Spelar hockey – mitt i krigets öga: ”Vår ishall har blivit beskjuten av missiler”

Anastasia Donchu bor kvar i krigets Odessa.
I en gripande intervju med Hockeysverige.se berättar den ukrainska landslagsmålvakten bland annat om hur det är att leva mitt i krigets öga, hur hockeyn hjälper och att ishallen har bombats.
– Vardagslivet i Ukraina nuförtiden är svårt att beskriva med enkla ord, säger hon.

Samtidigt som Ryssland bjudits in till värmen i Paralympics försöker kvinnliga hockeyspelare ha en vardag med träning och allt vad det innebär. Dessutom med hela tiden känna en fruktan för att bomberna ska krossa deras liv. I dagarna läste vi även om nioåriga Gordiy som tillsammans med sin mamma omkom i en missilattack.

I förra veckan träffade ni 17-åriga Karyna Usatenko som till slut valde att flytta till familjen i Tyskland eftersom möjligheterna att fortsätta med sin hockey var tryggare där. Idag möter ni Anastasia Donchu som fortfarande bor kvar i Odessa.

– I skolan spelade jag fotboll i många år, men min mamma sa alltid att det var en manssport. När jag bestämde mig för att prova hockey vid 20 års ålder, stöttade hon mig överraskande nog. Det var krigets första år, och jag tror att det spelade en nyckelroll i hur hon reagerade. Allt hände väldigt spontant – och hur roligt det än låter, stötte jag på ett Facebook-inlägg om ett nytt damlag i hockey, berättar Anastasia Donchu.
– Först planerade jag bara att lära mig åka skridskor, men det visade sig att jag stannade kvar i sporten. Under de första månaderna, medan alla andra redan tränade med klubbor och puckar, stod jag bredvid för att lära mig att åka skridskor, men jag förälskade mig verkligen i sporten.
– De flesta spelarna i mitt lag är före detta konståkare. Jag hade inte den bakgrunden, så jag var tvungen att komma i kapp. I ett helt år tränade jag varje dag med en målvaktstränare. Han hittade omedelbart rätt tillvägagångssätt för mig, och jag är väldigt tacksam för det. I mitt allra första mästerskap lyckades vårt lag vinna brons.

Bara ett år senare kom hon med i ukrainska landslaget.

– Det stämmer. Ett år senare blev jag inbjuden att delta i ett träningsläger med det ukrainska landslaget. Det var en otrolig ära att få träna på den nivån. Tjejerna där förstår verkligen värdet av varje seger när de representerar sitt land. De spelar inte bara för laget, utan för hela Ukraina.
– Samma säsong utsågs jag till bästa målvakt i ukrainska dammästerskapet i hockey. Så ja, i den här sporten är ingenting omöjligt. Talang och skicklighet är inte alltid tillräckligt – tron ​​på sig själv och sitt lag är absolut nödvändigt.

Därför blev Anastasia målvakt

Varför just målvakt?
– Ungefär två veckor efter att vi bildat laget frågade tränaren om någon ville prova sig fram i mål. Ingen anmälde sig frivilligt, men jag sa omedelbart ja. Jag trodde att en målvakt inte behövde åka så mycket skridskor, men det visade sig vara precis tvärtom.

– Först testade tränaren min reaktion i ett skytterum. Vi arbetade med tennisbollar och gjorde koordinationsövningar. Han sa att jag passade bra som målvakt och att vi skulle fokusera på att utveckla de färdigheter jag redan hade.
– För mig innebär det att vara målvakt – hur klyschigt det än må låta – att vara den sista försvarslinjen. Jag tror att min personlighet hjälper mig i den här rollen, att hålla mig lugn under matchen, hålla huvudet kallt och fokusera på nuet.
– I hockey händer misstag hela tiden. Om en forward gör ett misstag kan det gå obemärkt förbi. Om en back gör ett finns det fortfarande någon bakom att täcka upp. Men när en målvakt gör ett misstag syns det på resultattavlan.

”Finns ingen familj i Ukraina som inte är berörd av kriget”

I februari 2022 valde Ryssland att inleda en invasion av Ukraina, en dag Anastasia Donchu minns väl.

– Jag minns den dagen, när det stod klart att våra liv aldrig skulle bli detsamma igen. Den 24 februari, runt klockan 5 på morgonen, kom min mamma in i mitt rum och sa att hon hade hört explosioner. Jag minns hur vi båda stod vid fönstret i tystnad. Missiler flög redan, och vi kunde höra en serie nya explosioner. Det blev tydligt att detta inte bara var militära övningar.
– Det fanns inget skyddsrum i vår byggnad, så vi åkte till mina morföräldrars hus och tillbringade en vecka med att sova i deras källare.

Kriget har såklart påverkat henne och familjen på många olika sätt.

– Jag tror inte att det finns någon familj som inte är berörd av kriget, och min är inget undantag. Min systers gudfar, som också är min fars bästa vän, är soldat och fortfarande listad som saknad i strid. Han tjänstgjorde i Odessaregionen, men strax innan vi tappade kontakten med honom förflyttades han till ett område vid frontlinjen.

– Jag tror att det svåraste är att inte veta vad som har hänt honom. Många ukrainska familjer lever i samma osäkerhet, och det påverkar människor djupt.
– Över hela Ukraina hålls en tyst minut varje dag klockan 9:00. Trafikljusen vid större korsningar blir röda så att alla kan stanna och hedra dem som har dött i detta krig.
– Även varje söndag i Odessa, på huvudgatan, håller människor stora demonstrationer till stöd för krigsfångar. Familjer uppmanar alla att inte glömma de försvarare som har hållits i fångenskap under lång tid.
– Kriget har också förändrat vårt sätt att se på livet. Ärligt talat, innan kriget började var jag inte lika djupt intresserad av ukrainsk kultur, och jag kunde inte ha föreställt mig hur starkt jag kunde älska mitt land. Kriget har visat oss vilka vi är, och jag är otroligt stolt över att vara ukrainare.

Förutsättningarna förändrades: ”Mer begränsade”

Efter 2022 har förutsättningarna till träning givetvis förändrats.

– Redan före 2022 stod Ukraina inför vissa utmaningar med sportinfrastrukturen. Till exempel är Odessa en stad med över en miljon invånare, men det finns bara två isbanor i hela staden – en arena i olympisk storlek och en mindre rink (22×48 meter).
– Efter 2022 blev situationen mer komplicerad. Många spelare och familjer flyttade från tillfälligt ockuperade områden till säkrare städer, inklusive Odessa. Som ett resultat av det ökade efterfrågan på istid avsevärt.
– Ungdomslag prioriteras naturligtvis, så träningsmöjligheterna för damlagen blev mer begränsade. Vi var tvungna att justera våra scheman och träna på okonventionella tider. Några av flickorna tränar med ungdomslag för pojkar, och personligen tränar jag, utöver damlagsträningar, tre gånger i veckan med amatörspelare.
– Situationen kompliceras ytterligare av tillståndet i energiinfrastrukturen. Efter attacker mot energianläggningar var Odessa Sports Palace utan el i ungefär en månad. Isen var i mycket dåligt skick och generatorn var inte tillräckligt kraftfull för att underhålla isen ordentligt. Som ett resultat flyttades vissa träningar till den mindre arenan.
– Vårt team lyckades få in en vädjan till stadsmyndigheterna, och till säsongen 2024/2025 tillhandahöll staden en generator så att arenan kunde fortsätta fungera.
– Under den svåra perioden försökte vi att inte tappa vår humor – det här fotot togs på den smältande isen när vår träning fick ställas in. (Se bild)

– Trots dessa svårigheter fortsätter vi att arbeta och stödja varandra. Dessa utmaningar har definitivt gjort oss mer motståndskraftiga. Vi värdesätter varje möjlighet att träna på isen, eftersom inget gym verkligen kan ersätta det.
– Så vi försöker anpassa oss och inte klaga. Vissa lag står inför mycket svårare situationer. Till exempel har Kharkivs damlag för närvarande ingen möjlighet att träna – deras ishall förstördes av ryska missilattacker 2024. Några av flickorna tvingades fortsätta träna utomlands, medan de som blev kvar nu spelar i ungdomslag för pojkar.
– När det gäller det ukrainska dammästerskapet deltar för närvarande fyra lag från olika städer: Kiev, Kharkiv, Dnipro och USA – Odessa. Tyvärr har mästerskapet fortfarande inte återupptagits den här säsongen. Vi väntar dock fortfarande på det och hoppas att mästerskapet snart återupptas.

Ishallen i Odessa har bombats

Har även hallen i Odessa bombats?
– Ja, vår huvudarena har blivit beskjuten av missiler två gånger – den 25 mars 2024 och den 7 september 2025. Under en av dessa attacker skulle vi egentligen vara på isen, men efter en match bestämde vi oss för att ta en ledig dag och ge istiden till konståkarna i stället.
– Som tur var skadades ingen, för efter att flyglarmet utlystes tog tränarna omedelbart barnen till en säker plats. Så ja, arenan har redan återställts två gånger.

Vilken inställning har du haft till att fortsätta träna och spela?
– För oss har hockey blivit ett sätt att distrahera oss från den dagliga stressen. Det betyder inte att vi ignorerar verkligheten, men under några timmar på isen kan vi bara fokusera på spelet. På sätt och vis har hockey blivit ett slags skydd och känslomässig avlastning.
– Våra träningar äger ofta rum sent på kvällen. Och jag säger alltid till tjejerna när vi lämnar omklädningsrummet: ”Skolan, jobbet och problemen är över – nu är det hockeydags.” Det hjälper oss att stänga av stressen av det som händer i vårt land.

Anastasia Donchu: ”Skapar en bakgrund av stress”

Hur ser vardagen ut för ukrainarna idag?
– Vardagslivet i Ukraina nuförtiden är svårt att beskriva med enkla ord. Även när man försöker leva normalt finns krigets verklighet alltid där. Flyglarm, missilattacker, konstant osäkerhet – allt skapar en bakgrund av stress som människor lär sig att leva med.
– Det svåraste är att man aldrig riktigt vet vad som kan hända i nästa minut. Missiler och drönare riktar sig inte bara mot energiinfrastruktur, utan även mot civila områden. Det kan hända var som helst: hemma, på jobbet, vid en busshållplats eller till och med på ishallen.
– Men samtidigt har vi redan lärt oss att leva under dessa förhållanden. När det sker missilattacker eller explosioner någonstans i staden börjar vi vanligtvis skicka meddelanden i vår teamchatt för att se till att alla är säkra. Jag gör ofta ett litet upprop för att kontrollera att alla tjejer mår bra.
– Det är en enkel sak, men det hjälper oss att känna oss lite lugnare, veta att alla är säkra.

Vad gör du vid sidan av hockeyn i Odessa?
– Jag började spela hockey under mitt femte år på läkaruniversitetet, och till en början var det bara en hobby. Men väldigt snart insåg jag hur djupt jag hade förälskat mig i sporten. Ärligt talat kan jag knappt minnas hur jag hade levt utan hockey tidigare.
– Det var då jag var tvungen att lista ut hur jag skulle kombinera hockey och medicin. När det var dags att välja min specialisering bestämde jag mig för fysisk och rehabiliterande medicin. Kriget påverkade också det beslutet.
– Jag avslutar nu mitt första år på praktikplatsen och arbetar redan som lagläkare för herrarnas hockeylag ”Odeshchyna”, som spelar i det ukrainska mästerskapet.
– Samtidigt har jag också blivit intresserad av parahockey. Förra året fick jag möjlighet att arbeta med veteraner som spelar paraishockey. Jag hjälpte dem under deras träningspass, och en gång fick jag till och med chansen att träna med dem.
– Jag skrev också en forskningsartikel relaterad till rehabilitering inom adaptiv idrott (”Adaptiv hockeys inverkan på utvecklingen av balans och förbättring av det psyko-emotionella tillståndet hos veteraner med amputationer av nedre extremiteter”). Jag skulle verkligen vilja fortsätta utvecklas i den här riktningen och så småningom koppla mitt medicinska arbete till adaptiv idrott.
– I Ukraina har paraishockey precis börjat utvecklas, men jag tror att landslaget har stor potential i framtiden. Många av spelarna är veteraner som offrade sin hälsa medan de försvarade vårt land, och idrott kan bli en viktig del av deras rehabilitering och återgång till ett aktivt liv. Så på ett eller annat sätt har mitt liv och mina professionella intressen blivit nära förknippade med hockey.

– Det är redan svårt för mig att separera hockey från vardagen. Det här är mitt liv – mitt lag, människorna jag möter längs vägen, tränarna, spelarna från andra damlag. I Ukraina finns det en otrolig gemenskap av likasinnade där alla har sin egen historia och alltid är redo att stödja varandra.

Hur mår det ukrainska folket idag?
– Det är omöjligt att inte tänka på kriget, eftersom det på ett eller annat sätt har påverkat varje familj i Ukraina. Vissa familjer har separerats, andra har förlorat sina hem och många lever i ständig osäkerhet.
– Samtidigt ser jag hur starka och enade människor har blivit. Hela familjer är redo att stödja varandra, samhällen förenas och det finns en djup känsla av ansvar för varandra.
– Nu värdesätter vi enkla saker mycket mer – tid tillsammans, trygghet och stunder av fred. Särskilt lugna nätter.

”Min ståndpunkt är mycket tydlig”

Har du vänner i Ryssland?
– Nej, jag har inga vänner från Ryssland. Liksom många ukrainare hade vi släktingar där, men vi har slutat hålla kontakten.
– Min ståndpunkt i detta är mycket tydlig – det kan inte finnas någon lojalitet mot dem. Deras tystnad är också en ståndpunkt.

Vad hoppas du ska hända med allt så att du och det ukrainska folket kan återgå till ett normalt vardagsliv?
– Idag kan vi bara hoppas på seger. Det finns ingen annan väg för oss. Priset som har betalats är alldeles för högt, och vi kommer aldrig att förlåta ryssarna.
– Till och med ordet ”seger” känns komplicerat nu. Det kan inte kallas en seger i ordets fulla bemärkelse, eftersom vårt folk – både militärer och civila – dör.
– Ryssland hävdar att vi är ett och samma folk, men jag försäkrar er att detta är långt ifrån sanningen. Vi värdesätter varenda en av våra medborgare, och historiskt sett har det ukrainska folket alltid strävat efter frihet, avslutar Anastasia Donchu. 

Source: Anastassia Donchu @ Elite Prospects