Dunderskytten som fick målvakten att sluta – Old School Hockey Kenneth Kennholt
Han är en av våra mest framgångsrikaste backar genom alla tider med SM- och VM-guld på meritlistan. I veckans avsnitt av Old School Hockey berättar den hårdskjutande backen Kenneth Kennholt om sin karriär.
Kenneth Kennholt är en av svensk hockeys mest meriterade backar. Två VM-guld, ett VM-silver, ett OS och inte mindre än fyra SM-guld står med på den hårdskjutande backen från norra Stockholms meritlista. Idag lever han en bit i från hockeyn och jobbar på ett bygge i Nya Djurgårdsstaden. Det är också där vi träffas över en lunch bestående av en fantastiskt god italiensk pasta.
– Ja, jag gillar italiensk mat och vi är också ofta nere i Italien, berättar Kennholt när vi slår oss ner vid ett bord i restaurangen. Även om vi både länge och gärna pratar om Italien så är det trots allt hans hockeykarriär den här intervjun ska handla om.
– Jag födde och bodde i Märsta upp till ettan. Efter det flyttade vi till Upplands-Väsby och då började jag i BSK, Bollstanäs Sportklubb tillsammans med min bror som är två år äldre. Senare flyttade vi till Vagnhärad eftersom morsan köpte en Shell mack där nere. Jag gick sjuan, åttan och nian i Trosa. I den vevan sökte jag mig till Södertälje eftersom det var närmaste staden som hade bra hockey. Det var då jag började i SPAIF (Södertäljepojkarna AIF).
– Där började jag spela med 65:orna, alltså samma ålder som jag själv. Sedan blev det A och B-juniorerna och A-laget. Jag måste ha debuterar i A-laget 1980.
PETADES I SISTA STUND
Däremot var Kenneth Kennholt aldrig med då Eilert ”Garvis” Määttä överraskande tog upp SPAIF i Division 1, alltså motsvarande dagens Hockeyallsvenskan 1984.
– Nej, det stämmer. Jag spelade i Södertälje SK:s A-juniorer 1983 och 1984. Vi vann SM-guld med juniorerna 1984.
– Jag provade att komma med i A-laget inför säsongen 1984/85, då dom vann SM-guld, men jag åkte ut som sista gubbe två veckor innan elitserien började. Timo (Lahtinen) ville att jag skulle vara kvar i sportklubben och spela med juniorerna, men jag ville inte spela mer juniorhockey så jag gick tillbaka till SPAIF som då hade gått upp i ettan.
– Mitt stora minne därifrån är då vi spelar mot HV71 första matchen i Scaniarinken och förlorar med 15-1, skrattar Kennholt.
Kenneth Kennholt i Nacka. Arkivbild
SPAIF kommer sist i Division 1 Östra och åker ur serien, men för Kennholt stod det tidigt klart att han skulle spela vidare i samma serie.
– Redan i december tog Nacka kontakt med mig, alltså Djurgården indirekt, och gör klart att jag skulle spela där nästa säsong. Säsongen innan hade jag varit med i A-laget i Södertälje under alla uppehåll. Kalle (Nygren), gamla materialförvaltaren i SSK som jag hade fått en bra kontakt med, sa till mig i korridorerna i Scaniarinken ”Du vet att Djurgården ska ha dig nästa år”. Han hade hört det ganska tidigt och det var också där jag fick höra det första gången.
– Nu var det här länge sedan men jag tror att bet var ”Toggan” (Torgny Bendelin), som var tränare i Nacka då som tog kontakt med mig.
SPELADE I FARMARLAGET
Det blir tre säsonger i ettan med Nacka för den hårdskjutande backen från Bollstanäs.
– Det var en jättekul tid. I och med att vi var en farmarklubb till Djurgården var det väldigt speciellt och en väldig satsning. Även om jag hade varit med i sportklubben var det här något annat där man laddades för att verkligen bli bra. Det här fanns även i sportklubben, men inte på samma sätt.
Hur märkte ni av det här samarbetet med Djurgården?
– ”Putte” (Ingvar Carlsson) var sportchef i Djurgården då, men han var även i Nacka. Under något landslagsuppehåll var jag dessutom uppe och tränade med Djurgården. Vi kändes oss nästa hela tiden som djurgårdare eftersom det pratades om det här hela tiden. Dessutom hade Jeff Hällegard varit upp och ner till Djurgåraden. Lika så (Rickard) Rauge.
– Jag blev skadad i ögat och fick stanna en säsong extra i Nacka för att träna ikapp.
Fick du ett skott eller klubba i ögat?
– Nej, jag fick en skruvmejsel i ögat (skratt) och det var efter det som allt släppte. Jag blev halvblind på vänster ögat och var borta i fyra månader. Då tyckte ”Putte” att jag skulle köra en säsong till Nacka så jag kunde komma upp fräsch för att ta en plats i Djurgården.
