Efter 41 år som scout – nu lämnar Rockström hockeyn

I augusti månads första ”Old School Hockey” möter vi Christer Rockström. Scouten som efter 41 år nu lämnar hockeyn – och ser framåt mot ett lite lugnare pensionärsliv.
Förutom att Rockström berättar sin spektakulära livshistoria, ger Carl Hagelin, Nicklas Lidström, Johan Garpenlöv och Mattias Norström sin bild av 68-åringen.
– Rockström var den som upptäckte mig och följde mig när jag spelade i VIK:s juniorer och när jag kom upp i A-laget, berättar Nicklas Lidström.

STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Över 40 år som scout. Nu lägger Christer Rockström upp hockeypärmarna på hyllan. Det efter att ha jobbat inom organisationer så som Detroit Red Wings, New York Rangers och Montréal Canadiens. Alltså tre av Original six-klubbarna. Hur har yrket som scout utvecklats under åren och hur har ”Rockis” resa varit?  Hockeysverige.se reste till Fältöversten intill Kungliga Djurgården för att ta en fika med Christer Rockström.

— När vi växte upp var det mycket hockey i Humlegården och Stadion på allmänhetens. Min brorsa, Björn (Rockström) har spelat med AIK:s juniorer, Stocksund och så vidare, men farsan (Per Rockström) spelade också hockey. Bland annat i Göta, men även AIK och Djurgården, berättar Christer Rockström för hockeysverige.se

Christer Rockström spelade även själv en del hockey i unga år.
— Ja, jag spelade, men var familjens sämsta. Man kan säga att jag spelade på en låg och behaglig nivå, säger Christer Rockström med ett leende och fortsätter:
— Jag tror att jag var 15 år då jag slutade med hockeyn och kände att jag var ganska färdig med den då. På något vis ramlade jag in i tränargrejen. Det var Verner Persson som tog hand om mig och frågade ifall jag ville börja jobba med honom.
— Då hamnade jag i ”skill-träningsgrejen” tillsammans med Ola Olsson, Tomas Storm, Verner Persson med flera. Sedan kom nästa generation med bland andra Danne Broberg, Krister Falk och Jan-Åke Tiensu. Det här höll jag på med i Tumba och Stocksund. Alltså två mindre klubbar.

Han var tränare i Djurgården U16 säsongen 1982/83.
— Leffe Boork handplockade dit mig och Tomas Storm. Jag var där under en säsong.
— Av en slump träffade jag en scout och man började snacka lite mig om det jobbet. På den vägen var det. Vi höll lite kontakt, men jag tackade först nej när Neil Smith, chefscouten i Detroit, frågade mig. ”Nej, det där har jag ingen lust med”. Jag fattade inte ens vad det var.
— Då sa pappa till mig att det där borde jag göra. ”Att stå på en uterink i Tumba kan du göra många år, men jag tror inte Detroit kommer ringa dig varje dag.” Då provade jag ett år och Detroit prövade mig. Resten är historia.

Hur jobbade du inledningsvis?
— Jag kom in mitt i säsongen och fick jag lite respengar för att lämna lite information. Då var jag inte riktigt scout utan det var mer att jag skulle hålla koll på ålderskullen med 67:or och 68:or.
— Sedan började Detroit och Neil utbilda mig som scout. År två blev jag anställd och fick det som deltidsjobb. Första halvåret gjorde jag inga rapporter utan i stället bara en sammanställning över intressanta spelare i Sverige. Jag skrev ihop det där på en knagglig engelska och skickade in. Året efter började jag scouta, så det var med 68-kullen jag verkligen började jobbet som scout.

