Från Boliden till NHL – Old School Hockey Jonathan Hedström

Jonathan Hedström tog sig från lilla Boliden till NHL och blev också en stjärna inom svensk hockey samt en VM-spelare för Tre Kronor. 
I veckans Old School Hockey berättar den profilstarke liraren om sin karriär – men även den svåra kampen utanför isen. 
– Självklart hade jag velat vara frisk för då hade min NHL-karriär varat mycket, mycket längre, säger Hedström. 

HUDDINGE (Hockeysverige.se)

Jonathan Hedström är förutom en fantastiskt duktig hockeyspelare även en person som drar till sig rubriker. Inte minst efter karriären då han skrev boken ”Jonte – rakt från hjärtat” och berättade öppet om sin anorexia, men också konflikt med Luleås Lars ”Osten” Bergström. 

Idag jobbar han inom Huddinge Hockey. Det är också i lagets hemmahall, Björkängshallen, vi träffar honom för en intervju om hans karriär. En karriär som inleddes i Boliden. 
– Hockeyn var allt för mig då jag växte upp. Jag åkte till ishallen direkt efter skolan. Isen var alltid spolad så det var bara att köra på, berättar Jonathan Hedström för OLD SCHOOL HOCKEY och hockeysverige.se. 
– Fredrik (Warg) var också med. Jag är 77:a och han 79:a, men det var väldigt blandade åldrar. ”Pelle” (Pär) Holmqvist var också med. Vi gick i samma klass och det var mest vi två som åkte ner till hallen direkt efter skolan. Sedan kom det dit mer folk och fyllde på, säger Hedström med ett leende. 

Hur viktigt för er fortsätta hockeykarriär var det att ni drev på varandra redan i tidig ålder?
– Det var viktigt. Jag var den äldre kusinen. ”Fredde” var väldigt duktig, men ”Pelle” var den som var bäst och ganska tidig i utvecklingen, lång och stor. Själv var jag ganska liten. 

Var det här grunden lades för att du blev den hockeyspelare du blev?
– Ja, det tror jag. Framför allt skridskoåkningen. Vi åkte galna mängder skridskor. Det var mycket tvåmålsspelet som utvecklade mig otroligt mycket.

Roligaste tiden i hockeylivet eller?
– Ja, eftersom det inte var några krav på så vis. Jag märker då jag jobbar här i Huddinge att problemet är kraven på små barn. Då tar du bort lite av glädjen och det blir inte lika mycket av det här spontana. 

“Med ADHN:n var hockeyn mer stimulerande för mig generellt”

Precis som många andra ungdomar var det fler sporter som gällde för en ung Jonathan Hedström. 
– Framför allt fotboll på sommaren. Sedan var det hockey på vintern. Vi spelade såklart också mycket landhockey, som det var på den tiden. 
– Med ADHN:n, som jag nu vet att jag har efter att gjort en utredning i äldre dagar, var hockeyn mer stimulerande för mig generellt. 
– Det var även mycket hockey på rasterna i skolan, mycket idrott. Jag tror inte att barn generellt är mogna för att sitta still hela dagarna. 

Du som jobbar med ungdomar idag, märker du att för lite fysisk stimulans i skolan?
– Absolut. Vi kapar ner idrotten i skolan och det tror jag biter oss i rumpan. Rörelse vet vi är viktigt. När det nu är mycket datorskärmar och stillasittande är det viktigt att man rör på sig. 

Vem var du i skolbänken?
– Jag var en jobbig variant. Svårt att sitta still, kallades det då. Myror i brallorna. Lite småbusig och hade svårt att koncentrera mig. 
– När jag koncentrerade mig gick det bra för mig i skolan, men jag glömde bort att koncentrera mig. Jag ska ändå inte säga att jag hade det svårt i skolan. Det var mer koncentrationssvårigheter. 

När Jonathan Hedström var pojklagsspelare tog han steget över till Skellefteå. 
– Jag började årskurs sju i Skellefteå efter att vi flyttat dit från Boliden. Varför vi gjorde det vet jag inte, men det var inte hockeyrelaterat. Det var bara att det blev så med jobb för morsan. 

Att byta klass och stad när man ska börja sjunde klass kan också vara en tuff utmaning. 
– Jag kom till Norrvallaskolan och framför allt också till ett nytt lag. Jag kom ändå in i det ganska bra. Dessutom hade jag en ”svinbra” lärare från sjuan till nian. Gunhild, som var vår klassföreståndare, hade koll på mig. Och det var nog bra. 

Var du social och verbal redan som ung?
– Social har jag alltid varit och verbal. Samtidigt tror jag att det ibland var av rädsla. Att ibland är det lättare att prata. Mycket var en fasad, absolut.
– Där var hockeyn bra, att jag fick ut mycket då jag var där och blev av det lugnare. 