Kenneth Kennholt i jakt på Leksands Jarmo Mäkitalo 1989. Foto: Bildbyrån
En skruvmejsel???
– Jag arbetade som bilmekaniker och skulle rotera runt en motor för att ställa ventilerna. Skruvmejseln var för klen, men jag hann inte ändra om innan det var för sent. Spetsen gick av och for upp i ögat.
SPECIELL SAMMANHÅLLNING
Det var en väldigt speciell sammanhållning i det här Nacka-gänget. I laget fanns starka profiler som bland andra Stephane ”Lillis” Lund, Janne Järlefeldt, Ola Josefsson, Jörgen Holmberg. Peter Wallén, ”Challe” Berglund, Patrik Åberg, Erik Ahlström, Mats Ytter, Bengt Åkerblom med flera.
– Vi skrev historia. Så bra som vi var sista året jag var där hade inte Nacka inte varit på väldigt många år. Vi höll på att gå upp i elitserien. I andra playoff-omgången ledde vi med 2-1 inför tredje perioden hemma mot Västerås, men vi förlorade med 4-2. Nu gick Västerås upp istället.
– Det var snack om att det skulle ha varit en läggmatch för att vi inte skulle gå upp, men så var det inte. Jag kan bara svara för mig själv och känslan men vi ägde matchen i två perioder. Sedan var det nog förmodligen för många av oss som började tänka på vad som kunde hända om vi skulle vinna.
Inför säsongen 1988/89 blir Kenneth Kennholt uppflyttad till Djurgården.
– Det var naturligt och jag var ganska förberedd på att jag skulle dit. Sedan fick jag inte spela första matchen i elitserien. Jag skulle ta ”Perlans” (Stefan Perlström) plats eftersom han hade blivit massör i laget. Nu fick vi väldigt många skador på backsidan. Då ville ”Putte” att ”Perlan” skulle börja köra igen för att täcka upp. ”Putte” tyckte det såg tunt ut på backsidan. ”Kalle” (Lilja) hade problem med sina ljumskar och så vidare.
– Det innebar att jag alltså inte fick vara med i den matchen och det här är nog enda gången i hela min karriär som jag blivit förbannad. Jag kände att jag var bättre än vissa. Ändå fick jag inte vara med. ”Putte” försökte trösta mig men det gick inte.
– Till slut kom jag ändå in eftersom ”Perlan” också blev skadad. Då var vi bara fyra backar, till och med tre till en match i Jönköping. Det var ”Ärtan” och jag. Dessutom fick ”Challe” (Berglund) gå ner på backen. Efter fyra eller fem minuter hade vi två backar utvisade så vi hade bara en back kvar som tuggade i två minuter.
Arto Blomsten. Arkivbild
Spelade du och Arto Blomsten med varandra redan från början?
– Ja, det gjorde jag och vi spelade tillsammans i fem säsonger.
Var ni tajta även vid sidan av?
– Vid sidan av? Vi var ju jämt i omklädningsrummet (skratt). Det hände att vi träffades några gånger med fruarna, men jag skulle säga att hela laget var väldigt tajta.
Det vimlade av starka profiler i det Djurgården som Kenneth Kennholt kom upp till. För att ta några ur mängden kan vi nämna Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Kent Nilsson, Jens Öhling, Stefan Perlström, och Orvar Stambert.
– Jag fattade självklart att det var stort att komma in i Djurgårdens omklädningsrum. Samtidigt var jag så uppe med mitt så jag reflekterade inte så mycket mer än att jag tänkte ”fan vilka duktiga hockeyspelare”.
– Jag minns hur svinbra jag tyckte ”Crippe” Due-Boje var. Han var bra på skridskorna, följsam i spelet och så vidare. Jag gillade honom som spelare. Och sedan givetvis Eriksson, ”Påsen” (Håkan Södergren) och alla dom här kända killarna.
– Ett starkt minne jag har är med Kenta Nilsson. Han körde inte så mycket försäsong utan var bara med en dag i veckan ute på Bosön. Jag var skadad och satt bredvid när Kenta kom in och började snacka. Han frågade vad jag gjorde och så vidare. Det här tyckte jag var stort, att han kom fram och pratade med mig, en nykomling som satt där själv.
– Han är verkligen en jätteskön person och jag måste säga att alla är ödmjuka och trevliga i svensk hockey. Jag har inte träffat på någon som varit jobbig, dryg eller satt upp sig själv på piedestal. Det är jättehäftig och det är min reflektion över svenska stjärnor. Ingen är förmer än någon annan i laget.
