Det finska underbarnet

I veckans Old School Hockey möter vi den finske legendaren Reijo Ruotsalainen, som berättar om genombrottet som tonåring och de två Stanley Cup-titlarna med New York Rangers.

Finlands kanske största lilla back (173 cm/75 kg) är Reijo Ruotsalainen. Han kom fram som ettunderbarn i Uleåborg, men fick sitt stora internationella genombrott i NHL för New York Rangers. Men det var först när han senare blev lagkamrat med Wayne Gretzky i Edmonton som han fick vara med och vinna Stanley Cup. Han gjorde även en säsong i HV 71 där han som back vann lagets poängliga med tio mål och totalt 32 poäng på 40 matcher.

Idag är Reijo Ruotsalainen 60 år, men det är få runt om i hockeyvärlden som glömt bort den skriskoskickliga backen. När vi får en pratstund med honom inleder vi samtalet med uppväxten hemma i Uleåborg.

– Min mesta tid som barn gick åt till skolan och att åka skridskor. Så fort det blev is här hemma var jag ute och åkte skridskor. Pappa (Reino Ruotsalainen, avled 2004) var coach, men innan det spelade han också, så hockeyn blev en stor del av vår familjs liv.

Hur tränade du för att bli en så pass skicklig skridskoåkare?
– En del av det fick jag genom laget givetvis, men framförallt handlade om att jag var så pass mycket och åkte skridskor.
– Jag bodde bara 100 meter från en hockeyrink så jag gick dit och var där nästa under all min fritid. På den här tiden fanns det inte så mycket annat att göra så alla var där och åkte skridskor.

A-LAGSDEBUTERADE SOM 15-ÅRING

Reijo Ruotsalainen var bara 15 år när han spelade sin första match för Kärpät. Säsongen var 1975/76 och hans Kärpät låg då i finska andraligan. I laget spelade även svenskbekanta Hannu Aravirta (Södertälje), Juha Tuohimaa (Modo och Luleå), Pekka Karjala (Skellefteå) och Ilpo Kukkola (Västerås).

– Givetvis var jag lite nervös för hur det skulle fungera att spela med seniorer redan då. Men jag insåg snabbt att det inte skulle bli något problem eftersom jag tack vare min skridskoåkning kunde utnyttja farten. Jag kände att jag kunde spela mot män trots att jag var ganska tunn ung grabb, men jag utnyttjade min talang för att komma runt dom egenskaper jag inte hade som hockeyspelare då.
– Dom frågade mig redan då jag var 14 år om jag ville komma och spela i A-laget, men jag kände mig inte redo för att redan då spela med män. Säsongen efter hade Kärpät en back som flyttade till Helsingfors. Då behövde man en back ytterligare och frågade man mig om jag ville komma upp dit då istället. Så jag svarade ”varför inte, jag kan komma och prova i alla fall”.

Ruotsalainen var en mycket stor talang när han kom fram under 1970-talet, men den press och hoppet som finska hockeyfolket satte på honom var inget som han inte kunde hantera.

– Det var inte jämförelsevis lika mycket press då som idag då media har blivit så utbrett och stort. Men jag kände inte att jag hade en speciellt stor press.
– Jag bara spelade och jag älskade spelet. Så är det fortfarande, att jag älskar hockey, men när jag spelade satte jag nog mest press på mig själv. Jag försökte bara spela så bra som möjligt och när jag såg att folk började upptäcka min talang tänkte jag nog mest att jag måste nog producera och förbereda mig varje dag för att vara en ledare för mitt lag.

SPELADE VM SOM 17-ÅRING  

Efter att ha spelat två JEM och två JVM får han som 17-åring chansen av förbundskaptenen Kaveli Numminen att spela VM i Prag. Året är då 1978. Där får han spela i backpar med veteranen Timo Nummelin. Han svarar för två mål varav ett mot Tre Kronor när hans Finland förlorar med 6-1.

– I början av den säsongen hade coachen sagt att jag var för ung för at spela i landslaget. Sedan var jag med i B-landslaget till USA där vi spelade mot WHA-lag. Efter det förstod han att jag kunde spela även mot större spelare och jag fick också chansen att prova på att spela i landslaget. Då tror jag att han förstod att jag kunde vara med och hjälpa laget.

I det finska VM-laget 1978 spelade bland andra Urpo Ylönen, Pekka Marjamäki. Pekka Rautakallio, Esa Peltonen, Matti Hagman, Juhanni Tamminen, Seppo Repo, Risto Siltanen och så vidare. Trots att alla var rutinerade herrar var det aldrig några problem för 17-åringen från Uleåborg att komma in i laget.

– Det var aldrig några problem och jag tror inte heller att dom tänkte speciellt mycket på att jag var ung eftersom dom såg att jag kunde spela hockey och hjälpa laget. Men jag tror även dom tänkte att jag kunde hjälpa dom upp till en högra nivå och kanske ta sig till NHL eller WHA. Några av dom kom senare även att spela i dom ligorna.
– Vi hade inte speciellt många talanger i Finland vid den här tiden och jag tror att man såg mig mest som en bra och lovande hockeyspelare.

Var det ändå inte ett stort steg för dig att kliva in som 17-åring i VM?
– Jo, visst var det så. Jag var 17 år och spelade redan VM. Det var inte många som hade det gjort det innan och inte efter heller. – Att få vara med i VM var givetvis stort för mig, men även något väldigt kul. Jag kände aldrig att jag då skulle vara någon nyckelspelare i det laget, så jag var bara glad över att vara en av spelarna som fick möjligheten att åka till Prag.

"DET VAR EN STOR UPPLEVELSE FÖR OSS ALLA"  

Reijo Ruotsalainen spelade inte mindre än fyra Junior-VM turneringar mellan 1977 och 1980. I hans sista turnering utsågs han till turneringens bästa back och kom med i All Star team tillsammans med Jari Paavola, Tomas Jonsson, Igor Larionov, Vladimir Krutov och Håkan Loob.

– Ja, jag tror nog att den turneringen var min mest framgångsrika. Vi hade ett väldigt bra lag och jag var lite av en nyckelspelare i det laget. Visserligen hade vi många väldigt många bra spelare i det laget, men jag hade mer erfarenhet än de flesta av dom så det blev att jag fick ta lite mer ansvar.
– Vi spelade på hemmaplan i Helsingfors och det var en stor upplevelse för oss alla och framförallt kanske för mig eftersom det var scouter på plats för att se om jag kunde vara en spelare för NHL.

Vad var storheten med det här laget, som innehöll spelare som Jari Kurri, Kari Jalonen, Timo Blomqvist, Jarmo Mäkitalo med flera och som vann silver efter Sovjet men före det svenska laget som nästintill var lika stora favoriter som ryssarna?
– Vi kom verkligen tillsammans som lag, men framförallt hade vi väldigt många bra målskyttar. Sedan måste man självklart ha en bra målvakt om man ska gå så passlångt i en turnering. Det tror jag var nyckeln, men det hjälpte givetvis också att turneringen spelades i Helsingfors.

Samma säsong spelades OS i Lake Placid, men Reijo Ruotsalainen, som nu var bofast i landslaget, fanns inte med.
– Tanken var att jag skulle vara med där, men jag skadade ena skuldra i matchen innan vi skulle åka till Lake Placid. Det var anledningen till att jag inte var med.

Reijo Ruotsalainen draftades av Rangers.Foto: Bildbyrån

På sommaren 1980 draftas Reijo Ruotsalainen av New York Rangers och efter VM-turneringen i Sverige 1981 packade han sin väska och åkte över till USA för att göra sig hemmastadd på Manhattan.

– Hur min första dag var på Manhattan? Oj oj, haha…
– Jag hade faktiskt varit över dit året innan för att se hur det var. Klart att jag tyckte var stort att få åka över och spela med Rangers. För mig som var en som inte pratade engelska upplevde New York som en väldigt stor stad.
– Men jag upplevde nog att det inte spelar någon roll i vilket lag du spelar, du måste spela bra för att vara lycklig och känna glädje med din hockey. Så upplevde jag det i Rangers.
– Spelarna i laget hjälpte mig också mycket att komma in i allt, men framförallt handlar det om att spela bra själv. Då kommer det andra automatiskt både på och vid sidan av isen. Mikko Leinonen var i Rangers då jag kom över dit och han hjälpte mig med engelskan eftersom jag, som sagt var, inte kunde prata någon engelska alls då. Jag kunde bara le när någon sa något, men jag förstod inte vad dom sa, säger Ruotsalainen med ett skratt.

FICK CHANSEN SOM FORWARD  

Den 6:e oktober spelade han sin första NHL-match när Rangers mötte Detroit.

– Jag kommer ihåg att när jag var på isen var jag så stel eftersom jag var så nervös. Efter några byten släppte det där och jag kände att det skulle fungera för mig att spela i NHL.
– Första två åren i Rangers spelade jag tillsammans med Berry Beck. Han var en bra spelare, stark och för att vara storväxt så var han en bra skridskoåkare. Varför man valde att han skulle spela med mig var för att jag inte skulle behöva hamna i några fighter eller liknande. Barry fick då som uppgift att skydda mig. Många killar i andra lagen sa att så längre jag spelade med Barry Beck kunde jag spela min hockey för han kommer ta hand om allt det andra.
– Han var också skadad ganska ofta så vi spelade inte så mycket tillsammans. Precis som för många andra måste jag också se till att kunna spela med vem som helst och inte vara beroende av att spela med just honom. Det fick inte bli att när han var med mig så kunde jag spela ut, men när han inte var med så kunde jag inte spela ut på samma sätt. Du måste klara dig på egen hand.

Fjärde säsongen i Rangers, säsongen 1984/85, gör du 28 mål och totalt 73 poäng på 80 matcher. Är det här din bästa säsong i Rangers?
– Poängmässigt var det min bästa och det var också en bra säsong, men den här säsongen spelade jag även en hel del byten som forward (med Mark Pavelich och Anders Hedberg). Då gjorde jag i snitt ett poäng per match, vilket hjälpte mig att komma upp i så många poäng.
– Jag måste ändå säga att jag hade andra säsonger i Rangers som också var bra. Under vissa säsonger kommer man inte alltid överens med sina coacher. Den här säsongen var jag och coachen (Herb Brooks) inte överens om hur jag skulle spela inledningsvis, men i slutet av säsongen förstod han bättre hur jag ville spela.

Hur kommer det sig att du spelade forward i vissa matcher?
– Det var enbart för att vi ville få in mer speed framåt och för att göra mer mål. Samtidigt hade vi en del skador och jag var tillräckligt bra för att även spela forward. Det var därför som man lät just mig spela där.

Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson.Foto: Ronnie Rönnkvist

Under Reijo Ruotsalainens tid i Rangers var han lagkamrat med många svenskar. Bland andra Tomas Sandström, Anders Hedberg, Jan Erixon, Peter Sundström, Peter Wallin, Kent-Erik Andersson, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och Kjell Samuelsson.

– Vi kom väldigt bra överens. Även om det finns en rivalitet mellan svenska och finska spelare när möttes så hade vi en väldigt bra relation när vi spelade tillsammans. Det var kul att fått spela med dom här spelarna. Bland annat var ju Anders Hedberg som person och spelare en som hjälpte alla i laget. Han hade gått en lång väg där borta från Winnipeg till New York och förstod vad det innebar att spela där och han var också en stor hjälp. Han var också ledaren i laget. När han sa någonting så lyssnade verkligen alla.
– Idag har jag inte kontakt speciellt ofta med dom här svenska killarna, men när vi väl ses så är det som att vi aldrig har lämnat omklädningsrummet. Vi har en historia ihop och även om det gått många år så tar man vid där ifrån att vi spelade tillsammans.

LÄMNADE NHL FÖR SCHWEIZ  

Vilket är ditt största ögonblick i Rangers?
– Ett är när jag blir uttagen att spela NHL All Star-matchen 1986. Men även min första match i Rangers när jag förstod att jag skulle klara av att spela i den ligan. Jag var ju först osäker om det skulle fungera eftersom det då heller inte var många europeiska spelare spelade i NHL. Det går inte att jämföra med hur det ser ut idag
– Sedan var det i en match som jag gjorde ett hattrick. Det är inte så ofta som en back gör det. Vi spelade mot Philadelphia och givetvis var det extra stort eftersom jag fick göra mitt hattrick på deras hemmaplan, skrattar Ruotsalainen.

Säsongen 1986/87 inleder Reijo Ruotsalainen i Bern.

– Jag ville helt enkelt ha lite bättre lön eftersom jag ändå hade gjort en av mina bästa säsonger, men Rangers sa nej. Då kom presidenten från Bern till New York. Han ville ha ett möte med mig för att diskutera om jag ville komma dit och spela, vilket jag bestämde mig för att göra.
– Timo Lahtinen var coach där då och klubbens president hade frågat honom om vilken spelare han ville ha till laget från NHL och Nordamerika. Då nämnde Timo mitt namn, men han sa också att jag inte skulle komma. Presidenten sa att han ändå skulle åka över för att träffa mig och man kan väl säga att han tog rätt beslut.

Det blir 35 matcher i Bern innan han i slutet av säsongen får chansen att åka tillbaka och spela i NHL, men nu med Edmonton Oilers där han får vinna Stanley Cup samma säsong.

– Det var en härlig känsla, men eftersom jag hade varit i Europa hela säsongen fick jag träna mycket för mig själv eftersom coachen (Glen Sather) sa att jag måste vara lika bra tränad som övriga laget.
– Vi hade ett fantastiskt lag i Edmonton med så många bra spelare. Jag, Kenta Nilsson och Jaroslav Pouzar kom dit ungefär samtidigt för att hjälpa laget i slutet av säsongen.

Wayne Gretzky.Foto: Bildbyrån

Det går inte låta bli att imponeras av laguppställningen, Wayne Gretzky, Mark Messier, Jari Kurri, Grant Fuhr, Paul Coffey, Esa Tikkanen, Marty McSorley och så vidare.

– Alla var så fantastiskt skickliga och alla visste vilket som var deras ansvarsområde i laget. Sedan var alla väldigt nära bekanta eftersom dom hade spelat tillsammans under många år. Det här laget hade också erfarenheten från tidigare säsonger och lärt sig vad som krävs för att vinna.
– Även om det blev några förändringar i laget under dom här säsongerna så var det ändå nästan samma lag hela tiden.

BYTTE EDMONTON MOT HV71  

Efter säsongen väljer Ruotsalainen att lämna NHL för spel i klassiska Rosenlundshallen för HV 71. Hasse Sjöö, som var lagkamrat med Ruotsalainen, berättar för hockeysverige.se hur han minns den finske backen under den säsong som dom spelade tillsammans.

– Han hade det mesta som spelare. Han var spelskicklig, höger skytt med bra händer och bra skott. Men det som man kommer ihåg mest var hans skridskoåkning. När han tog fart kändes det som vi andra stod stilla, det gick lika fort framåt som bakåt. Jag minns speciellt en match då han solo åkte baklänges över banan och gjorde mål. Han var en av de bästa spelarna som man hade förmånen att spela med.
– Jag ville åka tillbaka till Europa eftersom jag ville vara mer med min familj. Samtidigt har jag känt så här efteråt att jag kanske skulle stannat några år ytterligare i NHL, men det här var det beslut jag tyckte kändes rätt just då.

Reijo Ruotsalainen under tiden i HV71.Foto: Bildbyrån

Reijo Ruotsalainen vann lagets poängliga med 10 mål och 32 assist på 40 matcher. Under Curt Lundmarks ledning tar HV 71 sig till kvartsfinal där man blir utslagna av Björklöven.

– Jag trivdes bra där och det var en bra säsong. HV 71 hade haft Kari Eloranta tidigare så publiken och folket i Jönköping trodde nog att jag skulle vara samma typ av spelare. Det blev lite ”oj, han var inte så utan spelar så här”.
– Jag gjorde en hel del poäng för laget och vi tog oss till playoff. Som spelare tittar man alltid även på sin egen prestation. Jag tycker också att jag gjorde det bra där och dessutom var det här säsongen som vi i Finland vann silver i OS så det här blev en bra säsong för mig.

Var det en stor skillnad för dig att komma från NHL till elitserien?
– Ja, absolut. Kanske inte så jättestor, men det är alltid en omställning att komma från små rinkar till stora. Spelet är lite annorlunda, men inte ditt eget spel. Mitt spela har alltid byggt på en bra skridskoåkning, skjuta och göra mycket poäng. Så att komma till elitserien förändrade inte mitt spel i sig.

TILLBAKA TILL NHL  – SOM STANLEY CUP-SEGRARE  

Efter säsongen med HV 71 och en säsong i Bern återvänder Ruotsalainen till NHL. Första klubbadress blir New Jersey Devils. I mars samma säsong, 1989/90, blir han trejdad till Edmonton mot Jeff Sharples. Ett Edmonton som nu Wayne Gretzky hade lämnat, men som ändå vinner Stanley Cup.

– Andra gången jag var med och vann med Edmonton kände jag mig som en större del av laget. Första gången hade vi ett så otroligt bra lag, men andra gången hade vi inte kvar Gretzky hos oss, inte heller Paul Coffey.
– Alla sa att vi inte skulle ha någon chans att vinna Stanley Cup det här året, men det blev också en extra tändvätska för oss, att vi skulle visa att vi kunde vinna även utan dom. Det här fördes oss samma ännu mer och för egen del kände jag mig mer delaktig i att vi vann Stanley Cup.

Var det en stor skillnad i Edmonton när inte Wayne Gretzky och Paul Coffey fanns med?
– Självklart. När sådana spelare är på isen så bär dom alltid fram laget. När nu inte Gretzky var med så såg laget det på ett annat sätt, man ville visa att man verkligen kunde vinna ändå. Sedan är det såklart så att Gretzky skulle kunna vinna en hockeymatch nästan själv.
– Paul Coffey hade ju sin speed och gjorde många poäng. Vi förlorade många poäng när dom lämnade Edmoton, men framförallt förlorade vi mycket av spetsen i laget.

Hur upplevde du Wayne Gretzky vid sidan av isen?
– Han är en bra kille och uppträder inte som någon superstar. Han är mer av en lagspelare. Jag tycker verkligen om honom och när jag spelade i Europa frågade han mig om jag ville komma och spela tillsammans med honom i Los Angeles. Men jag tackade nej eftersom jag då inte ville åka tillbaka ytterligare en gång till NHL.

Efter sin andra sejour i Edmonton valde Ruotsalainen att återvända till Bern.

– Jag återvände dit eftersom jag upplevde det som väldigt bra när jag var där gången innan. Dessutom hade man kvar samma president. Bern hade ett bra lag som hela tiden hade möjligheten att vinna guldet där. Att då flytta tillbaka dit gav mig en bra chans att få vinna ett mästerskap.
– Det är inte så lätt att vinna ligan i Schweiz heller. Det är alltid lätt att säga att man ska vinna den ligan men det är svårt att klara det.

Den finske storbacken vann ligan i Schweiz tre gånger, 1989, 1991 och 1992. Anledningen till att han inte fick vinna ligan 1990 var som bekant att han passade på att sticka emellan med sin andra Stanley Cup-vinst.

– Det var samma känsla att vinna i Schweiz. Vid den här tiden fick lagen i ligan bara ha två utlänningar i lagen. Förlorade vi så var det utlänningarnas fel, men vann vi så var det en lagseger. Det var så jag kände när jag spelade där.

Reijo Ruotsalainen spelade fram till det han var 38 år. Efter sista säsongen i NHL, 1989/90, spelade han, förutom Bern, för Kärpät, Tappara, KalPa och Zürcher.

– Jag hade gärna spelat längre för jag var fortfarande då i en väldigt bra form. Sista två säsongerna spelade jag här i min hemstad. Jag ville också spela ytterligare en säsong, men efter att jag diskuterat med klubbens General Manager bestämde vi att det skulle bli min sista säsong.
– Visserligen var jag, som sagt var, i bra form även om jag hade blivit 38 år men jag har också alltid varit sådan att jag velat spelat på topp och inte bara varit med för att vara en av spelarna i mängden. Det var också det som var anledningen till att jag tog beslutet att sluta.

VANN FÖRSTA STORA MEDALJEN MED FINLAND  

Vid OS 1988 i Calgary får den då 28-årige backen från Uleåborg vara med om att spela hem den första medaljen i ishockey i ett stort mästerskap för Finland. Efter att ha skrällt i sista matchen mot Sovjet och vunnit med 2-1 kunde Finland kvittera ut silvermedaljerna.

– Det var stort för oss i Finland. Jag tittade faktiskt igår på YouTube från vår match mot Sovjet. Det här var verkligen en stor match från vår sida. Folk och media idag förstår nog inte riktigt hur stort och viktigt den här segern var. Ibland får man känslan att dom tycker att det inte var något speciellt alls.
– Under många år hade Finland varit nära att vinna medaljer och nu äntligen lyckades vi med det. Vi startade turneringen illa och förlorade mot Schweiz i första matchen. Att vi kunde komma tillbaka på det sätt som vi gjorde efter den matchen var starkt av oss.

Finland vann den sista matchen i turneringen över Sovjet med 2-1 vilket gav dom silvret. Janne Ojanen gav Finland ledningen med 1-0, Alexander Mogilny kvitterade innan Erkki Lehtonen gjorde 2-1 med drygt två minuter kvar av matchen.

– Sovjet var redan klara för guldet och var kanske inte riktigt förbereda inför den matchen. Vi hade ju chansen att vinna silver så vi gav verkligen allt för att vinna och ta medaljen. Givetvis hade Sovjet många skott på mål, men det handlar trots allt om att göra mål inte bara skjuta.
– Det var en svängig match där både dom och vi hade chanser. Sovjet hade ett fantastiskt bra lag då. Det gick knappt att jämföra med det lag vi hade, men i slutändan handlar det alltid om att det lag som jobbar hårdast. Vi ville verkligen ta andraplatsen och vinna den här matchen. Vi ville mest helt enkelt.

Vad kom spel i landslaget att betyda för dig?
– På den här tiden kunde man inte spel lika många landskamper som man gör idag med alla turneringar som är under säsongen. I VM turneringarna var det många bra NHL-spelare med så när jag spelade i Europa hade jag då möjligheten att mäta mig med dom för att veta var jag själv stod som hockeyspelare. På det viset blev också spel i landslaget viktigt för mig.