Vad innefattade utbildningen Neil Smith och Detroit gav dig?
— Att förstå vad scouting var för något och det var att hitta talanger som skulle bli bra i framtiden. Inte den som nödvändigtvis var bäst just då.
— Se runt hörnet. Vara nyfiken, men först och främst se vilken typ av spelare det är. Vilken är hans uppsida? Är han fysiskt utvecklad, sen eller tidigt i puberteten? Vad besitter han för specifika egenskaper. Det här pratade vi ganska tidigt om.
— På den tiden var Detroit ett av ligans sämsta lag. Det var faktiskt Neils idé att organisationen skulle börja titta i Europa för att hitta talanger. Samtidigt draftade Detroit två av ligans tuffaste spelare i Bob Probert, Joey Koucer som skulle skydda skickliga spelare så som Steve Yzerman, Sergei Fedorov och Nicklas Lidström. Där byggdes stommen till det lag som tio år senare skulle vinna Stanley Cup. Samtidigt ville man ha den kanadensiska stilen, men också kunna sno bra talanger från Europa i sena rundor innan andra lagen reagerade.
— Det var New Jersey med Dave Conte som också var tidigt inne i Europa. Även Philadelphia och Vancouver var tidigt ute. Sedan kom några lag till, men Detroit var tidigt på hugget för att satsa på det här. Nu tar alla Europa med största respekt. Det gjorde man inte första åren. 

”Det var ett motstånd från förbundet”

Johan Garpenlöv var den första spelaren Christer Rockström var med om att få över till Detroit.
— Vi hittade Johan ihop, jag, Neil och Kenny Holland som skötte det här. Holland började som scout samtidigt som mig. Vi tre gjorde mycket av dom här turneringarna i Europa tillsammans. Det fungerade så att hittade vi något lanserade vi det uppåt till cheferna. I slutändan är det ändå dom som bestämmer vilka som ska draftas.
— Jag visste inte hur svensken skulle värderas jämfört med killar från västra Kanada, USA och så vidare.  Jag tog ju fram européer. Sedan var det upp till chefen om han ville välja min spelare, Quebec, Västerkanadensare vem det nu var.

Hur togs ni svenska scouter emot ute på arenorna inledningsvis?
— Det var ett motstånd från Svenska Ishockeyförbundet. Klubbarna var också lite så fundersamma eftersom det inte var reglerat med övergångar eller någonting. Det var lite vilda västern och man såg NHL som ett hot.
— Då hade ännu inte heller agenterna börjat på riktigt. Det här har förändrats radikalt och idag finns det inga konflikter.

Hur hanterade du det där och då?
— Jag var ung, blyg och lite försiktig. Jag smög in, gjorde jobbet och gick hem. På den tiden fick man inte heller någon hjälp på arenorna med laguppställningar och så vidare.
— På ett sätt var vi nog lite provocerande och jag förstår ledarna som såg NHL komma och roffa åt sig bästa spelarna. Idag finns det reglerat med avtal och NHL har pumpat in mycket pengar i det här och är en drivkraft för unga spelare, men då var det var inte rumsrent.

Idag bemöts scouterna på ett helt annat sätt enligt Rockström.
— Nu är det jättebra och vi han nästan journaliststatus. Vi kommer in pressrummen, kommer in i pressrummet och har blivit en accepterad del av hockeyn, en kugge i ett stort maskineri.
— Idag finns en kommunikation mellan NHL-scouter och europeiska klubbar som är tvåvägs. Etablerade NHL-scouter kontaktas då och då av sportchefer i frågan om spelare som erbjuds på den europeiska marknaden. Scouterna pratar naturligtvis med klubbarnas junioransvariga om deras junior. Samarbetet ska mynna ut i att minimera misstagen både för NHL-klubben och europeiska klubben.
— Det handlar inte om hur snabbt killarna kommer över utan det som räknas är hur bra du är när du väl kommer över.

Christer Rockström inledde alltså sin scoutresa i Detroit Red Wings organisation.
— Där bemöttes jag jättebra redan från början. Tränarna var lite ”scout i Europa… hm. Hitta en ny Börje Salming eller Thommie Bergman eftersom dom var bra”. Sedan fick jag en klapp på axeln. 

— Jag kom in i precis rätt tajming eftersom Klubbdirektören och chefsscouten sökte någonting jag hade, coachskap om individuella skills på talangfulla spelare i Europa.
— Hade jag kommit över fem år tidigare hade jag kanske inte blivit kvar lika länge, men, som sagt var, tajmingen då jag kom in, vad klubben eftersökte passade min profilbild ganska bra.

