Djurgårdens gyllene mästarback – Old Schol Hockey Ove Malmberg
Han vann sex svenska mästerskap med Djurgården och kom att bli erkänd som en av Djurgårdens bästa backar på slutet av 50- och början av 60-talet. Dagens profil i Old School Hockey är den välmeriterade backen Ove Malmberg.
Med sex svenska mästerskap med Djurgården mellan åren 1957 och 1963 kom backen Ove Malmberg att skriva in sig som en av Djurgårdens bästa och mest meriterade spelare genom alla tider. I dag lever Malmberg ett lugnt liv i Huddinge och han är oftare på besök i Björkängshallen för att se Huddinge spela division 1-hockey än han är på Hovet för att följa sitt Djurgården.
– Det är inte riktigt samma sak längre med hockeyn. Hockeyn i SHL är för stereotyp för att jag ska tycka att det är kul. Sedan vet man knappt vilka som spelar i de olika lagen och från vilka länder spelarna kommer, säger Malmberg och fortsätter:
– Så ska det antagligen väl vara nuförtiden men jag föredrar Huddinge som spelar i ettan. Det är så där lagom allvarligt i division 1. Om man förlorar eller vinner är inte så enormt viktigt.
Foto: Arkivbild
Det står moderklubb IK Göta, Stockholm i Ove Malmbergs pressbetyg. Men det var inte där som hockeyn kom in i Malmbergs liv.
– Jag är uppväxt på Kungsholmen i Stockholm och på Kristinebergsskolan där jag gick hade vi en rektor som hette Edvin Widé. Han var en gammal olympier som hade tävlat mot bland andra Paavo Nurmi i löpning. Han och vår gymnastiklärare, som för övrigt hette Brundell, var väldigt sportintresserade och tyckte att vi skulle ha ett hockeylag på skolan.
– I min trappuppgång hemma bodde (Åke) ”Professorn” Lundström som då var lite av vad Tommy Sandlin blev senare. ”Professorn” var ner och tränade oss ibland på Kristinebergs IP eftersom både Widé eller Brundell var väldigt vingliga på skridskorna. Vi startade i alla fall Kristinebergs IF på skolan och vi åkte runt och spelade matcher mot andra skolor.
Även Hans ”Tjalle” Mild kommer väl från trakterna kring Kristinebergs IP?
– Jo, det gjorde han, men ”Tjalle”, som var några år yngre än jag, gick inne på Kungsholmsskolan och spelade hockey med Karlbergs BK. Varför det var så vet jag faktiskt inte.
– Vi spelade fotboll ihop nere på ”Krillan” med Karlberg, ”KB” som vi kallades, under många år som juniorer och även i A-laget. Jag var fotbollsmålvakt faktiskt men var ju bara 1.75 lång, så då vi gick upp i mittsvenskan, som motsvarade division 3, genomskådade spelarna hur man skulle spela mot en kort målvakt och började slå höjdbollar på mig. Jag var ju aldrig direkt någon fotbollsmålvakt som stod och hoppa på mållinjen utan jag ville vara ute i straffområdet och springa. Så det blev en enkel match för det skickliga mittsvenska spelarna att överlista mig. Jag slutade med fotbollen då jag var 21 år.
Var du ofta som grabb och tittade på IK Götas storlag eftersom du kom att hamna där innan Djurgården?
– Nej. Göta spelade på Östermalms IP och vi åkte aldrig upp dit för att se på hockey. Vi var i stället på Kristinebergs IP och tittade på Karlberg som också var ganska bra då.
Foto: Arkivbild
Hur hamnade du i Göta?
– Det var ”Professorn” Lundström som tog med mig till Götas juniorlag eftersom han själv var med och spelade i deras A-lag. Jag kom väl upp i Götas A-lag 1955 och året efter kom jag med till OS i Cortina.
– Djurgårdsledaren Arne Grunander fick upp ögonen för mig och ”Calle” Lilja efter OS och värvade oss båda från Göta till Djurgården. Det var ju många djurgårdare, som exempelvis Gösta ”Lill-Lulle” Johansson och Bengt ”Bingen” Larsson som hade slutat där då.
Var din bror Jan Malmberg också aktuell för Djurgården?
– Nej, och han kom till Göta efter mig. ”Janne” är ju två år yngre än jag och visst spelade vi en hel del landbandy ihop på Kristinebergs IP som barn, men vi har väl aldrig varit i samma lag så vi har haft nytta av varandra på det viset.
(Jan Malmberg spelade allsvensk hockey för både Nacka SK och Södertälje SK)
A-lagsdebuten i Göta?
– Vi var ju ett hissåkargäng då som åkte upp och ner mellan division 1 och division 2. Många av spelarna var ju riktigt duktiga som exempelvis målvakten Yngve Casslind och forwarden ”Calle” Lilja. Men min första match i Göta… nej, du den minns jag faktiskt inte.
