allt gått bra.

Du måste fått en massa dötid över när du inte tränade hockey, hur tillbringade du den tiden?
– Det undrar jag också, skrattar Jona och fortsätter:
– Jag försökte hitta på saker för att fylla ut för hockeyn. Bland anat spelade jag mycket tennis och golf. Jag tränade en del också eftersom jag inte bara kunde komma hem från skolan och sitta still. Det funkade inte. I stället var jag nere och tränade lite med Segeltorps J18 och J20. Sedan tränade jag, som jag sa, mycket med Segeltorps veteranlag för att hitta tillbaka till glädje i hockeyn.

”FÅR INTE BLI PÅ BEKOSTNAD AV ATT JAG MÅR DÅLIGT”

Comebacken har varit riktigt bra för Christoffer Jona och det märks på honom att han älskar sin sport igen.
– Jag har ändrat målsättningen med hockeyn. Jag vill fortfarande nå långt, men det får inte bli på bekostnad av att må dåligt. I stället försöker jag ha kul och bara köra. Sedan får jag se hur det går. Det låter så enkelt, men ibland kan det vara svårt att nå dit.

Den 13 januari kom ett oväntat besked för Christoffer Jona. I klädd tröja nummer 18 fick han debutera för Djurgården i SHL.
– J20 var borta den helgen så vår J18-tränare ringde på morgonen och sa jag skulle sitta på bänken i A-laget. ”Men du måste spela två perioder med oss först i J18-matchen”.
– Jag åkte till Stora Mossen och spelade dom här två perioderna. När han hade ringt så hade jag svårt att äta frukost eftersom jag tänkte på det här med ett fullsatt Hovet och allt det där. Efter dom två perioderna åkte jag till matchen. Jag kom dit 20 minuter innan matchstart och kunde inte vara med värmningen. Dessutom hade jag inte ätit någon lunch eftersom jag var nervös. Allt jag fick i mig var en smoothie på vägen till Hovet.

Foto: Bildbyrån/Andreas L Eriksson

HÄNDELSERIK SHL-DEBUT: ”DET VAR SJUKT MÄKTIGT”

– Tiden gick, jag satt där på bänken under första perioden, men sedan blev (René) Bourque skadad. Då fick jag 30 sekunder på mig: ”förbered dig för du ska in nu”. Det var bara att skaka igång benen och hoppa in.
– Det var sjukt mäktigt, en dröm sedan barnsben men ingenting jag hade förväntat mig. Jag hade trots allt kommit dit med inställningen att inte få spela alls, sedan fick jag spela fyra minuter.

Jag antar att det gav mersmak?
– Ja verkligen och en trigger till att träna ännu hårdare.

Det var ett fullsatt Hovet och ni mötte HV71, hann du känna av atmosfären när du var på isen?
– I början var det mest att jag försökte att inte vara i vägen för alla som skulle hoppa in (skratt). Man hör publiken hela tiden, men man tänker inte på det eftersom man är inne i fokuset. Där var bara att köra och inte tänka. Om jag börjat tänka hade det nog blivit jobbigare.
– Jag höll på att välta målburen i första bytet och fick inleda tredje perioden tillsammans med (Markus) Ljungh och (Patrik) Lundh. Det var verkligen ”Jaha, vad ska jag göra nu då”. Men det var lugnt och bara gå in och köra.

VÅGAR INTE HOPPAS PÅ U18-VM

Du får även chansen i U18-landslaget vilket måste ha varit oväntat för dig med tanke på hur splittrad förra säsongen var?
– Jo exakt. Det kom som en chock när jag blev kallad till det och inget jag hade förväntat mig. Vi åkte till Finland och det var sjukt kul. Dessutom gick det bra så det var bara gå in och köra…

Det syns på dig att du tycker att det här med hockey är ganska kul just nu.
– Jo, så är det. Jag har haft problem med det är att tänka för mycket på framtiden och allt det där. Men det är ju bara att leva här och nu och njuta. Hockeyn är hur kul som helst.

Finns tankar på att komma med till U18-VM i Ryssland i april?
– Det blir nog tufft, men jag ska göra allt vad jag kan. Först är det en turnering i USA. Vi får se om jag kommer med dit. Sedan får vi se. För mig handlar det om att jobba hårt och sen hoppas på det bästa, avslutar Christoffer Jona med ett leende.