De stora matchernas målgörare som hjälpte HV71 till elitserien

Vissa spelare har en förmåga att kliva fram när det gäller som mest. I veckans Old School Hockey får vi stifta bekantskap med Roland Eriksson – spelaren som nästan alltid lyckades vara på rätt plats vid rätt tillfälle.

Roland Eriksson var ofta de stora matchernas spelare under sin karriär. I TV-pucken svarade han för tre av målen för Dalarna i finalen mot Gästrikland 1970. I SM-finalen mellan Leksand och Brynäs 1975 avgjorde han matchen i sudden. Han gjorde 3-2 i sista kvalmatchen för HV71 när laget gick upp i elitserien 1985. När Västerås avancerade upp till elitserien 1988 gjorde han tre mål i den avgörande matchen och vid VM 1977 gjorde han tre mål på Sovjets Vladislav Tretiak vilket innebar silver åt Tre Kronor.

I dag får ni möta denne store hockeyspelare i Old School Hockey. Men det var faktiskt inte hockey som gällde från början hemma i Borlänge.
– Vi lirade mest bandy hemma i Stora Tuna där jag växte upp. Det var faktiskt Håkan Carlsson, som sedan blev landslagsman i bandy, som tog mig med till någon hockeyuttagning hos Tunabro. Det var fler än Håkan av mina kompisar som lyckades bra inom bandyn. Jag tror att både Tommy och Sören Eriksson kom hela vägen till landslaget. Jag försökte dubblera ett tag och även spela fotboll med Stora Tuna, men det gick inte så jag valde att bara satsa på hockeyn.

Foto: Arkiv

Borlängeklubben IF Tunabro avancerade upp till allsvenskan 1971. Den då 17-årige Roland Eriksson kom tvåa i division 2 Östra A:s målskytteliga med 17 mål, två mindre är Strömsbros stjärna Bo ”Drobny” Zetterberg. I den sista och avgörande kvalmatchen mot Kiruna avgjode Eriksson matchen med sitt 4-1-mål och ledaren Olle Hedén lyftes upp på starka armar för att hyllas kungligt med ett ärevarv inför 2 600 Tunabroare kring Gyllerinken.
– Jag vet egentligen inte varför vi var så bra just under de här åren. Vi hade väldigt engagerade ledare som ville någonting med det här laget samtidigt som det kom fram många unga talanger i klubben samtidigt.

Ni gjorde tre säsonger i rad i allsvenskan vilket tyder på att det måste funnits en bra stomme med spelare i laget.
– Absolut, men vi var med och spelade i nedflyttningsserien under alla åren. På något vis lyckades vi hålla oss kvar några säsonger. Det fanns ju inga pengar att tala om i hockeyn då utan vi var ett kompisgäng som höll ihop och spelade främst för att det var kul.

Vid TV-pucken 1970 vann Dalarna hela turneringen efter att ha slagit Gästrikland i finalen. Dalarna hade ett namnkunnigt lag med blivande stjärnor så som Göran Högosta, Jan-Ove Wiberg, Per-Arne ”Pirro” Alexandersson och Bengt Lundholm. Roland Eriksson själv utsågs till hela turneringens bästa forward.
– Minns jag inte helt fel så hade vi en hel femma plus målvakt med från Tunabro i TV-pucken det året. Vi hade ett väldigt duktigt lag och vi hade väldigt kul tillsammans.
– Just utmärkelsen TV-puckens bästa forward fick jag nog mest för att jag gjorde en hel del mål i den turneringen. Efter TV-pucken kom jag direkt med till juniorlandslaget. Det fanns ju pojklandslag också men det fick jag hoppa över, men visst var det ett stort steg att ta från Tunabro i division 2 till spel i landslaget.

Du var med och vann JEM-guld 1972 tillsammans med Mats Waltin, Jan-Erik Silfverberg, Pär Mårts, Per Karlsson (i dag Brandser), Krister Sterner, Peter Gudmundsson och Göran Högosta. Förbundskaptener var Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson och Lennart Skördåker. Hur minns du den turneringen?
– Det var ju jävligt länge sedan, skrattar Eriksson.
– Vi vann den avgörande matchen mot Sovjet och det gick väl ganska bra för mig i den matchen.

Roland Eriksson svarade för två mål och den röda tråden med att vara bäst i viktiga matcher fortsatte.

Sitt första allsvenska mål gjorde Roland Eriksson i november 1971 mot Brynäs i Gavlerinken. Han gjorde då Tunabros 3-2-mål framspelad av Olle Henriksson. Brynäs vann matchen och den några år äldre Börje Salming satte dit den matchavgörande pucken.
– Var det mitt första mål i allsvenskan? Jaha, jag minns bara att vi spelade mot Brynäs i början av andra säsongen med Tunabro i allsvenskan och förlorade med 11-0. Brynäs var otroligt bra under dem här åren, men när de spelade mot oss hemma i Borlänge samma säsong pressade vi dem länge och jag tror den matchen bara slutade 3-4.

I en match mot Björklöven 1972 gjorde Roland Eriksson fyra av målen då Tunabro vann över Björklöven med 7-3 och nu började andra klubbarna i allsvenskan på allvar få upp ögonen för den målfarliga Borlängegrabben.
– Sista året, då vi trillade ur allsvenskan, skulle jag självklart i väg till en allsvensk klubb. Jag var runt till fem eller sex olika klubbar för att titta hur det fungerade där. Det var förutom Leksand även Brynäs, Timrå, Djurgården och Frölunda.
– Det blev ganska naturligt att jag valde Leksand eftersom det var dit upp jag hade åkte för att se hockey när jag var mindre. Det hade blivit min favoritklubb. Sedan betydde närheten mellan Borlänge och Leksand en del i valet även om jag flyttade upp till Leksand så snart övergången var klar.

Många av dina kompisar i juniorlandslaget spelade i Leksand. Var det mycket tjat bland spelarna om var du skulle spela?
– Visst förekom det lite löst snack. Men i stort sett så lade man sig inte i sådana saker utan det fick klubbarna och spelarna lösa själva.

Det sägs att du och tränaren i Leksand, Per-Agne ”Pära” Karlström inte drog jämt, stämmer det?
– ”Pära” var speciell på sitt sätt och jag var säkert speciell på mitt. Jag kom till ett mer eller mindre helt landslag och jag fick sitta en hel del på bänken första säsongen. Alla vill ju spela så visst var jag lite grinig över att jag inte fick mer speltid.
– Just därför blir man extra förbryllad över att jag fick spela hela den avgörande finalen mot Brynäs den säsongen. Men ser jag tillbaka på mina år som hockeyspelare så är kanske ”Pära” den bästa tränare jag har haft.

Leksand vann guldet 1975 efter sudden death i skiljematchen i Scandinavium i Göteborg. Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson gav Brynäs ledningen med 1-0 och Bo Höglund ökade på ledningen till 2-0. I andra perioden reducerade Hans ”Lill-Mele” Eriksson framspelad av Gunnar Andersson. Därefter kvitterade Hans Jax fram till 2-2 på pass från Åke Danielsson.

I tredje perioden fick först Brynäsaren Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson ett mål bortdömt och sedan, 3.49 in i förlängningen, avgjorde Roland Eriksson matchen.
– Jag har ju sett några bleka gamla bilder från det målet och det går väl till som så att jag får en passning av Hasse Jax och lägger en backhand mot Benny Westblom i Brynäsmålet och på något vis ramlade pucken in. Efter målet minns jag bara att man var som i ett rus.

Vad var styrkan i det laget?
– Leksand var ett väldigt spelskickligt lag vilket passade mig väldigt bra. Alla var lirare och hade spelat tillsammans under flera år vilket gjorde laget väl sammansvetsat. Alla var nästan landslagsmän och jag kan bara säga att jag trivdes fantastiskt bra under åren jag var i klubben.

Efter semifinalförlusten mot Färjestad, tränade av Olle Öst, året efter guldet sa Leksandstränaren ”Pära” Karlström att pojkarna har segrat ihjäl sig. Upplevde du någon mättnad under ditt andra år i laget?
– Nej, så tror jag absolut inte att det var. Färjestad var helt enkelt ett bättre lag än oss i semifinalen.

Vid VM i polska Katowice samma år sägs det att Roland Eriksson spelade sin bästa hockey någonsin. Håller du med om det?
– Jo, men det tycker jag nog. Jag kamperade en hel del tillsammans med Hans Jax då precis som jag gjorde hemma i Leksand. Vi fungerade bra tillsammans. Jax var väl en trygghet för mig och vi spelade en positiv hockey som passade mig bra och där vi ville framåt.
– Vid sidan av hockeyn i Katowice så var det då en väldigt grå och trist stad. Men vi slutade i alla fall på en tredjeplats i turneringen.

Hur upplevde du Canada Cup 1976?
– Jag kom med till turneringen av en slump då Lars-Göran Nilsson blev skadad. Jag hade börjat planera för att åka över till Minnesota då turneringen skulle spelas. Jag minns att jag gick runt och pratade med Thommie Bergman och killarna som redan var där borta för att få lite råd. Bland annat så bodde jag både före och under turneringen tillsammans med Inge Hammarström som spelade i Toronto. Så av honom fick jag en hel del tips och råd.
– Vi tränade fruktansvärt hårt inför den här turneringen och den träningen levde jag länge på då jag kom bort till NHL den säsongen.

Var det efter VM 1976 som Minnesota North Stars hörde av sig och ville ha över dig till NHL?
– Lite blev det så. Fast proffsspel var ingenting som man gick och tänkte på utan det blev som det blev. Jag bestämde mig för att åka över och testa att spela där borta bara några timmar innan deadline.
– Första gången jag hörde något från Minnesota var året innan då jag och Mats Åhlberg var och träffade deras representanter här i Sverige. Först då förstod jag att dom faktiskt följde hur det gick för mig här i Sverige. Sedan var det advokaten Björn Wagnsson som skötte alla kontakter mellan mig och klubben.

Hur togs du emot av lagkamraterna i Minnesota?
– Det var ganska tufft i början och det hände att man sköt puckar efter mig ibland på träningarna. Det var ju mycket som jag inte förstod och då gick det inte att ta reda på hur saker och ting fungerade där borta som det gör i dag.

Trots allt så gjorde du succé i Minnesota och svarade för 69 poäng på 80 matcher. Gav inte det respekt?
– Man märker vid en viss punkt att du blir accepterad och i mitt fall var det när det hettade till och en buse skulle plocka mig. Men då kom fyra av mina lagkamrater i mellan och stoppade bråket.

Efter Roland Erikssons första säsong så kallade förbundskaptenen Hans ”Virus” Lindberg hem honom till Europa och valsens stad, Wien. Tre Kronor svarade för en lysande turnering och slog Sovjet i två matcher. Ett Sovjet med stjärnor så som Valeri Charlamov, Vladislav Tretiak, Vladimir Petrov, Valeri Vasiljev och Alexander Maltsev . Sverige slutade på en silverplats efter Tjeckoslovakien och detta silver räknas i svensk hockeyhistoria näst intill som ett VM-guld.
– ”Virus” Linberg hade kommit in med lite nya grejer som hela gruppen köpte. Sen fick vi ihop en väldigt bra sammanhållning.
– Vi hade även lite tur också. Sovjet var ju omöjligt att slå vid den här tiden men vi lyckades med det två matcher i rad och därför tror jag att man minns den här turneringen på det sätt man gör.

I den sista matchen i turneringen gav Vladimir Sjadrin Sovjet ledningen 7.49 in i första perioden. Sedan började en sagolik uppvisning av två killar från Tunabro, Göran Högosta och Roland Eriksson. Sovjet stångade sig blodiga mot Högostas storspel i målet medan Roland Eriksson först gjorde 1-1 8.25 in i samma period efter en iskall dragning förbi Tretiak i målet. 2.52 in i andra perioden spelade Stig Salming och Hans Jax fram Eriksson som lyfte pucken över en slajdande Tretiak. 9.57 in i andra perioden fick Per-Olov Brasar fram pucken till Eriksson som hade ryska backen Gennadij Cygannkov hängandes på ryggen. Men Eriksson slet sig loss och tryckte in slutresultatet 3-1.
– Det blir man ju påmind om ibland, skrattar Roland Eriksson.
– Jag minns uppriktigt sagt inte så mycket av målen mer än att jag hade en stor ryss på ryggen då jag gjorde mitt sista mål den matchen. Det var väl mest tillfälligheter att just jag gjorde alla tre målen i den matchen.

Hur minns du tillbaka på slutspelsmatchen mot Kanada som ni förlorade med 7-0?
– Hela det kanadensiska laget och även ledarna ballade ur fullkomligt. Jag hade ju varit borta i NHL och spelat under den säsongen så jag som var mest ansatt. Det var allt möjligt, stick med klubban i magen, slag och fula tjuvnyp hela tiden. De var även på mig i periodpauserna och bråkade.
– ”Virus” bad oss näst intill ge upp för det var inte värt att riskera vår hälsa. Det handlade inte om hockey och det är nog det värsta som jag har upplevt som hockeyspelare. När jag väl träffade kanadensarna i NHL så var det världens lugnaste killar, inte alls lika kaxiga och arroganta som de hade varit i Wien.

På tal om VM, hur minns du andra matchen mot Sovjet 1981 i Göteborg?
– Usch då, måste vi prata om den matchen, haha…
– Vi var med i den matchen fram till mitten av andra perioden sedan brakade loss. Jag har aldrig varit med om en värre utspelning. Ryssarna gjorde stolpe in på allt samtidigt som vi chansspelade lite eftersom vi slog ur underläge. Vi förlorade i alla fall med 13-1, men slog sedan Kanada och fick silver.

Åter till säsongen 1977/78 för då kom Per-Olov Brasar och Kent-Erik Andersson från Sveriges VM-lag att ansluta till Minnesota North Stars. Hur klarade sig båda inledningsvis i NHL?
– Båda klarade sig bra, det var inga problem. Ibland spelade vi tillsammans i samma kedja men framför allt så umgicks våra familjer vid sidan av hockeyn.

Tyckte din fru att det var skönt att det kom över några svenskar?
– Jag tror inte att det är så viktigt. Är du ensam där borta så är man tvingad till att lära sig nya saker vilket är bra. Men självklart så var det kul att umgås som vi gjorde och det var en mycket rolig säsong.

Du avslutade spelet borta i NHL med spel i Vancouver Canucks.
– Det stämmer eftersom jag var någon form av free agent. Minnesota köpte upp hela Cleveland Barons organisation som gått i konkurs och det kom väldigt många nya spelare till laget. Ryktesvägen hade jag hört att Minnesota ville skriva nytt kontrakt med mig för att sedan sälja mig. Jag hade då att välja på spel i Vancouver eller St. Louis och jag valde Vancouver. Även där var vi fyra svenskar i laget (Thomas Gradin, Lars Lindgren, Lars Zetterström) på både gott och ont givetvis.
– Jag började säsongen i Vancouver väldigt bra och ledde poängligan i hela NHL efter sju eller åtta omgångar. Men det fanns en del veteraner i laget som krävde istid via sina agenter så jag hamnade vid sidan av laget.
– Istället såldes jag till WHA och Winnipeg Jets där jag blev Avco Cup-mästare tillsammans med Kenta Nilsson, Lars-Erik Sjöberg och Willy Lindström.

Givetvis gjorde Roland Eriksson ett av målen i den sista och avgörande finalen mot Wayne Gretzkys Edmonton Oilers.

Efter åren i NHL återvände Roland Eriksson till Elitserien och Leksand.
– Jag spelade först ett år i Leksand sedan två år i tyska Düsseldorf innan jag återvände till Leksand igen. Efter första säsongen i Leksand kände jag mig färdig med elitserien samtidigt som jag hade förlorat min plats i Tre Kronor. Jag ville testa på något helt nytt och då blev det Düsseldorf.

Hur var dina säsonger i Västtyskland?
– Riktigt skojiga och det var många som trodde att man åkte dit för att varva ner. Det var snarare tvärtom. Det var bra och intensiv hockey där nere även om vad som helst kunde hända vid sidan av isen i samband med matcherna, haha…
– Jag spelade ihop i samma kedja som Ralph Krüger, som senare blev schweizisk förbundskapten, och en annan kanadensare och vi tre fungerade bra tillsammans.

Du var med och spelade upp HV71 till elitserien 1985 och Västerås 1989. Kan man jämföra den känslan med att vinna ett SM-guld?
– Absolut, det är ju slutmålet på säsongen som man jobbar mot oavsett vilket mål du har. Just i HV71 var det ett beställningsjobb kan man väl säga. Vi blev värvade dit för att ta upp laget i elitserien helt enkelt.

Roland Eriksson.

Hur viktig var Ivan Hansen för det laget?
– Ivan var givetvis väldigt viktig men styrkan med laget som tog oss hela vägen var att vi hade tre femmor som alla spelade olika sorters hockey. Det gjorde att vi var väldigt svåra att spela mot men framför allt så hade vi ett väldigt bra lag med många skickliga spelare.

Efter 1989 så fick du lämna Västerås trots att du gärna hade spelat ytterligare en säsong. Hur upplevde du det avskedet?
– Det var ju en lite speciell situation eftersom Pär Mårts, som var tränare i Västerås, ringde mig uppe på hockeyskolan i Leksand sex timmar innan deadline för att byta klubb (sista dagen för övergångar var då 31 juni) och meddelade att jag inte skulle få spela kvar i Västerås trots att jag hade kontrakt ytterligare en säsong. Han ville väl ha in yngre spelare och jag hann ju inte leta någon ny klubb utan jag spelade den säsongen hos Westmannia i Köping.
– Mårts och jag spelade ihop redan vid JEM 1972 och känner ju varandra. Även om det kändes lite speciellt just då så är det glömt i dag.

Roland Eriksson spelade även för Arboga en säsong innan han slog om till tränaryrket.
– På egna ben som elittränare har jag bara tränat Troja och vi tog oss till kvalserien. Lite lustig är att jag kom till Troja från Arboga och efter mig kom Martin Karlsson till Troja, även han från just Arboga.
– Sedan var jag assisterande tränare i Västerås IK innan klubben gick i konkurs.

Hur ser Roland Erikssons liv ut i dag?
– Jag jobbar som kanslist på VIK. Jag har varit lycklig lottad som alltid har fått jobba med hockey även om jag hade andra jobb vid sidan av då jag spelade.
– Sedan bor jag givetvis här i Västerås men har även bostad uppe i Leksand.