”GUBBARNA I GÖTA BLEV INTE GLADA”
Efter säsongen 1956/57 lämnar Ove Malmberg Östermalms IP och IK Göta för spel inne på Stockholms Stadion för Djurgården.
– Det blev en väldigt knepig övergång kan man väl säga. Dum som jag var så skrev jag på för Djurgården utan att meddela Göta. Gubbarna i Göta blev givetvis inte speciellt glada och bestämde att man skulle stänga av mig i fem, sex matcher. Men det blev aldrig några problem mellan mig och spelarna i Göta trots att jag spelade för Djurgården.
Var det stor skillnad på jargongen i Djurgården och Göta?
– I Göta var det flera av spelarna som ganska dominanta och styrde laget. I Djurgården fanns ingenting utav det. Alla var nollställda då det gällde status mellan varandra och det har under alla år som jag spelat i Djurgården alltid varit så.
Foto: Arkivbild
Var Lasse Björn och Rolle Stoltz redan ett backpar när du kom till Djurgården?
– Lasse spelade ihop med ”Bertzan” (Bertz Zetterberg) i början innan han och ”Stoltzarn” började spela tillsammans. Något år efter att jag kommit till Djurgården kom Eddie Wingren upp i truppen och vi spelade sedan ihop under tio säsonger.
– Jag var ju ganska skridsko och spelskicklig som back och ”Eddan” var ungefär som Lasse Björn så vi kompletterade varandra riktigt bra. Det spelade egentligen ingen roll om jag spelade med Lasse eller ”Eddan” eftersom vi kände varandra så pass bra och dom båda var ungefär likvärdiga i spelstilen.
Hade Djurgården andra träningsmöjligheter än Göta?
– O ja, Djurgården tränade på konstisen inne på stadion medan Göta oftast fick hålla till på en uppskottat plätt på Östermalms IP. Var det varmt ute så fick vi gå ut och springa i stället eftersom det inte var konstfruset på IP:n och isen smälte bort.
Du vann sex SM-guld under dina år i klubben. Vad ser du som den största anledningen till den här dominansen som Djurgården stod för under så många år?
– Vi var nästan bara stockholmare i laget. Det var bara ”Roffe” Berggren som kom uppifrån Skellefteå och senare även ”Lill-Stöveln” Öberg från Gävle som inte var härifrån.
– Jag tror att det är en fördel om alla är från samma ort så man får den rätta klubbkänslan. Precis som det borde vara mest leksingar i Leksand, sundsvallsbor i Timrå och så vidare. Samma tänkande som Djurgården verkar ha igen.
Vad kom Arne Grunander att betyda för Djurgårdens alla framgångar?
– Arne var ju verkligen en karismatiskt ledare och en stor visionär. Han kunde väl inte hockey speciellt bra, men med hjälp av annat hockeykunnigt folk i styrelsen hade han som mål att göra Djurgården till Sveriges bästa lag, och han lyckades väl bra med det.
– Civilt jobbade han som jurist eller något liknande. I alla fall så bekämpade han ekonomisk brottslighet i sitt yrke.
Arne Strömbergs roll i Djurgården under dina år i klubben?
– Yngve Karlsson hade slutat att spela i Djurgården något år innan jag kom till klubben och var nu tränare för laget. Sedan kom Arne Strömberg in och tog över och ordnade till så vi fick ett spelsystem att spela efter.
– Det var ju något alldeles nytt för oss och jag kan inte säga annat än att Arne var en väldigt duktig tränare. Han hade förbundskaptenen Ed Reigle som mentor och föredöme, en som Arne lärde sig väldigt mycket utav.
Foto: Arkivbild
Hur märktes skillnaden menar du?
– När Arne kom in i laget så blev det ordning på Tumba, haha…
– Första åren i Djurgården lydde inte Tumba utan han tog pucken och körde på. Men då Ed Reigle kom till landslaget och senare då även Arne Strömberg till Djurgården så pratade dom mycket med honom om att passa pucken. ”Om du spelar till Berggren eller Åke Rydberg före blå så kan dom ta in pucken i zonen och spela tillbaka den till dig. Då är du ju oftast fri och kan sätta dit pucken”.
– I landslaget spelade Tumba med ”Hogge” Nurmela och Hans ”Stor-Stöveln” Öberg. ”Hogge” var ju en väldigt stor teoretiker och kunde även ryta ifrån. ”Stöveln” var mer försynt men ett riktigt spelgeni. På landslagslägren kunde man höra ”Hogge” skrika till Tumba ”Nu lyssnar du på ”Stöveln” och spelar som han säger”.
Vem är den mest underskattade spelare i Djurgården under åren du spelade där?
– Åke Rydberg och Rolf Berggren var ju två av dom i alla fall. Men det fanns ingen avundsjuka mellan varandra inom laget. Ibland försökte massmedia måla upp en bild som inte fanns.