Därför är det viktigt att gå tidigt i draften

Idag är NHL-draften en gigantisk cirkus, hur var den då du klev in i det här jobbet mitten av 1980-talet?
— Jag upplevde den som obefintlig. Man visste ingenting om det där. Jag visste inte heller något om den. Spelarna som blev draftade läste om det i en kvällstidning någon vecka senare.
— Det har blivit från obefintligt till ett världsevent. Vi hade noll koll på det där. När Neil pratade om draften fick han börja med att förklara vad det var för mig.

Är den här utveckling på gott eller ont med tanke på att det har satt en väldig press på unga spelare?
— Den negativa sidan jag ser är att spelarna sitter och tittar på rankinglistorna och så vidare.
— När Garpenlöv blev draftad hade han ingen aning. Jag hade kontakt med honom först några dagar senare. Idag ringer man direkt från bordet till spelarna.
— Den här rankinglistan som florerar har alldeles för stor påverkan på unga spelare och föräldrar. Det är inte den listorna scouterna och NHL-klubbarna går efter. Fördelen förr i tiden var att spelarna inte sökte sådan information eftersom det inte fanns några listor då. Det fanns inte ens internet när jag började, skrattar Christer Rockström och fortsätter:
— Idag är tillgången till information, inte bara i hockeyn, inte alltid till gagn, men man ser det som att ju mer information du har desto bättre är det. Samtidigt kan en viss information skapa stress, precis som du själv nämnde.

Hur viktigt är det att gå tidigt i draften med tanke på att Henrik Lundqvist gick i sjunde rundan?
— Det är viktigt inom organisationen. Är du en förstarunda har du en viss fördel mot en sjunderunda.

På vilket sätt?
— Klubben har valt dig tidigt. Då bör du vara lite mer lovande och blir därmed mer intressant för fans och media. Det där kan suddas bort på ett år och den här sjunde rundan, kanske inte på ett år, men kan stiga efter några år i alla fall.
— Det finns många förstarundor som floppat. Sedan finns det en del sena killar som lyckats. Det där jämnas ut över tid, men under development camperna klubbarna har är det klart att den som gått tidigt drar till sig ett visst fokus och intresse som på ett sätt inte dom senare får, men den senare kan ändå bli bättre i slutändan. Är du tillräckligt bra tar du dig förbi dom högre draftade.

Kan du ge exempel?
— Patric Hörnqvist och Henrik Zetterberg är två bra klassiska exempel på det. Ett dagsfärskt exempel är backen Elias Pettersson som spelade handfull matcher i Örebro för att säsongen efter gå in och spelade 30 matcher i Vancouver. Han var en tredjerunda.

”Nu är det alltid så bråttom upp”

Hur har du jobbat med att ibland stoppa spelare från att åka över för tidigt?
— Jag tror att ta dom här stegen hemma, J18, J20, A-lag och när man gjort några säsonger, är väldigt nyttiga för spelaren. Nu är det alltid så bråttom upp. Det är inte bara NHL som har problem med det här. Det är genomgående att man hela tiden ska upp till nästa nivå så fort som möjligt.
— Förut var det mer att man skulle göra rätt för sig och sedan få en chans om jag som spelare gjort det bra. Nu kan jag tycka att man ska man få chansen, ibland, innan man presterat någonting.
— Sedan kan jag ibland fråga mig varför åka över och spela tre säsonger i farmarlaget när du kan spela en eller två säsonger i SHL och en eller en halv säsong i farmarlaget innan du ska upp?

Köper spelarna idag det resonemanget?
— En del gör det bättre än andra. Det finns en påtaglig tendens att man vill upp i systemet lite snabbare. Jag skulle säga att det här börjar redan i J18-lagen runt om i Sverige och sedan följer det med uppåt i åldrarna, men det är vi bestämmer eftersom vi har några år på oss att sajna spelaren.
— När dom kommer upp på SHL-nivå tror jag hör att det här är ett växande problem. Då dom kommer till NHL har spelarna mognat lite ytterligare och förstår att nästa steg är ett väldigt tufft att ta.
— Jag hör att det här är ett genomgående problem, men där jag inte tycker att vi har drabbats jättemycket av det.
– Det har visat sig övertid att fokusera på träning och inte så mycket på kosmetika och saker runtomkring är det bästa.

Tror du föräldrarna är med och påverkar mycket?
— Absolut, vilket jag fått berättat för mig. Föräldrarna till bra spelarna som jag har följt har varit ”cool-lugna”. I alla fall dom flesta. Det har visat sig fungera över tid.

