Isac Ollas Mattsson: ”Mamma lever inom mig än idag”

När Isac Ollas Mattsson var elva år gick mamma Elisabeth bort i cancer.
I en lång intervju med Hockeysverige.se berättar 24-åringen om sorgen, brorsan Adams betydelse samt hockeyresan som har tagit honom till Borlänge.
— Jag var nära mamma och hon lever inom mig än idag, säger Isac Ollas Mattsson.

BORLÄNGE (HOCKEYSVERIGE.SE)

Isac Ollas Mattsson landade förra säsongen, efter en resa som gått från Värmdö via Djurgården, AIK, Segeltorp, Hudiksvall och Skövde, i Borlänge. Där har han nyligen inlett träningsmatcherna inför Hockeyettan-starten. Känns efternamnet igen? Visst, han är lillebror till Färjestads Adam Ollas Mattsson.

— Det var väldigt mycket hockey under min uppväxt. Pappa spelade hockey, men gick sedan över till bandy. Storebrorsan spelar såklart också, berättar Isac Ollas Mattsson då hockeysverige.se träffar honom för en intervju i hans nya hemstad, Borlänge.
— Man kan väl säga att familjen präglades av hockey från det att jag var sju, åtta år. Vi tog inte bussen till träningarna utan var bortskämda och fick alltid skjuts.

Öppnar upp: ”Då kunde jag ligga hemma och bara bryta ihop”

När han var elva år somnade hans mamma in efter att gått bort i cancer. Något som såklart tog väldigt hårt på honom.

— Folk är olika såklart, men jag stängde in på rummet, tryckte in känslorna själv och bearbetade det så.
— Jag hade svårt att gråta bland folk och dela med mig, vilket jag har blivit väldigt mycket bättre på senaste åren. Just då blev jag tyst och fick höra av en kompis att jag var en dryg person runt, 11, 12, 13, 14-årsåldern.
— När puberteten kom var det värst. Då kunde jag ligga hemma och bara bryta ihop. Det var då jag började förstå att det här var på riktigt. Men också som brorsan sagt, att det vi gått igenom gett oss en push och motivation att bli ännu bättre personer och hockeyspelare.
— Mammas ord från det vi växte upp, som hon var som person, att jag har försökt efterlikna henne. Jag var nära mamma och hon lever inom mig än idag.

Vem är mamma för dig idag?
— Svår fråga… Det ni ser av mig är nog en kombination av mamma och pappa, men min personlighet är mycket åt mammas håll. Präglad av mamma. Lugn, behöver inte ta så mycket plats och försöker hjälpa folk då det behövs.
— Jag har inga problem att hjälpa någon på gatan då andra inte går fram. Det har jag också fått av mamma, att jag inte bryr mig om folk tittar konstigt på mig ”Vad håller han på med? Varför gör han det där?” Att hjälpa andra personer får mig att må bra.

Relationen med storebror Adam Ollas Mattsson

Hur viktig var Adam för dig vid den här tiden?
— Vi funkar lite likadant, att vi stängde in i oss. Inte pratade om det som hänt.

Inte med varandra heller?
— Vi pratade inte med varandra om just mamma när vi var små. Inte med pappa heller.
— Det är lite uppväxten med hockeyn och den kultur som är där, vilket gäller pappa med, att han också har väldigt svårt att prata om känslor. Pappa fick ta hand om tre grabbar som idrottade och där en av oss satt i rullstol, vilket måste varit jättetufft.
— Pappa var såklart stressad samtidigt som han och jag bråkade väldigt mycket. Brorsan flyttade väldigt tidigt, när han var 17 år, till Enskede och började spela med Djurgården. Det var bara ett år efter det att mamma gått bort.
— Jag och brorsan bråkade också en hel del då vi var yngre. Jag ska inte säga att vi tappade kontakten, men vi snackade inte så mycket förutom om hockey och på somrarna. Det var aldrig något om mamma. När vi började prata med varandra om henne måste ha varit då jag var runt 16-17 år.
— Jag kommer ihåg då vi satt i bilen, bara han och jag, när han själv tog upp något om mamma. Det var en så stor lättnad för mig eftersom jag alltid velat prata om det även om det inte synts utanpå. Jag ville bara att någon annan skulle ta upp det så jag kunde prata fritt utan att den skulle vara konstigt.

Hur var den känslan?
— En skön känsla att det inte bara var jag som kände så. Under åren upp till pubertetsåren pratade inte pappa om mamma. Brorsan var inte hemma…
— Tankarna kom om pappa tänkte någonting alls på mamma, vilket han självklart gjorde och han måste, som sagt var, haft det väldigt tufft.

Idag har båda bröderna en bra kontakt med varandra och kan prata om det mesta.

— Den är väldigt bra, men vi är inte det här tvillingparet som ringer och säger hejsan varje dag, skrattar Ollas Mattsson och fortsätter:
— Vi hörs av, pratar på facetime någon gång i månaden och har kontakt med varandra via Snapchat. Kanske att det är lite ungdomligt, men bara den här lilla bilden man kan få var och varannan dag är som ett förtydligande att den andra mår bra.

Pratar ni idag mycket om mamma?
— Ja, ja… Jag kan ringa brorsan när som helst och prata om mamma. Det är också ett bra tecken på att både han och jag gått vidare. Tiden läker ju, men det är mer som ett plåster på ett sår. En sårskorpa som aldrig försvinner helt.

Isac Ollas Mattsson: ”Det kändes som att karriären var över”

När Isac Ollas Mattsson var 15 år lämnade han moderklubben, Värmdö, för att spela med Djurgårdens U16.

— Det var ett stort steg. När jag var 13-14 år, med mamma och allt det här, slutade jag med hockeyn en månad och bara grät för att jag kände att det var för mycket. Jag kom ingenstans.
— Då ville jag samtidigt gå i brorsans fotspår. Han och Linus Söderström hade gått till Djurgårdens U16. Pappa sa det, och jag kände också så, att jag behövde gå vidare. Det var aldrig att jag ville byta lag eftersom jag hade växt upp med dom jag spelade med i Värmdö.
— Jag tog steget och provtränade med Djurgården under en eller två veckor och kom med i U16-laget. Inget ont om Värmdö. Jag älskar den klubben, men det var skillnad att komma till U16 i elitförening på ungdom- och juniornivå.
— Vi vann SM-guld den säsongen. Det var samma dag exakt fem dagar efter det att storebrorsan vunnit tillsammans med sin kompis, Linus Söderström, och jag då med en kompis från Värmdö, Marcus Nylander.
— Vi har en bild hemma med Linus och Adam. På bilden under i samma ram är det jag och Marcus. Fyra Värmdöprodukter som gått till Djurgården och vunnit SM.

Det blev bara en säsong i Djurgården innan flytten gick till AIK och sedan vidare till Segeltorp, Hudiksvall och Skövde.

— Jag kom inte in på hockeygymnasiet i Djurgården efter att jag haft en tyngre period. Jag spelade TV-pucken och efter det tittade jag runt vad som fanns och då blev det AIK, vilken är den största konkurrenten i Stockholm.
— Första J20-säsongen skulle vi åka i väg på slutspel. Då kom coronan och det blev slut på den säsongen. Sista J20-säsongen spelade vi 13 matcher och sedan vart det stop för coronan igen. Det blev ingen riktig sista J20-säsong, vilket är den man egentligen vill visa upp sig.
— Folk runtomkring gick till Division 1 och 2-klubbar för att fortsätta säsongen. Jag gjorde inget av det och hade ingen aning om Division 1 och 2. Jag tittade på brorsan och siktade på SHL eller Hockeyallsvenskan, vilket har blivit en dröm som brutits.
— Jag drog hem, tränade med Värmdös J20 efter jul och fram till mars för att få stå på is. Det kändes som att karriären var över.

Så kom Ollas Mattsson till Borlänge

Då fick han kontakt med Anders Hultin i Segeltorp.

— Kom till Segeltorp, fick betala för att kunna spela hockey och det var långa resor mellan Värmdö och Skärholmen. Efter att ha spelat 16 matcher där skrev en kompis, från ingenstans, till mig som spelade i ”Hudik”, vilket var ett topplag. Det här var mitt i natten samtidigt som jag satt vi datorn.
— ”Vad är ditt nummer?”
— ”Varför undrar du?”
— ”Hudik” ringer dig imorgon.
— ”Ha ha… Jättekul.”
— Jag spelade i Segeltorp, det gick inget bra för oss och jag hade inte fått någon bekräftelse på om jag gjort det bra eller dåligt. Dagen efter ringde faktiskt ”Hudik”, jag fick kontrakt och fick i stället pengar för att spela hockey. Det blev som en extra krydda ”Hockey kanske är någonting ändå”.
— Redan i första matchen uppe i ”Hudik” skadade jag mig, bröt ett ben i handen, så den säsongen blev lite jobbig. Efter den säsongen fick jag inget kontrakt i ”Hudik”. Då gick jag till Skövde i stället. Spelade två säsonger där och hade det väldigt bra, bra faciliteter, bra publik och allt det där. Sedan gick klubben i konkurs och då var det dags att hitta ett nytt lag. När jag spelat två år i ett lag kände jag mig nästan som hemma där.

Hur blev Borlänge aktuellt efter din tid i Skövde?
— Jag stod utan agent då eftersom jag innan mest hade fått hjälp av brorsans, men då var jag tvungen att skaffa en egen. Jag såg ut en agent och tänkte att det löser sig, men det var inte så lätt. ”Kika och se vad du kan hitta så får jag känna om det är värt eller inte”.
— Jag hade inte gett upp, men kände att jag var sent ute. 13:e augusti hörde Borlänge av sig och ville ha mig. Tänkte först över om det var värt att spela där, men kom fram till att vi kör. Det var sent på säsongen, men det blev också en extra krydda för mig.
— Tankarna var att spela i Division 2 med Nacka eller Värmdö. Att då få komma tillbaka i Hockeyettan och få en så stor roll som jag fått här i Borlänge var väldigt kul.

Det blev 25 matcher ett mål och totalt sex poäng för den defensiva 24-åringa backen förra säsongen.

— Jag bröt handleden (skratt) och var borta några veckor, men kom snart tillbaka och spelade lite smått med en trasig handled.
— Förra säsongen var kul och vi hade ett väldigt ungt lag, vilket kanske märktes i spelet. Jag har brorsans huvud, att vi är väldigt lika och defensiva av oss. Lite att jag skyddar upp hemåt. Jag känner mig väldigt trygg i egna zonen och där fick jag ta en extra stor roll.
— Vi hade det tufft, men mot slutet hade vi något riktigt bra på ”G”, men då var det för sent. Vi gick ändå från botten till toppen i fortsättningsserien.

Svaret om Leksandsikonen: ”Glad att han är här”

Hur ser du då på förutsättningarna inför den kommande säsongen?
— Nu ska jag inte vara någon som ”jinxar”. Vi har spelat två försäsongsmatcher där vi vann mot Mariestad på straffar och sedan mot Strömsbro. Mariestad är ett topplag och kommer vara hur bra som helst under säsongen.
— Nu ska vi inte mäta hur bra ett lag är utifrån försäsongen, men vi kommer in i serien med en väldigt bra känsla. När vi nu har Martin Karlsson från Leksand med och tränar med oss märks det hur mycket det hjälper oss. Det känns verkligen på träningarna att det är tävling.
— Många i laget är unga, precis som förra säsongen, men det känns mycket hungrigare den här säsongen så det känns bra.

Kan du övertyga Martin Karlsson att han ska spela med Borlänge den här säsongen?
— Jag har sagt till Martin att jag är glad att han är här. Om han skriver på eller inte… Skit samma. ”Bara den tiden du varit här har du hjälpt oss mycket”. Han gör ett väldigt gott intryck på folk. Speciellt på mig.
— När vi har träning, kör en mot en och jag skickas in mot Martin slår jag på en extra växel. ”Han ska inte göra mål”. Det här gör oss andra till bättre hockeyspelare, i alla fall mig. Han är en väldigt bra människa.

Hur trivs du socialt med att bo i Borlänge?
— Väldigt bra. En väldigt trevlig stad. Folket runt om, precis som i många städer, är väldigt trevliga. Alla i föreningen hälsar på varandra. Det spelar ingen roll om det är en U13-spelare, J18-tränare eller vem som helst, man hejar på folk och alla är trevliga mot varandra.
— Sedan är jag sådan att jag har min lilla lägenhet som är väldigt trevlig och egentligen behöver inte jag så mycket mer. Jag har väldigt lätt att anpassa mig.

Du har en säsong kvar på kontraktet, har du börjat fundera framåt redan nu?
— Inte alls. Verkligen ingenting. Jag tar allt som det kommer och känns bra.
— Så känner jag nu också. Det kan gå jättebra under säsongen eller mindre bra. Allt kan hända, så jag tänker inte alls framåt. Sedan vill jag gå så långt som möjligt, men om det inte går vägen den här säsongen ska det inte förändra något personlighetsmässigt.
— Jag går inte heller runt och tänker att jag är bättre än någon annan i laget eller liknande. Om jag har ambitionen att gå uppåt medan han bredvid mig inte har samma ambition och trivs med att spela kvar så får man respektera det. Alla har nog ambitionerna, men visar det på olika sätt.
— Även om jag har ambitionen är jag lugn med det och pratar inte om det. Jag försöker vara väldigt mycket i nuet, avslutar Isac Ollas Mattsson.

Source: Isac Ollas Mattsson @ Elite Prospects