Inledde i Skellefteå: “Otroligt viktig i min utbildning”

Det var också en kontrast för Jonathan Hedström att hockeymässigt kliva in i Skellefteås verksamhet. 
– Det var kontraster, absolut. Dels var det mycket större, men Boliden var lika bra som Skellefteå i vår åldersklass. Clemensnäs var också jättebra. Till och med bäst i stan. ”Clemens” hade (Johan) Ramstedt och många andra bra killar som senare kom till Skellefteå. 
– Vi tränade ute på Norrvalla. Världsklass! Jag är tacksam över att jag har fått uppleva det. 

Kan du sakna att sticka ut på en uterink och spela lite tvåmål?
– Ja, det är en del av hockeyn. Alla timmar jag var på Norrvalla, det går inte ens att beskriva den känslan. Jag var där jämt och det spelade ingen roll hur kallt det var. Det här egna drivet, vilket jag tycker att ungdomarna saknar idag. 

Även Jonathan Hedströms barndomskompis från Boliden, Pär Holmqvist, kom att flytta till Skellefteå för att spela i klubbens A-lag under ett antal säsonger. Dessutom spelade han för Björklöven i Elitserien säsongen 2000/01. 
– Han kom till Skellefteå i gymnasiet. ”Pelle” var jätteviktig för mig. En otroligt bra kompis. Sedan har det blivit att kontakten runnit ut i sanden då vi flyttat runt och bott på olika ställen. Jag och ”Pelle” var med varandra varje dag under uppväxten. 

Säsongen 1996/97 fick Hedström debutera i Skellefteås A-lag som då spelade i gamla Division 1. 
– Först kom jag upp till A-juniorerna, vilket var enormt stort, och sedan A-laget. ”Rolle” Stoltz, som jag fick som tränare i A-laget, har betytt extremt mycket för mig. I A-juniorerna hade jag (Per-Olof) Peo Larsson. 
– ”Rolle” var grym. Lite Old School, men ändå mjuk. Han såg vad som fanns bakom fasaden och blev otroligt viktig i min utbildning. Han verkligen pushade mig ”kör”. En fantastisk kille och det är alltid roligt att ses även om det är långt efteråt. 
– Jag kommer ihåg då jag tacklade Fredrik Söderlund på träning. Jag vet själv hur det var då någon ung kom och körde över mig. Jag blev galen (skratt). ”Rolle” tog mig i försvar och sa till Fredrik ”Så här är det. Ta det bara. Han kommer jaga dig varje dag.”  Han var väldigt drivande i att våga. 
– ”Peo” och Janne Lundström var också jätteviktiga, men det är många ledare jag haft genom åren och betytt mycket för mig. (Ulf) Taavola i Luleå är en annan. En fantastiskt fin person. 

Daniel Pettersson, Pär Mikaelsson, Dick Andersson… Det Skellefteå som Jonathan Hedström kom upp till hade många starka profiler. 
– När jag klev in i deras omklädningsrum första gången var jag väldigt lugn och sa inte så mycket, säger Jonathan Hedström med ett leende och fortsätter:
– Jag satt bredvid Håkan Strömqvist, en av mina bästa vänner än idag, längst ut i omklädningsrummet. Som junior var det inte att bara gå in och ta en plats utan man satte sig där dom sa ”Tig och var tyst”. 
– Jag tycker så här efteråt det var bra. Man plockade puckar, var sist in i bussen, bar trunkar och hjälpte materialförvaltaren. Jag tror det var bra för uppfostran. 

När började du ta för dig i omklädningsrummet?
– Första säsongen var jag väldigt lugn. Sedan kom jag självklart in i allt det där. Jag var ändå inte den jag var i juniorerna, den som var lite högljudd. Jag pratade då jag kände att det var läge. 

Flyttade till Luleå: “Trivselmässigt är det nog bästa stället”

Inför säsongen 1999/00 gick resan vidare till Luleå. 
– Vi mötte Luleå med Skellefteå i en träningsmatch. Den matchen hade jag 18 minuter. Jag vet inte om det var något Taavola såg då. Det blev lite mycket utvisningar…
– Taavola har berättat att dom hade varit och kollat då vi mötte Piteå borta. Då gjorde jag en bra match och där någonstans kanske dom blev övertygade att ”honom ska vi värva”. Sedan var det ”Nobbe”, Hans Norberg, som tyvärr gått bort, Lasse Modig och Uffe Taavola som tog mig till Luleå. 

Jonathan Hedström utvecklades också snabbt då han kom under Ulf Taavolas vingar i Luleå. 
– Dels fick jag börja träna riktigt rejält. Det är skillnad mellan Division 1 och Elitserien, så är det bara. I Luleå fick jag framför allt också spela hockey på heltid. Det var där jag utvecklades mycket av det träningsmässiga, men också förstod vad som krävdes av alla spelare varje dag. 
– Det var noggrannhet och mer seriöst. Sedan var alla spelare bättre. Jag fick också spela med bra spelare. Bland annat med (Martin) Hostak och (Anders) Burström, men även med (Jonas) Rönnqvist och ”Bulan” (Thomas Berglund), så jag fick en enorm hjälp. 
– Jag fick en bra start och gjorde mål i min första match, Djurgården hemma. Friläge och det var som att allt bara flöt på första säsongen. Andra säsongen kan jag tycka var lite tyngre. Tredje var ändå hyfsat och sedan drog jag. 