Inför säsongen 1990/91 bytte Christer Rockström organisation från Detroit till New York Rangers.
— Jag blev värvad dit på ett lustigt sätt. Jag trivdes jättebra i Detroit och han som tog in mig där var Neil (Smith). Helt plötsligt blev han General Manager i Rangers. När Neil kom på intervjuer dit trodde han inte att han skulle få jobbet. Han var trots allt rätt ung, under 40 år, när han fick jobbet i Rangers.
— Mitt kontrakt hade gått ut med Detroit. Jag hade valet att stanna eller gå med. Jag valde att gå med eftersom det var Neil som tagit in och hela tiden trott på mig, men det var inte lätt att lämna Detroit.

Hur togs det emot i Detroit att du lämnade?
— Första veckan var det lite grinigt. Sedan släppte det där och sådant här hände hela tiden. Storföretag byter chefer, underhuggare och platser hela tiden så dom var nog rätt vana vid att sådant händer.
— Det var inte en sämre relation än att dom frågade mig om jag visste någon som kunde vara aktuell att ta över min roll. En av mina kompisar, Håkan (Andersson) var en jag trodde jag skulle bli en vettig scout. Han var en rätt duktig hockeyspelare med bra karaktärsdrag.
— Jag sa till Detroit att man skulle prova Håkan och det blev ett magnifikt arbete. Kanske till och med bättre än att behålla mig. Håkan har gjort ett bra jobb.

Var det en likande resa då du tog steget över till Montréal 2010?
— Nej. Jag hade varit 21 år i Rangers, men fick då inte något förnyat kontrakt. Jag hann inte bli orolig eftersom Montréal ringde redan nästa dag och jag hoppade på direkt.

Hur många förstarundor har du delaktig i?
— Oj… (Alexei) Kovalev, (Niklas) Sundström, (Lauri) Korpikoski… Fem killar under 40 år som jag varit delaktig i. Det är inte bara jag som ligger bakom en förstarunda utan man är en del i ett maskineri.

Så var vardagen som scout

När du säger maskineri, hur fungerar processen?
— Scoutingmaskineriet är att exempelvis svenska scouten går igenom alla lag. Man har en identifieringsperiod från september eller augusti när ”Hlinka” startar och ungefär fram till jul. Då väljer man ut vilka som är intressanta.
— Efter jul åker man på dom spelarna som är intressanta, men kanske inte på lag som inte har några intressanta spelare. Fram till jul kör man ändå ganska brett och ser så många lag och spelare som är möjligt. Om du tar den finska eller tjeckiska scouten får även han jobba med det här.
— Sedan börjar vi så sakteliga bygga ett pussel och spelare lanseras till europaansvariga. Gemensamt tar man det vidare till chefsscouten. Det är hela tiden att man tar det upp till nästa nivå. 
— Scouten som jobbar i varje region är väldigt viktig. Missar han en spelare då missar även Europa och chefsscouten honom. Scouten styr mig. Jag brukar alltid säga att scouterna är mina chefer och som talar om vart jag ska åka.
— Det tycker jag NHL gör bra, att man inom egentligen alla organisationer jobbar utifrån samma princip. Att du är ansvarig för ditt område.

När du började som scout, hur såg din vardag ut då?
— Jag började med att gå på matcher och träningar. Klart att jag skrev rapporter och grejer även då, men det var mindre administrativt arbete mina första år. Då skrev jag rapporter på papper och faxade in dom.
— Idag är det väldigt mycket information som krävs. Det var inte lika mycket på den tiden.

Hur tänker du kring den utvecklingen?
— Jag har sett utvecklingen från att man skriver rapport på ett papper efter var tredje eller femte match och som man, som sagt var, faxade eller lade i kuvert och skickade in det.
— När datorerna kom skulle man skriva rapport på spelarna från varje match. Då ökade informationsflödet åtta gånger mer. Det innebar mer tid framför datorn, vilket jag inte ser jättepositivt på.
— Ibland är det rätt mycket information vi lämnar som inte är av väsentlighet. Det ska bara göras i datorn, vilket vi inte kunde på pappret. Jag undrar om alla grejerna vi gör idag är viktiga i slutändan. Det handlar om att välja rätt spelare, rätt karaktär, talang och utvecklingsmöjligheter han har.
— Däremot har underliggande analytic-siffror kommit senaste åren. Det är fortfarande i sin linda. Jag ser positivt på det och har försökt sätta mig in i det där trots att jag numera är en bit över 60 år. 

Såg du fler matcher i början av din scoutresa än vad du gjort senaste åren?
— Redan tidigt såg jag mycket matcher och ganska snabbt fick jag även resa runt i Europa, så jag har legat på 180 till 200 matcher per säsong. Då innefattar det också att man åker till Finland, Tjeckien och Ryssland. Nu åker vi inte längre till Ryssland, men vi åkte dit eftersom dom har bra hockey. Det som ökat jämfört med idag är allt administrativt och rapportering.

Att åka till norra Ryssland eller finska Karelen var inte alltid det mest glamorösa.
— I början var det mer spännande. Tendensen är att du åker till samma ställen hela tiden. Flyg till Helsingfors och sedan kör man ut i landet där ifrån. Prag och bilar ut i Tjeckien. Samma sak i Slovakien, att man där bilar ut från Bratislava. Flygplatserna är alltid dom samma.
— I Ryssland skulle du till Moskva alternativt St. Petersburg. Inresehamnarna är ofta dom samma. Sedan sprider man ut sig i olika riktningar. Ett tag behövde jag inte ens kartor i Finland, Tjeckien, Slovakien eller Schweiz. Jag bara körde eftersom jag visste vart merparten av hallarna låg.

Lyxhotell överallt?
— Nej. Man kan säga att det var variation på hotellen. Ibland bodde vi jättebra, men andra gånger väldigt dåligt.
— Klart att ett hotell i Chelyabinsk på 1990-talet inte var det samma som i Stockholm, Helsingfors eller Malmö 2025. Den delen har blivit klart bättre för scouterna.

Det har ”Rockis” fått offra för karriären

Fanns det några mardrömsställen som du gärna hade velat slippa att åka till?
— Ryska ställena var krångliga, men det som var intressant för mig var att jag gillade den här rysksovjetiska hockeyn med (Anatoli) Tarasov, (Viktor) Tikhonov, Igor Larionov…

Satt det kvar sedan du jobbade med Verner Persson?
— Precis. Det gjorde också att det blev spännande för mig att åka dit och se en match där CSKA spelade mot Dynamo Moskva. Att se (Helmut) Balderis mot (Sergei) Makarov på 1990-talet var jättehäftigt.
— När jag sedan skulle ut på landet i Ryssland tyckte jag det var läskigt med inhemskt flygen där. Jag visste inte hur bra planen egentligen var. Sedan är biltrafiken i Ryssland farlig och det händer mycket olyckor där. Det är inte samma körkultur som här.

Även om Christer Rockström var ganska ensam som scout i Europa under sina första år är det betydligt fler idag. Många av dom träffas också under resorna mellan hallarna.
— Vi blir ganska tajta resemässigt, men man pratar inte om spelare eftersom vi ofta är på samma stora turneringar.Samtidigt är det en tävlingssituation där man inte avslöjar något om någon spelare. Ses vi under kvällen på hotellet blir det att man snackar annat eller om matchen.

Samtidigt som rollen som scout gjort att ”Rockis” fått se stora delar av världen har han också offrat en del.
— Tid med familj, vänner och sådant har fått stryka med en del. Det är otacksamma tider och går du på sex matcher under en vecka… När familjen och vännerna slutat jobba för dagen det är då jag gått på match. Vilket gjort att umgänge med flickvänner, relationer, kompisar… Man måste jobba för att allt det här ska fungera.
— Jag har varit på alla Junior-VM under alla dessa år. Då åker man ofta hemifrån på juldagen. ”Julafton är ”Crille” med. Juldagen är aldrig ”Crille med.” Då åker jag ut till ett tomt Arlanda och flyger någonstans där turneringen spelas.
— I mitt fall känns det ändå som att jag har fått tillbaka rätt mycket. En del får spara under lång tid för för att kunna åka på sin semester åka på ett Junior-VM medan jag har fått betalt för att åka dit varje år. Har jag då offrat eller fått?

Har du någon gång ångrat ditt val?
— Nej, aldrig.

Hur ofta åkte du över till USA och Kanada varje år?
— Tre, fyra gånger om året. Oftast var jag på träningslägren när säsongerna börjar i september. Sedan var jag över på Junior-VM och större turneringar. Däremot har jag i stort sett aldrig åkt över bara för att se NHL-laget jag jobbat för. Jag har ingen input där och inget där att göra.
— Spelarna som är med i lagen har jag släppt och i stället börjat om i nästa kull och så vidare. Vissa gånger kunde det ta ett eller två år mellan gångerna jag såg NHL-laget jag jobbade för att spela matcher.
— Det är ofta en missuppfattning att ”När du jobbade för Rangers, bodde du i New York då?” Nej, jag har såg tre eller fyra matcher under sista åren i klubben. Jag hade inget där att göra eftersom det inte var något jobb för mig.
— Att vi sedan hade möten där eller exempelvis när Junior-VM i Vancouver kanske jag åkte förbi New York. Framför allt har vi bara två möten per år. ”Mid-season” i januari och sedan slutmötet inför draften i maj eller juni.

Vad är den största missuppfattning om scoutingjobbet?
— Att det skulle vara ett glassarjobb där man får betalt för att gå på hockeymatcher. Så är det inte utan det är ett hårt jäkla arbete.
— Det svåraste i scoutjobbet är att fatta beslut för en spelare som är 17-18 år. Att titta managern i ögonen och säga ”Den här killen kommer göra det här för klubben när han är 25 eller 27 år”.
— Du måste fatta så många beslut. Du ser hundratals spelare under en säsong så drar du ner det till en lista på 30-40. Besluten som ska fattas varje dag blir då jättesvårt. Det skulle vara lätt att göra draften när killarna är 20 år eftersom dom kommit längre i utvecklingen, men vi måste göra den då dom är 18 vilket gör det mer oförutsägbart.

”Jag har lärt mig mycket av dom”

Sover man ändå gott på nätterna då?
— Nej, inte alltid utan man ligger och vrider på sig lite. Jag har trott att vissa killar inte skulle bli bra spelare, men ändå blivit så. Jag har också trott att andra skulle bli bra spelare, men inte blivit det.
— Scouter gör många fel i sina bedömningar, men det är ett nålsöga dit upp och alla du draftar kan inte spela i NHL. Den här beslutsprocessen är ångestladdad. Vem är 28 och 29 på europalistan? Det är inte lätt och konkurrensen är knivskarp. Ettan brukar man vara ganska klar med vem det blir och även tvåan, men sedan är det svårare.

När du ser en spelare då följt, exempelvis Nicklas Lidström, hur känner sig personen Christer Rockström i hjärtat då han får se alla hans framgångar?
— Jag blir glad. Nu var det inte bara jag som hittade honom utan det var ett samarbete med chefsscouten och andra scouter. Det gällde att övertyga killen som hade en annan spelare i en liga i västra Kanada, i collegehockeyn eller OHL i Ontario, att vi ska välja min kille. Det där bestäms sedan av chefsscouten.
— Jag har ju lärt känna killarna en del och vet hur hårt dom jobbat, klart att jag då blir glad och tycker det är jätteroligt när dom lyckats.

Hur har du som scout utvecklats under dina drygt 40 år i yrket?
— Personligen har jag utvecklats och lärt mig mycket av dom karaktärsstarka spelarna jag fått vara med om att drafta. Karaktärsstarka individer som gjort resan på riktigt har lärt och inspirerat mig mycket. Bland andra Mattias Norström, Kim Johnsson, Carl Hagelin, Johan Garpenlöv, Nicklas Lidström med flera.

Nu har alltså Christer Rockström valt att gå i pension från scoutjobbet.
— Jag är 66 år och känner att det finns andra saker jag vill göra i livet. Man börjar bli äldre samtidigt som 41 år är en ganska lång tid att göra samma sak.
— Det är för och nackdelar i alla jobb för alla människor. Dom flesta pensionerar sig vid 65, men jag har kört några år till. Jag har samtidigt inte legat på 40 timmar i veckan utan betydligt mer och inget är för evigt.
— Jag har många andra intressen som jag vill odla och kanske inte haft tid med. Främsta anledningen till att jag pensionerar mig är ändå att jag inte ägt min egen tid. Det vill jag göra mellan 67 och 75. Sedan vet man aldrig vad som händer här i livet.
— Jag har alltid haft inställningen att ska jag göra något så vill jag göra det till 100 procent. Annars kan jag skita i det. Jag känner att jag inte orkar göra det på samma sätt som jag gjort tidigare och då är det dags för att någon annan, som har den energin jag hade för tio eller tjugo år sedan, att ta över.