– Det var ju så att landslagsledningen ville ha en speciell fördelning av landslagsspelare från olika lag. Då hamnade Berggren och Rydberg lite taskigt till och fick inte spela så mycket i landslaget.
Ove Malmberg spelade i Djurgården fram till 1966 då han var 33 år.
– Det fick räcka då. Jag hade inga planer på att spela i någon annan klubb. Fast visst fans det en del anbud både då och även tidigare, bland annat från Hammarby.
SPELADE 33 LANDSKAMPER – GJORDE ETT OS
Foto: Arkivbild
Under säsongen 1954/55 debuterar Ove Malmberg i Tre Kronor. Han fick åka med landslaget till Göteborg för att spela mot Tyskland. Svenskarna vann matchen med 6-2 efter två mål av Gösta ”Lill-Lulle” Johansson samt ett vardera från Stig Tvilling, Bengt ”Bingen” Larsson, Sven Tumba och Hans ”Tjalle” Mild.
– Det var ju en konstig känsla att vara med i landslaget för första gången. Vi var flera som hade debuterat samtidigt. Det var jag, ”Nisse” Nilsson, ”Sura-Pelle” Pettersson och ”Lasse” Lundvall. Det blev så att vi fyra höll ihop medan dom gamla gubbarna med Lasse Björn, ”Bingen” Larsson, ”Lill-Lulle” Johansson och Tumba höll sig lite på sin kant.
– ”Sura-Pelle” var fortfarande back då så jag spelade i samma backpar som honom. Rolle Stoltz var inte med i landslaget ännu så ”Lasse” Björn spelade tillsammans med Göte Almqvist uppe ifrån Skellefteå. Vi spelade en dubbellandskamp mot tyskarna på Ullevi och vi vann båda matcherna med 6-2.
Totalt gjorde Ove Malmberg 33 A-landskamper. Men det blev bara deltagande i en stor turnering, OS 1956 i italienska Cortina.
– Det var väldigt stort att fått vara med i ett OS även om med dagens mått mätt inte är i närheten av lika välorganiserat och stort som nutidens spel. En episod som jag minns så här direkt var träningsmöjligheterna. Rinken låg ju i en halvöppen hall där solen tittade in. Eftersom det var så varmt ute och solen gjorde så att isen smälte på hela ena långsidan så fick vi inte träna där inne.
– Herman Carlsson, Torsten Jöhnke och Folke ”Masen” Jansson var våra ledare. När vi inte kunde vara på is så drog ”Masen” med oss upp i bergen och tränade backträning på en alptopp istället. Följden blev ju att vi hade en fruktansvärd träningsvärk när det var dags för matcher.
– Vi slutade fyra och både ryssarna och amerikanerna var med. Jag kan än idag uppleva hur överraskad jag blev över hur bra ryssarna var och hur tufft och fult Kanada och USA spelade.
Ni alla hade ju jobb vid sidan av hockeyn, hur fungerade det med tre veckors ledighet för att spela hockey i ett OS?
– Jag hade en bra tjänst som vädergubbe inom SMHI då och dom var väldigt förstående. Jag upplevde det aldrig som något problem att ta ledigt för att spela hockey. Jag kan inte dra mig till minnes att det skulle vara ett stort problem för någon i landslaget på den här tiden. Var man uttagen så såg man till att spela helt enkelt.
Din bästa landskamp?
– Vi hade utbytesmatcher mot bland annat Tjeckoslovakien varje år. En landskamp spelade vi i Plzen och dagen efter skulle vi spela i Prag. Allt annat än storförlust räknades som en jätteskräll eftersom det var vanligt att tjeckerna vann mot oss med ganska stora siffror.
– Den första dagen förlorade vi med bara 2-3 efter att ”Sura” och ”Nisse” Nilsson gjort varsitt mål. Jag spelade ihop med Hans Svedberg från Skellefteå och vi fungerade riktigt bra ihop den matchen.
Efter karriären som spelare så var bland annat Ove Malmberg tränare – för AIK.
– Jag hade TV-pucklaget under många år med bland andra ”Pelle” Lindbergh, Håkan Södergren, Thomas Eriksson och så vidare. Ett år sopade vi isen med alla lagen och vann ganska lätt hela turneringen. Samtidigt var jag tränare för Djurgårdens juniorlag och även någon säsong i A-laget. I samband med dom här framgångarna med TV-pucken ringde Curt Berglund, som då var ledare i AIK, och frågade om jag kunde tänka mig att träna AIK. Jag frågade först Curt om jag verkligen vågade ta ett tränarjobb i AIK då jag var så starkt förknippad med Djurgården.
– Varför ska du inte kunna ta det blev bara hans svar och på den vägen så stannade jag två år i AIK som tränare.
Var det ditt sista tränaruppdrag?
– Jag slutade efter det och jag var ju faktiskt 45 år då så jag kände att nu att nu får jag ägna min fritid åt fru och barn i stället, avslutar Ove Malmberg.
Den här artikeln handlar om:
