KRÖNIKA: Fem år sedan Peter Åslin gick bort

Idag är det fem år sedan Peter Åslin gick bort i sviterna av en stroke, endast 49 år gammal. Han var en av de större målvakterna i vår rika hockeyhistoria. Eller vad sägs om meriter som tre SM-guld, ett VM-guld, fyra VM-turneringar och 91 A-landskamper i en elitkarriär som sträckte sig över närmare 20 år.
Dessutom fanns han med i det lag som 1981 bärgade Sveriges första JVM-guld (och fram till 2012 det enda), då som parhäst till Brynäs Lasse Eriksson som stod flest matcher i turneringen.

Jag fick upp ögonen för Peter Åslin våren 1986 under VM i Moskva. Mitt hockeyintresse hade precis börjat ta fart och med en åttaårings pigga och nyfikna ögon följde jag slaviskt alla tre kronors öden och äventyr i den turneringen. I näst sista matchen blev nationalidolen Peter ”Pekka” Lindmark fult påkörd av kanadensaren Jay Wells och bröt nyckelbenet. Han ersattes i resterande del av den matchen av Åke Liljebjörn. Tredjemålvakt i turneringen var Leksands Peter Åslin, en kille jag då endast hade koll på genom samlarbilden som klistrats in i Paninis hockeyalbum den säsongen. Åslin fick i Pekkas frånvaro förtroendet i den avslutande matchen mot Sovjet och jag minns så väl att de vuxna runt TV:n påpekade det orimliga i att Sverige skulle kunna rubba ”the big red machine”. Speciellt inte när ett så oprövat kort som Åslin kastades in i leken.

Den då 23-årige Åslin gjorde en stormatch mellan stolparna och var nära att strida hem guldet till Sverige, som behövde vinna, när de hämtade upp ett underläge med 2-0 mot det på den tiden totalt överlägsna laget. Fyra minuter från slutet satte Vyacheslav Bykov 3-2 och lukten av guld försvann för Sveriges del. Guldet skulle ju komma året efter, 1987 i Wien, men då fanns inte Peter Åslin med i truppen.

Det var väl där och då min förtjusning över hockeymålvakten Peter Åslin började. Uppväxt i Jönköping som jag är var besöken i gamla Rosenlundshallen många för att titta på HV71. När Leksand var på besök var det Peter Åslin jag tittade på och ingen annan. Det är ingen överdrift att påstå att den tolvårige Skoglund blev alldeles till sig när det någon gång på våren 1990 stod att läsa i Jönköpings-Posten att Peter Åslin valt att lämna Leksand och istället skriva på för HV71.
I Leksand var han förövrigt med om att spela SM-final 1989 mot Djurgården. Åslin var vansinnigt bra då och gjorde vad han kunde mot ett väldigt skickligt Djurgården. Det fina slutspelet ledde till att Åslin återigen fick ikläda sig landslagsdressen och spela VM på hemmaplan i nybyggda Globen senare den våren.

Peter Åslin i Leksand Foto: Arkiv

Det blev ingen omedelbar succé för Åslin i HV71. Målvaktskollegan och egne produkten Kenneth Johansson tog värvningen av Åslin på helt rätt sätt och var bättre än sin mer meriterade konkurrent. Om jag inte minns helt fel nu vann till och med Johansson målvaktsligan i elitserien den säsongen.
Hela den uppkomna situationen förargade mig en aning till en början. De matcher jag lyckades pricka in på plats i Rosenlundshallen var de matcher där tränaren Lars-Erik Lundström valde att matcha Johansson istället för Åslin. Jag minns inte hur många matcher det dröjde innan jag äntligen fick se Peter Åslin i HV-tröjan med nummer 35. Men det var en del.

Peter Åslin i landslagsdressen. Foto: Arkiv

Kenneth Johansson lämnade sedermera HV71 och gick istället till hårdsatsande Rögle i gamla division ett. Åslin tog över som förstemålvakt i Jönköping och återtog också sin landslagsplats. Det jag minns främst från Åslins år i HV är dels matchen i Scandinavium där han på egen hand såg till att HV kunde vinna mot Frölunda i en match som gällde spel i allsvenskan eller elitserien efter jul. Efter vad jag kommer ihåg hade HV inte vunnit där ”sen di gamle var unga”, typ, men den här gången gick det vägen när det som bäst behövdes med en Åslin i bästa slag.
Det andra jag minns är hans avstängning på nio matcher efter att ha åkt på domaren Thomas ”Kuben” Andersson i en match mot Rögle 1992. En, vad jag då tyckte helt horribel avstängning. Så här i efterhand kanske det var rätt. Jag minns inte.

Några månader efter den så kallade rullstolsincidenten under VM i München, där en skadad Peter Åslin skickades hem från turneringen under braskande tidningsrubriker, fick jag en skoluppgift som gick ut på att intervjua någon valfri person. Valet föll på Åslin och jag kommer ihåg att jag var väldigt, väldigt noga med att inte fråga om han drack alkohol när det var dags för faktafrågorna (som också innehöll frågor som: TV-program, favoriträtt, snusar/röker, osv). Jag vågade helt enkelt inte och var väl rädd att han skulle bli förbannad. Vilket han troligtvis inte hade blivit kan jag ju tänka idag när jag blivit äldre. I samband med övriga frågor hade det varit högst relevant att fråga det med. Men i min värld låg München för nära i tid.

Peter Åslin. Foto: Arkiv

Man kan säga att Peter Åslin var mitt första ”knäck” som journalist och jag vill minnas att intervjun föregick av en evig jakt i samband med HV:s träningar under några dagar innan jag till slut fick tag på honom. Han svarade tålmodigt på frågorna och tog sig tid, men jag ska erkänna att jag stressades en smula av hans son (David Åslin) som vid tillfället kan ha varit tre-fyra år och inte alls var intresserad av att hans pappa skulle prata med den kallsvettige främlingen.
— Tack, det var allt, sa jag efter typ 53 sekunder och två frågor.
— Är det verkligen säkert det? frågade Peter Åslin vänligt.
— Jag kom på en till i och för sig, sa jag och körde mina ytterligare 73 frågor rakt av ackompanjerad av en liten killes högljudda önskan om att få åka hem.

När jag sedan skulle skriva ihop allting insåg jag att jag mer eller mindre hade ställt samma slags frågor till hockeymålvakten och att jag långtifrån skulle nå upp till uppgiftens krav på tre maskinskrivna A4-sidor (det var andra tider då ungdomar). Men ibland har man sanslös tur: Dagen innan uppgiften skulle lämnas in var Peter Åslin med i en stor intervju i Jönköpings-Posten där han svarade på de frågor jag inte ställt. Stölden blev ett faktum och jag fick högsta betyg på uppgiften. Jag ber härmed ödmjukast om ursäkt till Jönköpings-Posten och min svensklärare Birgitta.

Åslin lämnade HV71 efter SM-guldet 1995. Ett guld han fick vinna som andremålvakt efter att Bosse Ahl fått sitt stora genombrott i det slutspelet. Karriären fortsatte på olika håll, både i Sverige och Europa innan plocken och klubban lades på hyllan 1999.

Jag kommer alltid minnas Peter Åslin för den målvakt han var, men också för att han blev den förste jag någonsin intervjuade.