NÄRA KONKURS
1987, alltså innan Kenneth Kennholt kommer till Djurgården står klubben inför en stor ekonomisk kris. Djurgården väljer att ställa in betalningarna till leverantörer och spelare och hela verksamhetens överlevnad var i stor fara. Bengt Broberg, dåvarande ordförande, ville till och med lägga ner ungdomsverksamheten för att få klubben att överleva. Konkurshotet var bara två timmar bort. I samband med avslutningen av den säsongen lämnar Bengt Broberg och tränaren Leif Boork Djurgården. Året efter kliver Åke Bergdahl från Nacka in som ordförande och den tidigare assisterande tränaren Ingvar ”Putte” Carlsson som tränare. Klubben räddas av en ackordsuppgörelse, miljongåvor och en bolagsbildning.
– Jag kände ingen turbulens alls mer än att jag var med på ett möte med ”Boorken”. Det var dessutom ända gången jag träffade honom vid den här tiden. Men jag kände inge oro på något sätt.
– Då var jag i Nacka och det gick bra för oss där, men jag kommer ihåg den här turbulensen.
Blev det en trygghet med Åke Bergdahl som ordförande?
– Han är en skön person och det jobb han gjorde syntes inte, vilket var bra. Konstellationen med Åke och ”Putte”, som var väldigt tajta, var bra för Djurgården. Det ledarteamet har också mycket med vår framgång att göra. Framförallt då Åke och ”Putte” men även Lasse (Falk) givetvis.
– ”Putte” hade en förmåga att få ut det bästa av truppen och fick dom ledande spelarna att verkligen leda laget. Första säsongen märkte jag inte mycket av det där. Andra säsongen blev jag mer involverad och den tredje var jag en av dom som skulle leda gruppen. Det här visste kanske inte alla spelare om, men dom som skulle leda laget visste det. ”Putte” gjorde det där på ett bra sätt.
Reklam för CCM 1990. Arkivbild
Redan första säsongen i Djurgården vinner Kenneth Kennholt SM-guld efter att ha vunnit finalserien mot Leksand med 3-1 i matcher.
– Jag tror Leksand slog oss varje match i grundserien och vann också första i finalserien. Sedan vann vi resten och (Thomas) Eriksson hade en stor del i det såklart. Han var drivande i laget och ”svinbra” den säsongen.
– Vi var starka och fick till det i slutspelet. Jag tror också vi hade en fördel av att Leksand vunnit alla grundseriematcherna och vann första finalmatchen.
Kan du utveckla det?
– Vi fick en fördel när vi började vända finalserien samtidigt som jag tror att dom blev lite tagna på sängen. Dom hade nog redan räknat hem det där guldet. Leksand hade också ett fantastiskt bra lag med bland andra (Jonas) Bergqvist och ”Sigge” (Magnus Svensson).
– Själv satt jag på bänken sista finalen uppe i Leksand. Då körde i ställer Eriksson dubbelt så vi gick på fem backar. Det var helt rätt och det här var ändå stort för mig. Jag hade i princip spelat alla matcher samtidigt som det var min första säsong och jag hade gjort det jättebra.
Anders ”Pudding” Weiderståhl och Mats Sundin firar VM-guldet 1991. Arkivbild
Hur var festen efteråt?
– Den var jättefin (skratt). Vi bussade hem från Leksand och vi åkte direkt till Cafét (Opera), tror jag att det var. Det jag minns bäst så här efteråt är att jag och Peter Wallén var tidigt på morgonen i Norrtull, klockan måste ha varit fem eller något, och därifrån tog vi taxi hem. Då var festen slut.
Djurgården vinner guld även säsongen 1989/90.
– Vi kände nog ingen press, eller rättare sagt så gjorde inte jag det i alla fall. Jag tror inte klubben gjorde det heller.
– Det var skillnad när vi vann år tre (1990/91). Då tog alla guldet för givet och vi spelade också väldigt bra både i seriespelet och slutspelet. År två gick allt av sig själv så där kände vi ingen press samtidigt som vi spelade väldigt bra där också.
– När vi år fyra förlorade mot Malmö i finalserien blev det jobbigt eftersom alla sa att vi skulle vinna då igen.
”FALKEN” KOMMER IN
Efter guldet 1990 lämnade coachen Tommy Boustedt tränarjobbet. In som huvudtränare kom istället tidigare assisterande tränaren Lasse Falk. Det här innebar också en del förändringar i spelet.
– Problemet med spelsystemet vi hade då var att det inte fanns någon utveckling på det. Istället blev det bara mer och mer extremt och därför också destruktivt.
– Efter tre och en halv säsong hade alla lag motdrag mot det här spelet ute på isen. Vi gjorde aldrig någon uppföljning på hur vi skulle utveckla vårt spel för att komma runt motdragen. Det enda vi kunde göra var att spela mer och mer extremt. Då började också nergången.
– Vi torskade fjärde finalen mot Malmö borta. Nu hade dom ett väldigt bra lag som kom runt vårt spel samtidigt som vi hade svårt och producerade för lite helt enkelt. Lasses enda försvar var att bli mer och mer extrem och att vi inte fick göra någonting som vi inte hade kommit överens om. Därför kom också surret sista säsongen om han skulle sparkas eller inte.
– Klubben kände sista året att vi nog inte kommer vinna SM-guld. Vi var för långt ifrån. ”Ska vi göra något eller låta lina löpa den säsongen?”. Det blev att linan löpte ut och det blev inte speciellt bra i slutändan.
Många har talat om Lasse Falks personlighet, hur upplevde du honom?
– Han är jätteskön och en otroligt ”klever” människa som har huvudet på skaft. Om man ser honom, han ser lite slarvig ut och så där, men han är en så otroligt smart människa.
– Ska man ha en diskussion med Lasse Falk bör man veta vad man säger. Du kan inte bara kasta ur dig något för då får du mothugg och sedan dömer han ut dig totalt. Det här uppskattar jag hos honom.
Vad ser du som ditt största finalögonblick i Djurgården?
– Jag skulle säga tredje året och tredje finalen när vi vinner mot Färjestad i Globen och blir svenska mästare. Både Håkan Loob och Thomas Rundqvist snackade med domaren (Börje Johansson) hela tiden eftersom dom var frustrerade.
– Vår femma tog ut ”Loobens” femma. Vi skulle spela 0-0, men vi vann varje match i matchen så dom var jättefrustrerade och lade mer energi på domaren än på matchen, vilket Färjestad förlorade på. Det var en skön känsla att få avgöra just i Globen.
Många pratar om ditt skott och det var också det du fick mest uppmärksamhet inledningsvis, hur lärde du dig skjuta så hårt?
– Det har varit så från början. Det är samma med brorsan, Thomas. Han är också rightare och hade även han ett jäkla skott, men han slutade spela då han var 15 år.
– Jag tror att det ligger i generna. Man kan inte lära sig det där utan det finns bara där. Vissa skjuter hårt och andra mindre hårt. Du kan träna upp dig till en viss gräns, men resten måste du ha i generna, berättar Kennholt som skjutit faktiskt fast en puck i Peter Åslins benskydd.
– (Skratt) Ja, det där minns jag, men jag har även skjutit sönder sargen i Järna. När jag spelade i SPAIF:s A-pojkar slutade andramålisen eftersom han inte ville stå när jag sköt.
– Vi hade ett DM (Distriktsmästerskap) mot Gnesta. Vi vann med 32-1. Så fort jag lyfte klubban för skott flyttade målvakten sig ur målet. Han var livrädd.
BYTER TILL HV71
Inför säsongen 1993/94 väljer den hårdskjutande backen från Bollstanäs att lämna Djurgården för spel hos coachen Håkan Nygren i HV71.
– Djurgården skulle skära ner, sänka lönerna och inte höja budgeten på något sätt. Jag hade ett möte uppe på kansliet. Då var (Tommy) Boustedt där som skulle ta över efter Lasse Falk. Han sa ”vi vill ha kvar dig i laget för vi tycker du är bra och ska vara med och driva laget, men vi har fått andra förutsättningar från styrelsen.”
– Jag bara kollade på dom ”Vi måste skära i vissa löner…” Jag fick inget förslag och jag ville inte ha något heller så jag visste inte om det berörde mig eller någon annan. ”Ärtan” hade skrivit på så det berörde förmodligen inte honom.
– Det tycktes vara en schism mellan tränarna och styrelsen om vad jag skulle få betalt. Då kände jag att det nog var dags att söka en ny väg.
Kenneth Kennholt i HV71. Arkivbild
Varför just HV71?
– Jag pratade med (Fredrik) Stillman som jag kände bra från landslaget. Denny Eriksson (klubbdirektör i HV71) ville sajna mig så Stillman blev som en lite mullvad mellan oss då.
Hur upplevde du kontrasten mellan Djurgården och HV71 vid den här tiden?
– Det var som att dra tillbaka klockan 25 år i utvecklingen. När jag spelade låg alltid Djurgården i framkanten då det gäller allt som händer runt laget, sponsorer, spelare som träffar sponsorer och så vidare. Det här var ett normalt dagligt liv om du spelade i Stockholm.
– När jag kom ner till Jönköping var det inte ens i närheten av hur vi hade det i Djurgården. ”isen är där ute”. Allt var basic. Materialare jobbade med ett vanligt jobb på dagarna och med laget på kvällarna. I Djurgården var dom heltidsanställda. Det var givetvis bra i HV71, men väldigt annorlunda mot det jag var van med.
– Första säsongen fick jag ofta frågan ”Hur gjorde Djurgården”? Jag sa till slut ”Ni kan inte fråga det för ska ni vinna måste ni skapa en egen väg och inte göra som andra gör, skapa något själva”.
Köpte klubben det eftersom ni trots allt vinner SM-guld säsongen efter?
– Jag vet inte. Både ja och nej. Första säsongen var katastrof. I och för sig var jag skadad då vi gick in i sluttampen. Laget spelade skitdåligt och där fick nog klubben sig en läxa. Det var tur att vi blev kvar i elitserien då för att sedan kunna ta nya tag.