Hur ser du tillbaka på första tiden i Luleå?
– Jättebra. Trivselmässigt är det nog bästa stället. Bra vänner än idag. Micke Löfgren, (Johan) Finnström, ”Burra” (Anders Burström), (Roger) Åkerström och alla dom här. Jättefina människor. 

Det pratas ofta om Luleå som ”vi mot världen” och en speciell sammanhållning känner du igen dig i det?
– Ja, vi hade det så jäkla fint. Alla runt om också, flickvänner, fruar… Det var en otrolig gemenskap. 
– Jag kommer ihåg att vi blev bjudna hem till Åkerström på middag. ”ska kaptenen bjuda?” Så var det i Luleå. Otroligt fina människor. 

Draftades – av Toronto: “Vad nervös jag var”

Sommaren 1997 draftades Jonathan Hedström i nionde rundan av Toronto. 
– Draften minns jag som igår. Midsommarafton ringde Anders Hedberg. Jag tror att det var 20 i åtta. Jag var hos Daniel Olofsson. 
– Först tänkte jag att det var ett skämt. Det hade hela tiden pratats om Johan Ramstedt. Sedan ringde Anders och berättade ”vi har draftat dig i nionde rundan”. Innan det hade jag inte hört ett ord. Jag hade inte heller någon agent på den tiden. 

Dessutom trodde han inte att det var Anders Hedberg som ringde. 
– Nej, det trodde jag inte. Jag hade inte en aning, men faktiskt så var det helt galet. 

Vad kom det att betyda för din karriär att bli draftad?
– Dels fick jag ett kvitto på att jag var duktig, men jag hade aldrig haft någon tanke på att jag skulle spela i NHL.
– Jag har alltid haft Börje (Salming) som idol och hade honom på en plansch hemma, vilket gjorde att det var lite roligt att Toronto var klubben som draftade mig. 
– När jag skulle åka över första gången, vad nervös jag var. Jag flög över till rookiecampen. Anders hade sagt, ”du kommer till flygplatsen. Ta sedan en shuttlebuss så blir det bra” Jag kunde knappt engelska. När jag kom till hotellet frågan dom i receptionen:
– ”Whats your name?”
– ”Jonathan Headstrom”
– ”Can you spell your first name?”
– Då sa jag ”G, Gonathan”
– ”Det finns inget rum. 
– Jag började få panik, men lade fram passet. 
– ”Jaha, det är ”J”. Välkommen”. 

Efter ankomsten och incheckning på hotellet var det tester som gällde för alla som skulle vara på campen. 
– Då vi gjorde testerna var alla med. Även Pelle Gustafsson och Mats Sundin. Då fick jag köra med Tie Domi. Han var som ett monster, men snäll och fattade att jag inte var någon konkurrent till honom. Han var också en pajas och den som styrde och ställde en del.
– Även ”Pudding” (Anders Weiderstål) var där hos deras materialförvaltare. Jag kände ”gud vad härligt” eftersom jag kunde fråga honom om slipning. Det gjorde mycket.

Trejdades till Anaheim: “Fattade ingenting”

Under sommaren år 2000 trejdades Jonathan Hedström till Anaheim mot två draftval, vilka visade sig bli Vadim Sozinov och Markus Seikola. 
– Jag var över två gånger på rookie-camper. Sedan blev jag trejdad. Även då fick jag bara ett samtal ”Vi har bytt bort dig” och ”Välkommen till Anaheim”. På den vägen var det. 
– Egentligen fattade jag ingenting utan det var mer ”Vart är Anaheim?” Paul Kariya och Teemu Selänne var typ dom enda jag visste om i det laget innan. Mycket mer visste jag inte. 

Hur var första tiden i Anaheims organisation?
– Bra. Jag började i Cincinnati och där hade jag en svinbra tid som var otroligt utvecklande. Jag var 23 år när jag flyttade över. Generellt var det en jättebra säsong, men jag hade även en del skador. 
– Sedan var hockeyintresset i Cincinnati så där. Det var inte jättestort, men helt okej. Det var också som en helt annan hockey med slagsmål och allt det där. 

Passade den här mer raka hockeyn dig bra?
– Den passade mig bra och skridskomässigt låg jag ganska långt fram. Idag är amerikanerna så mycket bättre på skridskor än vad dom var då. Sedan hade amerikanarna en del annat som vi svenskar inte har, skotten och allt det där. Det var en bra blandning. 

Hur förberedde du dig inför att åka över till din första NHL-säsong?
– Jag tränade två pass under hela den sommaren, varje dag. ”Palle” var min personliga tränare och han körde med mig varje dag. Jag har nog aldrig varit så vältränad som då jag kom över. Vi svenskar låg alltid långt framme när det kom till att vara tränade. 

