Christer Sahlin och Hasse Malm minns olyckan: “Det var som ett blodbad”

I en ishockeymatch med Hammarby 1975 fick Christer Sahlin en skridsko i halsen men räddades av sina lagkamrater och läkarteamet på Södersjukhuset. 
Nu, över 48 år senare, minns han tillbaka på olyckan tillsammans med Hasse Malm som var på isen då det hela inträffade.
– Läkarteamet berättade är att Kjelles, Sörens och Hasses insats var livsavgörande, säger Sahlin.
– Det var som ett blodbad – som att man gick i ett vakuum, säger Malm. 

STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Onsdagen 12:e november 1975. Hammarby IF har match mot Vita Hästen på Johanneshovs Isstadion i södra Stockholm. Drygt 2 000 åskådare letade sig till matchen. Egentligen en helt vanlig matchdag i Division 1 östra. 
– Jag kommer inte håg så mycket från innan matchen utan det var helt enkelt en vanlig matchdag. Jag vill minnas att det var i början av säsongen. Minnena sitter desto starkare kvar från händelsen, berättar Christer Sahlin då hockeysverige.se träffar honom och Hasse Malm i Hammarbys klubbstuga på Kanalplan. 

En kort sammanfattning av det som kom att hända: Christer Sahlin slänger sig för att täcka ett skott. I samband med det får han en skridsko mot halsen som skär upp ett djupt sår och blodet pumpar ut därifrån. Folk på läktaren svimmar och skriker av rädsla för det obehagliga som utspelar sig framför deras ögon. 

Christer Sahlin:
– Det här var tidigt i matchen. Nu är det ganska många år sedan, men vad jag minns och det jag har fått återberättat för mig är svårt att hålla isär.
– Jag vet att jag gick ner för att täcka skott och hörde att det small, något jag uppfattade som en kollision. Nästa grej jag minns är att jag skulle resa mig upp och kände att det var något som pumpade. Jag satte dit handsken. När jag sedan tog bort handen såg jag att det pumpade ut blod som en stråle. Då vek sig knäna.

“Min första reaktion var att det här var allvarligt”

Sahlin åkte mot båset, men föll ganska snart ihop. 

Hasse Malm:
– Det jag kommer ihåg är att jag såg ”Salle” komma mot båset. Jag såg att det blödde väldigt mycket. I den vevan blev det att vi på en gång lade ner dig eller om du först ramlade ihop. 

Christer Sahlin:
– Du, Sören (Holm) och Kjelle (Bergqvist), var ambulans och brandmännen då. 

Hasse Malm:
– Ja, jag jobbade som brandman då, men körde även ambulans. Det var en kombinerad tjänst. Samma sak var det med Kjelle och Sören. Vi hade också en utbildningsgrund i akutsjukvård.
– Min första reaktion var att det här var allvarligt. Det förstod jag snabbt eftersom skadan satt där den satt. Dessutom utifrån den mängd blod som var. Tanken var bara att få ”Salle” lugn och få ner honom på isen. När han sedan låg där att då förhindra blodflödet så mycket som möjligt. 
– Det var svårt att lägga tryckförband på det där. Samtidigt ville ”Salle” ha bort våra händer och handdukarna ”Jag får inte luft”. 

Christer Sahlin:
– Ni tryckte så hårt att jag kände att det var svårt att andas och jag fick en panikkänsla. Jag antar att jag tog i så mycket jag kunde för att få bort allting från halsen.

“Den största venen i halsen var helt av”

Hann du bli rädd?
– Jag har inget minne av någon rädsla. Det var mer ”va fan”. Jag tyckte att allt gick så fort till det jag kom till avbytarbåset och att jag sedan rasade ihop och ni såg till att jag blev liggande.
– Sedan började ni direkt trycka mot jacket, men någon rädsla… Jag skulle säga att det var någon chockreaktion. Samtidigt som jag hade adrenalinpåslag så det stod härliga till. 
– Nu var inte pulsådern av för då hade jag inte klarat mig. Den största venen i halsen, som liggen någon halv centimeter utanför halspulsådern, var helt av, men också ett antal mindre blodkärl. 
– Hade det varit halspulsådern skulle det ha pumpat ännu mer, men det var tillräckligt ändå. 

Hasse, förstod ni hur illa det kunde vara och att det inte var halspulsådern?
– Nej, det tänkte vi inte på och gjorde inte heller någon analys. Det var bara att så fort som möjligt på med tryckförband för att hindra blodflödet. 
– Det var så mycket blod så allt annat var oväsentligt i det läget. Då gällde det bara att få stopp så mycket det gick och så snabbt som möjligt få honom till sjukhuset. 

Hur snabbt kom ambulansen?
– Vi fick en vagn från Katarina och dom kom hyfsat snabbt. Vi stod i spelgången när ambulansen kom, berättar Hasse Malm.

Christer Sahlin: “En tacksamhetsskuld som jag aldrig kan tacka nog för”

Christer Sahlin:
– Vid den här tiden fanns det inte heller några krav på läkarnärvaro på matcherna. Det blev så senare och jag tror den här olyckan hjälpte till. 
– Min minnesbild efter det här är ”undan så jag kan andas” efter det att jag kommit in i spelargången. Det hade kommit in en bår ganska snabbt där jag låg i väntan på att ambulansen skulle komma. 
– Vart efter, förmodligen på grund av blodförlusten, avtog mina krafter. Min sista minnesbild är att jag åkte in i ambulansen. Nästa minnesbild är från något dygn senare då jag vaknar upp på intensiven. 
– Hur många stygn det blev vet jag inte, men läkarna fick såga av nyckelbenet för att komma åt att operera. Jag fick även en skada högst upp på lungspetsen så dom fick dränera lungan. Man gjorde ett litet hål vid sidan som jag har ett lite ärr kvar efter, men framför allt vad det blodförlusten. 
– Av det jag kommer ihåg idag från det läkarteamet då berättade är att Kjelles, Sörens och Hasses insats var livsavgörande. Plus närheten till sjukhuset. 

Hammarbyforwarden hade dessutom tur med att ”rätt” personal tog emot honom på Södersjukhuset. 
– Vad jag förstår, och har fått återberättat, togs det in specialistläkare på SÖS. Chefskirurgen hade precis gått av passet och var på väg hem, men han och hela teamet vände tillbaka så det var fullt drag där. 

Hur känner du idag kring det Hasse Malm, Sören Holm, Kjell Bergqvist och även massören Torgny Richardsson gjorde för dig på Johanneshovs Isstadion den där onsdagskvällen 1975? 
– En tacksamhetsskuld som jag aldrig kan tacka nog för. Det har jag även framfört några gånger till dom. 

“Hur fan kunde vi vara så dumma att vi fortsatte spela?”

Hasse Malm var kvar på arenan efter att Christer Sahlin åkt till Södersjukhuset. Folk på läktarna var med all rätt skakade. Det var människor som grät och flera hade mått illa av att se allt blod. 
– Det var som att man gick i ett vakuum. Jag har tänkt på det många gånger efteråt, hur fan kunde vi vara så dumma att vi fortsatte spela? Rent horribelt. Vi borde avbrutit och fortsatt någon annan gång. 
– Det var som ett blodbad. Dessutom ser det alltid värre ut än vad det är eftersom blod rinner ut. Många mådde jättedåligt och gick därifrån, men vi spelade vidare. Det är vad jag tycker är så konstigt, att vi inte hade någon som sa till ”Ni får inte spela utan vi bryter”.

Domaren Åke Hedqvist till Aftonbladet 12 november 1975:
– Det här är det otäckaste jag varit med om under mina 20 år som domare. Jag hade överläggningar med båda lagledarna innan det blev klart att vi skulle fortsätta matchen. Men det märktes tydligt att spelarna var chockade, spelet mattades. 
– Det var en ren olyckshändelse som inte hade något samband med något brott mot reglerna. 

Olyckan var också något som påverkade hela säsongen för Hammarby. Ett Hammarby som bara slutade på en femteplats. 

Hasse Malm:
– Ja, det gjorde den. Det var ett ständigt samtalsämne. I och med att utgången blev positiv och gick åt rätt håll blev det nästan som en stärkande del i det hela. ”Nu har vi grejat det här”. Känslan var att vi hade hjälpts åt. 