– Säsongen efter kommer Sune (Bergman) och han fick ihop grejerna på slutet. Vi hade varit uppe och spelat mot Djurgården i näst sista omgången. Vi förlorade den matchen, men lyckades ändå ta oss till slutspel som sista lag.
– För mig som äldre spelare så dömde jag ut Sune Bergman flera gångar eftersom han körde laget som en grinig pojke om han inte fick fram sin vilja. Det gick inte att resonera med honom. Vi äldre spelare kunde ha en dialog utan att lägga några värderingar i det utan vi försökte bli bättre, men den diskussionen kunde inte han ta.
– Han kunde bli skitsur, sticka från isen, kastade sina grejer i omklädningsrummet och var skitförbannad. ”Men hallå, vad händer nu?” Det där kanske man kan göra med yngre spelare som inte har någon erfarenhet. Vi äldre spelare kunde han ha en dialog med, men det där var han faktiskt kass på. Sune hade ändå någonting och tog också fram något bra ur laget samtidigt som han coachade bra.
DEN STORA SKRÄLLEN
I kvartsfinal väntade det Djurgården som HV71 hade förlorat mot med 7-4 en vecka tidigare.
– Dom tog ledningen med 1-0 i första matchen. Då kände jag att vi på måste vinna på något sätt. Jag körde så in i helvete och var överallt, täckte skott och allt möjligt.
– Vi vänder och vinner matchen. Då blev Djurgården lite tagna på sängen. Andra matchen var i Jönköping och Djurgården hade pressen på sig att vinna. Det blev ”sudden” och vinner vi efter att (Thomas) Ljungberg gjort 3-2 målet. Vi leder då med 2-0 och Djurgården blir jätteskakis eftersom dom tidigare inte haft problem med HV71 överhuvudtaget.
– Match ett var en vändning för hela HV71 och jag tror att jag bidrog med väldigt mycket där. Jag hade ändå spelat så pass många finaler och visste vad som krävdes. Sedan tror jag att många spelare blev smittade av mitt agerande. Sune sa i någon intervju efteråt att det var jag som vände den här första matchen. Det kändes också som att alla hängde på. När vi sedan åkte upp till tredje matchen hade Djurgården inte en chans.
HV71 slår ut Malmö i semifinal och får sedan Brynäs i finalen. Den femte och avgörande finalen som spelades i Gavlerinken går till förlängning. När klockan står på 15.48 in i fjärde perioden sätter Johan Lindbom 5-4 bakom Lars Karlsson i Brynäsmålet.
– Den här gången var känslan på ett helt annat sätt än i Djurgården. I HV71 var det mera intimt med hela laget, hur vi bodde samtidigt som allt var nära i Jönköping och Huskvarna. Att vara djurgårdare var stort när du var där på arenan, men du var bara en helt vanlig när du kom utanför. Det blev en helt annan sak nu.
– Vändningen vi gjorde mot Malmö, vi låg under med 2-0 i matcher och vände till 3-2 och sedan får vi Brynäs.
Kenneth Kennholt med pokalen 1995. Foto: Bildbyrån
I mitten av den andra perioden i den fjärde matchen måste Michael Sundlöv lämna matchen och finalserien efter en bristning i låret.
– Hade han stått i femte matchen så vet jag inte om vi hade vunnit. Jag skadade honom i fjärde matchen efter att jag hade skjutit ett skott så han inte kunde vara med mer. Det var en sådan lite sak som gjorde att vi fick övertaget för Sundlöv var verkligen jättebra.
– Målisen som hoppade in (Lars Karlsson) hade inte stått så många matcher under säsongen och det är klart att Brynäs började fundera då samtidigt som vi inte hade något att förlora. Nu vann vi med väldigt små marginaler, men det behövs inte mera än exempelvis ett måvaktsbyte för att man ska börja fundera.
Samtidigt hade det varit turbulent i HV71 just innan slutspelet.
– Det stämmer. Vi hade haft ett krismöte med laget på ett hotell. Det här var en fredagskväll och fri ”bärsa”. Vi hade några finnar i laget, bland annat (Marko) Palo och det var något som inte klickade. Många hade sina egna idéer, och framförallt då Palo, om hur vi skulle spela.
– Först drack vi bira och bastade. Sedan satte vi oss och rensade luften. Då var det många som vågade prata rakt ut. På söndagen därefter spelade vi otroligt bra. Det var också en del i att komma väl förberedda inför slutspelet.
VÄNDNINGEN KOM EFTER SAMTAL
Det är blev en vändning för hela föreningen.
– Absolut, så var det. Vi visade att vi kunde. Säsongen efter gick inte så bra och det vara stora förväntningar på oss. Ett år går bra, men andra året är man jagad också. Alla skulle givetvis vinna över oss. Det här pallade inte HV71, vi var inte där ännu.