“Han vände sig mot mig och sa ”Jag kommer slå ihjäl dig”

Jonathan Hedström var inte ensam svensk i Cincinnati. I laget spelade även Tony Mårtensson och Samuel Påhlsson. 
– Påhlsson var nere hos oss 13 matcher, men Tony och jag spelade mycket ihop. Vi hade väldigt roligt och det var en bra gemenskap. Jag vet att många sagt att i farmarligan håller sig svenskarna för sig, ryssarna för sig och så vidare, men vi hade jätteroligt. 
– Jag och Tony köpte en bil tillsammans och körde med sommardäck fast det var ganska kallt. Tony är väldigt obrydd. Han lirar och sedan är han ganska bra på det här med att det löser sig. Jag har alltid varit mer av en funderare. 
– Antagligen var det också därför Tony kunde spela i Ryssland så pass länge, att han tänkte ”okej” och sedan gick han vidare. 

Samma säsong fick den då 26-åriga Bolidensonen göra sin första match för Anaheim.
– Det var i en träningsmatch mot Rangers. Vid första tekningen bredvid Matt Barnaby, Eric Lindros och Pavel Bure. Jag minns hur jag tänkte ”oj, oj, här kommer det gå undan.”
– Närmast mig stod Barnaby, men jag hade ingen aning om vem det var. Han vände sig mot mig och sa ”Jag kommer slå ihjäl dig, bara så du vet.” Då var jag lite skakig, skrattar Jonathan Hedström. 

Sa du någonting tillbaka till honom?
– Nej, nej, jag sa ingenting. Jag spelade bara runt sju minuter i den matchen. 
– Min första seriösa NHL-match var i Detroit. Jag spelade boxplay med Marc Chouinard. Vi ställdes mot ”Lidas” (Nicklas Lidström), (Brian) Rafalski, (Pavel) Datsiuk, ”Holma” (Tomas Holmström) och Brett Hull. 
– Jag var inne två minuter och var helt slut. Då fattade jag också hur otroligt bra dom här killarna var. Det tog ett tag innan jag verkligen förstod hur skickliga dom bästa var. 

Är just den individuella skickligheten den stora skillnaden mot Elitserien och NHL?
– Ja, det skulle jag säga, och speluppfattningen. Dom är på rätt plats och otroligt smarta. 
– Exempelvis var Tony Mårtensson dominerande i Sverige, men tog inte riktigt plats där borta. Det är faktiskt en så stor skillnad på den typen av spelare. Jag hade en mer fördelaktig roll som powerforward. För mig var det lättare att ta en plats än vad det var för Tony. 

Vände hem – skrev på för Djurgården: “Jag blev årets Järnkamin”

Redan efter en säsong i Anaheims organisation valde Jonathan Hedström att återvända till Sverige. Nu för att spela med Djurgården. 
– Djurgården har varit mitt favoritlag sedan jag var liten. När det kom det här med hockeykort och samlarbilder blev det Djurgården. Tommy Mörth, Micke Johansson, Håkan Södergren och alla dom här killarna. Tommy Mörth, bara namnet. 
– När ”Wiken” (Niklas Wikegård) hörde av sig var det inte så svårt utan ett ganska enkelt beslut. 

Hur trivdes du socialt med att bo i Stockholm?
– Det var absolut annorlunda, men vi hade ett bra och ganska ungt gäng, Johnny Oduya, Tomas Kollar, Staffan Kronwall…
– Jag satt med ”Linkan” (Fredrik Bremberg), Micke Johansson, Björne Nord, ”Fimpen” (Christian Eklund) i omklädningsrummet.
– Jag trivdes bra, men utanför hockeyn var det lite annorlunda. Vi umgicks inte mycket eftersom någon bodde på södra sidan och några andra på norra sidan. Där märkte jag skillnad mot Luleå där alla umgicks. 
– Det blev mest att jag tränade. Sedan hängde vi yngre såklart med varandra, men umgicks inte mycket familjärt, så det var svårt för min dåvarande fru, Helena. I Cincinnati umgicks vi också med många andra, så det blev lite annorlunda. 

Jonathan Hedström svarade för 12 mål och totalt 34 poäng på 48 matcher under sin säsong i Djurgården. 
– Hockeymässigt fungerade det jättebra. ”Fimpen” var center i min kedja och sedan var det Stefan Pettersson på andra sidan. Jag blev årets Järnkamin. Allt var svinroligt och jag fick spela VM med Hardy (Nilsson).
– Det var ett bra hockeyår. Att vi sedan åkte ut mot Frölunda, smack, med 4-0 var såklart trist. 

Skötte Björn Nord musiken i omklädningsrummet?
– Björne Nord var lite mer pop då än han är nu. Nu är det mycket Ebba Grön. Jag gillar Björne, han är skön och en fin kille. 

Lockouten i Timrå: “Jag skulle kunna ge bort allt för att få uppleva en sådan säsong igen”

När det gick så bra för dig i Djurgården varför valde du då att lämna för spel med Timrå?
– I samma veva hörde Timrå av sig, ”Nubben” (Kent Norberg). Det som spelade in var det sociala. Timrå lockade självklart med det sociala och en bättre lön. Det blev kärlek vid första ögonkastet och jag trivdes otroligt bra där. 
– Det som är speciellt med Timrå är lagkänslan och föreningen. Alla drar åt samma håll. Det spelar ingen roll om du är VD, vaktis eller funktionär, alla ser varandra, vilket jag tycker var det bästa. Dessutom hade vi en extremt bra lagsammahållning.