När fick ni det lugnande beskedet att det gått bra för Christer?
– Det tog någon dag. Första beskedet var att ”Salle” levde. Då blev det positivt. Sedan visste vi såklart inte hur utgången skulle bli och vad som kunde tillstöta. 
– Det kom nya positiva besked vartefter, vilket gjorde att det kändes bra och glädjen lite bättre. 

Gjorde comeback efter ett år: “Hade inga andra tankar än att jag skulle spela”

Christer Sahlin:
– Min farsa satt på läktaren. Han hade den jobbiga biten att åka hem till min sambo, Ylva, och vår son, Dan, som var knappt två år gammal, och berätta vad som hänt. Det var nog inte så kul. 
– Tack och lov, som Hasse säger, när man klarade den här krisen… Kombinationen med insatsen direkt, närheten till sjukvården, professionell läkarvård snabbt och intensivvård, det påstås att jag fick runt åtta, tio lite blod, kom att egentligen betyda allt.

I oktober 1976 gjorde Christer Sahlin comeback då hans Hammarby skulle möta Djurgården på Johanneshovs Isstadion. 
– ”Jag är inte det minsta nervös”, berättade Christer Sahlin för Aftonbladets Jöran Svahnström dagen innan comebacken.

Christer Sahlin:
– Jag vet inte hur man fungerar och alla är olika. Jag har aldrig varit en sådan som tittar bakåt utan jag tittar framåt och på nuet. 
– När jag kommit hem, jag tror att det var efter tio dagar, och av läkarna tillstånd för mig att träna så smått var jag med i periferin, men jag kommer inte ihåg exakt när jag kom in i någon form av träning. 
– Jag vet inte om vissa människor är speciella, men jag hade inga andra tankar än att jag skulle spela igen. 

Hasse, du som sett allt, hur kände du kring att spela ishockey igen?
– Jag kände inte något speciellt efteråt och det berodde nog på att utfallet blev så positivt. 
– Hockeyn var en vardag för oss och vi levde i det där. Jag hade mitt jobb att gå till, men sedan var det träning och match. Man var så inkörd i det här hockeylivet och det har jag varit resten av livet också även om jag inte är aktiv längre på den nivån. 
– Det blir som en livsstil och det gäller att hitta tillbaka, få fotfäste igen och att livet går vidare. Det här fick ett lyckligt slut och det finns mycket annat elände övrigt i världen. I slutändan blev det här en positiv grej även fast det var dramatiskt. 

“Halsskydd hade kunnat förhindra det mest akuta”

Christer, hur reagerade din sambo, Ylva, när din pappa kom hem och berättade vad som hänt och att man då inte visste hur det skulle gå?
– Spontankänslan var ganska mörk då. Det florerade ett rykte att halspulsådern var av. När en del rykten florerar blir dom blixtsnabbt en sanning. Farsan var inte född i farstun så han förstod att om det var halspulsådern skulle det inte gå. Han visste ingenting när han åkte hem till henne så allt var såklart en chock.  

Hade den här olyckan kunnat undvikas med dagens halsskydd?
– Ja, det tror jag faktiskt, att det skulle kunnat förhindra det mest akuta. Halsskydd är tänkta att skydda för sådana här skador. 
– Man skulle nästan kunna tänka sig att ha skydd även runt handlederna, men där finns det handskar. 

Hur tänker du då kring att det finns spelare som nonchalerar det här med halsskydd?
– Det handlar lite om vad man är uppfödd med. En gång i tiden körde killarna utan hjälm. Hur tänkte man egentligen. Att det var jobbigt? (En tryckkokare som Bert-Ola Nordlander uttryckt sig)
– Samma sak med halsskydd. Att man får svårt att andas i början, man blir svettig. Min inställning är att det skulle vara helt vansinnigt att inte använda det. Just vid halsen har man annars inget skydd. 
– Som spelet var redan då och har utvecklats… Hockey är en kontaktsport och jag tycker det är dårskap att då inte använda halsskydd.

TV: Alla mål från nattens NHL-matcher