– Det skapade ändå något, alla visste att vi kunde. Det gick några år men sedan lyfte sig laget och klubben igen.
Kennholt kom att spela ytterligare två säsonger i HV71 innan han avslutade med en säsong i Djurgården.
– ”Putte” ville återskapa guldlaget, men egentligen kände jag mig tveksam. Samtidigt, tror han på det så visst vi kör på det. Kontraktet var då inte heller färdigt med HV71. Denny trodde att han hade mig som i en ask även om jag inte hade skrivit på. Djurgården hörde av sig och dom skulle även ta hem Micke (Johansson) och (Tommy) Söderström.
– Satsningen gick nästan och vi gick till final mot Färjestad. Tyvärr pajade en kota i min rygg så in i helsike. Det här var också anledningen till att jag slutade. Jag hade ett treårskontrakt med Djurgården men slutade efter ett år. Jag kände att jag måste känna leva efter hockeykarriären också.
Skadan gör också att Kenneth Kennholt missar finalspelet.
– Jag stod bredvid och precis innan Färjestad gör det avgörande målet (Greger Artursson) har (Patric) Kjellberg en puck som är på mållinjen. Vi hade ett väldigt tryck, men sedan får Färjestad ett skitmål. Det var så nära ett guld till då.
Så du fick ”bara” fyra guld?
– (Skratt) Ja, jag fick bara fyra.
DEBUTERADE 1989
Innan vi lämnar den högklassiska italienska restaurangen avslutar vi med att snacka lite landslag. Det gick trots allt ganska bra där med för den nu 53-åriga världsmästarbacken.
– Debuten gjorde jag i Göteborg december 1989 (mot Västtyskland). Tommy Sandlin var förbundskapten. Då satt jag i och för sig på bänken. Det var uppgjort redan innan vilka som skulle spela.
– Riktiga debuten var i Södertälje dagen efter. Klart att det var stort, men jag fattade nog inte riktigt. Landslaget hade jag alltid tittat på när dom mötte rysarna, tjeckerna och så vidare. Sedan sitter jag själv där med svenska landslaget ”Vad gör lilla jag här?” Det var den känslan jag hade då vi hade samlingen vid Opalen. När jag väl kom ut på isen så var jag som vem som helst.
– Det jag också kommer ihåg från någon av dom första träningarna var ”Pekka” Lindmark. Vilken bra målvakt han var. Det gick verkligen inte att göra mål på honom eftersom han var så snabb i benen.
Arkivbild
Vid VM 1991 i Åbo vinner Kenneth Kennholt sitt första VM-guld.
– Det var mitt första VM så jag försökte förstå allt som hände och hur det funkade. Calle Johansson kom in just innan slutspelet. Han kom in och spelade med mig så ”Stille” (Fredrik Stillman) fick vika sig. Det var också en speciell känsla ”Stille som är så jäkla bra men jag får spela ändå”.
– När vi sedan vinner… Det var så otroligt stort och det är svårt att sätta ord på det. Man är en av alla i laget som vunnit ett VM-guld och det så stort. Till saken hör att då var det fortfarande Sovjet så alla deras stjärnor var med. Ändå vinner vi VM. Det var skillnad året efter när alla hade försvunnit.
Hur upplevde du sista minuterna i den så kallade finalen mot Sovjet?
– Det var så jäkla nervöst. Jag var inte inne på något av dom sista bytena och ”Garpen” (Johan Garpenlöv) fick en crosschecking på munnen.
– Kanada hade chans att vinna VM-guld inför sista omgången om man slog USA med minst fem mål. Kanada spelade matchen innan oss och vann med just dom här fem målen. Det var uppgjort. Då var det stort av (Viktor) Tikhonov. Han tog aldrig ut målvakten när det stod 2-1 till oss. Hade Sovjet gjort 2-2 så hade Kanada vunnit guldet. Sovjet var tvungna att göra även 3-2 för att dom skulle vinna.
– Tikhonov hade ju sett att Kanada mot USA var en uppgjord match så han tyckte då hellre att vi skulle vinna. Att han gjorde det var faktiskt väldigt häftigt.
Conny Evensson och Curre Lundmark. Arkivbild
Efter guldet i Åbo fick Kenneth Kennholt uppleva mottagandet på Sergels Torg.
– När vi först kom till Arlanda var det väldigt massa folk. När vi sedan åker in mot stan med bussen ser vi efter motorvägen att det står folk och vinkar. Vi sa till varandra ”vad är det här?”. När vi närmade oss Segels Torg ”vad fan är det här för något” ha ha…
– Ingen var förberedd på att det skulle vara så mycket folk. Visst, vi trodde att det kanske kunde vara ett par tusen där, men det här…
– Det går inte att beskriva känslan och jag hade fullt upp att ta in vad som hände. Hur var det här ens möjligt i Sverige?