Bodde ni alla ute i Timrå?
– Finnarna bodde ute i Timrå och var som en klan, Kalle Koskinen och alla. Vi alla andra bodde inne i stan (Sundsvall) och det var en jätterolig tid. Det här var dessutom lockoutsäsongen, vilket var helt galet. 
– ”Z” (Henrik Zetterberg), Fredrik Modin, (Miikka Kiprusoff) och Aki-Petteri Berg kom från NHL. Mora hade Hossa-bröderna, helt galet. Vart du än åkte så var det fullt på matcherna. Varje match var som en slutspelsmatch så det var riktigt kul att spela. På den tiden var det inga kameror så du kunde… Det var så härligt och mer oskyldigt.
– Kiprusoff har jag 100 historier om. Idag hade det aldrig gått utan att det kommit ut direkt. Jag kommer ihåg då han tog taxi till Karlstad på natten. Vi hade match i Södertälje, var ute i Stockholm och efter det en ledig dag. Sedan skulle vi åka till Karlstad dagen efter, men han var inte med. ”Vart fan är ”Kippre”?” Då hade han åkt taxi till Karlstad på natten och var redan där då vi kom fram.
– Lagfesterna var glatt och inget stök. Bara skittrevliga. ”Lill-Kenta” (Kent Johansson) var med och vi hade bara väldigt roligt. Jag skulle kunna ge bort allt för att få uppleva en sådan säsong igen. 
– Vi var ett lag som låg i mitten någonstans och allt var ganska roligt. Jag har spelat i Timrå då det varit tvärtom, när man knappt velat gå på ICA och få ”Du är så jävla dålig”. Det har jag också fått uppleva, vilket jag är tacksam för. Samtidigt har jag lagt bort alla jobbiga tiderna. 

Du var tillbaka i Timrå två gånger ytterligare efter andra svängen till NHL, har det blivit en form av klubben i ditt hjärta?
– Absolut. Så är det alltid. Framför allt har jag fått fina vänner utanför där och Timrå är en fin klubb. 

Avbröt NHL-äventyret: “Mina ätstörningar förstörde så mycket för mig”

Under VM 2005 träffade Jonathan Hedström Anaheims general manager Brian Burke. Han lovordade Hedström och berättade att han såg honom som en NHL-spelare. Trots att han satt på kontrakt släppte Timrås sportchef Kent Norberg honom till NHL. Tillbaka i Anaheim fick han Sergej Fjodorov som bänkgranne.
– Jag blev starstruck som bara den. Han hade varit min idol sedan jag var liten. 

Det blev en mycket fin inledning i Anaheim och i januari gjorde han hattrick mot Los Angeles. Något han ser som den kanske enskilt största händelsen i sin karriär. Utanför isen började däremot ett helt annat problem ge sig till känna. 

Från Idrottsförlagets bok ”Jonte – Rakt från hjärtat:
– I november slog mina problem med ätstörningar igång på fullt allvar. Varje måndag hade vi invägning. Jag var i mitt livs form även fysiskt och fit i kroppen. Jag vägde 87 kilo och hade bara fem procents kroppsfett när vi testade det. Men en måndag hade jag gått upp ett kilo under helgen.
– Coachen, Randy Carlyle, beordrade mig då att straffåka skridskor inför hela laget. Då klickade något till som jag tror legat latent hos mig. ”Den jäveln ska inte ta mig – jag ska visa honom…”
– Det är sjukt hur många resonerar kring vikten. När jag rasade i vikt efter det där och till slut såg ut som ett skelett var det inte en enda som kommenterade min vikt och ifrågasatte det. ”Bra shape”, fick jag i stället höra fast jag såg ut som ett lik och mådde som ett…
– För förbränningens skull kunde jag sitta och cykla två timmar per dag fastän det var match samma kväll. Om jag någon gång syndade och tryckte i mig en pizza fick jag grym ångest. Då straffade jag genast mig själv med flera timmars cykling…
– Totalt under den NHL-säsongen gick jag ner tolv kilo, från 88 till 76 när jag åkte hem. Mamma kom över på besök i mars. Då var det riktigt illa. Hon hade skickat över en bild från Expressen som var tagen i februari med OS-laget.
– När jag kom tillbaka till Anaheim och öppnade posten låg bilden tillsammans med ett långt brev där mamma uttryckte att hon var orolig för hur jag såg ut, att det bara var två ögon och skinn och ben kvar på mig. Innerst inne insåg jag det själv, men då hade jag sjunkit så djupt i dyn att ingen eller inget kunde stoppa mig. Mamma är duktig på att lyssna, men jag uppskattar även att hon är ärlig och rak och säger det jag behöver höra ibland…
– Dessvärre förstörde mina ätstörningar så mycket för mig även hockeymässigt. Jag hade ett år kvar på kontraktet med Anaheim, och den säsongen skulle laget vinna Stanley Cup. Det händer att jag grämer mig över vad jag gick miste om där borta på grund av det som hände – exempelvis avslutningen av Stanley Cup våren 2006, när Anaheim gick till final i Western Conference. 
– Jag spelade några matcher i början av det slutspelet, men jag kom till en punkt där jag kände att om jag skulle fortsätta så skulle jag dräpa mig själv. Jag gick därför in till Brian Burke, Anaheims GM, och sa att jag helt enkelt var tvungen att åka hem…
– Burke frågade om jag själv ville berätta för killarna i omklädningsrummet, men jag kände mig då inte tillräckligt mentalt stark för att klara av det. ”Stanna hemma du och packa dina grejer. Ta hand om dig själv så tar jag det här med grabbarna i planet när vi åker. 
– Jag är evigt tacksam för hur Anaheim backade upp mig i det läget. Efteråt ringde både Teemu Selänne och Scott Niedermayer till mig och önskade mig lycka till, och det värmde faktiskt mycket i hjärtat att få höra det av dom. 

“Då var jag och ”Challe” lite som hund och katt”

Efter tiden i Anaheim återvände Jonathan Hedström till Timrå, men i mitten av tredje säsongen i klubben valde han att skriva på för CSKA Moskva. 
– Ryssland var mörkt och jag mådde otroligt dåligt. 

Varför?
– Jag var kanske som sämst i min ätstörning då. Det var bara en mörk tid. När du inte mår bra och bor i ett land som inte är speciellt roligt att bo i utan familjen… 
– Jag såg familjen en gång under sju månader. Det var då jag åkte hem till jul, men jag mådde så jäkla dåligt. Dessutom presterade jag inte och då blev det heller något roligt. Om jag ser tillbaka på något dåligt val jag gjort så är det att spela i Ryssland, tyvärr. 
– Jag och ”Challe” (Berglund) hade fått en liten skorv i Timrå samtidigt som jag inte mådde bra. Det är lätt att när man mår dåligt lägga över allt ansvar på alla andra, men det var också mitt ansvar. 

Jonathan Hedström mådde inte heller speciellt bra mellan 2006 och 2009 då han återvänt till Timrå efter säsongen i Anaheim. 
– Jag hade kommit hem från USA. Anledningen till att jag åkte hem var för jag var dålig. Jag spelade en säsong i Timrå och det gick bra, men sedan åkte korsbandet. Då tränade jag ihjäl mig. 
– När jag kom tillbaka blev det aldrig bra. Då var jag och ”Challe” lite som hund och katt. Samtidigt förstår jag honom eftersom jag inte presterade. Idag har vi inga problem, men då blev lite antingen jag eller ”Challe”. Då var det lättare för mig att fly. 
– Så här efteråt skulle jag stannat kvar med familjen och löst det där. Det blev samtidigt enkelt för klubben ”Bra, nu får vi bort ett problem”, vilket jag har förståelse för. 

I CSKA Moskva spelade även svenskarna Mika Hannula och Mikael Wahlberg. 
– Micke åkte hem i januari eller februari. Jag och Mika fungerade bra tillsammans hela tiden och det var inga problem alls. Det var mer livet… När du inte mår bra är det svårt att prestera, så det var med glädje jag fick åka hem. 

Bråket med Osten: “Skrek att han skulle sparka mig”

Efter tiden i Moskva, där Jonathan Hedström stundtals mått väldigt dåligt, skrev han på för Luleå. Han experimenterade med olika koster, tog bland annat bort gluten och laktos. Han blev diagnostiserad med Candida albicans – en infektion, vilket tog runt fyra månader att läka ut. Samtidigt blossade det upp en konflikt mellan honom och sportchefen Lars ”Osten” Bergström. 

Från boken ”Rakt från hjärtat”:
– Luleås sportchef Lars ”Osten” Bergström skällde på mig under säsongen. Han tyckte att jag hade för hög lön och skulle prestera därefter. 
– Jag och Monica försökte förklara för ”Osten” att jag var sjuk och att jag därför inte kunde prestera. Men han godtog inte det. Jag blev inkallad på ”Ostens” kontor och han gormade om att det var allt från Helénes fel till barnens fel…
– Vi förlorade en lördagsmatch i Skellefteå med 4-0 i slutet av januari 2010. Samma kväll ringde ”Osten” till mig och var helt rabiat – han skrek att han skulle sparka mig från Luleå och att jag skulle bort från föreningen till vilket pris som helst. Och att det skulle ske före transferfönstret stängde den 31 januari, vilket var nästa dag. 
– Jag fick höra att om jag skulle bli kvar i Luleå under resten av min kontraktstid skulle jag inte få spela hockey längre utan i stället få göra saker som ”Osten” uppenbarligen såg som väldigt nedvärderande, att städa läktare och toaletter eller att steka hamburgare. Vill dumskallen betala mig 170 000 i månaden för att jag ska stå och flippa burgare så gör jag väl det…

Jonathan Hedström fick erbjudande från flera klubbar och fram till midnatt 31 januari försökte man hitta en lösning utan att lyckas. 
– ”Han sa till mig att jag hade förstört en massa i laget och att alla lagkompisar hatade mig och ville att jag skulle i väg. 
– Vi tränade igen 2:a februari, en tisdag. Jag stängde dörren i omklädningsrummet när alla spelare och ledare var på plats. Jag ställde mig upp och frågade rakt och ärligt inför hela gruppen. 
– ”Är det så att det som ”Osten” säger är sant, alltså att ni vill ha bort mig från laget är det absolut inga problem – då går jag ut genom dörren direkt. 
– Janne Sandström satt på platsen bredvid mig. Janne sa: Vad fan säger du ”Jonte”? Jag och vi gillar dig – det är ingen här inne som vill ha bort dig. 
– Efteråt kom ”Osten” i omklädningsrummet och började förklara sig… ”Osten” gjorde mig återigen till ”bad guy” genom att hävda att jag hittat på allting…

“Satt och rökte på balkongen i Finland”

Du valde att lämna efter säsongen i Luleå, hur upplevde du den korta tiden i Oulu Kärpät där du inledde säsongen därpå? 
– I Kärpät var det bra. En jättefin förening, men det var att jag flydde lite grann. Jag bodde i en etta och började röka. 

Började du röka???
– Ja, jag satt och rökte på balkongen. ADHD och att få stimulans någonstans. Vi kom överens vid jul att jag skulle lämna och då hamnade jag i stället i Asplöven. 
– Jag satt själv, hade gjort samma sak i Ryssland och kände att det inte skulle gå längre. Jag kunde inte vara borta från familjen mer och fly mer. När jag då kom hem pendlade jag mellan Haparanda och Luleå där familjen bodde kvar. 

“Så här efteråt kan jag tänka att käften glappade för mycket”

Var det Per Kenttä som tog kontakt med dig eller tvärtom?
– Kenttä hörde av sig. Deras ordförande, Magnus (Lehto) jobbade på Swedbank så jag åkte dit och fick ett kuvert med 75 000 i cash. Det var tider det. Nu är det preskriberat så det är bra. 
– I Asplöven fick jag tillbaka glädjen och allt var svinhärligt. Någon i laget körde lastbil, tog en korv på Shell och åkte sedan till träningen. Då kände jag verkligen ”Fan, vad roligt. Det är så här hockey ska vara”. Första mötet med Per Kenttä var också roligt. Jag trodde den där killen i träningsoverall var vaktmästaren i hallen. När jag frågade om vart tränaren var nickade man mot Per, ridå, skrattar Jonathan Hedström och fortsätter:
– I och med att jag fick tillbaka drivet, var hemma med barnen och min fru, bodde granne med Micke Löfgren, började jag må bättre. Jag fick tillbaka det sociala igen för sitter du själv i en lägenhet mår du inte bra, säger Jonathan Hedström som inte längre tar några bloss. 

Om du ser tillbaka på hela karriären, vart trivdes du bäst vid sidan av isen?
– I Timrå och Luleå. Proffsåret (2004/05) i Timrå, då var jag bra. Under det VM:et spelade jag med (Daniel) Alfredsson och ”Z” (Henrik Zetterberg) och gjorde sju poäng. Två halvdåliga killar, säger Hedström skämtsamt och med ett leende.
– Skellefteå var också bra. Det är min hemstad. Sedan blev det tråkigt då jag kom hem. Jag hade sagt att det skulle vara kul att få spela i Skellefteå om dom gick upp, men jag valde trots det Timrå. Det var då man hängde upp dockor och var ett jäkla liv. Så här efteråt kan jag återigen tänka att käften glappade för mycket. 

Övergången till Skellefteå stoppades – av sponsorerna: “Hade något agg till mig”

Hur hanterade du det här?
– Det var tungt. Jag hade sommarstuga där och min brorsa och familjen bor i Skellefteå, så det var många som blev påverkade. 
– Sedan kan jag tycka att det bara är hockey det handlar om. Samtidigt kan jag se det positiva, att Skellefteå kanske hade velat ha hem mig. Jag kom från NHL, vilket också gjorde att det blev en ”hype”. 
– Det här har jag aldrig pratat om, men jag var på väg till Skellefteå ytterligare en gång. Då var det Lasse Johansson som hörde av sig, men det var det några sponsorer som gått in och sagt ”Nej, då slutar vi sponsra”. 

Vet du var grunden till det var?
– Antagligen hade dom något agg till mig. Lasse var mer att ”så här är hockeyn”, att det inte var konstigt att man valde att spela i det ena eller andra laget.  
– Jag kommer ihåg när Lasse ringde och berättade ”tyvärr blev det inget”. Jag hade varit hos Karin (Granberg) och gjort alla testar och fick ja på allt, men sedan blev det ingenting tack vare sponsorerna. 

“Det är coolt att ha fått spela VM”

Jonathan Hedström gjorde sin VM-debut 2004. 
– Hardy Nilsson var förbundskapten. Ostrava. Jag, Samuel Påhlsson och (Andreas) Salomonsson… 
– Vad roligt det var. Jag älskade Hardy. Han var rak och behövde inte säga någonting. Han kollade bara på en med dom ögonen och då var det ”okej” och sedan tog man i. 

VM 2005:
– Vi spelade i Österrike. Det var ett bra VM för min del. Vi slog Schweiz i kvarten och åkte ur i semin mot Tjeckien.

Efter att ha spelat i NHL då Tre Kronor vann VM-guld 2006 var Jonathan Hedström tillbaka i VM-truppen 2007, vilket också kom att bli hans sista stora internationella turnering. 
– Inget bra VM, kan jag tycka, från min sida i alla fall. Det gick kanske hyfsat, men tyvärr förlorade vi kvarten. 
– Bengt-Åke (Gustafsson) var förbundskapten och även han väldigt bra. Jag gillar ”Bengan”. Han förlitade sig på vår kunskap och var inte inne och stötte och blötte allt för mycket. Jag hade inga problem med det i alla fall. Sedan är det olika var andra människor tycker. Det är coolt att ha fått spela VM. 

“Ska jag vara riktigt ärlig var det inget jag tänkte kunde hända”

Den här killen från Boliden, att fått spela VM, NHL, Elitserien och med spelare som bröderna Sedin, Henrik Zetterberg, Paul Kariya, Henrik Lundqvist och så vidare, kunde du tänka dig då du stod på Norrvalla eller isplätten i Boliden att det en dag skulle hända?
– Ska jag vara riktigt ärlig var det inget jag tänkte kunde hända. Elitserien var en dröm. Tre Kronor var det stora. 
– Att sedan ha fått spela tre VM är helt fantastiskt. Jag är otroligt tacksam. Med tanke att jag var sjuk mycket… Självklart hade jag velat vara frisk för då hade min NHL-karriär varat mycket, mycket längre. Samtidigt går det inte att kolla allt för mycket bakåt. 

Det är väl trots allt en livserfarenhet att gått igenom det du gjort?
– Jag har gått i terapi mycket och förstått vad det kommer ifrån. Då blir det en förklaring och ett lugn i kroppen. 
– Mycket kommer hemifrån. Jag växte upp utan pappa. Han var med i vissa delar av mitt liv, men inte som en fadersfigur. Mycket osäkerhet och jag har tytt mig till dålig självkänsla. Självförtroende har jag haft på isen, men dålig självbild. Och, som sagt var, lätt för att fly problemen. För mig blev det ätstörningar, men kunde lika gärna slutat med alkohol eller något annat. 
– Det här är något jag förstått nu när jag har gjort hela den här resan. Mycket tatueringar, smärtan, snabba beslut, snabba bilar och jag har trott att jag skulle bli lyckligare om jag köpte någonting, men det blev inte så. Det är fint att jag fattat det nu. 

“Man vill hjälpa människor eftersom man kanske inte har fått rätt förutsättningar själv”

Vart i livet är du idag?
– På en bra plats. Jag mår bra mentalt och kan sortera ut saker mycket bättre. Det tror jag kommer av en livserfarenhet. 
– Att jag har ADHD förändrar egentligen ingenting, men jag har fått en förståelse för varför jag ibland blir lite så där. Sedan har jag mycket att jobba på och har än idag lätt att fly, men nu stannar jag upp mycket bättre och tänker efter innan jag gör någonting. 
– Sedan att jobba. Jag föreläste i fem år. Hade ingen fast punkt. Reste mycket själv. Då kunde det vara lätt att hamna i en hotellbar. Dricka bärs. 

Har du haft problem med alkoholen?
– Nej, jag skulle inte säga att jag har haft problem med alkohol, men jag har många gånger druckit av fel anledning. Inte för att bli full utan att få tyst i huvudet, vilket är helt jävla fel. 
– Förr var det mycket träning som stillade det här. Nu tränar jag mer normalt, men jag måste ha kickarna hela tiden och då är ett jobb bra så jag blir slut mentalt. 

Vad var det som fick dig att gå ut och föreläsa om din anorexia?
– Mycket var det en rehab för mig själv. Det är antagligen därför folk som haft problem med droger jobbar med det. 
– Ofta när man har en dålig självbild glömmer man bort sig själv. Det fortsätter med att man vill hjälpa människor eftersom man kanske inte har fått rätt förutsättningar själv. Anledningen till att jag valde att prata om det är för att vi män inte är så bra på att prata om sådana saker. 

Hur skulle du beskriva den feedback du fått?
– Det är galet. Helt fantastiskt, men också hört från många som har problem på olika plan. Många ungdomar. Exempelvis Mattias i Leksand som jag fick förmånen att hjälpa tillbaka till ett friskt liv. Det är sådant som driver mig. 

Nu är du i Huddinge Hockey, vad är din roll här?
– Jag började i augusti som ungdomsansvarig här. Nu känns det som att jag börjar komma in i det. Många ledare, spelare och ungdomar. 
– Marcus (Waern), som är ordförande var med och spelade med ”Fimpen” (Christian Eklund) i Prag. Han frågade om jag var intresserad och på den vägen är jag här. Dessutom scoutar jag åt Timrå, avslutar Jonathan Hedström med sitt karakteristika leende.

---

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Hockeyadeln”

---

TV: Spelarna som kan byta klubb innan deadline