Lillebror Ekholms tuffa resa: "Drog sönder knäet sju gånger"

Storebror Mattias har blivit stjärnback i Nashville Predators. Själv satsade Markus Ekholm Rosén på att stoppa puckar i stället för att stoppa motståndare. För hockeysverige.se berättar masen målvakten om sin resa från ett skadehelvete till spel i Hockeyettan med pånyttfödda Kiruna AIF.
– Jag var bra nära att sluta två, tre gånger, säger 23-åringen.

RÄTTVIK (HOCKEYSVERIGE.SE)

Mattias Ekholm växte liksom hans lillebror Markus Ekholm Rosén upp i Vikarbyn utanför Rättvik. Den ene blev back och den andra målvakt. Båda brinner också för sin hockey. I dag spelar Mattias för Nashville Predators i NHL medan Markus spelar i Hockeyettan med pånyttfödda Kiruna AIF.

– Vi har olika biologiska farsor, men vi ser samma farsa (Olle Rosén), alltså min, som vår gemensamma. Det tog bra länge innan jag insåg att vi var halvbrorsor och det är inget jag har tänkt på, säger Kiruna-målvakten med ett leende då frågan kommer upp om varför Markus har ytterligare ett efternamn.
– Farsan har aldrig spelat hockey men alltid haft intresset. Däremot har han stått i mål i fotboll. Det var nog lite svårare då han var ung att spela hockey någonstans här i Rättvik. Dessutom har han alltid hejat på Brynäs.

Det skiljer sju år mellan bröderna och Markus har lite svårt att peka på vad Mattias har betytt för honom som hockeyspelare.

– Ja, det blir lite svårt eftersom vi spelar i två helt olika roller. Det har såklart varit svårt för mig att kolla på hans spel och sedan ta efter.
– Klart att han ändå betytt mycket då det gäller mitt intresse och att jag känt att hockeyn är det jag vill hålla på med. Jag har hängt med honom då jag var liten, kollat på hans cuper, alla landslagsuttagningar och så där. Det här tror jag också gjorde att det blev ett lättare val för mig då jag skulle välja mellan fotboll och hockey.

”ROLIGT ATT HAN GJORT DET SÅ BRA”

Markus Ekholm Rosén spelade fotboll i Rättvik, alltså samma klubb där bland andra SHL-backen Almen Bibic huserade i som ung giftig anfallare och flitig samlare av gula kort.

– Jag har spelat både i Vikarbyn och Rättvik, men jag spelade aldrig med Almen eftersom han är några år äldre än jag.
– Däremot har jag tränat med dem någon gång i Furudal eftersom brorsan haft kontakt med bröderna någon gång. Då har jag också varit med, men det är inga jag har kontakt med.

Storebror Mattias Ekholm och lillebror Markus Ekholm Rosén.Foto: Christopher Hanewinckel-USA Today Sports och Ronnie Rönnkvist

Hur ser du på Mattias karriär?
– Såklart det är rolig att han gjort det så bra. Han gjorde det väldigt bra i Mora, men det blev något helt annat då han kom till Brynäs för att slåss om en plats i elitserien. Han blev en av elitseriens bästa backar den säsongen så det var ett väldigt hopp där.

Har du varit över till Mattias och Ida i Nashville för att hälsa på?
– Ja, jag har varit över ungefär en gång per säsong. Nu missade förra säsongen på grund av jobb och lite sådant. Jag hade svårt att komma ifrån. Sedan skulle jag åka över nu till slutspelet, men då blev det stängda gränser istället.

Brorsan är en skicklig back, varför valde du då målvaktsspaden?
– Farsan har sagt efter att jag efter första träningen i Björnligan sa ”Jag vill bli målvakt”. Han skrattade och sa ”Hur ska du kunna veta det efter en träning?”
– Så blev det och jag har även varit målvakt i fotboll. Antagligen har jag tagit efter farsan som också var målvakt i fotbollen.

”DÅ VAR DET INTE KUL ATT SPELA LÄNGRE”

Markus Ekholm Rosén fick sin första hockeyuppfostran i IFK Ore från hockeybyn Furudal.

– Det är ingen stor ort, men det är ett väldigt hockeyintresse där. Samtidigt är det en bra klubb att vara i. Det finns också hur många istider som helst även om du inte är så gammal.
– Ore hade också bra tränare. Bland annat en målvaktstränare som gjorde jättemycket för mig då jag var yngre. Dessutom fick vi utrustning på ett annat sätt än vad de fick i andra klubbar, säger Ekholm Rosén samtidigt som tåget mot Mora rusar förbi bakom oss där vi sitter i 30 graders värme intill Långbryggan i Rättvik.

Som ung målvakt valde för övrigt Ekholm Rosén att, liksom storebror Mattias, spela för Mora.

– Jag har alltid varit brynäsare, men det var först lite snack om var jag skulle spela. Jag har ett par kompisar som skulle gå från Ore till Leksand, men jag hade någon kompis i Mora också. Kompisarna i Mora drog i mig lite och ville att jag skulle komma dit.

Efter säsongen 2013/14 lämnade han Mora efter att ”bara” tagit steget upp till klubbens J18-lag.

– Det var min jobbiga tid i karriären. Jag var skadad mycket och hade väldiga problem med knäna. Det hade jag egentligen haft sedan jag var yngre, men då var det mer ”slatter” som kom och gick. Dessutom drog jag sönder ett inre ligament på en målvaktsträning. Efter det drog jag sönder det sju gånger på två säsonger.
– Då var det nästan inte kul att spela längre. Varje gång rehabade jag i flera månader, kom tillbaka för att sedan dra sönder det efter en månad igen. Så var det hela tiden. Jag var bra nära att sluta två, tre gånger den säsongen, men till slut gick jag tillbaka till Ore.

Har knäet blivit bättre?
– Sista J18-säsongen gick det sönder en gång. Efter det har det inte hänt någon mer gång. Jag har inget direkt svar på varför, men jag kanske har lärt mig bättre vad kroppen klarar av.

Markus Ekholm Rosén.Foto: Ronnie Rönnkvist

Vad var det som fick dig att ”kicka” igång igen?
– Jag snackade lite med föräldrarna, men även med brorsan. Mattias sa att jag verkligen skulle tänka igenom om jag ville sluta.
– Egentligen har jag alltid haft talang, men när jag var yngre kanske inte träningsviljan alltid fanns där. Det där har nog kommit mer då jag blivit äldre.
– Det var lite därför jag gick till Ore, för att känna efter och se om jag kunde hitta det roliga igen. Jag visste inte ens vad jag skulle göra med all fritid som jag skulle få om jag slutade, men det kändes roligt igen och jag är idag glad att jag inte lade av.

”HAR VARIT BÄTTRE ÄN FÖRVÄNTAT I KIRUNA”

Efter Ore har Markus Ekholm Rosén haft en brokig karriär med spel mestadels i division 2. Först blev det J20-spel med Borlänge innan division 2-klubbarna Hofors och Hedemora fick ta del av hans tjänster, men inför förra säsongen valde han att flytta norrut, väldigt långt norrut, för att spela med Kiruna AIF.

– Säsongen innan spelade jag i Hedemora. Då var målet att gå till division 1. Sedan hörde Kiruna av sig, men jag hade skrivit till dem tidigare eftersom jag tyckte att det verkade vara ett lag som är på väg uppåt. Dessutom verkade det som att jag skulle kunna få speltid där. Jag ville inte gå till något lag som redan hade en jättesäker förstamålvakt så jag nästan inte skulle få spela än hur jag gjorde.
– Kiruna var väldigt intresserade. Jag snackade mycket med (Christer) Dreberg, som är coach där. Han trodde på mig och Kiruna gav mig ett stort förtroende direkt.

Förra Ore-målvakten har även trivts bra vid sidan av isen i Kiruna.

– Det har varit bättre än förväntat. Jag var lite skeptisk till hur det skulle vara innan jag flyttade upp, men det har fungerat väldigt bra. Speciellt är det en bra hockeyort. Jag har aldrig varit någon storstadskille och alltid bott i mindre städer. Borlänge är den största stad jag bott i, men då åkte jag ändå hit till Rättvik varje helg, skrattar Ekholm Rosén och forsätter:
– Laget var också ett väldigt skönt gäng att hänga med på fritiden. Bland annat hängde jag mycket med dom två kanadensarna (Kyle Brothers, Cheyne Matheson) som värvades in. Båda är väldigt trevliga.

När Kiruna AIF startade upp verksamheten för några år sedan var det ”halvseriöst”, men den inställningen bland spelare och ledare har förändrats rejält.

– Nu är det helt seriöst. Vi snackade om det under säsongen, att det var en rolig grej då de startade Kiruna AIF igen. I dag är vi ett lag som kan vi gå långt och absolut bli ett topplag i ettan.

Börje och Stig Salming – två Kiruna AIF-legender.Foto: Ronnie Rönnkvist

Kiruna AIF har fostrat rader av storspelare. Börje Salming, Stig Salming, Tord Lundström, Eilert "Gavis" Määttä, Hans Särkijärvi för att bara nämna några. Det går inte säga annat än att det är en stark hockeykultur i stan.

– Där uppe har jag jobbat på en skola och när vi haft derbyn har det snackats om det på skolan. Efter matcherna sitter vi lärare och snackar om hur det går för lagen. Utanför skolan är jag annars inte ute så mycket eftersom det mest då är träningar.

Hur har du upplevt derbyna mot Kiruna IF?
– Det har varit sjukt roligt. Jag fick stå båda derbyna och vi vann både. Det är roligaste matcherna jag har spelat hittills i min karriär. Det kommer nog ta ett tag innan jag spelat en roligare match, säger AIF-målvakten samtidigt som han spricker upp i ett stort leende.
– Riktigt mäktigt och fullsatt. Det är verkligen ”hat” mellan lagen. Jag har spelat med Mora mot Lekand i derby, men det var på juniornivå. Då blir det inte riktigt samma sak som det är på seniornivå.
– De flesta i Mora och Leksand är ändå lite kompisar med varandra, men här umgås man inte med spelare i andra laget, haha…

Totalt blev det 19 matcher i kassen för målvakten från Furudal senaste säsongen.

– Överlag får jag säga att jag är nöjd med säsongen. Det var lite upp och ner. Jag tror att det blev så när jag fick spela så mycket i början då Filip Eriksson blev skadad och borta hela säsongen. I början stod jag 14 matcher i streck. Det var egentligen bara i slutet av den serien jag hade några dåliga matcher. I början och mitten gick det väldigt bra. Bättre än vad jag hade trott.
– Sedan värvade vi in finländaren Dominik Salama. Direkt då han kom spelade han väldigt bra. Där förändrades min roll ganska snabbt. Jag försökte göra det bra då jag fick chansen, vilket jag tycker att jag gjorde.
– Jag tror också att jag hade bäst räddningsprocent (93.07) av alla målvakter i fortsättningsserien även om jag inte stod så många matcher (fem). Det kändes ändå ganska klart att Dominik skulle vara förstamålvakt.

Blir Dominik Salama kvar nästa säsong också?
– Nej, det blir jag och Filip nästa säsong, avslutar Markus Ekholm Rosén.