VM 1992 började som en svart historia. Förluster 5-2 mot Tyskland och 3-1 mot Finland. Dessutom 0-0 mot Italien i en av Sveriges tråkigaste tillställningar i ett VM överhuvudtaget. Vinsten över Polen med 7-0 och 4-4 mot USA räddade Sverige till kvartsfinal.
– Annica Greder Duncan på Radiosporten var på och kritiserade ”Sudden” (Mats Sundin) hela tiden. Till slut sa vi alla ifrån och då bad hon faktiskt om ursäkt.
– Vi spelade inte bra utan vi var skitdåliga. Så var det. Det som tände oss var att en av kvällstidningarna hade ett svart mittuppslag och sedan en rubrik med Tre Kronor. Vi kände ”vad fan är det här?” Vi hade ändå tagit oss till slutspel, men alla hackade på oss. Då var det extra skönt att få avsluta på det sätt vi gjorde. Jag tror att det där ändå vart som en tändvätska för oss.
Vad är det då som händer i slutspelet då ni är hur bra som helst?
– Vad som hände? Jag vete fan. Det bara lossnade och vi spelade väldigt bra och slog ut ryssarna i kvartsfinalen.
– Jag tror ändå att det var det här ”triggandet”. Alla kastade skit på oss men vi kände mentalt att nu kör vi.
I finalen mot Finland var det inget snack om saken. Efter två perioder leder Sverige med 4-0 och vinner till slut med 5-2.
– Finland hade världens tryck på oss i andra perioden, men Tommy Söderström, vilken målvakt. Han var fantastisk och spelade kanske det bästa målvaktsspel jag någonsin upplevt i ett landslag. Liten men så vig. Han var verkligen överallt. Han räddade oss där.
Hur upplevde du Peter Forsbergs intåg i VM-världen?
– Han var såklart duktig, men vissa grejer han gjorde tänkte vi ”va fan”. Samma sak var det i Djurgården med ”Sudden”. Visst var han bra, men vissa saker funkade bara inte så det hände att han fick sitta på bänken där.
– Samma sak var det med Peter och jag minns att vi frågade Conny (Evensson) ”vad håller han på med”. ”Jag vet, men vi får ha tålamod” såklart. Men Peter glimtade till ibland och jäklar vad duktig han var då samtidigt som han är en skön personlighet.
INGET KUL I OS
Vid båda VM-gulden, 1991 och 1992, hette förbundskaptenerna Conny Evensson och Curt Lundmark.
– Conny var den hårda och Curre den mjuka (skratt). Conny kunde man prata och skämta med, men man såg i ögonen på honom då han menade allvar. Det här förmedlade han väldigt bra. Då var det full skärpa.
– Jag minns att ha sa vid något tillfälle ”att man gör bort sig det tar jag i alla lägen, men den jäkeln som åker och gömmer sig, det tar jag inte. Du får gärna göra bort dig men du ska ta initiativ.” Det där är bra att höra från en coach så man inte bara är rädd om sin plats.
– Conny och Curre kompletterade varandra väldigt bra. Curre hade det här rundsnacket bakom och så vidare, vilket är viktigt på sitt sätt. Kombinationen var klockren.
Guldet 1991. Arkivbild
En inte riktigt lika rolig resa var OS 1992 i franska Méribel. Sverige slutar femma i en turnering som spelades en bra bit från Albertville som var själva huvudorten för dom olympiska spelen.
– Vi torskade bara en match i den turneringen, mot Tjeckien i kvartsfinalen med 3-1. Vi tog ledningen med 1-0. ”Micke” (Johansson) kom fri från röda efter jag hade passat, men vi torskade och kom sedan femma. Det var inte roligt.
– Själva OS:et var kasst. Alla tävlingar var utspridda. Vi satt i en lägenhet i utkanten av Méribel och sedan var det ett tält som vi gick ner och käkade i. Det var helt enkelt tråkigt. Vi var väldigt isolerade och skulle vi titta på något annat var vi tvungna att ta en bil och åka hur långt som helst. Vi kollade bara backhoppning för det var grenen som avgjordes närmast oss.
En stor upplevelse för Kenneth Kennholt under OS-turneringen var att få spela i samma lag som Börje Salming.
– Det var faktiskt riktigt kul. Nu hade jag träffat honom då han spelade i AIK och han är verkligen en otroligt ödmjuk kille. Han är som en teddybjörn. Det är kul att se och känna det här genuina svenska, lite ”lay back” och mjuka som exempelvis han och Kenta (Nilsson) har.
Vad det aldrig aktuellt för dig att åka över till NHL?
– Jo, absolut. Tyvärr sa ”Putte” Carlsson nej. Sommaren efter första säsongen kom det upp att jag skulle bli draftad av Calgary. Jag hade precis börjat i elitserien och undrade vad det här var för något. Draften var inget som jag var insatt i.
