MJÖRNBERG: Måste bevisa att de inte är ett gäng förlorare

Efter förlust med 1-3 i Halmstad har Karlskrona ännu en gång inlett Allettan på ett oväntat svagt sätt resultatmässigt och nu börjar det faktiskt bli allvar. Nu måste man bevisa att man inte är ett gäng förlorare.
Samtidigt finns påtagliga frågetecken även för Sundsvall och Brödernas/Väsby efter kvällens drabbning.

Så står vi då där igen. Skickligt lag. Hajpat lag. Men Karlskrona har lik förbannat på nytt inlett Allettan med två raka förluster.

Och någonstans långt bak i huvudet ekar tanken – nu måste de faktiskt bevisa att de inte är ett gäng förlorare.

I premiären hemma mot HC Dalen var det inget fel på spelet. Hade det inte varit för att det blev ängsligt i period tre hade man kunnat vinna där. Men nu blev det så, ängsligt alltså, och den känslan följde med in även i kvällens match mot Halmstad Hammers (förlust 1-3).

Nu ska inte sägas något annat än att Karlskrona gjorde en helt okej match. Den kanske rent av kan kallas bra. Man var överlägsna Hammers i både powerplay och boxplay sett till uppträdandet och spelade långa stunder ett stabilt försvarsspel och skakade fram tillräckligt med chanser för att göra fler än det ynka mål som Hammers-keepern Felix Tengvall bjöd Axel Björnkvist på. Men man kom som lag ut lite försiktigt och gav bort det första initiativet till ett synnerligen påkopplat Hammers. Det syntes att tuppkammen var stukad efter HC Dalen-fadäsen.

Det är inget snack om att Karlskrona har ett av Hockeyettans skickligaste lag och att man med lite medstuds hade kunnat stå på sex poäng vid det här laget. Men det fanns en större självklarhet hos Halmstad Hammers, ett tydligare brinn som i slutändan blev avgörande.

Därav tanken – de måste visa att de inte är förlorare. För det är ju ganska uppenbart att det är mentalt som det inte lirar för Karlskrona.

Laget är bra nog för att kunna göra resultat, men vad annat kan man kalla dem efter ännu en Allettan-serie som fått mardrömsstart.

Jag gillar den nya sportchefen Hampus Meléns syn på hur laget ska byggas och strategin att hitta guldkornen hos sämre lag för att få njuta av deras fortsatta utveckling i sin egen miljö. Det är ett mycket tilltalande sätt att jobba. Man kan fynda stort med lite kunskap. Men tar man spelare från ”förlorarklubbar”, en Axel Björnkvist från Tyringe, en Khalid Ibrahim (som säkert kommer bli bra på sikt, men som idag spelade i ett för fisigt tempo för att vara Allettan-värdig) från Mörrum eller en Lukas Fredin från KRIF måste man stoppa in dem i en omgivning där det redan sprutar av vinnarmentalitet för att få ut max av helheten.

Någon sådan finns inte i Karlskrona. Där finns istället en stomme bestående av fantastiskt skickliga hockeyspelare, men som inte gjort något annat än underprestera mentalt de senaste säsongerna. Hur ska spelare från klubbar där kraven på axlarna inte alls varit i paritet tidigare då kunna vara de som lyfter anrättningen?

Åldermän som Alexander Bergström och Filip Cruseman gör det fortfarande jättebra, men när var de med om en riktig framgång senast (det måste väl ha varit SHL-avancemanget med KHK för tio år sedan)? Spelare som Sebastian Sundlöv, Oscar Hagman, Alexander Heiver, Hugo Wendt och så vidare lägger ner ett förnämligt slit men har varit en del av de svajiga resultaten de senaste säsongerna.

Karlskrona är bra, men de är inte vinnare. Därför har man återigen startat Allettan med två raka nederlag.

Jag ska förstås inte måla fan på någon vägg. Det skiljer fyra poäng mellan serieledande Borås och de båda jumbogängen Västervik och Karlskrona över nyår. Allettan södra är en serie där alla kommer slå alla och där dörren för möjligheterna att klättra till en serieseger fortfarande står på vid gavel. Karlskrona har den potentialen. Men nu måste man ägna nyårsfirandet åt att ta sig en riktig funderare.

Det duger inte att rapa klyschor om att jobba på konsekvent och ta en match i taget. Att stirra på underliggande statistik och smacka över att den ”trots allt ser ganska bra ut” eller hitta förklaringsmodeller som går ut på att matcherna trots allt hade kunnat gå åt vilket håll som helst.

Allt det där är liksom redan gjort.

Magnus Sundquist, Hans Ottinger, Hampus Melén och company måste på något sätt lyckas hitta en väg som gör att ett gäng duktiga hockeyspelare kan blomstra mentalt.

Fråga mig inte hur de ska lyckas med den saken, men de måste bevisa att de inte är ett gäng förlorare.

* * *

Ser man kvällens match ur ett Halmstad Hammers-perspektiv kan konstateras att det var ett bra sätt att studsa tillbaka efter premiärförlusten mot Tranås, men att det ändå finns en hel del att jobba på.

Det är en styrka att kunna besegra Karlskrona med 3-1 trots att både boxplay och powerplay lämnade extremt mycket mer att önska. Men Hammers hade ett driv som imponerade. En arbetarmoral som blev avgörande i långa loppet trots att man inte lyckades slå mynt av en första period där man var betydligt bättre än sin motståndare.

Men mentalt starka lag hittar vägar till segrar (och returstudsar efter svagare insatser) oavsett hur matcher gestaltar sig. Det skiljde Halmstad från Karlskrona ikväll.

På något sätt kan de båda spetsbackarna Hannes Lindström och Filip Persson användas som goda exempel. De hade väl inte några av sina mest klockrena kvällar.

Lindström tog några ganska risiga beslut och Persson hade oflyt med några elaka studsar, men varje gång de på ett eller annat sätt fibblat bort pucken och bjudit motståndare på möjligheter kämpade de sig tillbaka, offrade sig och redde upp situationerna. Med den typen av inställning blir billiga misstag lätt förlåtna.

Det symboliserade på något sätt Hammers den här kvällen.

* * *

Det blev en väldigt märklig match mellan Sundsvall och Brödernas/Väsby där hemmalaget länge hade ett järngrepp om hamburgargänget och ledde med 3-0 fram till att det återstod dryga sju minuter av matchen. Då drabbades Sundsvall av mental kollaps. Det var spaghettipsyke deluxe, huvudet under armen och laget lyckades med konststycket att tappa till förlust med 3-4 efter förlängning.

Visst, Brödernas/Väsby gjorde en infernalisk forcering, men så paralyserat som Sundsvall uppträde får det bara inte se ut. Laget slutade helt och hållet spela försvarsspel och gav bort matchen. Synd på en insats som så långt var riktigt skarp. Man straffade Brödernas med sin burdusa hockey och uppträdde som ett topplag.

Men efter den svaga premiären mot Sollentuna (seger 5-4 efter förlängning) och kollapsen mot Brödernas firar tränare Jonas Lindström nyår med huvudbry.

Det gör nog faktiskt Väsby-tränaren Jesper Kemi också. För seger och två poäng till trots, Brödernas/Väsby var bortsett från den vassa forceringen ingen vacker syn den här kvällen.

Laget var bara 50 sekunder ifrån att tvingas fira nyår som nollpoängare och Allettan-jumbo. Sex poäng efter det Hudiksvall som man enligt förväntningarna ska göra upp om seriesegern med.

Ser man till förlusten hemma mot Hudiksvall (3-4) och kvällens match där man i dryga två perioder tuktades hårt av Sundsvall har det varit för släpphänt. Brödernas har uppträtt desorienterat och gått bom i försvarsarbetet alldeles för ofta. Det har varit vidöppet, man har matchat två målvakter varav ingen har klivit upp som matchvinnare och även om den inneboende offensiven alltid finns där har det inte sett tillräckligt skarpt ut.

Som om man inte varit helt förberedda inför att kliva in i Allettan.

Nu räddade man ändå ansiktet och kan göra om och göra rätt när allt återstartar efter nyår, men spelet måste upp och det omedelbart om det ska bli toppstrid i Allettan norra.

* * *

Gott nytt år! Tack för 2024, vi hörs igen 2025.