Vad ska du göra nu?
— En massa saker, säger Christer Rockström som spricker upp i ett leende innan han fortsätter:
— Jag ska resa till ställen dit jag inte rest. Det finns många intressanta ställen och nyligen har jag varit i Normandie för att utforska det lite. Det är ett sådant ställe jag aldrig varit i närheten av.
— Jag gillar att åka skidor, fiska… Vissa av mina hobbys har jag hunnit göra så mycket som jag velat. Nu vill jag göra det som pensionärer gör som att städa vindsförrådet, avslutar Christer Rockström med ett skratt.    

Lidström: ”Han var den som upptäckte mig”

Några röster från spelare som jobbat tillsammans med Christer Rockström under åren:

Johan Garpenlöv:
— Jag kände Rockström innan han blev scout eftersom då jag var ungdomsspelare i Stockholm var han ungdomstränare. Han gick i den här ”Verner-skolan” med Tomas Storm och dom här. Dom tittade på ryssarna och spelade in vad dom gjorde.
— Jag var även hemma hos honom och tittade på gamla ryssfilmer på VHS, som det var på den här tiden. Vi var dessutom på Bosön och tränade lite extra, men även på ”Almis” och körde.
— När han började som scout var han och tittade när vi var ute med landslagen och spelade.
— Det var faktiskt lite komiskt hur jag fick reda på att jag blivit draftad av Detroit eftersom det var via text-tv. Sedan visste jag att jag kanske skulle bli det efter att jag hade spelat J18-turneringarna och så vidare, men det var aldrig så att jag fick något samtal från klubben som berättade att man hade draftat mig.
— Jag har haft kontakt med honom sedan pojkåren. Vi är nära vänner. Inte för att jag har ringt och pratat med honom om hur jag spelat. Mer bara att vi har pratat väldigt mycket hockey med varandra. Vi har även träffats privat. Han gillar att fiska så det händer att vi ses och fiskar ibland. Helt enkelt en god vän som gjort ett grymt jobb i hockeynstjänst som scout.

Nicklas Lidström:
— Rockström var den som upptäckte mig och följde mig när jag spelade i VIK:s juniorer och när jag kom upp i A-laget. Han visade intresse för mig och på så sätt fick jag lite mer självförtroende, när jag visste att det var ett NHL-lag som var intresserade.
— Första mötet kommer jag inte ihåg men vi brukade träffas som snabbast efter matcherna. Ibland hörde han av sig innan match och andra gånger dök han bara upp efter matchen. Det var nog ett sätt att se mig när jag inte visste att han skulle vara där.
— Han följde mig under säsongen och det gav mig en boost. Vi pratade om vad som krävdes för att spela i NHL, inställning osv.

Mattias Norström:
— Christer kände jag till redan i tonåren för då var en scout någonting ganska nytt, lärde känna honom gjorde jag först i övre tonåren. Christer försökte alltid lära känna människan bakom hockeyspelaren, samtidigt som han tittade på en otrolig mängd matcher/år för att bilda sig en egen uppfattning av och inte gå på någon annans åsikt.
— Min uppfattning är att han alltid var väldigt seriös för att lämna så lite som möjligt åt slumpen. Hans ”track record” talar för sig självt.

Carl Hagelin:
— Det betydde mycket för mig och min karriär att ”Rockis” tog mig i sjätte rundan med Rangers. Jag hade aldrig blivit intervjuad av honom så om jag ska vara ärlig tänkte jag väl inte att det fanns möjligt att Rangers skulle välja mig.
— Kommer ihåg hur hans grova stockholmska och sköna ordval stod ut samtidigt som hans hockey kunskap är hög. Vi pratade också en del på Skype redan under tiden jag gick Michigan.