– När jag började i Djurgården skrev jag ett tvåårskontrakt. I januari var jag tvungen att sluta jobba eftersom jag inte hann med, men jag sa inget till ”Putte”. Det var ”Putte” som ringde till min fru och frågade hur allt gick. ”Jo, men han har slutat jobbat nu för resorna tar för mycket tid”. Då tänkte ”Putte” att han måste höja min lön så jag klarade min lön så vi skrev ett treårskontrakt istället.
– Jag frågade hur det här med draften fungerade. Han svarade att jag måste vara två år i elitserien för att bygga upp mig och få erfarenhet. Tredje året kan vi diskutera och att vi löser det i så fall. Säsong två började Calgary höra av sig. Jag träffade vice presidenten Al MacNeil. Han var även på sporten och dom snackade om att dom ville ha över mig. Sedan började dom kontakta min agent Peter Nilsson.
STOPPADES FRÅN NHL
Trots muntligt löfte från Djurgården blir det ändå stopp för Kennholt vad det gäller NHL-spel.
– En eller två veckor innan SM-slutspelet 1991 sa jag till ”Putte” att dom ville skriva med mig. Jag hade börjat sälja villan. Det var Christer Magnusson som hade fått i uppdrag att göra det. Då kom ”Putte” ”Nej, du ska inte åka dit utan du ska förlänga med Djurgården. Vi ska satsa på Europa och du är kärnan i det här” ”Är det så att du väljer NHL då måste jag spela in en ny back till SM-slutspelet och då kan inte garantera att du får en plats i VM”.
– Dessutom sa han till Christer Magnusson att han inte fick sälja mitt hus. Jag visste att han inte skulle spela in en ny back för det hade såklart blivit ramaskri. Men det här tjafset… Det här var precis som ”Sudden” och ”Garpen”. ”Garpen” skulle sticka, men då var det samma visa och då valde han att stanna kvar.
– ”Sudden” skulle också sticka över, men då kom dom överens. Vi hade en match mot Huddinge som genrep inför elitseriestarten. Då kommer ”Putte” och Åke in just innan matchen skulle börja. ”Vi har kommit överens om ”Sudden”, vi får jättemycket pengar” och så vidare.
– ”Garpen” vart helt galen. Han tog sina skridskor och kom inte tillbaka. Sedan drog han över till NHL. När dom övertalat honom att stanna men släppte ”Sudden” blev han vansinnig. Samma sak gjorde han mot mig.
– Jag tänkte om jag skulle ta det där ändå. ”Garpen” blev avstängd från landslaget. Samma sak var det med ”Sudden”, men inte kunde man hålla dom utanför. I alla fall orkade jag inte ta det här surret och sedan skulle jag dessutom ta en plats där borta. Det slutade med att jag skrev ett treårskontrakt som var jättebra ekonomiskt för mig. När jag sedan är på VM slår jag upp tidningen och ser att ”Putte” Carlsson hoppar av. Där sitter jag med ett treårskontrakt. Åke sa att jag fick göra som jag ville men han kunde inte garantera pengarna i kontraktet.
Kennholt valde att köra ytterligare en säsong med Djurgården innan han tänkte åka över till Calgary.
– Peter Nilsson, jag vet inte vad han höll på med han gjorde ingenting. Trots allt var det han som skulle mata mig med informationen. Sju dagar innan fönstret stängde ringde dom från Calgary och frågade när jag skulle komma och om jag inte ville komma dit. ”Jo, men ni får prata med Åke Bergdahl”.
– Jag hörde ingenting och Peter Nilsson han var inte på banan överhuvudtaget. Visst, jag skulle ha stuckit, men jag hade det så bra i Sverige och spelade i landslaget så jag tackade nej. Det beslutet är ingenting jag ångrar. Även om Tommy Söderström sa när han kom hem från NHL att jag skulle ha passat perfekt där borta.
Foto: Ronnie Rönnkvist
Hur ser Kennet Kennholts liv ut idag?
– Känns bra och en god lunch (skratt). Jag är i byggbranschen. Har haft egen firma i tio år, men nu är jag anställd som biträdande platschef.
Och hockey?
– I princip noll och ingenting. Jag går inte på matcherna. Det enda som jag tycker är kul att se är Junior-VM. Där spelas det fortfarande en rolig hockey. Idag ska annars spelet gå fort, alla tränar som fan, men det händer egentligen ingenting. Det är för tajt helt enkelt. Det finns inte utrymme för någonting. Vanliga klapp, klapp-spelet finns ju inte längre eftersom det är så tajt.
– Alla är jätteduktiga, men det blir inget kul att se på. I alla fall inte för mig som har spelat. Dom som är uppväxta med det här spelet har förmodligen en annan syn. Som Lasse Björn sa till mig ”Det var bättre förr” och det kan jag nästan hålla med honom.
– Klart att det inte var bättre förr, men som sagt var Junior-VM tittar jag gärna på, avslutar Kenneth Kennholt innan vi går ut och njuter av den fina naturen utanför restaurangen.
Den här artikeln handlar om:
